Exemplariskt undantag av dagisfröknarna

Igår när jag hämtade lillebror på dagis, hade han en blomma han gjort själv, i handen. Han hade klistrat på fullt med glasstenar och glitter. Han var helt säker på att han ville ha med den hem. "Jag ska visa den för Ms katter." (Gosedjurskatter.) En dagisfröken berättade för honom, att man fick ta hem den först efter sommarfesten, och att den skulle stanna på dagis tills dess. Lillebror insisterade. Då sken hans dagisfröken upp. Det gjorde samtidigt en av de andra fröknarna som hörde konversationen.: "Ja, låt honom!" Speciella behov, konstaterade de till mig och varandra. Och den första sa till honom: "Ta bara med den imorgon igen."

Lillebror sprang iväg lycklig med sin blomma. Jag var väldigt tacksam och sa också det till fröknarna. De känner ju lillebror, och vet att han hade haft ett utbrott annars. Lillebror är väldigt rigid med sånt. Det går inte att förklara "varför inte". Och tänker man på det, så ja: "Varför inte?!" Det finns egentligen inget vettigt argument, till "varför inte". Sannolikheten att den skulle försvinna hemma eller glömmas till avslutningen i nästa vecka, är väldigt liten. Dessutom bor vi 300 meter från dagis.

Lillebror sprang in till Ms katter direkt när vi kom hem. Sen la han undan blomman. Jag la den i vagnen, och så kom den med till dagis i morse.

Jag är så glad att dagisfröknarna börjar tänka i nya banor kring lillebror. Istället för ett utbrott, så blev det glädje för honom och kanske till och med ett lyckande. Ett lyckande, för att han var stolt och glad över blomman han skapat, och förmodligen ville få bekräftelse från katterna. Tänk vad vi vuxna hade tagit ifrån honom, om vi hade tvingat honom att lämna blomman på dagis. Helt i onödan.

En skola för alla?!

Det där mycket debatt nu om diagnoser och barn som inte klarar skolan. Eller rättare sagt som skolan inte klarar av. Se t ex länken i mitt förra inlägg.

Min övertygelse är att skolan måste utgå ifrån NPF-barnen i sin undervisning TILL ALLA BARN, för att det ska funka i klasserna. Ingen förlorar på tydlighet och valmöjligheter. Och NPF-barnen, om vi ska vara ärliga, stör ofta undervisningen och kräver resurser. Så varför inte behandla alla barn med pedagogik för NPF-barn, som är bra för alla barn? Och som inte kostar så mycket, mer än lite eftertanke. Investerad tid, som man får tillbaka i form av att undervisningen flyter på bättre.

Lite idéer:

1. Tydlighet: Gärna skriftlig information om arbetsuppgifter och läxor. Skriv på tavlan + erbjud på stencil, för de elever som vill ha det, och tycker att det är jobbigt att titta på tavlan. Informationen ska svara på de klassiska frågorna:

Vad?
Var?
Hur? (+Hur noga? Hur bra ska man kunna det?)
Med vem?
När?
Hur länge? (När tar tiden för uppgiften slut.)
Varför? (Poängen med uppgiften. Mycket viktigt för NPF-barn!)
Vad händer sedan?

Jag tror att barnen ofta bara får svar på den första frågan: "Vad?" T ex "Historia, sidan 36-39". Hur tydligt är det? Vilka barn förlorar på att få svar på alla frågor ovan?

Barn med NPF räknar ut svaren på dessa frågor i mindre utsträckning än andra barn, men behöver dem i större utsträckning. De nöjer sig inte med: "Varför? Jo, för att fröken säger det." eller "För att göra fröken/mamma glad." De måste veta varför i det korta perspektivet. De har svårt att tänka i det längre perspektivet: "För att du måste lära dig det, för att få ett bra jobb när du blir vuxen." Vilket barn har inte det, förresten?

2. Så långt skolans lokaler tillåter, erbjuda elever att gå undan vid enskilt arbete. NPF-barnen störs mer än andra av att tvingas sitta i klassrummet. Även om det är tyst kan pennskrap och annat störa. Alla borde åtminstone bli erbjudna att få jobba med hörselkåpor. Och elever borde placeras i klassrummet, utifrån vem som klarar att ha mycket i synfältet, och vilka som inte gör det. M har en egen hörna, bakom en skärm, som han själv fått vara med och utforma.

3. Låt barnen stanna i samma lokaler så långt det är möjligt, på grund av utrustning. Låt lärarna flytta runt istället. Låt barnen ha samma platser i matsalen. Erbjud eventuellt en mindre tystare matsal för de elever som har problem med ljud. Inför eventuellt "tyst måltid", dvs barnen äter under tystnad. Sätt upp skärmar som dämpar ljudet. (Så här gör man på Ms skola.)

4. Berätta förändringar från schemat så tidigt som möjligt. Gärna i skriftlig form. Se till att ha samma schema vecka efter vecka. Det skapar trygghet för alla, tror jag.

