Skrik, "is" och hörselkåpor

Det är lika bra att erkänna det: Vi har hamnat i en ond cirkel. En ond cirkel av barnskrik och, av skriket, stressade föräldrar. Hur det började? Jo, jag misstänker att det var när M var liten, ca 2-3 år, och hade ångest för många saker. T ex för att handtaget på saftkannan var åt fel håll, och inte åt samma håll som innan. Han skrek mycket och ville att vi skulle fixa saker DIREKT. Vi visste inte bättre då. Han hade ingen diagnos och vi hade inte läst på, men insåg snabbt att de gamla vanliga uppfostringsmetoderna inte funkade. Så vi började laga och fixa. Så fort vi bara kunde, för att dämpa hans ångest. Det var inget som funkade, förutom detta. Förmodligen för att det inte går att fostra bort autism. Och för att M var liten, så det gick inte att lära honom rätt beteende.

Sen kom lillebror. Inte han heller fri från NPF, men det visste vi inte då. Och han lärde sig förmodligen beteendet av M. Och dessutom så har han fortfarande dåligt tålamod. "NU, NU, NU" brukar han skrika. Terror för stressade föräldrar. Och även lillasyster har lärt sig samma beteende. Att det är så barnen gör här hemma.

Hur det är nu med M? Jo, han är ju större och behöver oftast inte hålla på så där, även att det fortfarande händer både hemma och i skolan. Man kan få honom att stoppa sig själv och ha tålamod och vänta, m h a logiska förklaringar. T ex: "Om du höll på och hjälpa dina katter med en sak, och de bara hade skrikit åt dig - hur hade du känt det då?" Lillebrors tålamod varierar med dagsformen. Ibland kan han vänta jättelänge, och logiska förklaringar funkar också. Det går inte att fostra bort NPF, men killarna är så stora att vi tror det går att lära dem rätt beteende. Som t ex att räkna till 10, innan de påminner oss. Och inte skrika t ex: "Jag vill ha vatten! Vatten, vatten, VATTEN!" Vi behöver lära dem att bete sig här hemma, för att vi vuxna mår så dåligt av denna stress. Den totala summan av allt gnäll håller på att knäcka oss.

Lillasyster däremot har ett helt annat beteende på dagis än hemma. På dagis är det sällan några problem. Hon är så duktig så. Skriker gör ingen på hennes avdelning. Här hemma däremot så skriker hon om allt. Hon skriker ofta rätt ut när hon vill ha saker, fastän hon kan be om dem. Hon har lärt sig att man får mer makt över föräldrarna när man gör så. Gissar jag. Hennes gnäll kommer i alla fall åt oss båda. Och hon kan faktiskt stänga av det om man säger åt henne + talar om vad hon ska säga, t ex: "Du behöver inte skrika. Säg: Hjälp mig ta av skorna." Då tystnar hon och upprepar meningen, som vi vet att hon egentligen kan.

Hur kommer man tillrätta med detta skrikande, gånger tre? Jag vet faktiskt inte. Det vi tänker försöka med, är att lugnt och envist påpeka för barnen att: "I den här familjen skriker vi inte. Säg vad du vill istället." Och vi vuxna får absolut inte skrika. För när vi gör det, så lär vi ju barnen att "Vi skriker i den här familjen." Barn gör, som man gör....

Jag tyvärr är det så att vi båda föräldrar ibland blir så knäckta, att vi skriker tillbaka till barnen. Vi är inte perfekta och har inte oändligt tålamod. Tyvärr. Jag klandrar inte längre mig själv (eller maken) för det. Efter 10-15 timmar på benen, utan mer än 5-10 minuters rast åt gången, är man rätt sönderstressad. Det bara blir så. Och ska jag vara ärligt så händer det ibland att man känner sig mentalt utmattad efter kortare tid än så, och börjar skrika. Speciellt när någon haft ett utbrott.

