Sommarlov och reservplaner

Så, nu är det bara en vecka kvar av sommarlovet, innan det är dagisdags igen. Vi hade egentligen tänkt att lillebror och lillasyster skulle börja imorgon, och vi vuxna skulle ha 1,5 vecka då M skulle få lite egentid med oss och vi skulle få vila ut lite (fullt lagligt i vår kommun), men vi förlängde småttingarnas sommarlov. Anledningarna:

• M och lillebror leker ju bra tillsammans nu, så det hade känts lite konstigt att dela på dem. 
• Det är sammanslagning på dagis, vilket hade inneburit att lillebror hade varit i samma grupp som lillasyster och några av hennes kompisar. Inte helt kul, med tanke på bitandet.... Dagis håller bra koll på honom, och alla hans tre ordinarie fröknar är där, så det hade kanske löst sig. Men vi hade nog ändå känt oro för att han skulle bita något av de mindre barnen (det går ju så himla fort), så vi hade nog ändå inte kunnat slappna av.
• Vi fick reda på att lillasysters fröknar kommer tillbaka först om en vecka. Inte helt optimalt, eftersom hon ska börja på stora sidan nu. 

Så vi tyckte vi lika gärna kunde hålla dem hemma en vecka till. En vecka till orkar vi nog.

Vi har i och för sig en reservplan, om vi inte orkar. Jag berättade för dagisföreståndaren, hur vi haft det i sommar. Hon erbjöd oss att ha lillasyster på lilla sidan bland de mindre barnen, så slipper vi oroa oss för att lillebror ska bita henne. Det känns skönt att ha denna möjlighet, och jag är så tacksam för att vi har ett flexibelt dagis, som hela tiden ser till familjens bästa. De ser hur trötta vi är och hur mycket våra barn kräver. Det känns tryggt, när man inte har så mycket hjälp för övrigt.

Vi hade förresten en reservplan för M de 3 första veckorna. Maken hade väldigt ont i kroppen då (på grund av muskelinflammation i bröstkorgen), och vi undrade hur vi skulle klara sommaren då. Ms resursperson påpekade för oss att hon skulle jobba 3 veckor till när M gick på sommarlov. Att vi hade möjlighet att ändra oss och sätta M på fritids, om vi fick det för jobbigt. Och som hon påpekade: Bara vetskapen om detta, kunde göra att vi orkade. Det är väldigt sant. Vi orkade, och vetskapen om reservplanen gav mig kraft.

Mycket av stressen släpper, när man vet att det finns en reservplan. Att någon kan ta över eller stötta, om man inte reder ut det själv. Att man slipper gå och fundera på vad som händer med barnen, om man brakar ihop. För den där oron är hemsk. Jag har själv känt den under perioder när maken varit sjuk och jag själv känt mig obeskrivligt trött och matt. Och det blir dubbel börda på nåt sätt: Barnen är extra krävande och därför blir man utmattad. Och man funderar på vem som klarar av att ta hand om dem i ens ställe, när man nätt och jämnt gör det själv. Det går ju liksom inte att lämna barnen till vem som helst.... Okej, barnen dör kanske inte, men vad händer egentligen när någon av sönerna får ett utbrott? Till exempel om lillebror får ett utbrott på grund av lågt blodsocker, då han gallskriker, försöker bitas, kastar saker, kastar sig själv på marken utan att se sig för och skadar sig själv på andra sätt och knappt är kontaktbar? Vad händer om barnvakten inte lyckas reda upp det? Jag vet faktiskt inte. Så vi är väldigt tacksamma för att ha de ordinarie dagisfröknarna som reservplan nästa vecka. De reder upp hans utbrott.

En vän till familjen har det lite kämpigt hemma just nu. Vi har sagt till henne, att hon kan komma bort till oss precis när hon vill. Att hon kan ta sina barn, sätta sig i bilen och köra hit. Helst ringa 5 minuter innan hon är här och säga att hon är på väg bort, eftersom maken behöver den omställningstiden. Och så att vi säkert är hemma, eller kan ta oss hem. Visst har vi det kämpigt, men inte SÅ kämpigt att vi inte kan ta emot henne och hennes barn. Det är klart att vi hjälper henne. Hon tackade och sa att det kändes skönt att veta att hon har en fristad.

