Piano nyttig träning?

Jag har tidigare berättat att M spelar piano. Det är möjligt numera, tack vare att han mår bättre sen vi la om kosten för honom. Om någon vill läsa det gamla inlägget, så finns det här:

http://aspergermamma.blogspot.se/2013/03/kompensation-vid-pianot.html

På senare tid har det gått så pass bra, att jag vill berätta om det igen. Det har verkligen gått över förväntan. När jag skrev det tidigare inlägget så kompenserade jag honom rätt mycket, för hans brister. Det behöver jag inte göra längre i alls samma utsträckning. Han tittar själv på noterna och försöker läsa. Han spelar utan att jag behöver spela stycket flera gånger innan. Och styckena blir svårare och svårare.

Jag har misstänkt att det är bra träning för honom. Ni vet vänsterhanden spelar kompet och högerhanden spelar melodin, öron måste lyssna till melodin och tonerna, och ögonen måste titta på noter och händer. Och fort ska det gå. Det är egentligen rätt komplext och svårt för ett barn som M. Men som sagt, det går väldigt bra.

Maken är också imponerad. Igår sa han: "Jag fattar inte hur ni kan spela olika melodier med händerna. Jag kan spela samma melodi med båda händerna, men det är helt omöjligt för mig att spela olika melodier med varje hand."

Jag undrade faktiskt lite, eftersom maken är så himla duktig på allt praktiskt. Han är väldigt händig. Men han hävdade att pianospel är något helt annat för honom. Och när han snickrar så har han ofta den ena handen still. Han påpekade att han aldrig har kunnat göra olika rörelser med armarna t ex på skolgymnastiken. Ni vet snurra med ena armen åt ena hållet och samtidigt den andra armen åt andra hållet. Han har försökt, men aldrig lyckats.

Kanske är det något väldigt viktigt som M håller på att öva upp? Något som ger nya nervförbindelser i hjärnan?

Läs även vad Susan R Barry skriver om sina positiva erfarenheter av att spela piano:

"Since playing the piano requires using the two hands simultaneously, I learned to pay attention to both sides of my body at the same time. Careful attention to how I was seeing and moving and to balancing the right and left side helped me progress through vision therapy."

http://www.psychologytoday.com/blog/eyes-the-brain/201211/piano-practice-can-have-far-reaching-effects

http://www.psychologytoday.com/blog/eyes-the-brain/201212/vision-music-and-waking-the-brain

TEMA stress: Begravning

För snart 3 veckor sedan gick min pappa bort, efter en längre tids alkoholmissbruk. Det var väntat, men ändå chockartat för oss alla. När man har så små marginaler i vardagen som vi har, så sätter en sån här händelse enorm press och stress på familjen.

Först sorgen. Ja, jag har varit väldigt ledsen. Sen allt praktiskt som ska ordnas. Vi är tre syskon som delar på arbetet, och jag kan inte påstå att jag är den som tagit störst del.... Men det har varit en hel del att fixa ändå. Sånt som man inte tänker på. Och då hade jag redan pappas vita arkiv, dvs hans önskningar om begravningen, här hos mig. Be era släktingar att skriva sådana! Det var väldigt skönt att slippa diskutera om det skulle bli jordbegravning eller kremering, gravplats eller minneslund, med syskonen, mamma och pappas systrar. Det hade pappa redan bestämt!

Och sen kom resan till begravningen. Pappa bodde 3 timmar bort från oss, och ville begravas där. För en familj som oss, som nätt och jämnt reder ut tillvaron hemma där allt är nära, barnanpassat och specialkosten finns, så säger det sig självt att detta inte var en lätt resa att göra. Ändå så var jag helt säker på att det fick bli så att vi åkte allihopa. Maken har ju ont i bröstkorgen och ryggen till och från, och har ibland svårt att somna på kvällen och komma upp efterföljande morgon. Jag ville inte lämna honom ensam med ett eller flera av barnen. Det hade inte känts tryggt. Och sen ville jag faktiskt att barnen skulle få ta avsked av sin morfar som de alla minns, eftersom han var här 2 månader innan han gick bort. Det var viktigt för mig. Och M ville absolut vara med på begravningen.

Det var några saker som ökade på stressen och pressen på hela familjen, i samband med denna resa, och som kan hänföras till NPF.

