Lillebrors nya kläder

I veckan så kom lillebrors nya kläder. De ser ut så här:

  Och från andra sidan:

Om någon undrar vad det är ni ser så är det 6 stycken likadana 2-pack med pyjamasar i storlek 170, alltså totalt 12 pyjamasar i två olika utseenden - en med ränder och en med stjärnor. Han har haft samma tidigare i storleken mindre som nu börjar falla sönder och nu hittade jag dessa på rea. Lika bra att slå till!

Det är ju så för många med autism att man har sensorisk överkänslighet i huden vilket gör att man störs extra mycket av stela och obekväma kläder. M a o så mår man bäst i de mjukaste kläderna som finns. Pyjamas.

Pyjamasen är alltid på hemma. Lillebror har annars på sig mjukisbyxor när han är i skolan, och en av dessa pyjamaströjor. Det syns ju inte att det är pyjamaströjor så jag låter honom hållas. Tröjan måste förstås dras ut i halsen lite grann när den är nytvättad. Annars är den för "strypig". Maken var visst likadan när han var liten. Och jag kan villigt erkänna att jag själv också hatar när tröjor sitter åt i halsen. Vem gillar strypiga tröjor egentligen? Så lillebror får gärna dra lite i sin tröja. Det är bra att han löser det problemet själv och att tröjorna håller för det. Någon tröja har han dock dragit sönder i frustration, men det är smällar man får ta och inte göra en konflikt av.

Ovan ser ni en bild av lillebror när han gick till sin skolavslutning. Han fick välja om han skulle ha sina vanliga kläder eller finkläder. Som ni ser blev det de vanliga kläderna. Pyjamaströja och svarta mjukisbyxor.

När maken såg kortet så sa han spontant: "Han måste lära sig att gå i vanliga kläder." Javisst. Det är bra att kunna om man blir bjuden till ett bröllop eller liknande. Samtidigt tror jag att folk då är mer upptagna av att titta på brudparet och att man som 12-åring kan komma undan med att komma i svarta mjukisbyxor och en vit (ostrypig) tröja. Eller så syr man något liknande fast finare av ett mjuka tyg. Det går att lösa.

Till vardags så tänker jag att det är så bekväma kläder som möjligt som gäller. En sak mindre som stjäl energi från honom och därmed kan leda till att han tappar kontrollen över sig själv och börjar bete sig illa. Om han har bekväma kläder i skolan är det lättare att lyssna på lärarna och att fokusera på uppgifterna. Och dessutom ska han börja på en resursskola efter hösten, så vem bryr sig?! 😕

I början när sönerna fick sina diagnoser och man insåg alla svårigheter som följer med dessa så tänkte jag att en massa saker behövde tränas. Som att lära sig packa sin gympapåse. Men jag insåg snabbt att det var fel strategi för oss. Människor som kämpar extra mycket i vardagen och som behöver mer återhämtning än andra mår inte bra av att behöva öva på en massa saker efter en lång skoldag. Eller innan den heller för den delen. Det gäller att hushålla med energin. Så jag packar faktiskt gympapåsarna än och lägger fram kläder om killarna inte tar dem själva. Och jag tvingar dem inte att gå i obekväma kläder för att öva på det. (Går det ens?!) Jag tänker att de kommer kunna det mesta så småningom, om vi bara väntar in lite mognad först. Ja, M kan redan packa gympapåsen. Han packar sin väska själv när vi åker på semester. (Och det spelar ingen roll att det tar honom 2-3 dagar att skriva packlistan.😂) Och gissa vad han går i till skolan? Jo, chinos, tröja och en stickad kofta. Utan att jag har tränat honom eller tvingat. Det funkar bara allt är blått. 😂 Så jag nojjar inte så mycket över att lillebror bara går i mjukiskläder. Han är bra 12 år. Och om någon stör sig på lillebrors kläder så kanske den personen får jobba lite med sig själv istället för att min son ska behöva ha det obekvämt....

Och varför jag köpte så många som 12 par? Lillebror byter kläder väldigt ofta. När han kommer hem från skolan. När han ska lägga sig. När han åkt bil (för lukten sätter sig i kläderna säger han). Om han kladdat mat på dem. Blir han stressad så kan han göra det efter toabesök. Och det är för att hålla hygienen och det är ju i grunden en bra sak. Om han har nojjat för mycket och tagit av en ren pyjamas smyger jag den tillbaka in i garderoben igen när han inte ser, för att slippa tvätta så mycket.