Badutflykter

Vi har faktiskt kommit iväg på några utflykter i sommar, utan att ha med oss en tredje vuxen (Läs: LSS-avlösaren). Det är inte så svårt numera egentligen, nu när barnen blivit lite äldre. Men rätt utmattande. Det funkar om jag får ca 20-30 minuter på mig att packa allt som behövs: badkläder & handdukar, matsäck & vatten, ombyteskläder, kepsar & solglasögon, vagnen, pottan, filten och badleksaker (det hjälper barnen till med förstås). Maken har barnen och jag packar bilen, efter denna färdiga lista (som egentligen är mer detaljerad än det jag skrev ovan). Sen får barnen gå på toa, eventuellt ta på sig rena kläder och sätta sig i bilen, ett och ett. Vi slussar ut dem. Det funkar rätt okej.

Problemet är bara, att det INTE är så himla mycket tid och ork, man har över på en dag, när man gjort alla bestyr. Att hålla koll på barnen är det allra mest tidskrävande. Speciellt då att hålla koll på lillebror som bits och hittar på ”hyss” när han har tråkigt. Fast kommer man iväg, så kan man faktiskt få det lättare, än om man stannar hemma. Det beror på om lillebror blir lugnare av att få komma iväg och göra något nytt, än att stanna hemma och ”klättra på väggarna”. Ibland när vi åker iväg, så sysselsätter han sig med något, och blir helt lugn. I alla fall ett litet tag. Han blir lugn av stimulans. När vi hälsade på kompisar, sprang han runt hela tiden och tittade på deras saker och lekte med deras leksaker, och klarade sig jättebra själv nästan hela besöket. Då var han ett lätt barn att ha. Så när lillebror börjar bli rastlös, känner maken och jag att vi måste försöka "slita oss loss" här hemifrån.

Att åka iväg blir alltid ett brott mot schemat. Det vill säga familjerutinen som är väl inkörd här hemma, och håller samtliga familjemedlemmar på hyfsat bra humör, "sätts i gungning". Det funkar rätt bra att åka direkt efter lunch, ta med mellanmålet och sen hinna hem till att laga middag. Eller ta med middagen eller något mera mättande som kokta ägg, stekta hamburgare och makrillfilé.

Man får dock förbereda sig på att:

• Det är trögt och stressande att få iväg barnen. Ofta vill de inte åka, utan vill fortsätta sin lek här hemma. Som vanligt får man tjata på M att gå på toa och klä på sig. Och de andra två med. Lillebror får man fortfarande klä på. 
• Det är rörigt i köket när man kommer hem igen, för vi hinner inte diska efter lunchen om vi ska komma iväg. (Vi åker alltid efter lunch, med tanke på solen.) Därför får man svänga ihop middagen i halvpanik, direkt när man kommer hem, i ett rörigt kök.
• Det blir lite si och så med matrutinerna. Svårt att förutsäga vem som blir hungrig när. Det blir ofta så att jag mest får sitta på filten, och servera mat åt dem. För inte blir de hungriga samtidigt. Och vi kan inte riskera lågt blodsocker, och därmed ett utbrott när vi är iväg. En bra regel är att ta med rejält med mat, betydligt mer än vad man tror kommer ätas upp. Ofta så behövs den, för att utflykten drar ut på tiden och för att barnen får större aptit när man är iväg. Och helt plötsligt så får lillebror för sig att han vill äta 3 hårdkokta ägg på raken. Inget annat! Eller 2 stekta hamburgare. Det är rätt oförutsägbart vad han vill äta sig mätt på. Men ack så värdefullt att hålla uppe blodsockret på just honom..... Det känns inte som något problem att bära runt på lite extra mat, i jämförelse.....
• Lillasyster somnar i bilen, oftast både på ditvägen och hemvägen. Hon sover inte längre middag hemma, eftersom hon inte behöver det. Att hon sover i bilen de dagar vi gör utflykter, gör att vi har betydligt svårare att få i säng henne. Det ger ännu mindre egentid för oss vuxna, efter att barnen har somnat. Hon är vaken just nu, kl 01....

Egentligen, så tycker jag att ovanstående är rätt okej. Lite stressigt i perioder och lite utmattande, men helt okej. Delvis hur det är i de flesta barnfamiljer, gissar jag.

