Mammigheten i det stora perspektivet.

Idag blir det ett kort inlägg. Jag får väl erkänna det att jag har saknat bloggandet. Och inte mått bra av att inte ha min tid för den egenreflektion som bloggandet innebär. Så det blir ett inlägg även om det är kort.

Idag pratade jag med en av lillebrors fritidspedagoger. Hon har egentligen gått i pension men vikarierar på skolan till och från. Hon känner lillebror väl och är själv trebarnsmamma. En erfaren person som sett många barn utvecklas genom åren, med andra ord. Jag berättade hur mammig lillebror blivit på sistone och att jag inte riktigt känner igen honom. Att han helt plötsligt inte vill spela datorspel för att tiden dvs livet går så fort då. Han vill hellre vara med mig. Jag har ju aldrig varit med om något liknande. Han och M är ju så olika. Men fröken lugnade mig. Hon berättade att det är en fas som många barn går igenom innan de frigör sig. Lilla tonåren. Det är bara att följa med, så går det över. Jag känner mig lite förvånad faktiskt. Är det DET som är starten till lilla tonåren?

Det känns ju bra. Det är så svårt att veta vad som är vad. För lillebror är ju på många sätt som ett "vanligt barn" också, men jag har ju bara M att jämföra med och han är mest som han alltid varit. M har definitivt inte frigjort sig från mig och det vill jag så klart att han gör så småningom, för sin egen skull. Faktiskt så peppar vi M att stå på sig lite mer, även mot oss. Det var lite humor när maken sa:

"M du behöver inte alltid lyda oss. Du får stå upp för dig själv om du tycker vi har fel."

Svaret blev:
"Sluta tjata på mig!"

Och nu när jag tänker på det så undrar jag inte om lillasyster är i lilla tonåren redan, för fy vilken attityd hon har. Eller skrikityd kanske man ska kalla det......

"Mamma, jag vill att du ska vara med mig"

Lillebror är enormt mammig just nu. Idag var lämningen svårare än vanligt. Han bokstavligen ville inte släppa mig. Han ville ha kram på kram. "Men jag har ingen att prata med. Jag vill prata med DEJ!", "Jag vill att du ska vara med mig idag.", "Jag saknar dig när jag har rast." "Jag vill ha en kram med stövlar och jacka på." Osv. Till slut fick jag säga till honom att jag menade allvar och att han fick gå med resursen. Han blev lite ledsen. Inte kul.

Och inte blev det bättre av att jag igår gjorde misstaget att försöka smita förbi skolgården på cykel innan jag skulle hämta honom. Jag skulle bara en snabb sväng till apoteket. Han såg mig givetvis. Och sprang efter mig och ropade. Jag hörde givetvis inte så han fick springa tillbaka till skolan. Ledsen. Resursen ringde mig när jag var inne på apoteket. Usch! Idag vill han att jag ska komma det hållet när jag hämtar så vi gör om scenen på rätt sätt. Det kan jag absolut gå med på.

Lillebror kämpar och är nog rätt skoltrött nu i slutet på terminen. Jag lovade honom att hämta honom klockan tre idag. Jag jobbar halvtid och är ändå hemma och tar hand om M då. Lillebror har stannat på fritids till kl 16 tidigare för att han haft kul med kompisarna, men nu säger han att han ändå vill hem. Och jag får lyssna. Han till och med gick med på att stänga av datorn och paddan så vi kan prata istället. Ja, vi får se hur det blir med den saken när det väl kommer till kritan.....

Det är ju uppenbart att allt inte är bra med honom. Han vill helst sova omslingrad med mig. Han kommer till mig mitt i natten och vill ligga och kramas och kramas. Och det får han gärna. Han är så go. En liten len pojke ännu ett lite tag, även om det börjar bli trångt i sängen. Han sparkar ibland på maken av misstag så jag brukar flytta mig och lägga mig i extrasängen i vårt sovrum, så det blir mer plats för alla. Ofta kommer lillebror efter och vi kramas lite till..... Jag försöker tanka honom med kärlek så han orkar med sitt liv.