Okej, jag klandrar alltså varken mig eller maken, men det är ändå inte okej att skrika åt barnen. Självklart inte. Det löser inget. Och lär inte barnen något. Inte något bra i alla fall..... Lösningen är att vi säger kodordet "Is!" till varandra. Is som i att "Ta det lugnt!" (låter som "ease" = lugn på engelska) eller "Ha is i magen!". Och om vi tänker på låten "Ice, ice baby!" så försvinner en del av irritationen. Detta har funkat rätt bra hela dagen idag. (Vi kom på detta knep igår.) Oftast märker man inte själv, när man börjar höja rösten, och behöver därför en kort och koncis påminnelse.

Klarar man inte att lugna sig, får man gå undan INNAN man börjar skrika. Jag har skrivit om det innan: När det blir s k "garageläge". Då får man gå undan direkt. Det hände mig idag. Jag tänkte, att nästa unge som skriker åt mig, kommer jag börja skrika åt. Jag gick undan direkt (men inte till garaget som är makens hobbyrum). Det är ju ändå det smartaste man kan göra, i det läget. Annars får ju partnern barnen + en vuxen gaphals som tappat självkontrollen, att ta hand om. Maken tog barnen, och jag tog hand om mig själv. Efter 5 minuter i sängen, i ett tyst, mörkt rum, hade jag lugnat mig nog för att gå ner och laga middag. Det fanns tyvärr inte mer tid, för blodsockret på ungarna var på väg ner, rejält. Men med hörselkåpor så funkade det! (På mig alltså.) Hörselkåpor till småbarnsföräldrar, är grymt underskattat. De borde alltid ligga på samma ställe, färdiga att användas på några sekunder.

Kosttillskott: Magnesium, zink och nattljusolja

Nu har jag följt Anna Halléns råd och köpt magnesium- och zinktillskott. Jag köpte sådant som var bundet till något (kelaterat), som gör det lättare för kroppen att ta upp. 

http://www.annahallen.se/category/energibarn

Sen råkade jag läsa på innehållsförteckningen till salvan Borago, när jag var på apoteket i veckan. Anledningen är att alla tre barnen har skorv i hårbotten och att den salvan ska motverka det. Inte för att jag tänker köpa den. Den innehåller alldeles för många konstiga ämnen. Men jag plockade upp den i handen och läste i alla fall och hittade nya rön (omoget enzymsystem ger brist på GLA):

http://www.ccs-se.com/sv/borago-by-ccs/om-mjoelkskorv

Så tänkte jag att det ju är lite konstigt att M fortfarande har skorv, som mest bebisar verkar ha. Han har kanske brist på GLA (=nattljusolja)? Det är ju inte säkert att det är något fel på hans enzymsystem. Man kan säkert få skorv p g a för lite GLA i kosten också. (Han får ju inte modersmjölk längre, som är GLA-källan för bebisar.)

Och GLA-tillskott ska även hjälpa mot eksem, enligt andra källor. Lillasyster har det till och från. (Mest "från" i och för sig, sen hon slutade med gluten.) Kan vara värt ett försök.

Så jag köpte nattljusolja som kapslar. För vad hjälper det att smörja med en kräm på utsidan, jämfört med att äta tillskott, tänker jag? Skorven i sig, ser inte jag som så stort problem, faktiskt. Problemet borde finnas i hela kroppen, inte bara i huden.

Det finns förstås lite GLA i Eye Q som vi redan ger. Jaja, det får vara värt att testa att ge lite extra. Jag köpte en burk med kapslar för 99 spänn, så inte så mycket att förlora.


PS. Jag ger även M kalciumtillskott, eftersom han inte äter mjölkprodukter. Detta är något vi ska diskutera med BUP-läkaren i nästa vecka. Skriver mer om det då, när jag vet hur man bör göra med den saken.