Ja, igår och idag har vi varit på badutflykt. Det vi fick igår: 1,5 timme effektiv tid på badstranden, varav kanske hälften riktigt njutbar tid. Direkt när vi klev ur bilen, så kastade sig lillebror på marken och skrek att han ville till skuggan för att solen lyste för starkt. Och M ”ylade” om att han INTE ville bada där det fanns folk. Vi fattade dock snabbt att det bara gällde ombytet, så han fick byta om till sin våtdräkt en bit bort. (Han vill inte visa sig i bar överkropp - därav våtdräkten.) Lillebror tog en spade och började kasta sand omkring sig på oss och andra människor, och vägrade sluta. M hade tagit på sig våtdräkten på fel håll, så vi fick hjälpa honom av och på med den igen (och nu var den blöt), medan lillebror fortsatte skvätta, dock en bit bort från alla människor. Maken lekte bort spaden, och sen var allt lugnt ett tag. Vi hade en liten stund som var helt okej och till och med riktigt njutbar. Och så lugn den någonsin kan bli för föräldrar till 3 så här små barn, på en sandstrand. (Läs: Man måste hålla koll så att de inte drunknar.) Så avbröts den ljuvliga stunden med att lillasyster sa: ”Ja vill basa.” Bara att packa ihop och gå till bilen där pottan var. Lillebror hade ändå börjat bli rastlös och sprang runt planlöst på stranden = dags att hitta på en ny aktivitet.(Sen att det inte kom nåt i pottan, när det väl kom till kritan, är en helt annan sak....)

Även om den njutbara tiden på stranden kan kännas kort, och jag ärligt många gånger funderar på om det är värt allt slit, så ger den kraft. Minnet av den vackra stranden. Känslan av att även vi får komma ut ibland, precis som familjer med mera "självgående" barn. Jag kan erkänna att det känns lite bittert ibland, när man sitter hemma en solig dag, och får för sig att ”alla andra” sitter och kopplar av på stranden, medan deras barn leker lugnt i sanden bredvid. Jag vet att det inte är så. Att det är mer eller mindre slitigt, för alla småbarnsföräldrar. Och att mina barn egentligen trivs rätt bra med att stanna hemma och plaska i poolen. Bara att när man inte kommit utanför tomten på flera dagar, ja då tar ”hjärnspökena” överhanden.

En bra regel är för övrigt: Utflykt varannan dag, eller var 3:e dag, så sprider man ut det och får vila sig hemma mellan varven också. Imorgon blir det en hemmadag. Bra med utflykt två dagar i rad, för nu ser jag verkligen fram emot hemmamys imorgon!

Vår baksida

Vi har en inhägnad liten baksida med studsmatta, gungor, sandlåda, hammock, lektorn med rutschkana, lekstuga som sitter ihop med lektornet, uterum, trädäck och en liten plastpool. Det har blivit så, att vi gjort en "mini-lekplats" hemma, eftersom det är väldigt ansträngande att åka bort. Lillebror och lillasyster är ju rymmare dessutom. Den här praktiska grinden ingick i husköpet. Ingen kommer varken in eller ut.

För M så har det bästa sättet att öva motorik, varit hemma i lugn och ro. Han härmar inte andra barn och lärde sig gunga först när vi satte upp gungorna i trädgården. Jag vet inte hur många gånger jag själv visat och pekat på andra barn, utan framgång.

Studsmattan är förmodligen det bästa vi köpt. Så mycket motorik de lärt sig i den - de hoppar nästan varje dag! Eller springer runt-runt. Perfekt när det är spring i benen och man har liten tomt. Och den är även bra att leka i. En studsmatta är varmare än marken (precis som ett trädäck), och är dessutom väldigt mysig att ligga och kramas i (när ingen hoppar), göra kullerbyttor (också när ingen hoppar) och titta på moln. Den har gett oss många mysiga stunder med barnen!

Trädäcket är inte alls stort, ca 15 kvadratmeter, men det räcker för att barnen ska kunna köra "Bobby-bil" tillsammans. Eller leka någon lek som t ex att måla med vatten (som torkar upp efter hand). Man kan också ta ut en bilmatta och lägga på trädäcket. Eller sätta upp ett litet lektält. Eller spela ett spel.

Lektornet med lekstugan, uterummet och även hammocken fungerar som utmärkta viloplatser, när man vill vara ifred en stund. Det är bra att kunna skärma av syn- och hörselintryck från övriga familjemedlemmar ibland. Se Ms alternativa viloställning på bilden. I uterummet (15 kvadratmeter) kan man äta i lugn och ro, om det är skrik inne i huset. Och läsa saga när det regnar. Eller leka någon lek. Men snart gör vi nog om det till "poolrum", för vi vill att M ska lära sig simma och jag tänker på hur det var när han lärde sig gunga. Nog bäst han får öva simtag i lugn och ro, här hemma. (Det kommer ett inlägg om det senare.).

Hammockar tror jag är underskattade. Perfekt gungövning, och väldigt mysig att läsa saga i, eller så kan man leka att den är en båt. Men man måste vara försiktig så de inte klämmer sig. Och naturligtvis har det varit bra med ett (litet) lektorn, där man kan öva på att klättra och vara på hög höjd. Under lektornet kan man dessutom göra en koja genom att sätta fast filtar.

