Tema motivation: Guld- och silverpennor + luktpennor

I augusti tog jag lillebror till arbetsterapeuten. Här kan ni se vad jag skrev efter det. För den som inte orkar läsa det gamla inlägget, kan jag sammanfatta det med att lillebror hade svårigheter med att rita, främst att föreställa sig vad han skulle rita samt att trycka tillräckligt hårt med pennan. Vi fick med oss penntyngder hem. Vi hade nästan aldrig sett honom rita eller skriva här hemma. Han verkade totalt ointresserad. Inte bra inför skolstarten om ett år..... Det kändes inte alls bra, med tanke på storebror Ms svårigheter inom området.

Däremot så hade lillebror faktiskt målat ett självporträtt på dagis. Det var en märklig känsla att leta rätt på hans bland 14 självporträtt som hängde på väggen på dagis. Jag hade ingen aning om vilket som var hans. Jag hade ju nästan aldrig sett honom rita, så jag hade inga kännetecken att gå på alls. (Jag vet hur det är med lillasysters alster. Jag ser att de är hennes på håll.)

Naturligtvis frågade jag lillebrors fröken hur de hade gjort för att motivera honom. Hon tipsade om bra tuschpennor, som är lätta att rita med. Ni vet: blyerts, kritor och färgpennor kräver att man anpassar trycket mer än tuschpennor. Så jag åkte till en stormarknad och letade efter nya bättre tuschpennor. Till min och barnen lycka hittade jag de här - lättritade pennor med metallic-look. Alltså med guld, silver samt några andra glänsande färger. De blev väldigt populära. Lillebror som funderar mycket kring guld just nu, älskar dem.

Han började med att kladda guld på flera papper. Och silver och de andra färgerna. Därefter började han rita mer och mer. De ritade skattkartor på dagis - mycket pedagogiskt. Hans intresse och motivation var därmed väckt. Han förstod varför han skulle rita och vad som var kul med det. Nedan ser ni skattkarta nummer 4, som han gjort här hemma.

Därefter kom farmor hit med luktpennor i julas. De verkligen älskade lillebror. Han målade teckningar bara för att det skulle lukta gott. Han satte upp dem överallt för att ha dem att lukta på. (De är helsyntetiska, så om man vill undvika alla kemikalier, så ska man nog inte köpa dem.)

Och nu på sistone så har barnen börjat göra "hemliga brev". Lillebror har alltid varit intresserad av siffror och bokstäver och titta nedan så fint han börjat skriva. Han kan t o m skriva fint med blyerts numera. Och märkligt nog så verkar han vara båd-hänt. Dvs han skriver med både vänster och höger. Det är förmodligen förklaringen till att 1,2, och 3 blivit spegelvänt nedan. Möjligtvis kan det skapa lite problem för honom i skolan framöver. Men jag tänker att är han redan så här duktig, så kommer skrivandet funka i förskoleklassen i augusti. En enorm skillnad mot att knappt ha tagit i en penna..... (Om någon undrar över dollartecknet, så kommer det från datorspel.)

Man märker att de där guld-, silver- och färgpennorna fortfarande är väldigt kära för honom. Liksom familjen. :) Igår målade han var sin lapp till varje familjemedlem, med ett hjärta i varje färg.

Tema motivation: En liten konversation

En konversation som utspelade sig här hemma för ett tag sen.

M: "Varför måste man lära sig att läsa?"

Jag: "Jo, för att det blir svårt att få ett bra jobb när man blir vuxen, om man inte kan läsa."

M: "???? Men varför är det viktigt att kunna läsa?" (Mitt svar var inte tillräckligt konkret och motivatorn låg förmodligen för långt fram i tiden.)

Jag (nytt försök): "Jo, det är för att det ska vara lika lätt att läsa text, som att titta på bilder."

M, sken upp: "Aha! Är det verkligen så, att texten KAN bli lika lätt att förstå som en bild?"

-------------------------------------

Fler TEMA-inlägg om motivation hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

Om att se med känseln

I måndags hade jag besök av Sabina som bloggar så bra om visuella percetionsstörningar. Verkligen jättetrevligt! Vi pratade en del om M och den träning som han kommer behöva. Sabina tror att han behöver öva upp att "se" med känseln i fingrarna som jag skrev om nyligen. Jag tror att hon har rätt. Och jag misstänker att det även gäller fötterna. Det är väldigt vad M klampar omkring här hemma och sitter och skramlar med saker under fötterna nästan varje gång han sitter still. Varför gör han det annars?

