Idag kom lillebror hem, helt slut som han brukar vara, och sa att han inte fått med sig sin väska hem. Den satt fast med någon rem i kamratens skåp. Jag försökte få honom att gå tillbaka och åtminstone hämta sin macka som jag misstänkte att han inte hade ätit. Men nej. Han var helt slut.
När lillebror är trött och stöter på ett problem så reagerar han så där. Han flyr. Oftast hem till mig. Han har inget tålamod och får inte upp några alternativa strategier i huvudet. Man måste hjälpa till.
Vi bor granne med skolan så jag vågade mig på att springa dit och hämta den trots att plutten låg och sov. När jag kom dit så var klasskompisen där så jag fick med mig hela väskan. Lillebror har ett kodlås, och jag kan givetvis koden och kan öppna hans skåp när jag behöver. Har gjort det i smyg några gånger för att hjälpa honom.
Det påminner mig om hur det var när lillebror började fyran och alla barn fick hänglås med nyckel. Jag reagerade direkt. Visste att han skulle slarva bort nyckeln, för han slarvar bort det mesta. Som maken brukar säga när han själv slarvar bort saker: "Det är tur att huvudet sitter fast (för annars skulle jag slarva bort det med)". Jag kontaktade resursen och rektorn. Kände väl inte att vi skulle låta lillebror misslyckas en massa gånger innan vi ändrade nyckellåset till ett kodlås. De lyssnade och beställde direkt ett kodlås. Lillebror blev jätteglad. Han konstaterade direkt:
"Jag är inte så bra på nycklar, men jag är bra på siffor!"
Det är så det ska vara. Man ska bygga på styrkorna och försöka undvika onödiga misslyckanden som bara äter på självkänslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar