Räknetvång i trädgården

Jag kom på mig själv med en sak, nu precis när jag var ute i trädgården och grävde. Jag irriterade mig för att jag hade glömt räkna hur många buskar jag hade grävt upp. Sen kom jag på att det ändå var svårt att jämföra buskarna. Vissa var väldigt små och grävdes upp på några få minuter, medan andra krävde längre tid. Det kanske var bättre att ange tiden jag hade grävt, när jag skulle berätta för maken och andra hur mycket jag hade grävt idag? Men när började jag gräva? Jag tog en paus också. Hur länge? Hm, svårt att uppskatta den totala grävtiden.

Sen såg jag det komiska i det hela. Jag kom på att det faktiskt går precis lika bra att säga: "Idag har jag grävt upp några buskar. Det var jobbigt, men skönt att få det gjort!" Det är ju det jag känner i nuläget, och vill förmedla. Jag behöver inte svara på "Hur mycket?" eller "Hur länge?", till någon som inte behöver en sådan tydlighet.

Varför börjar jag då instinktivt börja räkna saker. Jo, jag tror att förklaringen ligger i mitt miljöarv. Min pappa räknade allt i trädgården, när han hade hus. Varje år räknade han ut hur många liter hallon vi fick. Detsamma med äpplena i trädgården, och de vi fick av andra. Och blåbären vi plockade: Antal litet och antal burkar sylt det blev. Och jag tror t o m han hade exel-ark över vissa av dessa saker. Jag tror att det handlar om att han ville ha struktur och tydlighet. Det är förstås inget fel att göra så, om man är road av det. Men JAG behöver inte fortsätta detta som ett automatiskt tvång, när jag inte känner någon glädje i det, utan tvärt om tycker att det är jobbigt. Men lite humor är det allt, eller hur? Aspergerdotter som jag är.... (Å det kan jag bjuda på!)

Hopp för gravt autistiska barn

Många har länkat denna film på facebook. Mycket sevärd! Titeln är väldigt missvisande, för filmen innehåller klipp från många olika familjer. Själva avslutningen, ca 1 timme och 10 minuter in i filmen, visar på en teknik som gör att de med grav autism, och som inte kan prata, kan kommunicera. Och de är mycket smartare än vad vi hittills trott, och har t o m otroliga förmågor. Häftigt! Se den!

http://svtplay.se/v/2765864/dokumentarfilm/en_mammas_kamp_for_ett_autistiskt_barn

Alternativ till jobbiga gräl

Vi hade ett sånt där jobbigt samtal i förra veckan. Ni vet ett sånt där, som man mest har för att båda är trötta och inte tänker klart, f a inte på hur man formulerar sig. Usch!

Mitt i det jobbiga, kom vi på ett liiiiite mer konstruktivt sätt som vi skulle försöka med dagen efter. Och så gick vi och la oss istället. Dagen efter skrev jag ner, i punktform, vilka saker som jag upplevde som jobbiga/problem och varför, dvs hur jag kände. För varje punkt så gav jag lösningsförslag på hur vi/jag/han ska göra istället.

Jag läste igenom mina punkter noga, för att förvissa mig om att inget nedklankande mot honom fanns med. Tanken var att det skulle vara konstruktivt. Att vid varje gräl fokusera på vad den andre gör fel och hur man inte vill ha det, ger ju inte den andre så mycket ledtrådar egentligen. Tanken var att även han skulle göra en egen lista och mejla till mig, men det löste sig genom min lista. I alla fall tillfälligt. Vi fick igång en konstruktiv dialog.

Vad som stod på listan är privat, men jag kan ge ett exempel på hur det kan se ut, från något som vi löst tidigare:

Maken: När jag kommer hem från jobbet till familjen, blir jag väldigt stressad av att barnen far runt och jag inte vet vad jag ska hjälpa till med.

Lösning 1: Skriva en lapp på hur läget är, och sätt upp i hallen, som han kan läsa i lugn och ro, innan han kliver in till familjen. Vi hade faktiskt en sån lista när det var som intensivast. Jag krafsade ner: allmäntillstånd (--,-,0,+,++), ätit (--,-,0,+,++), bajsat (ja/nej), sovit (--,-,0,+,++), för oss allihopa (förutom mina toavanor, som jag behöll för mig själv). Om något barn hade många minus-minus och minus, så visste han att det barnet behövde en insats. Och han visste hur jag mådde.

Lösning 2: Att man går åt sidan och pratar några minuter. Numera gör vi så, eftersom det funkar nu när barnen mår bättre.

