Kompisbesök

Nästan direkt efter läkarbesöket, så var skolan slut och M hade med sig en kompis hem från skolan: "Kompis nr 2". Den här kille hade högt och tydligt berättat för hela klassen att han ville leka med M. Klart han får det! M tyckte dessutom att det var trevligt och sa ja direkt, bara inte leken blev samma dag som frågan kom upp. Han måste ju få lite tid att vänja sig.

Jag träffade killarna på skolgården, tillsammans med Ms assistent. "Det bultar lite i hjärtat.", sa kompisen. Han var nervös. Han brukar inte heller leka med kompisar så ofta. Vi pratade lite om det, och han sa att han var rädd för studsmattan och ikonen för spelet "Plants vs zombies", som M har på sin surfplatta. Vi kom överens om att han bara skulle titta på studsmattan idag, inte hoppa, och att han skulle slippa titta på ikonen. Och så gick vi direkt hem, för att bli kvitt oron innan leken, så fort som möjligt. De är allt lite lika, M och den här killen. De kanske kan bli bra kompisar?

Killen var bara här i en timme, och de spelade datorspel tillsammans. Eftersom det var först gången de lekte, och eftersom de faktiskt pratade med varandra under hela tiden, så tyckte jag det var okej. Och läkaren sa ju att datorspel är bra.... Jag tror att det faktiskt rätt mycket var ett datorspel som lockade hit kompisen. Han hade sett det på Ms surfplatta. Men det spelar ju ingen roll varför den första kontakten knyts. Bara ATT den knyts. Och även om de inte leker fler gånger, så är lekträning oerhört viktig för M. Att han lär sig att han KAN ta hem kompisar och att han klarar att leka med dem helt på egen hand. För det gör han verkligen. Fast jag finns här i bakgrunden och stöttar och styr upp vid de tillfällen som det behövs.

Jag frågade kompisen hur det kändes när han var här. Han svarade: "Jättebra. Som att jag vill komma hit 1000 gånger till."

Det kan mycket väl hända, för jag har lovat M, att han får gå hem direkt efter skolans slut, om han tar med sig en kompis. Han på fritids till halv fyra varje dag, mestadels för att han ska öva på att umgås med andra barn. Det behövs ju inte, om han tar med sig kompisar hem! Och jag är ju hemma då. Sicken tur!

Läkarbesök

Idag var vi hos BUP-läkaren för autism-teamet, med M. För att berätta kortfattat om en timmes läkarbesök, så hände detta:

* Läkaren lovade skriva intyg på mjölkfri kost, samt kost utan glutamat och sötningsmedel. Samt lägga till gluten och socker, som vi i och för sig redan har ett intyg på, från läkaren som ställde ADHD-diagnosen. Han var osäker på om han kunde ge detaljer om E-nummer, men annars hade jag på önskemål att han även la till AZO-färgämnena (E102, E104, E110, E112, E122, E124 och E129) och natriumbensoat (E211). Dessa har man sett ger beteendestörningar, och inte bara hos barn med NPF. Skolans kök är som tur är mycket bra, och de serverar inte glutamat och så lite tillsatser som möjligt. Jag vet det, för jag snackade med kökschefen i förra veckan, och jag var verkligen positivt överraskad. Men sånt kan förändras snabbt, så lika bra att ha så mycket som möjligt på läkarintyget.

* Vi tog upp det här med ticsandet, handviftningarna, för att höra om det finns något mer vi kan göra för att hjälpa M. Jag ställde frågan var gränsen går mellan tics och Tourettes, samt om de meningar som M hakar upp sig på kan vara ett tecken på Tourettes. Det trodde läkaren inte. Så vi får fortsätta som innan: Ignorera ticsandet, smyga undan snöret när det blir för mycket, och ersätta det med något annat (ett pyssel, spela padda). Och samma sak med upprepningarna: Ignorera dem och lugnt börja prata om något annat.

* Läkaren kollade Ms längd, vikt och koordination och balans. M fixade alla övningar. Han visade även oss några egna, som han förmodligen har lärt sig på skolgymnastiken.

* Och jag frågade efter arbetsminnesträning. Det hade BUP inte, men han tipsade om träningsprogrammet Robomemo som företaget Cogmed utvecklat. Han trodde dock att det kostar en slant, eftersom det är ett koncept med coach osv. Vanliga datorspel, trodde läkaren annars kunde funka bra det med. Och det tror jag också. M har blivit väldigt bra på Clouds & Sheep samt Plants vs zombies. I båda dessa spel så ingår att hålla många saker i arbetsminnet, att öva finmotorik, att snabbt tolka bilder (som M har svårt med), samt att planera inför framtiden. Och i Clouds & Sheep så ingår det även att man förstår hur mycket arbete det är med att sköta om en familj. (Skojar bara med det sista, men jag ler inombords, när sönerna tar hand om var sin fårfamilj.)

