Translate

tisdag 29 maj 2012

En skola för alla?!

Det där mycket debatt nu om diagnoser och barn som inte klarar skolan. Eller rättare sagt som skolan inte klarar av. Se t ex länken i mitt förra inlägg.

Min övertygelse är att skolan måste utgå ifrån NPF-barnen i sin undervisning TILL ALLA BARN, för att det ska funka i klasserna. Ingen förlorar på tydlighet och valmöjligheter. Och NPF-barnen, om vi ska vara ärliga, stör ofta undervisningen och kräver resurser. Så varför inte behandla alla barn med pedagogik för NPF-barn, som är bra för alla barn? Och som inte kostar så mycket, mer än lite eftertanke. Investerad tid, som man får tillbaka i form av att undervisningen flyter på bättre.

Lite idéer:

1. Tydlighet: Gärna skriftlig information om arbetsuppgifter och läxor. Skriv på tavlan + erbjud på stencil, för de elever som vill ha det, och tycker att det är jobbigt att titta på tavlan. Informationen ska svara på de klassiska frågorna:

Vad?
Var?
Hur? (+Hur noga? Hur bra ska man kunna det?)
Med vem?
När?
Hur länge? (När tar tiden för uppgiften slut.)
Varför? (Poängen med uppgiften. Mycket viktigt för NPF-barn!)
Vad händer sedan?

Jag tror att barnen ofta bara får svar på den första frågan: "Vad?" T ex "Historia, sidan 36-39". Hur tydligt är det? Vilka barn förlorar på att få svar på alla frågor ovan?

Barn med NPF räknar ut svaren på dessa frågor i mindre utsträckning än andra barn, men behöver dem i större utsträckning. De nöjer sig inte med: "Varför? Jo, för att fröken säger det." eller "För att göra fröken/mamma glad." De måste veta varför i det korta perspektivet. De har svårt att tänka i det längre perspektivet: "För att du måste lära dig det, för att få ett bra jobb när du blir vuxen." Vilket barn har inte det, förresten?

2. Så långt skolans lokaler tillåter, erbjuda elever att gå undan vid enskilt arbete. NPF-barnen störs mer än andra av att tvingas sitta i klassrummet. Även om det är tyst kan pennskrap och annat störa. Alla borde åtminstone bli erbjudna att få jobba med hörselkåpor. Och elever borde placeras i klassrummet, utifrån vem som klarar att ha mycket i synfältet, och vilka som inte gör det. M har en egen hörna, bakom en skärm, som han själv fått vara med och utforma.

3. Låt barnen stanna i samma lokaler så långt det är möjligt, på grund av utrustning. Låt lärarna flytta runt istället. Låt barnen ha samma platser i matsalen. Erbjud eventuellt en mindre tystare matsal för de elever som har problem med ljud. Inför eventuellt "tyst måltid", dvs barnen äter under tystnad. Sätt upp skärmar som dämpar ljudet. (Så här gör man på Ms skola.)

4. Berätta förändringar från schemat så tidigt som möjligt. Gärna i skriftlig form. Se till att ha samma schema vecka efter vecka. Det skapar trygghet för alla, tror jag.

5. Inga korta raster. Ge barnen gott om tid på sig att klä av och på sig, och samla ihop sina saker. Se helst till att det är så få barn som möjligt samtidigt i kapprummen. Låt NPF-barnen få så gott om utrymme, som lokalerna tillåter.

Någon som har fler idéer? Skriv gärna!

Och som jag skrivit tidigare: Det finns många bra tips i Anna Halléns bok. "Energibarn: Våra älskade skitungar."

13 kommentarer:

  1. Tydligt beskrivet. Det där borde vi visa alla lärare vi stöter på!!
    Har du förresten läst "Fräknar på hjärnan" Den beskriver enkelt, tydligt, med kärlek och respekt hur vuxna och lärare kan stötta även dem som är udda utan att det "räcker ihop till" en diagnos.

    SvaraRadera
  2. Nej, den har jag inte hunnit läsa än. Finns på "att-läsa-listan". :)

    Det är kanske dessa barn som har det allra jobbigast, på många skolor? För de får ingen förståelse för hur de funkar eller för vad de behöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...eller sådana barn som har en oupptäckt npf diagnos.

      en annan sak som hade hjälpt mig otroligt mkt hade varit om jag slapp gå ut på rasterna utan i stället fick stanna inne och t ex rita eller läsa.

      håller med legend, bra skrivet! :)

      Radera
    2. Vilken bra möjlighet som jag inte tänkt på! Tack för att du skrev det! Om man vill ha frisk luft, kan man faktiskt öppna fönstret istället.....