Släktträffar, fikapauser och disk

Imorgon ska vi på släktträff. Det blir den sista. Jag har nämligen bestämt att vi inte åker på fler. Inte på ett tag i alla fall. Det passar inte vår familj. Maken har alltid ångest dagen innan, och mår dåligt när vi är där. Och jag frågade M vad han tycker om släktkalasen. Maken och jag hade intrycket att M faktiskt tycker att det är kul, för han brukar se glad ut, och pratar med de flesta. Han gillar ju att prata: "ADHD i munnen"..... M svarade att han tycker att det är jobbigt och att han hellre åker hem till folk, när det bara är vi som är på besök. Hur lillebror upplever det, vet jag inte. Får fråga honom imorgon. Jag gissar att det gör honom orolig på något sätt, för han blir verkligen ett litet yrväder som ska springa runt och dra i allt. Och lillasyster är ju bara liten, och tycker förmodligen att det är lite otryggt. Släktkalasen får klara sig utan oss! (Vi får träffas i mindre sällskap istället.)

Maken är ju så van vid att det är så där när man åker på kalas. Alla är vi ju bara vana vid oss själva och har inget att jämföra med. Tänk så nyttigt det hade varit, att få testa att vara någon annan, bara för en dag. Men det kan vi inte, så därför måste vi kommunicera. Jag känner maken tillräckligt väl nu, och ser ångesten i hans ögon, för att fatta att det är abnormt jobbigt för honom att åka på kalas. Det fastän han också egentligen är glad och pratar med de flesta, när han är på plats. I alla fall till en början. Tänk så skenet kan bedra. Jag måste nog fråga mina killar hur de egentligen mår i andra situationer också.

Fikapauser är ju en sån där klassiker. Jättejobbigt för många med Asperger. (För många intryck, man behöver tolka andra, turtagning, samtalsämnen?, motorikproblem osv.) Fikapauser är förmodligen skapade av neurotypiska som vill ladda batterierna, dvs få ny energi. Tänk så fel det blir för dem som det suger energi ifrån. Jag förstår att många av dem stannar på rummet istället, med en kopp kaffe. Klart de ska göra det! Alla måste få ladda batterierna på sitt sätt. Och förresten, så är säkert även släktträffarna skapade av neurotypiska som vill ladda batterierna. Därmed inte sagt att vi som är NT alltid lyckas ladda batterierna. Det finns självklart både släktträffar och fikapauser, som suger musten ur en.

En annan situation som jag bloggat om innan: Köksstädningen. Ikväll så diskade jag och maken moppade, som vanligt. Vi är båda helt nöjda med denna arbetsfördelning. Vi pratade lite om detta, att jag faktiskt står och tänker på roliga saker under tiden jag diskar. Absolut inte disken. "Nej, det kan inte jag." sa han. Maken måste alltså enbart tänka på disken, när han diskar. Det låter fruktansvärt tråkigt i mina öron. Tänk att stå och tänka på disk i en halvtimme! Huh! När han moppar, däremot, kan han tänka på sina vindsurfingfenor samtidigt. Vi är alltså mer lika, än vad man först kan tro. Vi vill ju egentligen båda kunna tänka på något roligt, medan vi gör de tråkiga hushållssysslorna.

Mycostatin och 100 kronor

Igår fick vi Mycostatin utskrivet av läkaren, trots att candidan minskat så pass mycket, att jag nästan skämdes för att vi tagit upp en akuttid. Hon lyssnade på mina argument. Att M haft ont i magen och är lös i magen varje dag, har autism och ADHD och därmed redan har nog med saker att kämpa med i sitt lilla liv. Han behöver inte kämpa med candida ovanpå allt detta.

Egentligen så tror jag inte att det är så svårt att få det utskrivet. Verkar vanligt att få candida i munnen, efter en stark penicillinkur. Men det är dyrt: över 300 spänn för en liten flaska. Och man måste ta det 4 ggr om dan i 3-4 veckor, vilket innebär att två flaskor behövs. Värt testa i alla fall. Men jag fattar samtidigt att candidan kan komma tillbaka. Det är ju vanligt att man bär på det, utan att det bryter ut, så smittorisk finns säkert både här hemma och i skolan. Jaja, det blossade upp igen idag med onda sår i munnen, så det känns helt rätt att han får medicinen. Och den tas dessutom inte upp av kroppen, och biverkningarna är därmed få.

Mycostatin var inte den enda som blev dyrt för mig igår. Som M själv bestämt, så skulle han sluta med mjölken i skolan då, vilket enligt vårt avtal innebar att han skulle få hundra kronor av mig. Rätt generöst för första dagen, om jag får säga det själv. *Flin* Och dessutom så kryssade vi över huvudet på belöningsormen. Man måste nämligen vara lite extra duktig innan man får göra det. Vi får hoppas att han lyckas hålla dieten i skolan, främst då att låta bli att dricka mjölk. (Specialkosten lagas mjölkfri.) Det behövdes lite påminnelse idag av assistenten... Ytterligare hundra kronor, väntar vid varje månadsskifte, om han klarar det. (Inte för att jag straffar honom för enstaka misstag, och drar in hela pengen. Det vore ju elakt.)

Det hjälper till att han får med sig en liten flaska med äkta äppelmust till skolan, som han får dricka istället för mjölken. Egentligen så tror jag att han gillar musten bättre. I vilket fall, så verkar detta upplägg funka. Han är nöjd.