Ändå så löser han sina problem rätt bra. "Mamma jag behöver Guldis." sa han när jag gick. (Det är en gosedjurskatt. Jag skrev visst om Guldis och Silvris tidigare.) Och så ville han ha ett riktigt foto på mig att ha i handen. Lille gubben. Jag har mejlat till läraren så han har bilder på mig i sin dator, men det räcker tydligen inte. "Jag tycker att kamerorna förr var bättre." Klart han ska få ett kort på papper som han kan hålla i handen, men det får vänta till imorgon. Nu så ska jag bara göra mig i ordning och smyga förbi med Guldis.... Förhoppningsvis obemärkt....

Fotbollsträning för lillebror

Nu senaste dagarna så har lillebror kommit på att tiden går så himla snabbt när han spelar datorspel. Och han gillar det inte. De två senaste kvällarna har han bett att få gå till en intilliggande park och springa av sig. Självklart får han det. Han har ju så mycket skutt och spring i benen. Vi har tagit med en fotboll för han behöver verkligen träna på det. Det verkar som att nästan alla killar i hans klass tränar fotboll. Han har själv inte varit intresserad och vi har inte propsat på eftersom han inte känts mogen för någon lagsport. Och impulskontrollen har inte varit den bästa. Man vill ju inte låta honom testa något som känns som hög risk för ett misslyckande. Bättre att låta bli och vänta och se.

Idag så var det min tur att gå iväg med honom. Först höll vi inte på att komma iväg för han fastnade på toa. Så blev han frustrerad för det. Och så sa han sig vara hungrig. Han ville ändå iväg, så han tryckte i sig två energimuffinsar men det hjälpte inte mot skrikandet. Han skrek ännu värre när jag föreslog att vi skulle strunta i det, så vi fick bara gå. Ute på gatan så sa jag förstås att jag inte tänkte gå ute bland folk med honom om han skrek så där och då kunde han lugna sig.

Uppe på gräsmattan så blev han ytterligare frustrerad. De ärvda gympaskorna var för stora. (Det är sannerligen inte lätt att hitta skor till någon som har så breda fötter. Antingen klämmer de i sidorna eller är alldeles för långa.) Och bollen var det ju givetvis fel på. Han skrek i frustration. De andra sköt så himla hårt och det tyckte han inte om. Han ville själv lära sig.

Jag såg direkt att en del av problemet var att vänsterfoten var för långt bak. Jag har spelat fotboll i mellanstadiet och högstadiet så jag kan ju egentligen det där, bara att det var länge sen. Jag lugnade honom genom att förklara detta och visa honom i slow motion hur man ska göra och låta honom testa. Långsamt försvann skrikandet. Det gick lite bättre med bredsidorna och skotten. Han skrattade till när han såg att jag faktiskt kunde kicka iväg bollen hårt. Kanske steg jag lite i hans ögon? Jag som annars är helt värdelös på datorspel..... ;)

Så tog han av sig gympaskorna i frustration och sprang runt i strumplästen. Strunt samma tänkte jag. man får ju välja sina strider. Han hade faktiskt bra kontroll över bollen när han sprang runt med den i parken och givetvis passade jag på att berömma honom för det. Jag förklarade också att han inte ska jämföra sig med kamraterna som gått i fotbollsskola i flera år. Det är som att jag skulle jämföra mig med honom i datorspel. Är jag dålig eller har jag bara inte övat? Det gick in. Ögonen började lysa igen. Han saknar kompisar. Han är väldigt social och faktiskt så funkar det sociala. Han är ju väldigt högfungerande.

På vägen hem så frågade jag om han kanske ville börja gå i fotbollskola. Kanske det?! Fast då på hans nivå, påpekade han. Och det är nog klokt. Han går bara i tvåan så jag tänker att han kan hämta in försprånget de andra har om han vill. Han är ju stor och stark och det kompenserar ju lite för dålig bollvana.