* Och slutligen så frågade läkaren (fastän vi redan sagt det), om det verkligen var så att neuropsykiatriska teamet hade ställt ADHD-diagnosen på M, utifrån DSM-IV-kriterierna. Han tyckte att M var så lugn under besöket. Det är ju inte alltid så att han är så där extremt lugn som han var idag, men M har ju faktiskt blivit mycket bättre, speciellt med avseende på ADHD-symptomen. Jag tyckte det var kul att läkaren sa så, men jag undrar om han kopplade att det är kosten som gjort skillnaden.... "Jag ser många barn, och de utvecklas mycket i den här åldern." Jag förklarade att den största förändringen skett efter 3-4 månader utan gluten. Fast huvudsaken är att vi får läkarintyget, och det får vi. Han höll med om att det saknas bra studier på kopplingen autism och kost, men att man som förälder inte kan vänta in dessa. Vill man testa, så ska man få det.

Pocoyo

Jag kan inte låta bli att skriva ett litet inlägg om barnprogrammet Pocoyo. Det är så fint och enkelt och pedagogiskt. Och kul! Barnen skrattar så de kiknar, åt alla tokigheter, knasiga kroppsrörelser, ansiktsuttryck osv.

Det är enkelt, eftersom bakgrunden är vit. Enbart saker som tillhör handlingen syns i bild. Inga onödiga detaljer som stör och tar fokus från handlingen, alltså. (Bra om man ser "allt", och inte kan tänka bort det som är oväsentligt för tillfället.)

Och så handlar flera av filmerna om kompisrelationer och social kompetens på barns nivå. Filmerna gör det lätt att prata med barnen, om sånt. "Hur tror du att Pato (=ankan) känner nu? Vill han leka med Pocoyo? Varför inte? Var det med flit? Visste Pocoyo att Pato skulle känna så?" osv. Mycket bra träning för lillebror, som har supersvårt med att förstå liknande situationer i sin vardag. Han förstår dock vad som händer i filmerna, när man diskuterar med honom.

De finns på Youtube på svenska. Se t ex:

http://www.youtube.com/watch?v=dmMRBxUx_Vo

http://www.youtube.com/watch?v=ZF5vlBvWsy0&feature=relmfu

Och ännu fler avsnitt finns på engelska och spanska. Det är rätt enkelt att översätta för barnen, även om man inte kan spanska. ;) (Och när det inte går, kan man man hitta på egen text.)

Trams och roliga saker att tänka på

Jag har kommit på två saker till som lugnar lillebror. Det första är att försöka hitta komiska detaljer med det mesta, i det lilla. T ex att påpeka saker i filmer som är knasiga och skratta med själv. Då skiner han upp och skrattar han med. Och man kan alltid skapa tokigheter, som t ex låta ett gosedjur smaka på en gammal strumpa, och sen spotta och fräsa för att det smakade illa. Sånt trams verkligen älskar han. Hela han skiner upp.

Och sen har jag en lek där han sitter i mitt knä och jag guppar honom upp och ner, i takt till en ramsa, där jag ömsom viskar och ömsom sjunger högt att han är olika saker. Han fnittrar av förväntan precis när jag säger vad han är. Lite tramsig ramsa jag vet, men den går så här: "Du är så söt och go och fin, du är min lilla JORDGUBBSAPELSIN." Trams som gör mirakel i hans lilla kropp. Och stärker honom i att han är fin. Och jag får chans att pussa honom lite....

Jag tänker så här: Om han har lågt serotoninvärde, dvs låg halt av kroppens "lyckohormon", så har han förmodligen brist på lyckokänslor i kroppen. Vi behöver hjälpa honom att skapa lycka och känna lycka. För vad är annars motsatsen? Jo, att han är olycklig och kanske orolig.

Den andra saken som jag kommit på, är att förklara komplicerade samband för honom. Jag menar samband som är komplicerade, men ändå så pass enkla att han har en chans att förstå dem. Och att de framför allt är spännande för honom, och att det gör honom glad att tänka på dem. Han är väldigt smart. "Food for thought", som man brukar säga. Vi pratar mycket om rymden nu, så jag frågade om han trodde att människorna och bilarna på andra sidan jorden ramlade ut i rymden. Sen förklarade jag att jorden är ungefär som en magnet (dvs att gravitationen finns). Han älskar magneter, så denna tanke var jättehäftig för honom. Och det går ju enkelt att visa genom att hoppa och släppa saker mot marken. Han fick denna enkla bild av mig:

Jämnt blodsocker, distraktion och positiv förstärkning

Idag var dagis stängt, så lillebror och lillasyster var hemma med mig. Jag måste erkänna att jag inte direkt sett fram emot denna dag, för de är som katt och råtta. Man måste gå emellan dem hela tiden, för de ryker ihop om det mesta. Lillasyster nyps rätt hårt och lillebror bits fortfarande någon gång ibland när han blir för trängd. Och båda slåss med tillhyggen.

Till min förvåning hade vi det lugnt och skönt, och klockan hann bli tre utan att jag kände mig minsta trött. Det var faktiskt lättare än en vanlig helgdag, då vi är hemma alla fem. Anledningen tror jag är just det, att vi var färre personer hemma + att jag vet att ansvaret ligger till 100% på mig (och inte delas med maken). Och det medför också att man har full koll på barnens mående.