5. Inga korta raster. Ge barnen gott om tid på sig att klä av och på sig, och samla ihop sina saker. Se helst till att det är så få barn som möjligt samtidigt i kapprummen. Låt NPF-barnen få så gott om utrymme, som lokalerna tillåter.

Någon som har fler idéer? Skriv gärna!

Och som jag skrivit tidigare: Det finns många bra tips i Anna Halléns bok. "Energibarn: Våra älskade skitungar."

Ett slut på ADHD-debatten?

Så himla bra skrivet av Bo Hejlskov Elvén. Läs och sprid vidare! Den hemska ADHD-debatten behöver få ett slut. Det vore toppen om denna text kunde sätta punkt för den.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-vagra-ge-diagnoser-ar-att-svika-barnen_7227035.svd

Att skriva åttor

Ms resurs berättade att M har börjat tramsa varje gång han ska skriva en åtta. Att han vägrar och skriver sjuor istället. Det är för att det är svårt att skriva åttor, säger han själv. Och idag erkände han, att han kommit på ett annat jättebra knep för att slippa skriva åttor. Han skriver oändligheten istället, dvs en liggande åtta. Det är lättare, säger han. (Visst kan man vrida på pappret, men det är inte hållbart i längden att hålla på så, tror jag.)

Det som är svårt för honom, är att man börjar med att skriva ett S, och sen ska snirkla upp ett bakvänt S, för att göra åttan. Det är så de lär ut i skolan, för att det ska vara lättare och gå snabbare att skriva åttor. Man slipper ju lyfta pennan, när man gör så. Så det borde vara det bästa sättet för alla. Eller?!

Han har tränat på åttor nu ett tag, med två olika resurser, och har ännu inte lyckts lära sig det. M har ju problem med finmotoriken, och det håller honom tillbaka och tröttar ut honom. Till hösten ska han dock få en dator att skriva på istället. Bra, för egentligen behöver man ju främst kunna skriva för hand, för att skriva på post-it-lappar och göra små listor och korta meddelanden. Allt annat gör väl de flesta av oss på datorn?! Behöver små barn traggla välskrivning i skolan i flera år? Jag tror inte det. Ge dem var sin dator, och lär dem rätt fingersättning istället. Det var tveklöst en av de bästa saker jag lärt mig i grundskolan: Maskinskrivning! Annars hade jag aldrig orkat blogga.

I alla fall - tillbaka till åttorna. Det är ju onekligen bra att kunna skriva en åtta, för hand. Frågan är bara, om alla barn egentligen måste skriva på det sätt som skolan lär ut. Det gäller alla siffror och bokstäver, tycker jag. Speciellt inte, om de själva hittat strategier som funkar bättre för dem själva. En gång i tiden var alla tvungna att skriva med höger hand..... Till vilken nytta bör vi fråga oss. För post-it-lappar?

Jag hävdar att det går precis lika bra att skriva två små cirklar ovanpå varandra, när man ska skriva en åtta. Så här: 

O
O

Det blir en helt läsbar åtta på detta sätt också. Och det är ju det som är poängen: Att förmedla att man menar åtta, av något. Hur man skrivit åttan är oväsentligt, när den är klar.

För att vara övertydlig, så har jag skrivit de två olika åttorna, på en post-it-lapp nedan. Till vänster är det skrivet enligt hur skolan lär ut, och till höger är det två cirklar ovanpå varandra.

Jag vet att det funkar hur bra som helst att leva ett helt liv och skriva åttor som "o+o". Min pappa har nämligen gjort det. Han har klarat tekniskt gymnasium, en civilingenjörsutbildning, en lång karriär som ingenjör och ekonom inklusive företagsledare i flera år. Ni kan ju gissa att han skrivit många "o+o"-åttor i sitt liv. Går hur bra som helst! Förresten, så skriver han inte skrivstil heller, utan textar. Det har också funkat bra. Tar kanske lite längre tid, men det finns garanterat en god anledning till att min pappa har valt att skriva så hela sitt liv.

Slutligen, så tror jag att det är dags att M ger upp försöken att skriva åttor som alla andra. Det kostar mer, än det smakar. Han lyfter hellre pennan. M säger själv att han hellre skriver två cirklar ovanpå varandra. Ja, eller ritar två planeter eller två stjärnor på varandra, t ex mars och venus, eller Mu Cephei och VY Canis Majoris, så känns det lite roligare. Han ritar just nu planeter och stjärnor här hemma, efter att vi sett sådana filmer på Youtube.

Kan tillägga att det godkändes utan diskussion av Ms lärare. :)

För mycket socker är skadligt för hjärnan

Jag fick denna länk av Jessica. Tack snälla! Jag har inte så många kommentarer, mer än : LÄS DETTA!

Sammanfattning: Råttor blir korkade av av överdriven konsumtion av socker (främst fruktossirap). Det skadar deras hjärnor.

http://news.nationalgeographic.com/news/2012/05/120522-sugar-stupid-rats-high-fructose-corn-syrup-health-science/?source=link_fb20120523news-sugarstupid