Att han tog detta så hårt tror jag beror på att han har en jobbig period just nu. Han känner att han misslyckas ofta, i skolan och hemma. Så på hemvägen från parken så räknade vi upp alla saker som han är bra på. Han sög åt sig som en svamp.

Samtalsterapi på barnhabiliteringen

Idag var vi iväg på samtalsterapi på barnhabiliteringen. Vi har gått ett tag hos psykologen i lillebrors autismteam. Lillebror han har haft ett antal dåliga beteenden senaste tiden och vi har känt att vi behöver bli mer samspelta och bättre på att bemöta och hantera honom. Eftersom detta påverkar hela familjen inklusive M så bad vi om utökat stöd för att ta ett helhetsgrepp om familjen. Så idag var även kuratorn från Ms team (ungdomsteamet) med.

"Skam den som är för stolt för att be om hjälp och låter sina barn lida istället."

Som maken så klokt sa för några år sen, innan lillebror fick sin diagnos och vi sökte hjälp hos kommunens förebyggandeenhet.

Det är ju väldigt skönt att sitta på ett möte med yrkesfolk som är kunniga inom området autism, och som har lite insikt i hur man har det. Som har hört det mesta och förstår hur man kämpar. Som ler när de hör om någon bra episod och som lugnar en med saker som man själv är orolig över. Som förstår vad det gör med barnen att ha perceptionssvårigheter osv. Men som maken sa:

"Om det inte leder till något konkret så kommer man ändå ingen vart."

Och det är verkligen sant. Hur trevligt det är än med sådana samtal så får jag alltid en fadd känsla efteråt. Offerkoftan hamnar på fastän jag inte vill. Det blir verkligt hur jobbigt man har det i vardagen och hur lätt vanliga föräldrar har det. Usch, jag gillar verkligen inte offerkoftan mer än högst tillfälligt. Jag har ju tre underbara barn som jag älskar. Mitt fokus är "hur ska vi göra det bättre i familjen". Om jag skulle sitta och tänka på hur jobbigt vi har det så skulle jag nog gå under. Det är ju inte främst mig det är synd om heller för den delen. När ens son tappar livsgnistan, springer ut i gatan och säger att han inte bryr sig om en bil kör över honom, så förstår man att det inte är så himla synd om en själv i jämförelse.....

Så vad kom ut för någon konkret ur mötet? Det ska jag berätta men först problemställningarna:

• Lillebror mår dåligt av någon anledning, förmodligen av ökade krav i skolan. (Han går i tvåan.) Det leder till att hans dåliga beteenden eskalerar. Han hatar lillasyster mer än vanligt och vill helst slå på henne när han ser henne. Han vill inte vara nära henne, speciellt inte när hon snörvlar. Och absolut inte vid matbordet, så han springer iväg med sina tallrikar över hela huset och ska äta "i lugn och ro". Och han lyder inte hur mycket vi än säger till. Så fort han inte får som han vill så skriker han som en liten bebis. Inte charmigt när man är 9 år. Sååå autistisk är han inte. Det är mer att detta blivit den strategi som han använt för att vi inte orkat stå emot när barnen var mindre.
• Lillebror är mörkrädd och väldigt mammig och vill ha ensamrätt på mig. Jag ska helst hålla om honom när han somnar. (Pust!) 
• Lillasyster tar efter lillebror och använder skrikande och dåligt beteende för att få som hon vill.
• Lillebrors dåliga beteenden och vårt skäll gör M orolig.
• Inget av barnen städar och huset är mer eller mindre i kaos.
• Maken och jag blir lätt oense om hur vi ska lösa olika situationer och behöver bli mer samspelta.

 Så vad kom ut ur mötet?

