Hjälpmedel för bättre finmotorik samt att rita och skriva

I veckan var maken med M på återbesök hos arbetsterapeuten. Där fick de en bunke med papper med övningar, som var väldigt enkla men bra. Så enkla att ni lätt kan göra egna liknande hemma, utan att vänta in diagnos och besök på barnhabiliteringen. Och återigen - jag är säker på att detta är bra för alla barn, även de utan diagnos. Och kanske rätt kul också!?

Det var två typer:

1) Papper med punkter på som man skulle följa med pennan. Det var ca 0.5-1 cm mellan punkterna. Det var blandat med sick-sack, kringelikrokar, eller rutnät där man skulle göra likadana bokstäver eller mönster som redan var ifyllda.

2) Papper med en ritad väg eller en labyrint. Man skulle rita ett streck i dessa. För att göra det lite roligare kan man göra en gubbe som cyklar, eller en mask som ringlar, eller liknande, och som vill in vi öppningen.

Om man inte orkar göra detta om och om igen själv på fri hand, kan man göra ett original som man kopierar. Det gjorde vi med de papper vi fick: Kopierade ett antal exemplar han kan rita på och behöll originalen.

Medicin mot ADHD-symptom: Låt oss testa!

Idag blev jag så trött! Jag ringde sekreteraren på neuropsykiatriska teamet och frågade när det var dags att ADHD-utredningen skulle starta. Det vi tidigare varit på var tydligen "bara" ett bedömningssamtal, fastän de gjorde ett test på M, pratade en god stund med mig, samt tittade på frågeformulär som både vi föräldrar och skolpersonalen fyllt i. M fick jättehögt på testet och våra skattningar. Nog ett solklart fall av ADHD för alla inblandade! I alla fall för detta team, som det lät på dem redan nu...

Autism-teamet såg det inte fastän vi föräldrar påtalade det. De avvaktade... Sen efter ett år fick jag nog och bad om en remiss, som vi också fick. Och idag fick jag reda på att utredningen sätter igång först efter sommaren. Det borde betyda en diagnos någon gång under hösten, dvs två år efter att vi påtalade det för autism-teamet!!! Hallå?!

Man hör så mycket om föräldrar som vägrar inse, och så lyssnade ingen på oss nu heller!? Först hamnade vi på Barnhälsovården i två år innan vi fick autism-diagnosen, fastän vi sa att vi trodde M hade Asperger redan när han var 3 år. Psykologen hade tyckt likadant, men väntade med att skriva en remiss till autism-teamet... Det tyckte t o m autism-teamet var fel... (Idag kan man själv-remittera sitt barn till BUP, tack och lov! Det kunde man inte då. Våga göra det!) Och nu detta med ADHDn.

Det är inte diagnosen i sig vi vill åt denna gång, utan att testa medicinering. Det får autister utan ADHD-diagnos bara i undantagsfall. M har det jättejobbigt och svårt med koncentrationen HELA TIDEN VARJE DAG, dvs VARJE DAG är viktig för oss. Jag fattar inte att det ska ta så här lång tid när vi föräldrar inser och vågar testa medicinering. Som jag brukar säga till M: "Vad är det värsta som kan hända?" Jo, medicinen funkar inte eller ger någon biverkan, som gör att vi får sluta med den. Vi har inte så mycket att förlora! Varför kan de inte bara skriva ut den på prov? Funkar den så funkar den, och då är det ju ointressant om man kallar det autism, Asperger, ADHD, ADD, myror-i-brallan, "törstig-hand" eller någon annan bokstavsdiagnos! Jag tycker det har gått för långt när sökandet efter "rätt" diagnos går i första hand och barnets välbefinnande i andra hand... :(

Tics (=viftande) och ADHD: Man kan aldrig riktigt slappna av

Med små barn som man ständigt måste hålla koll på, kan man nästan aldrig slappna av. Det är när de sover och man kollat att trappgrinden är ordentligt stängd. Det är förväntat med en 1,5-åring och en 3-åring, men inte med en 6-åring. Ja, förutom om han eller hon har autism eller ADHD (eller något annat som jag är lyckligt ovetande om)...

Slappnar vi av, så kommer vi snart att upptäcka att M sprungit ifrån sin mat eller sitter någonstans och viftar med något. Vi föräldrar har en inre process som mal hela tiden, en liten röst viskar i våra huvuden: "Kolla vad M gör! Viftar han med något?", "Har han ätit upp eller har han sprungit iväg med maten?", "Kissade han som jag bad honom om eller sitter han inne på toa och viftar med toalettpapper", "Tog han på sig kläderna som jag bad honom om eller har han fastnat i att vifta med sina strumpor" osv osv. Han behöver konstant manas på för att inte fastna i viftandet eller för att hålla uppe koncentrationen på det han gör. Fast ofta leker han samtidigt som han viftar, även om det bara är med en hand.

Hur detta bryter ner en psykiskt som förälder är svårt att beskriva. Man måste ha upplevt samma sak, tror jag. Man tittar på sitt älskade barn och tänker: "Tänk om han kunde sluta vifta och bygga lego med TVÅ händer - vad mycket bättre han skulle kunna bygga då!" eller "Tänk om han bara kunde sitta still och äta eller klä på sig lite snabbare - vad mycket mer tid han skulle ha över till att leka och utvecklas!"

Kombinationen mellan att ständigt behöva övervaka honom och sorgen över vad han missar, är förlamande. Dessutom så har vi konstant dåligt samvete för att vi inte hinner med honom mer. Jag är helt trött i huvudet när barnen somnat, såklart även beroende på lillebror och lillasysters bus. Å det finns ingen energi kvar i min kropp.

Själv tycker han inte att viftandet är något problem. Det lugnar honom. Han förstår inte hur mycket annat han missar. Det är vi som är problemet, som tjatar.

Städa och ordningssinne: Att sortera

Idag var M ensam inne medan vi andra var ute en kort stund i trädgården. Jag stack in huvudet och frågade om han var ok: "Ja! Hinner jag sortera klart innan ni kommer in?", frågade han. Jag blev väldigt paff, men glad för han har aldrig någonsin sorterat något här hemma förr. Han sorterade piggar efter färg. (Ni vet sådana knoppar på en pinne som man sätter i en platta med hål.) Så vi har tjatat, tvingat, lockat osv för att få honom att städa. Vi har testat alla sätt vi kunnat komma på, men det har varit stört omöjligt. Och jag har aldrig  kommit in i hans rum för att upptäcka att han radat upp eller sorterat någonting som en lek.

Det här med att städa och sortera saker är väldigt svårt för honom. Jag tror det beror på att alla intryck trillar på honom, att han har s k överkänsliga sinnen. Och att de flesta saker startar nya tankar hos honom. Jag hade inte riktigt förstått det förrän maken (som också har överkänsliga sinnen) tog upp en pingisboll i ena handen och en massagerobot i andra handen. "Denna är mycket svårare att städa", sa han om massageroboten. "Jag tänker på hur den är konstruerad." Sen berättade han, att så är det med allt han tittar på. Han tänker på hur alla saker är konstruerade, vilket material de består av, vad som finns bakom osv, osv. Herregud, tänkte jag. Att han ändå lyckas prata med mig samtidigt! Inte konstigt han verkar lite disträ ibland...

Det här är en jättesvår, men viktig fråga för mig: Hur ska vi lära M att städa? Om någon av er har tips - så skriv dem! Det blir jobbigt för M att flytta hemifrån om han inte kan detta. Och mamma vill inte komma hem till honom varje vecka för att städa... Men kanske är detta en förmåga som han kommer att utveckla, fast senare än andra barn. Efter dagens händelse vågar jag i alla fall hoppas på det. Någon som har erfarenhet i frågan?

Hjälpmedel: Penngrepp, klistrigt underlägg, saxar, visuell klocka, sittkudde och tunga bestick

Jag får inte så mycket kommentarer från er läsare och vet därmed inte vad som intresserar er, men jag ser vad ni googlar på när ni hittar min blogg. (Men jag ser självklart inte vilka ni är.) Det har varit några stycken som sökt på hjälpmedel, så jag tänkte ägna dagens blogg åt att berätta om de tips vi fick hos arbetsterapeuten. Vissa av sakerna behöver man inte vänta på diagnos och tid hos arbetsterapeut för att få tag på. Man kan köpa själv. Hade jag vetat att de fanns samt var jag skulle köpa sakerna, hade jag själv gått händelserna i förväg. Jag har kompletteringshandlat hos ett företag som heter Varsam och har en internetbutik: http://www.varsam.se/shop/

Penngrepp: Arbetsterapeuten såg direkt att någon slags penngrepp skulle hjälpa M. Han har problem med finmotoriken och dessa penngrepp gör pennan tjockare och lättare att hålla i för honom. Numera vill han bara använda pennor med penngrepp och verkar tycka att det är lite lättare och roligare att rita.

Klistrigt underlägg: Han har lite koordinationsproblem (som är vanligt bland autister), vilket gör det svårt för honom att hålla i pappret med ena handen och rita med den andra. Dessutom så vill han gärna vifta med den hand som inte ritar. Arbetsterapeuten gav oss ett klistrigt underlägg som gör att pappret ligger still. Det underlättar verkligen för honom och går att tvätta utan att klistereffekten försvinner.

Saxar: M är vänsterhänt, så jag köpte en vänstersax som fjädrar ut sig själv när man klippt färdigt. Det finns lite andra saxar också och man får nog testa sig fram, vad som passar ens barn.

Klocka med lysdioder: Tidsbegrepp och att ha en känsla för hur lång 1 minut, 5 minuter osv är, är ofta svårt när man har autism. Vi fick (låna) en klocka med 20 lysdioder och som man kan klicka igång på 5, 10, 15 och 20 minuter, då lika många lysdioder börjar lysa. Varje lysdiod som är tänd betyder att det är en minut kvar. De släcks efter hand som tiden går. Jag vet inte var man får tag på de här, men det går säkert att googla. Det finns liknande med andra tidsintervall också. Den här klockan har varit mycket populär hos Ms småsyskon och jag tror verkligen att den skulle vara bra för alla barn. Tiden är svår att förstå även om man inte har autism.

Sittkudde med bollar i: Vi fick även låna en sittkudde med många små bollar i. De är stora ungefär som pingisbollar. Tanken är att M ska ha lättare för att sitta still när han sitter på denna, eftersom han konstant får känselstimuli av den. Vi har inte testat den tillräckligt mycket för att jag ska kunna uttala mig om den, men han tycker inte illa om den i alla fall. Ville ändå nämna att denna typ av hjälpmedel också finns.

Tunga bestick: Arbetsterapeuten tipsade oss om att man kan köpa bestick som är lite tyngre än vanligt. Det var främst för att M viftar med och tappar besticken. Detta har vi dock inte testat än, eftersom vi inte vill göra honom för beroende av hjälpmedel. De är bra när de behövs, men kan bli för många. Vad händer t ex i skolan om han vänjer sig vid tunga bestick? Då måste han ha egna bestick där, och det kommer kamraterna se. Rent allmänt så tror jag det gäller att använda hjälpmedel med måtta. Det är inte bra om de blir lata, slutar anstränga sig och stannar i utvecklingen.