Varför behövs diagnoser?

Jag såg en fråga i mitt flöde på Facebook. Jag kan absolut förstå den som frågar och undrar.

 Frågan:
"På vilket sätt hjälper vi våra barn och unga genom att stämpla dem med diagnoser som inte alltför sällan stigmatiserar mer än de hjälper? På vilket sätt erbjuder diagnoserna oss verktyg som vi inte kunde skaffa oss och tillämpa utan? Med tanke på den diagnostiska inflation som råder i vårt samhälle tycker jag att fokus snarare ligga på att bygga mellanmänskliga relationer och på att förstå de bakomliggande mekanismerna och orsakssambanden till våra barns ibland normbrytande och problemskapande beteenden."

Mitt svar:
Tankar som att "diagnoser behövs inte - låt alla få vara som de är" hjälper tyvärr oftast inte människor med annorlunda funktionssätt för då har man inte tillräcklig kunskap. Diagnoser behövs eftersom de ger utgångsläget och förklarar vad udda beteenden beror på. Utan förståelse kan man inte möta en människa rätt. Då blir det tyvärr bara fina tankar. Och man klandrar människan för beteendena. Som man behövde förstå. Man tror att det bara är "att skärpa sig". Tyvärr är det ofta så det fungerar i praktiken. För omvärldens kunskaper är tyvärr inte tillräckliga. 

Jag har en unge som är otroligt luktkänslig och därför känner smaker i munnen väldigt starkt. När han åker bil så vill han därför spotta för att stå ut, för han känner någon lukt som jag tror är bensin. Utan förståelsen för detta så hade han räknats som en skitunge som spottar i bilar. T ex. Har många fler exempel. 

Jag har förbättrat för mina söner på naturlig väg, med kost, tillskott och giftminimerat och de mår mycket bättre. Men det sista som är kvar behöver de förståelse för av vuxenvärlden och då skulle det vara att rycka undan benen på dem att ta bort diagnoserna. Jag behöver dem i kommunikationen med andra vuxna, för att mina söner ska ha det bra. 

Så så länge alla inte kan det här med annorlunda funktionssätt lika bra som oss som lever med det, så behövs diagnoser. Och dit kommer vi nog aldrig.

Med andra ord blir det lätt stämpeln "skitunge" istället och då föredrar jag autism/ADHD-"stämpeln". 

Ett annat exempel: Jag var på cirkus och ungen bakom mig sparkade ideligen på mitt säte. Grymt irriterande var det och det hade nog de flesta tyckt. Föräldrarna gjorde inget åt det dessutom. Men nu var det så att vi var på en föreställning delvis för autistiska barn (det behövs alltså separata tillfällen just för att förståelsen är så dålig i samhället). Jag förstod att det var en hyperaktiv unge bakom mig, som inte kunde rå för det. Så jag bytte plats (det fanns många lediga platser), vände mig om och log mot föräldrarna och sa något i stil med "det är hellugnt - jag vet hur det är - har egna barn med autism". De var tacksamma för förståelsen. Hur många som inte har barn med NPF hade gjort den kopplingen? Om man var ute i samhället t ex på en buss eller på någon annan tillställning? Hur många hade haft lättare att acceptera förklaringen "han har autism och kan inte hejda impulsen att sparka" än "han kan inte låta bli att sparka"?