En av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket sen plutten föddes är att sömnen varit minst sagt stökig. Bebisskriken har varit utmanande för lillebror som är ljudkänslig. Han klarar inte att lyssna på dem. Hans lösning är att skrika tillbaka. Psykologen på habiliteringen nämnde att många autister gör så när något stör dem. För output blockerar input. Skriker lillebror så hör han inte skriken lika starkt, eftersom han hör sitt eget skrik och det är inte lika jobbigt. Kanske är det så. Och så ger det väl honom någon slags känsla att han försöker lösa sitt problem. Men ni alla förstår ju direkt att det inte löser något att jag blir skrikt åt, inte bara av en liten, utan även av en 11-åring. Hjärnan slutar fungera. Det sympatiska nervsystemet ("fight-or-flight") aktiveras. Jag brukar säga åt lillebror att han väcker tigerkänslor hos mig. ("Hjälp, en tiger!") Och då blir jag inte så särskilt välfungerande och kan reagera med ilska tillbaka. Och då är vi plötsligt tre som skriker mitt i natten.....
Därtill så har han velat ligga och krama på mig mitt i natten. Så fort han vaknat till har han gått ner till mig och maken, lagt sig i min säng, snott min kudde och mitt täcke och krävt att få ligga där. Annars har han skrikit som ett litet barn. Och hela familjen väcks igen. Vi har kämpat med detta i år utan framgång. Han har varit väldigt mammig och rädd på nätterna. Alltså har han fått hållas och jag har flyttat på mig rätt ofta när han somnat. Vi har en reservsäng i vardagsrummet som jag kan smyga ut till.
Plutten sover i en f d garderob på ca 2 kvadratmeter, för vi har liksom ett barnrum för lite än så länge.... Garderoben ligger precis utanför vårt sovrum så detta har funkat utmärkt. Förutom att hans skrik hörs upp till lillebror då.
Ni vet ibland måste vissa saker bara mogna fram. Helt plötsligt så accepterade lillebror att ha öronproppar. Så jag köpte hem ca 8 olika sorter så han fick välja. Han hittade några som han gillar som hjälper en del. Han stoppar in ett i örat som han inte sover på (han somnar på sidan). Han vaknar inte lika lätt av pluttens ljud när han gör så.
Dessutom så ändrades det där med att han kommer till mig mitt i natten i somras, på semestern. Ni vet ibland har man en jättejobbig upplevelse som sen visar sig bära med sig något bra. Detta var en sån: Första natten på semestern. Vi hade hyrt ett hus på västkusten. Eftersom jag känner lillebror hade jag bokat ett hus som också hade ett gästhus som ingick i hyran. Tanken var att lillebror och någon mer skulle sova i det. Det föll på Ms lott att sova med honom. Lillebror vågade inte sova ensam i huset och killarna går numera hyfsat bra ihop. De gick och la sig men rätt snabbt kom lillebror in i huset och skrek att han störde sig på Ms ljud. M har ovanan (kanske av tvång) att ibland gå upp och kissa några gånger efter att han lagt sig. Så klart att detta störde lillebror.
Detta fortsatte även efter att vi vuxna lagt oss. Lillebror sprang in i huset säkert 15 gånger och hade panik för att han inte kunde sova p g a alla ljud. Jag fixade så han kunde försöka sova i soffan inne i huset. (Där uppe hos oss andra funkade inte p g a ljud som snarkningar osv.) Han provade men kunde inte somna trots att han fick mer melatonin. Så började frysen låta också. Jag minns inte ens alla anledningar. Det slutade med att lillebror gick in i gästhuset och skrek och väckte M så vi fick ta in honom istället i huset. Som tur var fanns det ett rum för honom. Tidigt på morgonen, vid typ 7-tiden så somnade lillebror ensam i gästhuset. Då vaknade plutten och jag fick nöja mig med 1 timmes sömn den natten. Medan maken som inte sovit en blund äntligen fick somna. Jag behöver nog inte berätta för er att vi var helt knäckta då, förmodligen hela familjen. Tänk vilket sätt att börja semestern på! Inte konstigt att många NPF-familjer går sönder, föräldrarna skiljer sig osv. När inte ens semestern är avkoppling utan allt istället ställs på sin spets.
Morgonen därefter så frågade jag lillebror om han vågade sova ensam i gästhuset de andra nätterna. Det vågade han. Det ville han. Så M sov i stora huset med oss och vi alla sov väl hyfsat därefter. Och sen dess har lillebror slutat springa till mig mitt i natten. Det blev väl för jobbigt när det var ett annat hus han behövde springa till. Och inte lockande att springa in till ett hus med oss och alla våra ljud och frysen som lät. Han lärde sig somna om utan mig. Så skönt!
Nu gäller det bara att få honom att förstå att hans skrik på mig att "få tyst på plutten" inte hjälper. Jag har naturligtvis frågat honom om han blir bättre eller sämre på svåra banor i datorspelet om jag kommer in och skriker på honom att han ska klara banan. Och att det är han gör mot mig när jag försöker klara den "svåra banan" som jag är på med plutten. Men jag antar att även det måste mogna fram.
Känner så igen det du skriver och kastas tillbaka i tiden till när mina barn var små... Skönt när dom blir äldre sen kan jag säga, fast mycket problem finns ju även nu, men absolut inte som förr. Kram!
SvaraRadera