      Radera
    3. ja, precis.
      det jobbigaste i skolan för mig var idrottslektionerna, därför att jag har sådana koordinationssvårigheter, men på andra plats kom utan tvekan rasterna. tiden var ostrukturerad och man skulle hitta någon att "va" med och leka med andra barn. för mig var det en mardröm. än idag när jag är på kurs i jobbet så brukar jag fasa för rasterna då man förväntas umgås med de andra deltagarna.

      Radera
    4. Ja, känner igen det där med idrotten. M har med sig resursen och får deltaga utifrån sina egna forutsättningar, utan att de för den skull gör det för lätt. Det går jättebra! Han har utvecklats massor. Gick balansgång på stenbumlingar i helgen, precis som vilket barn som helst.

      Kan du inte gå på toaletten + pilla med mobilen, så går rasterna lite fortare? Säg mig, jag som är NT vad kan jag göra för att underlätta? Ska jag gå fram och börja prata, eller ska jag låta bli? Jag undrar alltid över det på rasterna när de blyga står för sig själva. Ofta går jag fram och börjar prata, bara för att jag inte tycker det är rätt att någon ska vara ensam. Men det kanske är jobbigt? Man kanske ska låta folk vara i fred och vila?

      Radera
    5. å, vad glad jag hade blivit om jag fått delta i idrotten efter mina egna förutsättningar. då kanske det t.o.m. hade kunnat vara lite kul, men som det var nu fick jag bara skäll, både av klasskamrater och lärare för att jag inte "försökte" tillräckligt. :/

      brukar alltid gå på toa och pilla med mobilen när jag är på kurs. :D
      jättesvårt att ge ett generellt råd till dig vad du som NT ska göra, men jag uppskattar att du frågar. :)för mig beror det helt på. skulle nog egentligen vilja prata med nån, men å andra sidan är det så ansträngande att jag hellre brukar låta bli. även om personen menar väl, kan det kännas jobbigt då jag ofta inte vet hur jag ska hålla samtalet vid liv. sen beror det nog på vad man pratar om också, pratar du om det som kursen handlar om är det lättare.
      det är så dubbelt allt det här för mig, å ena sidan är jag lite avundsjuk på dem som pratar och verkar ha trevligt, men när jag själv är i den situationen att nån börjar prata med mig känns det jättejobbigt och jag vill bara därifrån.

      Radera
    6. Huh rysligt! Du försökte ju mest av alla!

      Men om jag börjar prata om kursen och vi inte bryr oss om samtalet dör ut emellanåt? Och vi klarar att sitta tysta några minuter, tills någon av oss vill säga något igen. Inte går världen under av lite tystnad. Då slipper du känna dig ensam. Delad tystnad kan vara skönt ibland. Det är verkligen tydligt för mig hur jobbigt ni har det. Vill vara med i gemenskapen, men orkar inte. Hur hade det optimala sett ut om du hade fått bestämma? För mig får du gärna vara ifred också. Inget konstigt med det.

      Radera
    7. svår fråga det här... :)
      vet egentligen inte vad det optimala skulle vara. som jag skrev i föregående kommentar så är ju det hela så dubbelt.
      det optimala hade ju varit om jag inte blev trött och stressad av att umgås med människor, men så är ju tyvärr inte fallet.
      det optimala skulle också kunna vara att jag skulle ha lättare att vara öppen med min diagnos och att folk skulle ha bättre förståelse för den. jag har känslan av att när jag umgås/måste vara social med dem som vet om min AS så känns det långt ifrån lika jobbigt att bara sitta tyst ibland och inte säga något.
      tror också att du som är van vid att ha NPF:are omkring dig skulle bete dig annorlunda än gemene man, vilket kanske skulle göra att jag inte kände mig så stressad av situationen.
      nu blev det en himla massa svammel. :) men slutsatsen är nog: försök prata med de blyga, men döm dem inte om de inte är så bra på att hålla konversationen vid liv. ;)

      Radera
    8. Ja precis, jag tror nog att jag hade anat någon slags NPF om vi hade träffats. Och jag dömer aldrig, de som har svårt för att prata eller är blyga. Jag försöker hjälpa till och har ett knep: Att fråga folk något om dem, men inte för personligt givetvis. Alla har lättare att prata om sig själva. T ex var de bor och hur de trivs där. Jag har lätt för att hålla en konversation vid liv, så när jag träffar någon som inte har det, blir det naturligt att jag tar den rollen. Och jag är inte heller rädd för att låta det vara tyst. Men efter ett tag tystnad, kan jag inte låta bli att säga något igen. ;)

      Radera
    9. då hoppas jag att jag springer på dig på nästa kurs. ;)

      Radera
  3. Bra skrivet! Vad mycket lättare våra barn skulle få det i skolan.

    SvaraRadera