Translate

onsdag 15 augusti 2012

Tystnad - "Less is more"

Det är nästan magiskt vad tystnad kan vara till hjälp. När vi var i terapi, så fattade jag verkligen att jag pladdrade på alldeles för mycket. Som en spottkobra eller kulspruta. (Se detta gamla inlägg: http://aspergermamma.blogspot.se/2011/10/kulsprutan-eller-spottkobran.html) Numera har jag blivit mycket bättre. Duktigare och mer förstående.

Numera är jag tyst(-are):

* När han är nyvaken och försöker vakna till.

* När han är hungrig och bara vill få laga mat och/eller äta. Han mår dåligt, om man försöker prata med honom då. Det stör hans koncentration på maten. När han lagar mat går jag ibland ur köket, för att ge honom lite mentalt utrymme.

* När han inte är mottaglig, för att han är totalt koncentrerad på något annat. Till exempel om han försöker laga någon sak eller trixar med en dator. Eller är totalt fokuserad på ett barn, till exempel om han busar med någon i studsmattan. (Ett bra tillfälle att stanna upp, och njuta av stunden istället och bara titta på dem.)

* När budskapet redan har gått fram. Innan, så pladdrade jag på lite väl mycket. Sa saker på flera olika sätt, så han skulle förstå. Men han hade redan fattat för länge sen. Oftast signalerar  han inte det på något sätt, eftersom det inte är naturligt för honom att säga typ: "Ja" eller humma med. Jag har lärt mig rent logiskt, hur och när jag behöver säga saker, för att budskapet ska gå fram.

* När budskapet har gått fram, men han behöver fundera ut vilket alternativ han föredrar. Jag säger alternativen TYDLIGT, EN GÅNG, sen är jag tyst. Han får fråga istället för att jag automatiskt upprepar mig, om något är oklart. Alternativt så påminner jag honom efter en liten stund, om jag tror att han glömt bort alltihop.

*När han är missnöjd med något, som inte har direkt med mig att göra. Oftast blåser det över av sig självt. Han behöver bara få vara lite irriterad. Efter en stunds tystna blir han snabbt på gott humör. Om jag däremot försöker pigga upp honom för intensivt, blir han bara mer irriterad. Han är faktiskt inte särskilt långsint och blir oftast på gott humör igen väldigt snabbt, om man vågar vänta ut honom med tystnad. (Lite svårt att förstå för mig faktiskt.....)

* När han behöver sin koncentration på något viktigt. Till exempel när vi ska åka iväg och han behöver fundera igenom om han har allt med sig.

Det funkar faktiskt jättebra. Att det funkar beror på att samtal vid fel tillfälle, liksom tjat, tröttar ut honom. Jag kan inte säga annat än att jag känner igen det mesta av detta, från nu i somras när jag själv var så utmattad att jag nästan gick in i väggen. Jag funkade som honom på samtliga punkter, på ett skrämmande likt sätt. Så jag drar slutsatsen: Han är helt enkelt konstant tröttare, än vad jag är. Så jag får visa lite hänsyn. Jag tycker inte att jag gör någon uppoffring alls. Snarare så vinner jag på att kommunikationen blir effektivare. Han lyssnar bättre, när han väl lyssnar. Och blir mindre stressad och mindre irriterad. Jag blir själv lugnare och slipper tjata. Och trots allt, så är jag ju neurotypisk och har inga problem med arbetsminnet. Jag glömmer oftast inte det jag vill säga, så det kan vänta en liten stund.

7 kommentarer:

  1. Känner igen mig på några punkter; gillar inte att man pratar med mig när jag lagar mat, när jag är nyvaken och när jag koncentrerar mig på något viktigt. Vill inte heller bli störd när jag räknar, typ hur många deciliter av något man ska ha eller liknande.

    Sen har jag ett omvänt problem, jag pratar ofta vid fel tillfälle. Vet inte om det kan vara någon npf-grej, men eftersom jag har svårt att läsa av folk så vet jag aldrig riktigt om det är rätt tillfälle att säga något.

    Har nog inte världens bästa arbetsminne heller då jag ofta glömmer bort vad det var jag skulle säga. Vet du om det har något med npf att göra förresten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är förstås svårt det med, att hitta den där pausen på en sekund, när man kan inflika med något. Det är definitivt en NPF grej. Det blir ju svårt, eftersom man måste gå på allt runt omkring: Gester, vad man precis pratat om, kroppsspråk, hur lång tystnaden är, när meningen tar slut. Osv.

      Ja, dåligt arbetsminne är absolut ett problemområde för NPF. Det är väldigt centralt för ADHD. Jag vet inte om det är så om man har ren AS. Vissa säger att de lyckats träna upp sitt arbetsminne med hjälp av arbetsminnesträning, men jag tror inte att det finns någon evidens för den metoden än. Men varför inte testa? Det lär ju inte skada en i alla fall.

      Radera
  2. Jag tycker att det är lite läskigt att jag får så nfp-lika symptom när jag är stressad (var/är också rätt nära den där väggen). Inte på grund av symptomen i sig men för att jag inte kan låta bli att tänka tanken att mitt barn också lever under svår och konstant stress och att han därför får just de symptomen. Och det är verkligen en skrämmande tanke att det kanske inte är något annat än extrem överkänslighet för den här världen. Om han inte vore konstant stressad skulle han inte ha någon diagnos?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tänker jag också! Ja, jag har också fått mycket NPF-symptom när jag varit nära väggen. En riktig aha-upplevelse för mig. Och skrämmande. Det är nog tyvärr så som du skriver att de är konstant stressade. :( Jag hittar ingen bättre förklaring. Jag tycker även att killarnas symptom minskar i en lugnare miljö. Ja, i rätt miljö, behövs kanske ingen diagnos?

      Jag tror att det är några få saker som ger stressen. Det här med att de inte kan stänga av intryck, t ex fläktar som surrar. Och att de har svårare att plocka ut den röda tråden i saker och ting. Eller är det tvärt om, stressen som ger detta? Jag känner igen även det, från när jag var som tröttast....

      Radera
    2. Har också funderat över detta och kommit fram till att jag mår mkt bättre i en lugnare miljö. Så fort jag bli stressad blir mina npf symptom mkt mkt starkare, ibland käns det som att de fördubblas. Jag får t.ex. ännu svårare att tolka människor i en stressad miljö.

      Radera
  3. Vilken intressant blogg du har!!! Är själv (förmodligen) en aspiemamma, min äldsta son ska utredas under våren. Jag är typ 1mm från väggen nu... Efter två år av förtvivlan, hopp, förtvivlan igen, tårar, skratt, ångest, osv.
    Min son är 14 och började visa symtom lite som 2-3-åring, men sen funkade allt fint fram till han va snart 12. Då rasade allt på några veckor. Han slutade gå i skolan, träffa folk, gå ut osv. Nu har han enskild undervisning på skolan, funkar de dagar han mår bättre.
    Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!!! Kommer definitivt läsa mer!!! Kram!
    En annan mamma till fyra små troll

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :)

      Jag har hört att det kan vara så - att det varierar. Det låter som att din son gått in i väggen. Kan det vara så tror du?

      Jättetråkigt att du har det ansträngt. Jag har några tips om detta i två inlägg:

      http://aspergermamma.blogspot.se/2012/11/varfor-jag-inte-gatt-in-i-vaggen.html

      http://aspergermamma.blogspot.se/2012/12/var-familjs-spelplan.html

      Kram och välkommen hit! :)

      Radera