När Sabina hade åkt, så skulle jag läsa en bok för barnen. Valet föll på en bok med 22 frågor och svar om katter, som heter "Varför har katten morrhår?". Svaret på just denna fråga var:

"Katten har morrhår för att känna sig fram och för att kunna jaga bra i mörkret. När katten till exempel smyger på natten, rör sig och böjs morrhåren lite när de snuddar vid föremål. Då känner katten att det är något där. När den kommer nära sitt byte sticker den fram morrhåren för att känna var bytet är. Katter känner också med morrhåren om ett hål som den ska krypa igenom är tillräckligt stort. Om morrhåren går igenom går också kattens kropp igenom hålet." 

Jag funderar på om inte katter använder morrhåren mer än vad vi tror även när det är ljust. Och det är ju så som Sabina säger - vi ser alla även med känselsinnet. Jag kan t ex orientera mig i ett mörkt rum med hjälp av känseln. Jag översätter det jag känner till en inre bild. Gör inte vi alla det? Och även om vi inte varit i det mörka rummet någon gång när det varit ljust. Hur ska man annars hitta ut?

M är väldigt förtjust i katter. Jag undrar om jag inte kan använda just den sidan i den boken för att få honom att förstå varför han måste träna upp känseln. För Ms samarbetsvilja ökar alltid om man förklarar poängen med de övningar man gör. Han är lite grann som en katt utan morrhår, men de ska vi försöka få att växa ut.

Som om detta sammanträffande med boken inte var nog, så drog maken ikväll fram några av sina fällknivar som han börjat samla på. Ni vet specialintresse.... (Ja, de förvaras där barnen inte får tag på dem, om någon undrar.) Maken gör nya grepp till dem ute i garaget, som avkoppling från stressen här inne i huset. Och han gör dem av olika material, i olika struktur. M är väldigt intresserad av knivarna han med. Kanske mest för att ha något att prata med maken om? Men i alla fall - vilken perfekt känna-övning! (När knivarna är ihopfällda givetvis. Annars kan han ju skära sig.)

Hemliga brev och andra skrivövningar

Det hela började med att lillasyster ville skriva kärleksbrev till den lille pojken som hon är kär i. Efter några dagar kom hon på att hon kunde göra "hemliga brev" till oss familjemedlemmar och även till dagiskompisar. Och det ville lillebror med göra. De ritar teckningar och skriver små ord, klistrar igen kuverten och ger varandra och oss andra. Några kuvert sparas för att ta med till dagis. Ibland måste man vänta 1 dag innan man får öppna det hemliga brevet som tejpas upp på en vägg någonstans (till föräldrarnas förtjusning - not!). Men perfekt finmotorikövning. Lillebror behöver inte längre sina penntyngder. Han har lärt sig att skriva så det syns till och med med blyertspenna.

Båda två har verkligen kommit igång med att skriva bokstäver och siffror. Lillasyster skriver av dagiskompisarnas namn. Jag får först skriva på en lapp så hon kan skriva av. Lillebror som fyller år 31 janauri skrev sifforna 1 till 31 på flera papper (ej brev) på nyårsafton. Det var för att kryssa av varje dag som går, så han kan hålla koll på hur många dagar det är kvar till hans födelsedag. Han har med andra ord gjort sin egen kalender. :)


Även M har kommit igång med att skriva. Han får lite extra skrivträning i skolan eftersom det behövs. Visst behöver han träning, men han behöver också komma på att det är roligt att skriva. När han skriver är det oftast kattgosedjurens namn, eller så ritar han upp hur stora olika stjärnor är, eller något som gett intryck i skolan. Jag försöker uppmuntra det istället, för att träna skoluppgifter här hemma. Titta så fint han skrev när han själv skrev upp världsreligionerna för att han ville. Och rättstavat, helt utan att någon hjälpte honom. :)

Viktiga föräldraförmågor

I måndags morse kom M upp till mig och syskonen i vår säng:

"Får jag komma och lägga mig här hos dig fastän jag inte har haft någon mardröm?"

Som om jag någonsin nekat honom det under hela hans liv.... Sötplutten. Han vet att han alltid är välkommen till mig i sängen. Han behöver inte säga att han haft någon mardröm. Mina barn är alltid välkomna till mig mitt i natten. Eller på morgonen.

(Man är ju helt klart olika där. Vissa människor klarar inte att sova i samma säng som någon annan och behöver att barnen sover i sina egna sängar. Jag är tvärt om. Sover som bäst när jag har alla barnen tätt intill mig. Bara de inte ligger och vrider sig som små propellrar, men det gör de inte längre.)