Vår baksida är bara ca 120 kvadratmeter stor, inklusive uterummet. Det är lite trångt mellan sakerna, men det bryr vi oss inte om. Det finns lite springyta kvar för barnen. Det är huvudsaken. Baksidan funkar, för att inte säga är vår räddning många lediga dagar.

PS. Om någon undrar hur vi hunnit fixa hit allt detta, kan jag berätta att det mesta satte vi upp för flera år sen, när M var 3-4 år och lillebror bebis (dvs när lillasyster inte fanns). Och när vi hade hjälp från min far som var här och snickrade.

Det där hade jag ALDRIG accepterat

Jag läste Camillas inlägg i natt:
http://orkidemamman.blogspot.se/2012/08/konsekvenser-och-ansvar.html

Det var väldigt välskrivet och det fick mig att tänka på en kommentar som man ofta hör föräldrar säga om andras barns beteenden:

"Det där hade jag ALDRIG accepterat."

Och sen kommer en allvarlig viktig min. Kanske menande blickar? Och alla tänker: "Vad 17 håller föräldrarna på med?"

Jag är rätt säker på att Camilla inte accepterar att Anton kastar sin IPod. Ändå så händer det kanske igen. Och igen. (Anton har autism och ADHD.)

På samma sätt, har vi ALDRIG accepterat att lillebror bits. Han har tagit flera rejäla bett på syskonen i sommar. Lillasyster har två stora fula blåa tandavtryck på ena armen. På exakt samma ställe har M ett stort tandavtryck. Den ena gången lillasyster blev biten satt jag med dem, men hann ändå inte få bort honom i tid, fastän jag reagerade på mindre än en sekund. (Vi fick det faktiskt på film, och där ser man hur fort det går.) Och när M blev biten så var jag 2 meter bort och var där på 1 sekund. För sent. Så M grät. Det kommer jag aldrig glömma. Så synd det var om honom. Det blir stora bett när en storvuxen 4,5-åring biter.

Det som utlöste att lillebror bet lillasyster, var att hon tog en fisken i fiskedammen i "hans" färg. Och det som utlöste att han bet M, var att M dängde en vattenpistol i huvudet på lillebror, för att lillebror bara sprutade och sprutade på M. Det kan inte ha varit hårt för jag såg det faktiskt inte, fastän jag stod bredvid. M slåss väldigt sällan och aldrig hårt. I vilket fall så tålde lillebror inte det. Jag ångrar naturligtvis att jag gav pojkarna chansen att själva reda upp konflikten, den gången.....

Och han har försökt bita både mig och maken. Flera gånger, senast idag.... Han skulle t ex bita maken när maken föreslog att han skulle äta lite pommes frites istället för att spela datorspel.

Ja, jag tänker inte trötta ut er med otaliga bithistorier. Det har varit ett par stycken och många har jag nog ärligt talat förträngt. Betydligt fler är gångerna då vi faktiskt hunnit få bort lillebror i tid. Kanske t o m stöttat honom i relationen till syskonen och hjälpt honom att hitta en annan strategi: Säga stopp, säga ifrån på annat sätt, markera "stopp" med handen i luften, osv. Men bett som aldrig blev, syns inte. Man får ingen medalj, fastän man avstyrt ett tiotal bett på en hel dag. Det som syns, är bettet som han hann ta. Då man var på toa och kissade.

Vi har i alla fall inte accepterat bitandet en enda gång. Inte ett enda bett, där vi har tänkt: "Okej, vi accepterar det! Det var helt okej att han bets. Det gjorde inget." Vi har kämpat som djur i över 2 år för att få stopp på det. Vi har testat ALLT man kan, som inte skadar honom. Vi har sökt hjälp överallt; dagis specialpedagog, socialförvaltningen, BUP. Och vi har inte kunnat få tillräcklig hjälp. För det finns nog inget mer än att stötta honom och vara med och avstyra. Och invänta hans mognad.

Han bits, vad man än säger till honom. Hur arg man än blev för 5 minuter sen, då han försökte bitas. Vilka gränser man än försökte sätta. Och vilka förmåner man än dragit in. (Läs: Bestraffning. Ja, man blir rätt desperat...) Och trots att lillasyster bitit tillbaka, så han fick jätteont. För att han är impulsiv och att inget annat spelar någon roll, när han blir så där arg. Han bits som en liten krokodil. Eller huggorm.