Aktiv buslek

Lillebror har varit så busig på sistone att det varit riktigt jobbigt. Igår tog han på en liten plastpåse som en boxningshandske och boxade mig i ansiktet och skrattade. Han har även kastat iväg mina glasögon ett flertal gånger och skrattat åt det, fastän jag sagt till på skarpen. Det är bara inse att säga till på skarpen är totalt verkningslöst. Antingen så skrattar han åt en, eller så bryter han ihop totalt. Det finns inget mellanting, där han förstår att man är arg, och han lär sig. För när han blir sådär jätteledsen så lär han sig inget, mer än möjligtvis att mamma var läskig. Och eventuellt så ger det honom dålig självkänsla. Se även den viktiga kommentaren från Hege på det här inlägget http://aspergermamma.blogspot.se/2012/04/bedomningssamtal-tidiga-symptom-adhd.html.

Det är ju naturligt för barn att busa. De flesta vuxna busar instinktivt med barn. Och det är ju himla härligt om det är kontrollerat och på rätt sätt. I morse lyckades jag vända det destruktiva buset (han kastade iväg min mössa), mot en kill-lek. Jag sa bara: "Nu har jag en arg min i ansiktet. Detta tycker jag är tråkigt bus. När du killar mig, tycker jag att det är ett roligt bus." Han fattade direkt, stack in sin lilla hand under jackan vid min hals och började killa och fnissa. 

Jag är rätt övertygad om att lillebror inte förstår mina ansiktsuttryck, så jag måste berätta om jag ser glad eller arg ut. Detta har vi gjort ett tag med M, och det funkar jättebra.

Vad kommer då detta busbehov ifrån? För jag upplever det som ett starkt behov hos honom. Jag läste följande på Anna Halléns sida (http://www.annahallen.se/category/barn-och-mat ):

"Barnet kan också själv skapa naturliga ångestdämpande ämnen i kroppen – endorfiner. Det finns två bra sätt att få kroppen att bygga endorfiner. Träning eller aktiv buslek men även att ligga på spikmatta. Nu kanske inte alla barn uppskattar en spikmatta, men rörelse och aktivitet bör vara en självklar del av alla barns vardag."

Är det endorfiner han behöver? Igår så testade jag att busa extra mycket med honom. Killa honom, blåsa på magen, skoja med honom verbalt, lyfta upp och göra allt möjligt som jag vet att han gillar. Jag tänkte att jag skulle busa honom trött. Ta kommandot över buset och styra över det på bra bus. Föreslå bus för honom. Säga saker som: "Om någon hade killat mig på magen, hade det varit det busigaste jag varit med om." Och sen när han gör det, säga "Nähä, vad gör du, din lille buse?" Det funkade faktiskt rätt bra. Han fnissade hysteriskt. Och därefter hoppade han studsmatta. Rätt effektivt det med.

Tänk så lätt det är att få för sig att lillebror testar gränser, med sitt beteende. Det är ju inte alls det, det handlar om. Gränsen är satt för länge sen. Men han ser den inte. Eller så vet han, men bryr sig inte eftersom busbehovet är starkare än allt annat. Och han tänker inte i flera steg heller (Steg 1: bus, steg 2: mamma blir arg). Han tänker bara i steg ett: "Jag behöver bus NU!"

Film på Youtube fångar intresset

Jag har funderat lite på det där Temple Grandin sa (om aspergerbarnen): "You've gotta show kids interesting stuff." Det har vi i och för sig alltid gjort med dem alla tre, har jag tyckt. Alltid läst sagor för dem, och berättat saker för dem, t ex vad blommorna på marken heter.

Det som fick mig att tänka ett steg längre, är Anna Halléns bok, där hon skriver att film funkar speciellt bra som inlärningsmetod, för NPF-barnen. Vi visar mycket film, det ska erkännas. Men mest barnfilm och f a tecknat, eftersom det är det som får dem att sitta still vid matbordet. Och när det vi har hemma inte räcker, visar vi klipp från SVTPlay och Youtube. Nackdelen med Youtube, är att barnen lätt klickar sig vidare till mindre lämpliga klipp. Man får vara med och hålla koll.

