Ms ökade tvång och lillebrors bebisfobi

I förra veckan hade jag ett samtal med kuratorn på habiliteringen. Vi önskar hjälp med och kanske t o m utredning av
1. Ms ökande tvång
2. Lillebrors trots. När jag läser om trotssyndrom så stämmer i princip allt.
3. Lillebrors ADHD (en diagnos han inte har men som alla är rätt säkra på att den finns)

Jag sa till henne att jag inte bryr mig så mycket om diagnoser, utan att det främst är verktygen vi vill åt. Trotssyndrom är tydligen en omdiskuterad diagnos och jag bryr mig inte om vilket bara vi får hjälp med symptomen. ADHD-diagnosen kan vara bra att ha i diskussioner med skolan. Lillebrors ADHD känns mer tydlig för mig än hans autism i nuläget. Och man har också möjlighet att testa medicin.

Ms tvång är verkligen ett kapitel för sig. Jag fick rapport från skolan om att det ökat där nu igen. Att han går 3 steg uppåt i trappan och ett nedåt. Tvekar när han går igenom dörrposter. Jag vet inte om det beror på något vi ändrat med hans kosttillskott och måste fundera på det. Spontant så vet jag att vi behöver mer kunskap och förståelse om detta. Tålamodet är inte alltid det bästa med små bitar av toalettpapper och andra småsaker på golvet (ingen bra kombo med en bebis som börjar bli rörlig), borsta håret i 20 minuter, gå på toa 10 gånger när man ska gå och lägga sig, gå omvägar i sitt eget hus, vägra byta kläder, inte komma till matbordet när man kallar. Osv.

Saker tar en sån himla tid för M. Jag tjatar och tjatar. Inte nog med att man ska laga maten, man ska tjata folk till matbordet och tjata på dem att komma tillbaka till matbordet och äta upp. Snart så tar jag undan tallriken och slänger maten och låter honom gå hungrig. Fast jag är rätt säker på att det inte är rätt sak att göra mot någon som har tvång och styrs av inre tankar om vad man måste göra. Stress ökar visst på tvånget också. Hjälp önskas alltså! Får se om någon av psykologerna från habiliteringen ringer i veckan. Det är alltid så bra att bolla tankar med dem. Och det behövs för här så berättar M inte så mycket. Vi får inte riktigt insikt i hur han tänker för han skäms för det.

Och det kan bli sådana ordentliga krockar. T ex så störs lillebror av alla pluttens ljud. Jag skulle nog kunna säga att han har bebisfobi. Han vill inte vara i närheten av plutten (som nu hunnit blir 7 månader). Och hörs ljuden upp till hans rum så blir han tokig och springer ner och smäller i dörrar för att skärma av ljuden och skäller på mig. Detta har varit en otrolig stress för oss allihopa. Plutten är ofta i köket med mig och vi har vi haft ett fönster inomhus som har saknats mellan köket och vardagsrummet. Tidigare var det ett blyinfattat fönster som stal en massa ljus så det åkte ner. Sen har vi inte orkat ta tag i att sätta upp ett nytt eftersom vi inte kunde bestämma vad vi ville ha. Men detta ordnade maken för en vecka sen. Han beställde en plexiglasruta och satte upp. (Det är jättefarligt med riktigt glas inomhus. Går man in i det så blir det vassa skärvor och folk har t o m dött av detta.) Nu så kan man äntligen stänga in sig i köket och ljuden från köket ekar inte längre upp till lillebror på samma sätt. Vad gör M då? Jo, han går och öppnar dörrarna för han känner sig instängd. Trots att han mycket väl vet hur det är och förstår alltihopa. Jag vet inte hur ni hade reagerat på detta, efter ett halvårs smällande med dörrar och skrik om att "få tyst på 'plutten'". Jag blev skogstokig i alla fall. Man är ju inte mer än människa. Just nu känns det som att M saboterar en massa saker med flit, men jag vet ju att det beror på tvång. Så svårt. Gah! Det känns som värsta dårhuset här emellanåt.