• Vi måste försöka hitta sätt att spara på energin. Hitta mer vila så vi orkar hålla emot. De föreslog kortis, men jag är ganska skeptisk till det. Lillebror är ju så mammig och mörkrädd. Jag får nog ingen avkoppling om jag ska lämna bort honom och få ont i hjärtat.... Men kanske att vi måste turas om att ta ut honom på saker och framför allt ta bort honom från de två andra barnen. M skulle vi inte behöva lämna bort för numera är han så lugn och fin och bråkar aldrig. Oftast lyder han eller åtminstone försöker.
• Vi måste hålla hårdare på tiderna i schemat. Som hjälp kommer vi sätta en timer på lillebror dator som gör att strömmen stängs av klockan 20.00 varje kväll. Och jag har sagt till på jobbet att jag inte kan jobba övertid (jag jobbar halvtid) för hela vårt tidsschema spricker om jag inte röjer köket och förbereder maten i tid. Jag nästan håll på att knäcka mig själv för en kunds skull. Inte bra!
• Vi måste försöka hålla familjereglerna mer konsekvent. Det är ju sååå svårt när man är helt trött i huvudet och barnen är hungriga och trötta och bara skriker. Men skam den som ger sig. Och barnen måste få naturliga konsekvenser av dåligt beteende. Ja maken säger så för jag hatar ordet straff..... Men jag får väl gå med på det för vi kan inte heller uppfostra odågor och skylla allt dåligt beteende på autismen...... Lillebror kommer få datorspelsfri dag vid dåligt beteende.
• Vi måste försöka komma ihåg att ge barnen veckopeng och denna ska kopplas till städningen. Man måste städa lite för att få veckopeng. Just nu så känns det som att jag och maken är barnens städslavar och det är inte ok. Det om något dränerar oss på energi.
• Vi måste bli bättre på att ge positiv förstärkning, främst till lillebror men även åt varandra. Lillebror svarar jättebra på positiv förstärkning och suger åt sig allt beröm man ger honom. Det är tydligt att han behöver det. Och vi fick i läxa att försöka berömma varje bra sak den andra gör, tills nästa gång vi ska ses.

Respen-A ett tillskott som höjer serotonin på naturlig väg

Det har ju varit lite tyst här på bloggen ett tag. En av anledningarna är att M mått rätt dåligt i minst ett år. Han har plågats av en väldig oro för inte att säga ångest. Han har gråtit till syntes utan anledning flera gånger om dagen. Det började med att maken sa till lillebror på skarpen när han puttade M i trappan här hemma. Maken sa något om "köttfärsansikte" och det var givetvis en överdrift för att det skulle gå in hos lillebror. För det är verkligen farligt att puttas i trappor. Och lillebror har ju sitt funktionssätt....

Sen dess har M till och från varit orolig att han egentligen ligger nedsövd någonstans med köttfärsansikte och att det han upplever egentligen bara är en dröm. Jag tror säkert att om maken inte hade sagt så, så hade något annat triggat Ms oro. Han fick nämligen oro för ett antal flera saker därefter: Att de underjordiska i Ronja Rövardotter skulle ta honom, att vi egentligen är i USA och jag ska avrättas där och att det är Ms fel, att han råkat köra över mig med bilen för att han råkade komma åt någon när han satt i passagerarsätet, att jag egentligen inte är hans mamma, osv osv. Han såg t o m demoner i skuggor. Jag började fundera på om han kanske t o m hallucinerade.

När oron har kommit så har vi givetvis försökt att prata om det för att mildra den, men det har inte gått så bra. Det har inte hjälpt och han har inte velat prata om det. Han har sagt att han inte "kan gå emot oron" och att det blir värre om man pratar om det. Så han har fått skrika ut den. Det är oerhört smärtsamt när ens barn är ledset och man inte kan göra något för att hjälpa. Många gånger har jag lyckats avleda genom att sätta på en film. Det är i princip det enda som har funkat. Han har varit orolig i skolan och när den varit som värst har oron förlamat honom så man har behövt leda runt honom hemma och i skolan. Det är ganska slitsamt att dra runt en 12-åring.

Vi har givetvis sökt hjälp på barnhabiliteringen för detta. Psykologen sa att detta är vanligt och inget man ska oroa sig för för mycket. Läkaren ville börja ge antidepressiv medicin (s k SSRIs, selektiva serotoninåterupptagshämmare). Vi var inte så sugna på detta. Han är ju bara 12 år och vad jag har hört från många är de svåra att sluta med. Mediciner är bra när de behövs och det är inte bra eller kul att ha så här mycket oro i kroppen, men jag vill alltid försöka på naturlig väg först. Jag hittade Respen-A. Det är en lite klisterlapp man sätter på huden med en plåstertejp över och sen ska den sitta där hela dagen. Detta kändes lite konstigt först, men nu har vi vant oss.

