Ett erkännande från barnhab!

Idag var jag på barnhabiliteringen med lillebror. Vi var där för att få tips om stol att ha i skolan som man kan röra sig lite mer i. Arbetsterapeuten gjorde även en kartläggning över annat som vi behöver hjälp med. Hon ställde en massa frågor rent allmänt och då berättade jag att det går bra för lillebror med det mesta numera. Att vi inte tycker han är så autistisk längre (inte funktionshindrad i alla fall), att inte heller pedagogerna i skolan tycker det och då höll arbetsterapeuten med. Hon tyckte inte heller att är så autistisk. Hon har sett honom som mindre, så hon borde minnas hur det var förr.

Tänk, där har vi varit så ofta med olika problem, svårigheter, gått kurser osv och så uppför sig lillebror helt åldersadekvat. Hans ögonkontakt, turtagning, närvaro osv var som det skulle. Lugn var han också, och ställde sig och höll i "hänga gubbe" på whiteborden på ett helt korrekt sätt med studenten som var med.

Jag tog sats och sa att jag är övertygad om att kostomläggningen är en stor del av förklaringen och då sa hon till min förvåning: "Ja, det är många som säger det." Skönt att inte bli idiotförklarad och få höra "det finns inga bevis" utan tvärt om betrodd. Jag hade ju det lilla beviset med mig.... Det gjorde min dag idag! Så vi kämpat. Fast att lägga om kosten är betydligt enklare än att ta hand om barn som inte mår bra.