Med 12 par så finns det alltid en ren pyjamas i hans garderob och det underlättar enormt. Mindre letande. Färre konflikter. Mindre stress för alla inblandade.  Se, jag hushåller med min egen energi också! Det är bäst när man är NPF-förälder. Och med tanke på hur mycket pyjamasarna används så kommer nog alla vara utslitna innan det är dags för nästa storlek. Vuxenstorlek....

Gymnasieval och öronproppsproblematik

Det får bli ett kort inlägg idag för klockan är redan två. Jag fick reda ut lite jobbproblem via mejl. Irriterande att man inte bara kan vabba för att folk behöver svar direkt. Men, men nu är det gjort. Eller åtminstone i knäet på andra.... 😏

Idag så tror jag i alla fall att det löste sig med problematiken för M och gymnasievalet. Det är egentligen ett lyxproblem. Två olika gymnasieskolor välkomnar honom och söker tilläggsbelopp för honom så att han får resurs. Han ska läsa naturvetenskaplig linje. Det landade i att det hänger på vad han vill. Han får välja skola och sen samarbetar rektorerna så resursen hamnar på rätt skola. Snyggt! Jag är så imponerad. Ingen prestige här inte, utan alla har Ms bästa för ögonen. Jag skriver mer om det sen.

Och det är bättre med lillebrors öra. Det verkar läka fint. Tyvärr vill han fortfarande sova med öronpropp på ena örat (det utan sår nu), även om det är tyst i huset. I förebyggande syfte ifall lillebror eller någon annan börja låta mitt i natten. Han har inte förstått hur djupt han sover emellanåt. Så han var nere och skrek om öronproppar vid midnatt när det annars var helt tyst i huset..... 😫 Och han skrek för att han inte fick de för "känsliga öron" som man sätter mest på utsidan att funka. De som han propsade på att köpa fastän jag avrådde. Två paket t o m var han tvungen att köpa (för mina pengar). Kan inte säga att mitt tålamod var det bästa. Tyvärr.

Han kan liksom inte lösa sina problem på något logiskt sätt. Han bara skriker och tror att himlens portar ska öppna sig med en lösning (="mamma eller pappa fixar"). Så jobbigt att ha en 12-åring som beter sig som ett litet barn här..... Jag stolpade upp möjliga lösningar:

1) Sov utan öronpropp
2) Sov med en stor gul öronpropp
3) Sov med en liten brun öronpropp
4) Sov med öronproppen för känsliga öron (i formbar silikon)
5) Sov med hörselkåpor (ja han gör faktiskt det ibland!)

Ja sa åt honom att sätta poäng på dessa alternativ och välja det bästa. Sen fick jag gå ut ur hans rum för jag kände att jag började bete mig illa. Ibland är det en enorm tur att man är två föräldrar.....

Vilken dag!

Vilket dag jag hade idag alltså! Den började med att lillebror kom ner till mig precis när jag vaknat och bad om en pincett eftersom han sa sig ha en öronpropp som hade fastnat långt in i hörselgången. Yrvaken som jag var så började jag leta efter en pincett, men stoppade mig och bad att få titta på örat. Och där var blod. Ganska mycket blod också. Jag lyste in med en ficklampa i hörselgången och såg ingen öronpropp. Han visste själv inte vad som hade hänt, men vi kom fram till att han måste petat sig med tången på sin multi-tool i sömnen. För det var blod på den.

Naturligvis började han skrika i panik om att åka till en doktor eftersom han inte hörde på örat. Ni kan ju gissa om jag hade panik inombords. Min unge hade blodigt öra efter att ha kört in en tång i det. 😱 Jag hoppades ju att det var blodet som gjort en propp och om trumhinnan skadas gör det rejält ont och det verkade han inte ha fått i sömnen, men jag kunde ju inte veta. Så jag ringde vårdcentralen. Plats nr 17 p g a sjukdom hos personalen. Jag visste att det skulle ta hela dagen att bli uppringd, så jag ringde vidare till Öron-näsa-halsklinkens akutmottagning. "Det är många som ringer. Var god ring senare." Vad gör då en god förälder? Jo, man ringer igen och igen. Och på typ 10e gången hamnade jag i telefonkön. Med nummer 5. Hanterbart tänkte jag.

