Kodordet "Deeskalera!"

Det är väldigt tydligt att man sällan vinner något med lillebror genom att "sätta hårt mot hårt", vilket jag skrivit om vid flera tillfällen. Lillebror behöver ett låg-affektivt bemötande. Om man bemöter honom hög-affektivt, dvs genom att vara eller spela upprörd, så låser det sig i huvudet på honom och han blir arg tillbaka. Blir man då själv ännu argare, så blir han också ännu argare. Det kallas affektsmitta.

Maken och jag har därför börjat använda kodordet "Deeskalera!". Ja, eller som ni ser, så är det mera en order. När en av oss föräldrar märker att den andre råkar eskalera affekten på sig själv och lillebror, så ropar man "Deeskalera!". Det är en hjälp att vända situationen, innan den spårar ur. Klarar man inte att deeskalera både sig själv och lillebror, så byts vi av. Det är förresten oftast det allra effektivaste sättet att deeskalera: Att byta förälder. För oftast är den andre lugnare, än den som försökt hantera lillebror ett tag. Och när man deeskalerar så måste man oftast börja med att noga lyssna på lillebror. Försöka tolka vad han försöker få fram. När man lyckats tolka honom, så måste man antingen fixa det som gör honom upprörd, ge honom en alternativ strategi eller få honom att ändra sig. Och därefter när lillebror lugnat sig lite, hjälper det att byta fokus. Att avleda. Jag sammanfattar:

1) Föräldern lugnar sig genom valfri teknik. Eller så byter man förälder.
2) Lyssna på lillebror.
3 Göra ett av följande:
   a) Fixa det som lillebror vill
   b) Ge honom en alternativ strategi ("Jag skriver upp det på inköpslistan, så köper vi det imorgon.")
   c) Förklara sin syn på saken på ett sånt sätt som gör att lillebror går med på det man vill. (Svårt!)
4) Byta fokus, dvs avleda. Föra in honom på andra, bättre tankar.

Ikväll när jag låg och nattade lillasyster på ovanvåningen, hörde jag hur maken sa till lillebror på skarpen att sätta sig och äta kvällsmaten. Det funkade inte denna gång heller.... Maken tryckte på "eskalationsknappen". Jag hörde eskalerande affekt hos dem båda två, och de lät båda alltmer upprörda. Jag hörde flera smällar från köket. Lillebror hade kastat fjärrkontrollen i golvet och säkert något mer.

"SÄTT PÅ FILMEN!" vrålade han.

Maken svarade något syrligt om att det ju inte var så smart att kasta fjärrkontrollen i golvet, om han nu ville det.... "Sådan far, sådan son....", tänkte jag för mig själv..... Att maken egentligen förstår hur lillebror känner det, för de funkar likadant. Har samma temperament. Inte för att maken agerar ut det, men samma känsla kommer över honom. Han vill instinktivt ta sönder det som trilskas. Men jag sa inget. Man får tänka vad som helst, men sådana kommentarer är ju inte särskilt konstruktiva i det läget.... Och så är ju inte jag heller perfekt....

Maken har det väldigt kämpigt just nu, med hosta, yrsel och bröstsmärtor. Så jag gick ner och sa åt maken att gå upp till lillasyster och berätta en saga för henne istället. Ingen kritik, utan bara ett lugnt konstaterande: Vi byter. Maken hade absolut inget emot det, utan tog tacksamt emot erbjudandet.

Jag satte mig lugnt ner vid lillebror. Lillebror skrek rätt ut: "Spola fjam!". Han bankade handen i bordet. Han var så frustrerad över filmen, att han inte kunde få ur sig vad det var han ville. Jag svarade med min allra lugnaste röst:
"Ja, jag fixar det. Jag ska spola fram till exakt rätt ställe. Var det pepparkaksgubben du ville se nu igen?"

Lillebror lugnade sig lite och svarade: "Mmmm."

Jag behöll mitt lugn. Det var väldigt lätt denna gång. Jag visste att jag hade läget under kontroll. Jag hittade rätt scen ganska omgående. Den är ur Shrek 2. Det är när de har bakat en stor pepparkaksgubbe att inta fästningen med. Jag vet inte varför lillebror gillar denna stora pepparkaksgubbe. Om det är för att den är stor och stark, för att den pratar, eller om det bara är för att lillebror är ett riktigt kakmonster. Eller för att den tappar armarna, istället för benen som den lilla pepparkaksgubben gjorde i första filmen. Han lugnar sig i alla fall och stirrar fascinerat på filmen, när den stora pepparkaksgubben dyker upp.

"Tänk om vi hade varit pepparkaksgubbar. Då hade jag varit den stora pepparkaksgubben, och du hade varit den lilla." sa jag för att avleda honom från den egentliga konflikten: Kvällsmaten. Lillebror log, och så berättade han att den lilla får åka på den storas axlar. Och visade med sina händer var den satt, och tittade rakt in i mina ögon och log.

"Då hade du fått åka så på mig." svarade jag och log tillbaka. Lillebror fick något drömskt i blicken innan han återgick till att titta på filmen. Jag tog upp en sked med yoggi, och förde in den i hans mun. Vi satt tyst och tittade tillsammans. Jag matade i honom sked efter sked. När scenen var slut, gick han mot trappan för att gå upp till maken och lägga sig. Glad, lugn och mätt i magen.

Halvan och plask

Idag hade jag ett liknande ögonblick som Tina skriver om i detta inlägg. Ni vet ett tillfälle då man måste ta ett djupt andetag och hålla tillbaka sina känslor, och göra det som fungerar. Barnen slogs förstås inte, just denna gång. De var glada. Men det var farligt. De hade spolat ut vatten på våtmattan i badrummet och hoppade glatt i det.

"Plask, plask, plask" skrattade lillebror och fortsatte hoppa, trots mina varningar om att ramla. Lillasyster gjorde likadant och kiknade av skratt.

Jag tänkte väl inte så rationellt i det läget. Det var bara en tidsfråga innan någon av dem skulle ramla på det hala golvet och antingen slå i väggen eller porslinet i badrummet. Jag lyfte ut dem en och en på parketten utanför. Inte så smart. Då sprang de iväg med blöta fötter, fortfarande riktigt busglada båda två.

"Akta ni halkar" ropade jag. Men det var det ingen som brydde sig om. Maken brukar i det läget höja rösten och ryta till, för att han tycker att barnen ska lyda då. Något som enbart blir en skojig bonus för barnen. Som gör att de skuttar till lite extra. Jag var glad att maken var upptagen vid spisen denna gång....

Jag stängde dörren till badrummet, och inventerade blixtsnabbt mina alternativ. Vad hade jag att distrahera dem med? Jag fick fatt i några Halvan-böcker. Den med Rymdskeppet lockade lillasyster direkt. Perfekt! En i säkerhet. Jag höjde rösten och berättade spännande detaljer från boken. "TITTA HÄR VAD MYCKET ELD DET KOMMER NÄR DEN LYFTER". Även lillebror var hooked. Han älskar ju eld och eldflames. Och rymden. Och teknik.

Vi fortsatte raskt vidare till två andra Halvanböcker: Här kommer grävskopan och Här kommer helikoptern. Halvanböckerna är väldigt fina. Förutom många tekniska detaljer innehåller de alltid ett moment där man hjälper någon annan. Bra träning för den empatiska förmågan hos alla barn.


Ibland ska man ha tur. Båda dessa böcker innehåller gester och tecken. Det är något som lillebror kommit att fästa stor uppmärksamhet vid, sen jag börjat uppmärksamma honom på detta, tack vare TalkAbility-kursen. Han brukar faktiskt uppmärksamma och fnissa åt olika gester och ansiktsuttryck:

"Hon gjorde så." Och så härmar han väldigt tydligt, söker min ögonkontakt och ler. Jättebra!

Så jag gick igenom alla gester och tecken, vad de betyder ("stopp- sluta gräv!", "hissa upp mig") och gjorde dem själv. Spännande!

De satt tätt intill mig. De frös lite av att vara halvnakna och ha vattenstänk på de kläder de hade kvar på kroppen. Jag höll om dem, och kände mig riktigt nöjd med att ha lyckats vända den farliga situationen till något bra, pedagogiskt och mysigt.

När böckerna var slut, så satte jag på en Halvan-film på TVn i köket. Nu var det om brandbilen. Maten var på bordet. Bara för dem att sätta sig och äta, tänkte jag. Den perfekta övergången. Jag kände mig rätt nöjd där några sekunder faktiskt. Som Homer Simpson sjunger: "I am so smart. S M R T."

Barnen tyckte förstås inte att jag var så smart. De ville som vanligt inte sätta sig vid matbordet. Jag ledde lillebror upp på hans stol. Han såg att det var köttfärssås på tallriken. Varpå han blir skitförbannad fastän han brukar äta det. Han vrålar. Han smäller till köttfärssåsen med öppen handflata, så det skvätter köttfärssås över hela köksbordet. Samma plask som med vattnet i badrummet.

Jag kan erkänna att i det läget, har jag inga strategier som gör att jag kan dölja min ilska. Jag hade fortfarande hög stress i kroppen på grund av det som hänt tidigare. Jag bär in honom i det fortfarande blöta badrummet och tvättar av honom. "Tillbaka till gå." Fast nu är jag arg. Jag tvättar av honom, tar ett djupt andetag. Vi går tillbaka till matbordet. Han vill fortfarande inte ha. Puttar tallriken åt sidan. Ber om en macka. Det får han.

Finns det någon här som vill komma hit och sätta gränser åt mig? ;) (Skojar så klart.)

Shrek och den babblande åsnan

Idag såg vi filmen Shrek. För er som inte sett den, så handlar den om en prinsessa som blir förälskad i ett träsktroll. Filmen lär barnen att man inte ska döma människor efter deras utseende. (Om någon av er vill läsa ett humorisktiskt exempel på just detta, så läs här vad Sabinas dotter gjorde som bebis. Jag skrattade själv gott åt detta blogginlägg igår.)

Förutom detta viktiga budskap, har filmen en mycket viktigt innehåll för vår familj. Det är Shreks kompis: En åsna som pratar non-stop. I det amerikanska originalet är det Eddie Murphy som gör rösten till åsnan, så ni kan ju tänka er..... För att citera åsnan:


"Vad är det för vits med att kunna prata, om man måste vara tyst hela tiden?"

Som jag skrivit om tidigare har M en hyperaktiv mun, som gör att han pratar non-stop under stora delar av dagen. Och han pratar rätt igenom filmer, om helt andra saker (sina intressen), än det som filmen handlar om. Så var det även med denna film. Men det gick liksom inte lika bra, när åsnan gjorde likadant.... M tyckte att åsnan var jättestörig och skrek att åsnan skulle vara tyst. Alltså ibland, är livet bara för komiskt..... :D

Samtidigt gjorde det lite ont i mammahjärtat. Det är vår uppgift som föräldrar, att hjälpa M med detta. Så vi förklarade för honom att vi ibland upplever honom, som han upplever åsnan. M vet ju att han pratar lite för mycket ibland, för vi måste ofta be honom att vara tyst eller gå undan och prata. För det går inte att höra sig själv tänka i perioder. Och de andra barnen måste ju också få en syl i vädret. Vi kom förstås överens om att åsnan var lite babbligare än M. ;) Så klart!

När det lugnat ner sig så pratade jag och M om denne åsna. Han tyckte fortfarande att den var jättestörig. Han var riktigt arg på den faktiskt.

Jag: "Om du skulle ha försökt hjälpa åsnan att veta när han ska vara tyst, vad hade du gjort?"

M: "Sagt åt honom att vara tyst."

Jag: "Men om han inte hade lyssnat på det, utan bara skrikit: 'Var tyst, annars tejpar jag för din mun! Jag MÅSTE få berätta en sak'.... Och så hade den babblat vidare. Vad hade du gjort?"

Det var hög igenkänning för M. Han log. Man får skoja lite med sina barn i sådana här situationer, va?

M svarade: "Jag hade sagt till honom på skarpen."

Jag: "Men om han inte hade lyssnat på det heller utan skrikit: 'Då flyttar jag hemifrån!'. Vad hade du gjort?

M: "Då hade jag blivit JÄÄÄÄTTTEAAAARG. Är det så ni känner, när jag säger så?"

Så var jag klar med att sätta in honom i andras perspektiv. Då återstod "bara" det konstruktiva.


Jag: "Okej, vill du ha hjälp med när vi tycker att du är lite som åsnan? Eller när andra människor ser ut i ansiktet, som du och jag ser ut när åsnan babblar och babblar?"


M: "Ja!"

Jag: "HUR vill du få hjälp med detta?"

M: "Jag vet inte."

Inspirerad av detta inlägg på prestationsprinsen-bloggen, så förslog jag ett kodord eller en hemlig signal. Eftersom han inte alltid är så observant visuellt, så får det nog bli ett kodord: "Åsnan" eller kanske hellre "Shrek" eller en mening som innehåller "Shrek", som ingen annan än vi förstår. Men M var inte helt förtjust i det förslaget. Jag tror dock att jag ska försöka övertala honom om det, för jag tror att det hade varit bra hjälp för honom. Så diskret hjälp som går.....

Han föreslog istället mera hjälp med vår enkla turtagningsövning. Klart att han kan få det! Den funkade ju dessutom bra. Han lärde sig mycket bara på att göra den en gång.

Sist så försökte jag ta eventuell skuld över detta, från honom. Jag sa att det är väldigt vanligt att de som har autism och ADHD, har svårt med detta. Att det finns många vuxna som beter sig som åsnan, för att ingen har lärt dem hur de ska göra istället. För det gör det ju.

Förresten, så är filmen Shrek bra till att prata om känslor med barnen. Till exempel att det ibland är bra att inte säga exakt det man tänker. Utan att säga något snällare, så folk inte blir ledsna. Som när åsnan ser att prinsessan Fiona förvandlats till ett träskmonster:

"Prinsessan. Vad har hänt med dig? Du är så ehhh.... ehhhh.... olik dej?"

Fiona svarar dock blixtsnabbt: "Ful!"

"Varför" och mentaliseringsförmåga

Återigen så bet lillebror lillasyster. Tyvärr hann jag inte fram i tid denna gång. Jag såg ett litet rött märke i hennes lilla huvud. Jag brukar fråga barnen "Varför?" innan jag säger något i sådana här situationer. För det blir lätt att man själv drar felaktiga slutsatser, när man inte sett hela förloppet. Så medan hon grät i min famn, frågade jag lillebror varför han hade bitit henne.

"Hon bet kattens nos. Jag hjälpte M."

Fullt logiskt enligt honom: Hon bet i katten, så då fick han bita henne. Hans logik skiljer tydligen inte på levande ting och gosedjur. Och han hade till och med en god avsikt: Att hjälpa M som skrek. För det var Ms gosedjurskatt som lillasyster bet i.

Irritationen rann av mig när jag fick lillebrors perspektiv klart för mig. Jag fick kraft att tänka klart igen, och försökte förklara min syn på saken för honom. Men det gick inte in. Han var inte mottaglig. Så jag gav upp för stunden. Det får bli ett seriesamtal vid ett senare tillfälle. Eller snarast, när jag tänker efter....

Ibland så har man själv inte så bra mentaliseringsförmåga (=förmåga att ta någon annans perspektiv), som man inbillar sig..... Eller så använder man kanske sig inte sig av den, när man borde? För att man inte hinner, tror att man vet bäst, osv. Oavsett vilket det är, så tänker jag fortsätta kompensera min brist med det lilla ordet "varför". Det är rätt magiskt, tycker jag.

Ifall någon har missat Ross Greene.....

Ikväll blir det en länk, bara för att den var så bra och så viktig. Den handlar om arga/explosiva barn och Ross Greene. Om ni bara orkar läsa några få saker i veckan, så prioritera det här, för det kommer göra ert liv lättare, tror jag:

www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/arga-barn-gor-sa-gott-de-kan_8037366.svd

Ross Greene har en hemsida, där man kan hitta jättemycket bra info, om man kan engelska. T ex de här filmerna.

Varför man ska välja Plan B:
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems

Ett tydligt och enkelt exempel på hur Plan B fungerar:
http://www.livesinthebalance.org/simple-plan-b

Jag har själv sett filmerna några gånger, för att vara helt säker på att jag fattat allt rätt.

Direkt på hemsidan hittar man också radioprogram, men hur många exempel som helst för den som vill lyssna:
http://www.livesinthebalance.org/

Ja, jag vet att jag har länkat detta tidigare. Men det är så viktigt, att jag inte kunde låta bli att göra det igen. Jag vet att det har tillkommit ett antal läsare sen sist.

Jag har försökt härma Plan B efter min bästa förmåga med barnen ett tag. Och jag tycker att det funkar. Som det står i artikeln, så blir det så här efter ett tag:

"– Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene."

Barnen lär sig faktiskt. Och vredesutbrotten blir färre och färre.

Den här om vuxnas ilska och vredesutbrott och dess orsaker, var också bra. Läs om någon av er har problem med detta. Speciellt bra för partners att läsa....
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/hitta-ilskans-grund-vagen-till-styrka_8035158.svd#xtor=AD-500-[hitta]-[nyheter_idagsidan_samhalle_section-additional]-[Textlank]-[svd]-[]-[SvD]