1) Maken har oerhört svårt att packa åt hela familjen. När han packar sina egna saker, så har han en ramsa på 7 saker som han läser för sig själv. Och då får man absolut inte störa. Han vet inte vilka kläder som tillhör vilket barn eller var de finns. Det är inget han hittar på. För vem vill annars göra uppenbara fel som att sätta lillebrors fleece på lillasyster och tvärt om? (Märkligt att barnen inte sa något till honom i morse, när han lämnade på dagis.... Lillasysters fleece var verkligen för liten på lillebror. Men, men den värmde ändå.) I vilket fall: Om vi ska komma iväg på något, så är det alltid jag som måste packa, eller åtminstone hålla i det. Det bara går ju inte att missa att packa viktiga saker som hörselkåpor till M. Maken brukar säga att det bara är att ta plånboken (och de 6 andra sakerna antar jag) och åka, eftersom allt finns att köpa. Hm..... Jag ska väl förstås inte klaga för mycket på maken, för han körde hela vägen, tur och retur, så jag fick vila.

2) Barnen somnar sent. Jag fick packa mellan klockan 23 - 01 på kvällen. Okej barnen sov "redan" klockan 22, men då var det inte röjt i köket....

3) Maten. Eftersom vi äter gluten- och mjölkfritt, så är det inte bara att svänga in på närmsta restaurang när man blir hungrig. Vi löste det genom att bara äta på hamburgerkedjor med allergiinformation. Inte så nyttigt som man skulle önska, men en genväg vi var tvungna att ta. Och givetvis hade vi med en hel del mat med oss också. Som jag hade packat, inklusive makens korv. Vi kan inte åka någonstans utan åtminstone frukt, eftersom barnen är blodsockerkänsliga.

4) Maken och sönerna blir snabbt trötta av alla intryck och har behov att kunna få gå undan. Jag sa åt maken att han fick gå undan så mycket han ville. Att han inte behövde stanna inne och prata med alla släktingar om han inte ville. Maken satt rätt mycket utomhus under minnesstunden. Vi löste boendet genom att inte bo hos släktingar, utan genom att hyra en liten stuga. Det var bra med enskildhet och stugan hade ett litet pentry så det löste problemen med specialfrukost och specialkvällsmat. Tyvärr var stugan alldeles för trång - bara 20 kvadratmeter. Det funkade inte med en pappa som behöver lugn och ro och två ADHD-barn och en liten klättrande ap-tös... ;) De lärde sig snabbt att man inte ska bråka på stegen till våningssängen. Den hårda vägen. På tal om stress....
 
Själva begravningen gick hur bra som helst. Den var jättefin. Barnen satt stilla i kapellet under hela ceremonin, fastän vi inte hade förberett dem ett endaste dugg på hur man ska bete sig under en begravning. Det hade jag glömt mitt i all stress. Ett seriesamtal hade varit på sin plats innan, om inte annat för att barnen skulle känna sig trygga. Men, men, man kan inte tänka på allt.... Jag var dock helt lugn under ceremonin. Pappa var mycket barnkär och älskade sina barnbarn, så jag kände verkligen att vilka tokigheter mina barn än skulle hitta på, så hade han bara skrattat åt dem. Och detta visste alla vänner och släktingar, som tänker likadant själva. Och om man nu får se lite humor under ett sånt här tillfälle, så hände två tokigheter.

1) En kommentar från M, när vi gick i följet efter kistan till gravplatsen.

"Jag undrar vilken färg morfar har nu. Jag tror brun."

Jag undrar vilken färg jag hade då. Röd?

2) När allt var klart, kom lillebror på att den lilla "sargen" som var satt vid hålet till graven, var perfekt att gå balansgång på. Trots att det var några meter ner till den nedsänkta kistan. Som väl var, fick jag bort honom direkt. När han förstod läget, så undrade han vad som händer om man ramlar ner. "Blir man begraven då också?" Usch, inget är självklart när man är liten.

 

(Jag och min pappa)

TEMA stress: Svenny Kopps ord

Nu är det tema stress hos neurobloggarna. Jag tycker att detta som Svenny Kopp säger om stress i nedanstående föreläsning bara måste få komma med. Man hittar det hon säger 10 minuter in i föreläsningen.

https://www.youtube.com/watch?v=9Vufo7nMxvs

"Vad jag har gjort under mina år som forskare är att jag undersökt både flickor med autism, ADHD, Tourette och flickor utan någonting alls. Och jag kan säga att det här är familjer som lever på olika planeter. Det går närmaste inte å föreställa sig hur stor skillnad det är och vilken press som dessa familjer lever under som har flickor, och också pojkar för den delen, med någon typ av de här svårigheterna. Stressen är enormt hög och skilsmässofrekvensen är högre än i andra familjer, även om den är ganska hög i Sverige totalt sett. Och framför allt är det mödrarna som har en stressituation som är närmaste ja - den är inte tolerabel idag. Det är inte ett välfärds-Sverige som inte kan ta hand om den här familjeproblematiken och den stressen som framför allt mödrarna ofta utsätts för under åratal. Och ofta möter oförstående från olika tjänstemän."