Det är förstås en fördel också, det där att barnen aktivt kan vara med och välja nästa klipp. Det håller dem vakna och alerta och f a kvar vid matbordet. När vi visat naturfilmer vid matbordet, har de tröttnat snabbare. De får dessutom öva på att turas om, samt att förklara med ord vad förstabilden för klippet de vill se, föreställer. Och om klippet är uppe, i mitten eller nere + till höger, mitten eller till vänster.

Vi har visat olika klipp tidigare, t ex om att blanda färg, åska, rymdraketer. Det har nog de flesta familjer. Skillnaden mot tidigare, är att jag tänker visa filmer enligt teman nu. För närvarande har vi tema rymden. Både M och lillebror tycker att det är väldigt intressant och vill lära sig mer och ställer många kluriga frågor.

Vi hittade först detta klipp, som gjorde att lillebror fick upp intresset (Solar System Song). Han fnissade hysteriskt:
http://www.youtube.com/watch?v=BZ-qLUIj_A0

Sen två klipp som är häftiga även för vuxna. Titta och häpna över hur stora stjärnor det finns! Och hur månen skapades. Men titta först utan barn, för att bedöma om det är okej för barnen att se. Kan tänka mig att detta skrämmer vissa barn. Speciellt planeter som krockar och stjärnor som exploderar. Kan kanske ge mardrömmar och konstiga funderingar på vad som kan hända med jorden, om man har otur?

Hur månen blev till:
http://www.youtube.com/watch?v=IO45ZiGql8E&feature=related

Om planeterna och olika stjärnors storlek:
http://www.youtube.com/watch?v=2LUQVzerseI&feature=related

Sen är det bara att klicka vidare, ja eller låta barnen......

Att förklara det självklara

Lillebror hade fått en liten skråma på dagis, och hade därför fått ett plåster. När det åkte av vid leken, hade inte hans ordinarie fröknar varit i närheten. Den fröken som tog hand om honom, hade inte vetat var likadana plåster fanns, så lillebror hade blivit lite upprörd. När hon väl hade fått tag på ett likadant, var han rätt ledsen. De hade tvättat fingret. "Torka fingret, så får du nytt plåster!" hade hon uppmanat honom. Men lillebror hade blivit frustrerad och skrikit "nytt plåster" rent ut några gånger. Hon hade då kommit på att han förmodligen inte hörde "torka fingret" utan bara hade hakat upp sig på "nytt plåster". Eller att han inte hade förstått att han skulle torka fingret, så att plåstret skulle sitta kvar, dvs att han inte hade förstått konsekvensen av blött finger + plåster. Så hon förklarade för honom. Han torkade sitt finger och fick därefter plåstret och blev glad igen.

Det här tycker jag var ett strålande exempel på att förklara det självklara, som man ofta behöver göra med NPF-barn, och ja alla barn egentligen. Att förklara konsekvenser av saker, och inte bara säga "nu får du lugna dig", som man tyvärr alltför ofta gör. Den där fröknen, såg honom som han är, bemötte honom rätt och det utan att fundera på om det där beteendet berodde på NPF. (Jag förklarade det sen.) Dessutom insåg hon vikten av att berätta det hela för mig. Så bra!

Sen gårdagen är jag så glad och lättad, för nu kan jag äntligen prata NPF med dagisfröknarna. Och alla andra vuxna runt omkring honom, även utanför dagis. Alla som lyssnar, ska få veta hur han funkar och hur man bäst bör bemöta honom. Det är ju väldigt tydligt att lillebror har gott av den öppenheten, precis som M. Varför hålla tyst om problemen och inbilla sig att det är skamligt med NPF, när man kan vara öppen och hjälpa honom med minsta lilla sak!? Det kommer inte vara så att han alltid bemöts av människor med sådan fingertoppskänsla som den här dagisfröknen med plåstret.