Jag lyssnar mycket på föreläsningar om autism och det var när jag lyssnade på Dr Kurt Woeller som jobbar med autistiska barn i USA som jag fick detta tips. Ni kan läsa vad Dr Woeller skriver om saken här:

http://www.naturalnews.com/031525_Respen-A_autism.html

Och se videos här:

http://www.respen-a.com/respen-a-videos.html

Respen-A innehåller alltså en substans från en rot som innehåller ett ämne som stöttar enzymet som gör  serotoninet aktivt.

Jag hade gentestat M och visst har han mutationen MAO-A som nämns i artikeln, dvs långsam omsättning av serotonin. Och att han fått curcumin i hög dos har inte heller hjälpt enzymet.... (Så nu är curcumin borta.)

Gentestar gör man hos https://www.23andme.com/en-eu/ och sen får man skicka rådatan igenom Strategene, ett verktyg som Ben Lynch och hans team tagit fram och de går enbart på publicerad forskning vilket jag uppskattar. Det här med genmutationer, s k SNPs är nytt och många SNPs har inte så stor betydelse för oss egentligen.

Via näringsterapeuten fick vi tag på Respen-A och testade alltså på M. Det kan inte beställas direkt av privatpersoner utan man måste gå via någon terapeut som kan hjälpa en med övriga tillskott som man behöver ta samtidigt. Däribland hög dos av kalcium eftersom Respen-A driver ut det ur blodet och in i urinen och även i skelettet. Lågt blodkalcium kan ge oro. (Och det är ju det vi vill undvika.) Sen är det andra tillskott som man också bör fundera på att ge som inositol. Jag rekommenderar därför inte att man testar på egen hand.

De två första veckorna hände inte mycket. Men sen! Oron har nästan försvunnit helt. Den är väldigt minimal. Alla märker skillnad: Släktingar och pedagoger. M är glad och skrattar mycket. Tramsar och svarar tillbaka när lillebror retas med honom. Det är lite som att han vaknat upp. Han står upp för sig själv. Han är mer med på något sätt. Visst varierar det från dag till dag, men medelnivån är bättre. Han tar också mer ansvar för hygienen. Borstar själv sitt långa hår utan att jag behöver säga åt honom att göra det. Han vill äta med bestick och kladdar mindre. I förrgår övade han tyskaglosor koncentrerat i en timme. 27 tyskaglosor kan få vem som helst att vilja lyfta på rumpan och gå och göra något annat.... Men icke. Han läste och förhörde sen sig själv på datorn. Jag behövde inte göra någonting.

Det är så stor skillnad så vi föräldrar tror knappt att det här är sant. Nypa-sig-i-armen-läge! Kan verkligen så här många saker blir bättre av lite mer serotonin? Många saker i kroppen har ju flera funktioner så varför inte?! Jag är så himla glad! Han får gärna ha sitt funktionssätt och vara en aspergare hela sitt liv, men han ska må bra.

Sist kan jag tillägga att man nog ska fundera på varför serotoninvärdet är lågt från början. M har candidaöverväxt. Vi ska precis ska köra en andra kur mot det för att få bort det. Jag misstänker att candidan förhindrar att rätt mängd serotonin bildas i tarmen. (Det görs till 90% i tarmen.) Samtidigt är vi alla individer så det är svårt att veta. Jag har också MAO-A och candidaöverväxt, men inga symptom på lågt serotoninvärde. Tvärt om mår jag väldigt bra. Jag har dock inte NPF. Alla är vi som sagt olika och därför är det viktigt att jobba tillsammans med någon som kan hjälpa en hitta vad det är som saknas eller stör.

Här ser ni hur stora diskarna är jämfört med en gammal enkrona: