Varför jag inte gått in i väggen

Idag var jag på Trygghetsrådet. Anledningen är att jag är arbetslös och har rätt till det, via min före detta arbetsgivare. Meningen är att man ska få coachning och stöd i allt som innefattar sitt framtida yrkesliv. Tror jag. Och man kan vara ärlig. Det funkar inte precis som på arbetsförmedlingen, där de verkar utgå ifrån att man bara försöker fuska sig till a-kassa. Coachen ser till ens bästa, kort och gott. Och de har erfarenhet av rekrytering, och kan därmed ge bra råd.

Jag var ärlig. Berättade om familjesituationen. Om barnens speciella behov. Om kostomläggningen och maken bröstsmärtor, som vi fortfarande inte vet vad de beror på. Om coachen ska kunna ge mig rätt råd, måste jag vara ärlig och berätta hur vi har det. Jag ska inte upprepa allt vi pratade om här. Ni som följer bloggen vet redan det mesta. Men jag sammanfattade hur jag haft det så här:

"Jag vet inte varför jag inte gått in i väggen. Jag borde rent logiskt ha gjort det."

Då avbröt hon mig och sa att hon förstod precis varför. Jag blev rätt förvånad faktiskt. Ingen har sagt det till mig innan, men denna kvinna hade kanske rätt erfarenhet för att se det? Hon sa att det beror på att jag har ledaregenskaper och sätter tydliga ramar och gränser mot omgivningen. Tydligen så blir vissa lite vimsiga under press. De hattar hit och dit, och kollapsar sen. Jag har gjort tvärt om, fokuserat på det viktiga och gjort en slags "spelplan" (hon gjorde en fyrkant med händerna), som gäller för den här familjen. Jag har också varit tydlig mot omgivningen, inklusive maken, med detta. Vilka reglerna är, och att de får anpassa sig. Och hittat alternativ, som vi klarat. T ex att vi inte kunde åka ut till stranden alla varma sommardagar. Men att folk gärna fick komma hit och att deras barn kunde bada i vår lilla pool istället. Att vi inte åkte på stora släktkalas för långt bort och/eller i en för liten lokal. Att vi bara äter en viss typ av mat, och inte kompromissar eftersom vi då får hyperaktiva barn som resultat.

"Du har lett 'Företaget Familjen' under krisen." sa hon. Kunde jag göra annat, tänker jag? Maken har ju varit sjuk i perioder. Någon fick ju göra det, om vi inte skulle gå under.

Min coachs bästa tips är alltså:
* Våga leda, sätt ramar och regler för familjen.
* Var tydlig mot omgivningen med vilka ramar och regler som gäller. Förklara om det behövs istället för att ge dig. Försök att inte låta dig nedslås av okunniga kommentarer.
* Fokusera på det som är viktigt. Ta bort allt annat.
* Fokusera på vad ni KAN göra. Inte vad ni VILL göra.

Fast man kan säkert gå in i väggen ändå, trots att man göra allt detta. Ibland så blir det säkert bara så, att man inte kan styra över det. Så jag har nog haft en del tur också.

Mer om Torolf Lokföraren

http://www.lag-avtal.se/nyheter/diskriminering/article3593425.ece

Tomatismetoden, Mozarteffekten och AC/DC

För ett tag sedan började maken spela klassisk musik för M vid läggdags. Maken berättade att han tyckte sig se en förbättring hos M. Att M blev lugnare och att kommunikationen flöt på bättre. Jag tänkte att det nog var inbillning, men det är ju inget skadligt med klassisk musik, så jag sa inget. Klart de ska få ha sin stund med klassisk musik!

Sen så fick jag tips om Tomatismetoden (har inget med Tomater att göra ;o) ), och blev intresserad. Det saknas bevis för metodens effekt, och på hemsidan hänvisar de till klinisk erfarenhet. Metoden verkar ha sin grund i den så kallade Mozarteffekten som är väldigt omdiskuterad.

Och här kan ni läsa om att Mozarteffekten nog faktiskt inte finns:
http://www.svd.se/kultur/mannen-bakom-mozarteffekten-dod_7264973.svd
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=1514993

Man skulle kunna sammanfatta resultaten, med att musik kan ha positiv effekt på koncentrationsförmågan, åtminstone tillfälligt. Musiken kan hjälpa till att skärma av störande ljud. Och det behöver inte vara Mozart eller ens klassisk musik. Det går lika bra med Blur eller kanske till och med AC/DC som är Ms favoritband? Låt barnen ha musik i öronen under prov och vid enskilt arbete i skolan!

Jag vill påpeka att jag inte menar att Tomatismetoden är ekvivalent med att lyssna på musik. Om man tittar på metodsidan, så ser man att Tomatismetoden är betydligt mer komplicerad än så. Den innehåller även tal. Men att lyssna på Mozart ingår. Hm....

Jag är naturligt skeptisk mot allt som saknar bevisad effekt, och som kostar en rejäl slant. Men bara för att det är dyrt och obevisat, behöver det inte betyda att metoden inte fungerar. Jag tänker att Tomatismetoden kanske är synterapins motsvarighet för hörselsinnet? Och synterapi tror jag på. Eller så är Tomatismetoden bara ett dyrt sätt att lyssna på musik på, som annars finns gratis på YouTube. Om någon av er läsare har erfarenhet av Tomatismetoden - berätta gärna! Om någon blir nyfiken att testa - googla och läs på noga innan ni lägger en massa pengar på detta. Jag kommer inte att googla mer i nuläget, så jag planerar inte att skriva om detta igen.

Jag kommer inte heller lägga ut pengar på någon ljudträning, men vi kommer fortsätta spela klassisk musik för M och syskonen (när de vill lyssna). Och de får själva upptäcka ljud med elpianot. Det är ju inget skadligt. Det värsta som kan hända, är att de blir musikaliska.... Och kanske får ett specialintressen som M verkar ha fått. :)

Aspergers stoppar inte lokförare!

Läs själva!

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article15850236.ab

Transportstyrelsen har dock 3 veckor på sig att överklaga. Vi får hoppas att de inte gör det.

Varföj ska vi vaja ute?

Dagis har alltid planering på måndagar. Det innebär oftast att barnen leker fritt utomhus, för att det ska vara enklare för personalen att ha varandras barn och att gå iväg och planera. Om det inte är alltför dåligt väder förstås. Då stannar de inne.

Lillebror som inte tycker om vinterkläder, eftersom de är klumpiga och gör att han inte kan springa lika fort som utan, har inte direkt varit glad på måndagsmornarna. Han accepterar dock ytterkläderna efter ett tag, men nog bara för att dagisfröknarna är kompromisslösa med det. När jag visar mig, vill han ta av dem. Det är för att jag ibland låter honom springa hem utan ytterkläder. Vi bor i Skåne och dagis ligger max 5 minuter från vårt hem, inklusive lillebrors "genvägar" in i skogsdungar osv. Han hinner inte bli kall och man får som bekant välja sina strider.

I alla fall så regnade det morse. Det innebar galonisar utanpå overallen. Det var inte populärt. Det var ont om personal på grund av kräksjuka och något barn hade precis kräkts inomhus på dagis, så alla var tvungna att vara ute en stund på förmiddagen trots regnet.

"Varföj ska vi vaja ute?" suckade lillebror och la sig ner på asfalten. Hans dagisfröken förklarade alltihopa för honom. Att hon var tvungen att hjälpa de andra fröknarna också. "Men du kan få vara en av de första som går in." la hon till. Det accepterade han, blev glad och sprang iväg och lekte. Nu blev det uthärdligt.

Tänk så enkelt det var. Bara med några ord så ändrade han sig från att vara på väg mot ett utbrott till att vara glad. För att han blev lyssnad på och fick en kompromiss. För att hans fröken såg hans speciella behov i denna situation.

Fröknarna gör så allt oftare. Och struntar i rättvisetänket. De märker ju att de på så vis har en glad lillebror istället för en sur och resurskrävande.

Och vad är mest rättvist? Att tvinga på ett barn ytterkläder som inte känns bra, och tvinga det vara ute lika länge som alla andra? Eller att barnen är ungefär lika glada och nöjda?