Jag frågade honom igår om just hur det känns när han kommer till mig och varför det är viktigt. Jag ville försöka förstå honom. Se om något gör honom otrygg och om jag kan förbättra för honom på något sätt. Ibland tror jag till exempel att han fortfarande behöver någon hos sig när han ska somna, fastän han är 9 år. Vi försöker få honom att somna utan en vuxen i rummet och han gör det ungefär hälften av kvällarna, men den andra hälften av kvällarna så sitter någon av oss hos honom. Mest för att det är mysigt och för att han så gärna vill. Ibland är han bara lite otrygg. Han brukar få rätt långa kramar av mig. Man får passa på....

I alla fall. Han hade rätt svårt att förklara hur det känns och varför han vill komma till mig. Men så kom det helt plötsligt rent spontant:

"För att jag slutar vara rädd."

Men så klart. Självklart. Jag har nog glömt hur det är att vara liten. Eller så var jag inte så särskilt rädd som barn. Jag minns inte att jag var så särskilt rädd av mig. Men jag minns hur underbart mysigt det var att krypa ner mellan mamma och pappa, i deras mjuka säng, under deras duntäcke. Jag minns att jag brukade hitta på att jag hade drömt mardrömmar bara för att få ligga just där. (Genomskådade du mig mamma?) En förälder på varje sida och varmt och skönt i sängen. Det kunde inte bli mysigare. Så klart att M tycker det är mysigt han också. Säkert kommer han också av den anledningen ibland.

Men ändå: Tänk vilken förmåga jag har. Jag kan få M att sluta vara rädd bara genom att hålla om honom. Det är väl nästan magiskt?

Jag tänkte på allt detta i morse när jag cyklade till jobbet. Och så kom jag samtidigt att tänka på min pappa som dog i våras, gravt alkoholiserad. Varför kämpade jag så hårt för att hålla honom vid liv? Fastän det var uppenbart att han inte kunde sluta dricka. Fastän han ljög, hallucinerade, körde rattfull (innan jag och mina syskon stal och sabbade hans bil), söp upp pengarna och ringde och tiggde mig om pengar till mat (han fick inga - jag skickade honom till soc för att jag ville försvåra för honom att fortsätta dricka). Ja, ni vet allt sånt där som gravt alkoholiserade människor gör. Ändå så ringde jag soc, tiggde att de skulle hämta honom när han var som sämst (vilket de också gjorde för bland annat 6 månaders LVM). Ringde polisen som var hos honom ett antal gånger. Varför kämpa så hårt med en människa som inte visar tillräcklig kraft och vilja att sluta dricka?

Var det för att jag var medberoende? För att jag hade svårt att inse sanningen? För att jag kämpade för att mina barn (och mina syskons barn) skulle få ha en morfar/farfar? (Jag minns själv inte min farfar, och tycker det är enormt trist.) För att jag har allmänt svårt att släppa taget? De här sakerna har jag funderat på rätt mycket faktiskt.

Men jag kom på det: Det var för att han fick mig att känna mig så älskad. Jag och mina syskon (ja, du också syrran) var det viktigaste för honom. Hans kärlek var genuin. Inte perfekt, men jag kände alltid att han älskade mig precis sån som jag var. Jag inte bara dög i hans ögon, utan han tyckte att jag var helt fantastisk, med alla mina fel och brister. Och naturligtvis så älskade jag honom tillbaka.

Jag har nog faktiskt ärligt talat inte förstått att detta är den största gåva min pappa har gett mig. Visst har han lärt mig att stå på egna ben. Och han försökte alltid hjälpa mig med allt möjligt. Även på slutet, när han mådde som sämst så frågade han om han inte kunde hjälpa oss med något på huset. Och han bad om tätare mejlkontakt för att han såg att jag mådde dåligt. Ni kan läsa om sista gången han var här, så förstår ni att han kämpade och hur mycket han ville komma hit.

Den där kärleken som kändes så självklar. Att jag verkligen dög och var fantastisk, precis som jag var. Den kärleken som jag tog för given. Som alla barn ska få känna och ta för given. Den kärleken saknar jag verkligen nu när den är borta. Ja, eller till hälften borta. (Min mor lever som sagt.) Samtidigt lever minnet av pappas kärlek kvar. Jag vet att jag duger precis som jag är. Och det är en verkligt stor gåva. Vad jag än gör för misstag i livet, så kan jag skaka det av mig. För jag duger ju ändå.

Vad jag verkligen vill göra samma sak för mina barn. Få dem att känna sig genuint älskade av mig. Och så ska jag ta bort en och annan rädsla för dem, bara genom att vara närvarande.