Enormt jobbiga ord att höra. Men bra att de kom så här tydligt från just Svenny. Vår oerhört duktiga Svenny. Hjälp gärna till att sprida detta som hon säger, gärna genom att länka detta inlägg. Speciellt till alla som inte har barn med dessa svårigheter. Jag tycker att vi som har det, förtjänar betydligt mer förståelse.

Man bör också tänka på att de föräldrar som själva har liknande svårigheter, det vill säga som själva har drag av autism, ADHD, Tourettes med flera, lever med högre stress inombords. Och det har rätt många, eftersom det är ärftligt.

Nu har jag lagt till kommentarsgranskning igen

Jag känner mig tyvärr tvingad att granska alla kommentarer innan de publiceras i bloggen. Anledningen är den stora mängd skräpkommentarer jag fått på sistone. Med länkar som oseriösa människor vill att jag och ni läsare ska klicka på. Jag har därför valt att granska alla kommentarer innan de publiceras, för att skydda er från sånt. Det är tråkigt för jag gillar att kommentarer syns direkt så den som skrev kan se att de kommer in.

Någon ordkontroll kommer jag dock inte lägga in, för jag tycker själv att de är jättestöriga och svåra att få rätt faktiskt.

Och de enda "riktiga" kommentarer som jag inte godkänner är det som är oförskämda mot mig eller någon annan. Det händer väldigt sällan, men sådana tar jag bort direkt. Man får dock gärna ha en annan åsikt än mig, så sådana kommentarer godkänner jag alltid och de får vara kvar.

TEMA stress: Lillebrors sammanbrott

På väg hem från dagis så ramlade lillebror och skrubbade sig. Han hade ett duplo-torn i handen som han hade byggt ihop på ett speciellt sätt och det bara flög all världens väg. Det blev för mycket för honom. Han bara skrek rätt ut. Gallskrek. Först för duplo-tornet och därefter för att han hade fått ett litet sår på ena handen.

När lillebror är på det humöret, så blir jag oerhört stressad. Min kropp reagerar först som om lillebror vore i fara. Och därefter så blir jag irriterad på allt skrikande, att jag instinktivt bara vill skrika tillbaka. Men jag motar bort den känslan och håller den inneboende stressen på en hanterbar nivå, och reder upp sammanbrottet, genom att göra följande:

1)  Jag tar ett djupt andetag och tänker att det här kommer bli jobbigt och ta tid, men att jag kommer lösa det. För det gör jag alltid.  Dvs jag förbereder mig på att ha tålamod och tankar mig full med självförtroende. Detta behövs oftast i dessa lägen.... Om det är riktigt jobbigt så påminner jag mig själv om att: "Det är jag som är vuxen. Han är ett litet barn. Jag kan inte ställa några krav alls på honom just nu. Jag får reda upp det."

2) Jag inser att nu gäller det att bemöta lillebror lågaffektivt, dvs hålla mig helt lugn. Jag rör inte en min. Jag utnyttjar att min sinnesstämning smittar av sig på lillebror och litar på att det kommer fungera till slut. Kanske inte direkt, men till slut. Han kommer lugna sig.

3) Jag berör honom försiktigt och på det sätt som jag vet att han gillar i det läget. Det gör jag för att öka oxytocinhalten i hans kropp. Det lugnar.

4) Lyssnar på honom och bekräftar hans känslor. Han ville bygga ihop duplo-tornet direkt igen, och jag lät honom. Det är ingen bra idé att säga att vi går hem och tvättar händerna först och bygger ihop duplo-tornet sen.... Inte lönt alls att ta en sån strid.... Det var uppbyggt igen på 10 sekunder. Jag fick även lyssna på honom när han var arg på att det finns blod inuti honom, att han är en människa och att lillasyster rivs. Det var fel på "allt" och jag mest "hm:ade" och lyssnade.

5) Sen när jag får ett givet tillfälle så avleder jag. När han sa det med blodet, så frågade jag honom om han ville vara en robot istället och frågade vad de har istället för blod. "Olja?" Han tänkte efter, sen sa han "Nej, kugghjul". Då frågade jag om kugghjulen ramlar ut när robotarna ramlar och om de bara skruvade dit dem igen. Han tänkte igen och sen nickade han lite glatt.

6) Jag ger honom något att äta, en frukt t ex, för att blodsockret ofta är lågt när han har sammanbrott. För säkerhets skull.

7) Sist så tillåter jag mig en mental paus när allt är över. För att pusta ut. Om det är möjligt - det är det ju verkligen inte alltid. (Men denna gång så skrev jag det här inlägget.)