Tänk er själva: Ert barn gör något. Ni accepterar det inte, och vidtar någon åtgärd. Barnet gör det igen. Ni accepterar det fortfarande inte, och testar en ny åtgärd. Det händer igen. Osv, och så håller det på så. Vad händer sen? Jo, inget! Det bara ÄR så. Och andra ser det. Säger till varandra med viktig min: "Det där hade jag ALDRIG accepterat." Vad betyder det egentligen, funderar jag på ibland.... Och vad får folk att tro att föräldrarna har accepterat det? För det är väl det man tror, när man säger så?

Vad vet vi om vad andra föräldrar accepterar och hur de har det med sina barn, och vad de testat? Inte mycket, NPF eller inte.... Och det gäller det mesta: Barn som skolkar, inte gör läxor, svär, slåss, bråkar i mataffären, osv. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Förlåt, men "Det där hade jag ALDRIG accepterat" är en av de dummaste kommentarerna jag vet. Den som säger så, blottar sin okunnighet. Och är inte direkt ödmjuk.... Säg så när jag hör på, och jag kommer inte kunna hjälpa att jag drar lite på smilbanden. Jo, naturligtvis har jag själv sagt så många gånger. Förr. Jag ler lite åt mig själv. Hahahaha! Vad visste jag då?!

Att välja mellan fyra val

Det har ju varit en lång "resa" med maten, speciellt för M som är mera medveten än de andra två barnen. Det är inte för inte, som jag blivit kallad för "mat-fascisten" här hemma.... Men det var inte något av barnen som sa det, i och för sig. Det var kärleksfullt menat, dock.

Jag har delat in maten i 4 kategorier:
1) God och nyttig
2) God men onyttig
3) Äcklig men nyttig
4) Äcklig och onyttig

Ms logik är ju så stark, så jag har frågat honom vilket vi väljer. Så klart nummer 1! Och jag har också påpekat vilka matvaror han äter, som faller inom denna kategori. Till exempel blåbär, jordgubbar, tomater, spenat, paprika, makrillfilé och ägg. Allt för att mat ska bli något positivt. Och exemplen är konkreta och inte allmänna som "frukt och bär". Jag vill att han ska förknippa de olika matvarorna med något bra. Att han gör något bra för sig själv, samtidigt som det smakar gott. Tur att han inte har kommit på att man kan gradera "god" mellan matvarorna. Så god onyttig mat får högre poäng, än nyttig god mat....

Vi tvingar aldrig i barnen något som de inte vill äta. M äter jättebra av grönsaker. Vi får nästan gömma dem. Annars äter han upp allt på hela grönsaksfatet. Lillebror äter nästan bara majs och tomater, men desto mera frukt. Och lillasyster äter några grönsaker hon med, samt mycket frukt.

Det blir ju lätt mycket förbud när man varken äter mjölk eller gluten, så jag tycker det är viktigt att prata om alternativen. Och jag har sagt till M att han är "plus" några saker, inte bara "minus gluten, minus mjölk" som det heter i skolan. Till exempel "plus kiwi" som han var väldigt förtjust i ett tag. Då köpte jag hem så mycket kiwi till honom, som han ville ha.

Och jag har gjort följande enkla bild till honom, så han kan se det vi pratar om. Jag ville först rita in bilder i rutorna, men fick inte det för honom, så jag lät bli. Han vill nog kunna peka i rutorna, tror jag. Klicka på bilden, så blir den större.

Vi pekade på var kalasgodiset är: "God men onyttig". Och så pratade vi om att vi försöker hitta goda men nyttiga alternativ, till det som är gott men onyttigt. Till exempel, så gör vi hemlagad isglass på färskpressad juice och bär, istället för köper med socker och tillsatser i butiken. Så vi har hemlagad isglass i rutan: "God och nyttig". (Barnen ÄLSKAR den!)

Och de gamla kalktabletterna hamnar i rutan: "Äcklig men nyttig". Men jag köpte dock nya med äppelsmak, så numera har de bytt till rutan:"God och nyttig".

Vi försöker alltså flytta allt till dit, till övre vänstra rutan: "God och nyttig". Ja, det är rätt självklara saker egentligen, för oss vuxna. Men inte för M. Han behöver denna genomgång, som dessutom gör honom glad. Han ser familjens plan framför sig. Och den är positiv! Vi gör något bra för oss allihopa! (Inte bara för honom.) Så fiffigt!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Och samma typ av bild har jag också gjort för städningen, för att motivera honom att hjälpa till mer. Men jag har inte så stora förhoppningar om den saken....

1. Upplockat och dammsuget
2. Upplockat men snafsigt
3. Leksaker överallt men dammsuget
4. Leksaker överallt och snafsigt.

Självklart väljer han nummer 1, i teorin.... Ja i teorin, kan väl mamma städa, antar jag.... Dummare än så, är han inte. Men värt ett försök, tycker ni inte?!