Samtalsterapi på barnhabiliteringen

Idag var vi iväg på samtalsterapi på barnhabiliteringen. Vi har gått ett tag hos psykologen i lillebrors autismteam. Lillebror han har haft ett antal dåliga beteenden senaste tiden och vi har känt att vi behöver bli mer samspelta och bättre på att bemöta och hantera honom. Eftersom detta påverkar hela familjen inklusive M så bad vi om utökat stöd för att ta ett helhetsgrepp om familjen. Så idag var även kuratorn från Ms team (ungdomsteamet) med.

"Skam den som är för stolt för att be om hjälp och låter sina barn lida istället."

Som maken så klokt sa för några år sen, innan lillebror fick sin diagnos och vi sökte hjälp hos kommunens förebyggandeenhet.

Det är ju väldigt skönt att sitta på ett möte med yrkesfolk som är kunniga inom området autism, och som har lite insikt i hur man har det. Som har hört det mesta och förstår hur man kämpar. Som ler när de hör om någon bra episod och som lugnar en med saker som man själv är orolig över. Som förstår vad det gör med barnen att ha perceptionssvårigheter osv. Men som maken sa:

"Om det inte leder till något konkret så kommer man ändå ingen vart."

Och det är verkligen sant. Hur trevligt det är än med sådana samtal så får jag alltid en fadd känsla efteråt. Offerkoftan hamnar på fastän jag inte vill. Det blir verkligt hur jobbigt man har det i vardagen och hur lätt vanliga föräldrar har det. Usch, jag gillar verkligen inte offerkoftan mer än högst tillfälligt. Jag har ju tre underbara barn som jag älskar. Mitt fokus är "hur ska vi göra det bättre i familjen". Om jag skulle sitta och tänka på hur jobbigt vi har det så skulle jag nog gå under. Det är ju inte främst mig det är synd om heller för den delen. När ens son tappar livsgnistan, springer ut i gatan och säger att han inte bryr sig om en bil kör över honom, så förstår man att det inte är så himla synd om en själv i jämförelse.....

Så vad kom ut för någon konkret ur mötet? Det ska jag berätta men först problemställningarna:

• Lillebror mår dåligt av någon anledning, förmodligen av ökade krav i skolan. (Han går i tvåan.) Det leder till att hans dåliga beteenden eskalerar. Han hatar lillasyster mer än vanligt och vill helst slå på henne när han ser henne. Han vill inte vara nära henne, speciellt inte när hon snörvlar. Och absolut inte vid matbordet, så han springer iväg med sina tallrikar över hela huset och ska äta "i lugn och ro". Och han lyder inte hur mycket vi än säger till. Så fort han inte får som han vill så skriker han som en liten bebis. Inte charmigt när man är 9 år. Sååå autistisk är han inte. Det är mer att detta blivit den strategi som han använt för att vi inte orkat stå emot när barnen var mindre.
• Lillebror är mörkrädd och väldigt mammig och vill ha ensamrätt på mig. Jag ska helst hålla om honom när han somnar. (Pust!) 
• Lillasyster tar efter lillebror och använder skrikande och dåligt beteende för att få som hon vill.
• Lillebrors dåliga beteenden och vårt skäll gör M orolig.
• Inget av barnen städar och huset är mer eller mindre i kaos.
• Maken och jag blir lätt oense om hur vi ska lösa olika situationer och behöver bli mer samspelta.

 Så vad kom ut ur mötet?

• Vi måste försöka hitta sätt att spara på energin. Hitta mer vila så vi orkar hålla emot. De föreslog kortis, men jag är ganska skeptisk till det. Lillebror är ju så mammig och mörkrädd. Jag får nog ingen avkoppling om jag ska lämna bort honom och få ont i hjärtat.... Men kanske att vi måste turas om att ta ut honom på saker och framför allt ta bort honom från de två andra barnen. M skulle vi inte behöva lämna bort för numera är han så lugn och fin och bråkar aldrig. Oftast lyder han eller åtminstone försöker.
• Vi måste hålla hårdare på tiderna i schemat. Som hjälp kommer vi sätta en timer på lillebror dator som gör att strömmen stängs av klockan 20.00 varje kväll. Och jag har sagt till på jobbet att jag inte kan jobba övertid (jag jobbar halvtid) för hela vårt tidsschema spricker om jag inte röjer köket och förbereder maten i tid. Jag nästan håll på att knäcka mig själv för en kunds skull. Inte bra!
• Vi måste försöka hålla familjereglerna mer konsekvent. Det är ju sååå svårt när man är helt trött i huvudet och barnen är hungriga och trötta och bara skriker. Men skam den som ger sig. Och barnen måste få naturliga konsekvenser av dåligt beteende. Ja maken säger så för jag hatar ordet straff..... Men jag får väl gå med på det för vi kan inte heller uppfostra odågor och skylla allt dåligt beteende på autismen...... Lillebror kommer få datorspelsfri dag vid dåligt beteende.
• Vi måste försöka komma ihåg att ge barnen veckopeng och denna ska kopplas till städningen. Man måste städa lite för att få veckopeng. Just nu så känns det som att jag och maken är barnens städslavar och det är inte ok. Det om något dränerar oss på energi.
• Vi måste bli bättre på att ge positiv förstärkning, främst till lillebror men även åt varandra. Lillebror svarar jättebra på positiv förstärkning och suger åt sig allt beröm man ger honom. Det är tydligt att han behöver det. Och vi fick i läxa att försöka berömma varje bra sak den andra gör, tills nästa gång vi ska ses.