Det som är a och o med lillebror, är att hålla jämn blodsockerhalt. Är blodsockret lågt, spelar det inte någon roll vilken pedagogik man använder. Då skriker han bara åt allt, och det eskalerar till ett utbrott. Jag började dagen med att ge båda småttingarna ordentligt med mat. Proteinrikt och långsamma kolhydrater. Jag tillåter mig att stödmata lillebror medan han tittar på film (vid matbordet). Japp, jag matar min fyra-åring, medan hans lillasyster som är 2,5 år äter själv. Okej, lillebror äter oftast själv, men för att han ska få i sig tillräckligt är det inte fel att stödmata honom lite. Det har man igen sen, i form av gott humör. Sen gäller det att fortsätta denna positiva start på dagen och ge ordentlig lunch, vid rätt tid osv. Det är lätt att slappna av och glömma mattiderna, men det ångrar man alltid. Och om blodsockret oväntat dyker fastän han ätit för bara en liten stund sedan, t ex efter att han bajsat, då ger jag honom mera mat direkt. Det gäller att alltid ha något i beredskap. Ett äpple, en banan, eller havregryn-, russin- och vattenbladning (ja han älskar det!). I nödläge får man ge ett glas juice för att få upp blodsockret tillfälligt. Då "köper" man sig några minuter extra tid, att t ex skära upp ett äpple i klyftor. Som sedan köper en mera tid att fixa fram något mera mättande, som t ex ett kokt ägg. Men man får akta sig, så han inte fyller magen med juice.... Och man får vara medveten om att juice ger en blodsockertopp, tätt följt av den dipp (om man inte fyller på med mat direkt efteråt). I vilket fall, så fixade jag maten rätt bra idag.

Det som jag också satsade på, var att:
* Enbart ge barnen positiv feedback, dvs mycket beröm. Och ge dem alternativ och tala om vad de kan göra istället, när de gör fel. Jag har alltså inte höjt rösten, eller sagt något negativt. Och inte använt "inte", t ex "Nej, gör inte så.". För de får verkligen inga ledtrådar till vad de ska göra istället, när man säger så. Jag säger saker som: "Klättra ner!" istället för "Sitt inte på bordet!".
* Distrahera en av dem med en annan aktivitet, innan/när de ryker ihop. T ex så sa jag till lillasyster: "Ska vi baka muffins?" "Nej!" "Ska vi baka muffins med äpple och kanel?" "JAAA!" Pjuh, tur hon gick med på det.... Lillebror fick ha alla båtarna för sig själv.
* Och ha en aktivitet förberedd "i rockärmen", som jag kan föreslå när någon av dem blir uttråkad: Pussel, något pyssel, hoppa studsmatta, titta på muffinsarna i ugnen, rymdfilm osv. Det gör att lillebror inte hittar på bus, enbart för att han är uttråkad. Eller att lillasyster blir gnällig.
* Och när det behövts; plockat undan lillasyster innan hon hinner attackera honom. Då sitter han helt stilla och rör inte en fena eftersom han litar på mig. (Hon är väldigt ettrig och kan börja slå på honom för att han inte håller med henne.)
* Mycket kroppskontakt. De har fått sitta i mitt knä och har fått mycket klapp och mys. Jag har boostat oxytocin i de små barnkropparna. I och för sig inget ovanligt....
* Jag har tillåtit mig en utsvävning med guldstjärnor. Okej, detta strider egentligen mot allt vad jag tror på om guldstjärnor och belöningssystem. (Jag tror på att föräldrarna ska ge det efteråt, utan förvarning. Att man inte ska locka med det eller diskutera villkoren för mycket innan, för då blir det lätt bara en massa tjat. Och man blir tvungen att ge en guldstjärna oavsett vad som händer, om det inte ska bli ett misslyckande för barnet.) I alla fall, lillebror har själv kommit på att det är jätteroligt att få en guldstjärna som han kan klistra upp på sin lapp, som sitter på kylskåpet. Det blir en påminnelse om hur duktig han är. Han minns inte att det väntar en belöning, när man samlat ihop tillräckligt med stjärnor, utan är enbart glad för själva klisterlappen. Han blir helt själaglad och hoppar upp och ner av lycka, så maken och jag anser att han säkert behöver detta i nuläget. En boost för självkänslan, skulle man kunna säga. Så jag har varit frikostligt med guldstjärnor idag. Har påmint och erbjudit. Det har flyttat fokus från bråket, till att man kan vara duktig och få beröm. Och det har varit för småsaker som han klarat. *Skutt, skutt* :)

Allt detta har lett till att lillebror mest varit som en liten ängel hela dagen. Varit glad, lyssnat på mig och oftast gjort som jag sagt. Å han har t ex hämtat vatten till lillasyster. "Här kan du djicka om du äj töstig". Det är så sant som experterna säger: "Barn VILL, om de KAN!" Han kan verkligen vara den där goe snälle ungen. Jag tycker att det är hoppfullt inför hans framtid. Det är vi vuxna som måste anpassa oss och miljön, och se till att han hela tiden KAN. För han VILL ju!