Jag visste att jag skulle bli den som skulle åka med lillebror eftersom maken och plutten var förkylda och därmed inte välkomna på sjukhusområdet. Vi hade alla haft en jobbig natt eftersom plutten har vätska bakom trumhinnorna och väntar på operation (så fort narkosläkarna är tillbaka på sina vanliga jobb istället för att försöka rädda livet på stackars COVID-19-patienter) och alltid får ont i öronen när han ligger ner och är förkyld. Nässpray och Ipren brukar behövas. Så det var mitt utgångsläge om ni undrar över det med pincetten....

Samtidigt så skulle också M till tandhygienisten för det behövdes innan sommaren. Han har tagit över tandborstningen själv (var dags när han blev längre än mig tyckte jag 😊) men resultatet har inte blivit lika bra som det borde. Han behövde göra rent munnen för att undvika hål i tänderna. Och tandhygienisten ville att vi skulle komma trots förkylda familjemedlemmar. (Varken M, lillebror eller jag är sjuka.)

Jag kom i alla fall fram på telefon till ÖNH-kliniken precis innan jag skulle köra M till tandhygienisten och fick en tid till lillebror precis efter lunch. Så fram och tillbaka. Tur att vi bor nära allt. M var duktig hos tandhygienisten - han klarade det själv och lillebror var exemplariskt duktig hos läkaren. Som tur var så var det bara blod och vax blandat i hörselgången. Efter att läkaren hade sugit rent där så hörde han 90% igen, sa han. Vi fick hämta ut salva på apoteket för att förhindra infektion och kunde sen åka hem.

Väl hemma så ser jag att jag fått ett SMS från den gymnasieskola som sa att M INTE skulle få en plats hos dem. Tydligen så kom han in som reserv ändå och nu undrade rektorn om de skulle ansöka om tilläggsbelopp, om det ens skulle hinnas med innan deras semester. Och anställningsprocessen skulle nog inte hinnas med heller. Vi som har påbörjat processen med den andra skolan som var bra och var Ms andrahandsalternativ. Men det kommer reda upp sig imorgon tror jag. Båda skolorna vill ha fler elever, även elever med autism, så vi kan nog välja. Men innan jag fick rätt på det genom att prata med båda rektorerna så var det hög stress. M måste ju få en plats där det finns resurs från start och tackar man nej till skolan man kommit in på i första hand (här den som inte hade sökt pengar för resurs) så kan man bli utan plats i normala fall.

Och därtill en massa saker som jag behövde fixa på jobbet. Timmen är sen. Jag fick offra nattsömn idag för det var viktiga mejl om kundordrar som vi inte kan missa. Godnatt! Zzzzzz.

Födelsedag

Så sitter jag här och skriver igen. Det känns nästan som att detta blivit en rutin igen, redan! 😊

Idag är det min födelsedag. Jag kan inte säga att jag är så "stor" på firande utan jag trivs bäst när jag får ta det lite lugnt med de närmaste. Okej, en familj som vår så är det ju inte säkert att det blir så och så blev det inte heller (syskonbråk mitt i tårtan, ja ni vet hur det är - lillebror har dåligt bordsskick och lillasyster smäller av för att hon tror att han gör det bara för att reta henne). 😂 Men rätt okej har det ändå varit.

När båda vuxna är väldigt nära den där berömda väggen så är det inte läge att planera in så mycket. Det har varit en jobbig termin och vi har båda fortfarande mycket på jobbet. Firandet är som det är i den här utmattade familjen, men det är andra sidan inte viktigt. Maken sa att han skulle ut och köpa något till mig men jag tittade på honom och bad honom med eftertryck att han inte skulle göra det. Jag vet att jag ibland måste vara lite extra tydlig och att jag är svår att tolka för honom. Jag ville verkligen inte att han skulle ge sig ut i sommarhettan, i rusningstrafiken för att leta upp något till mig som jag inte direkt behöver. Hans sällskap var en betydligt bättre present. 😊 Och att han gjorde i ordning den lilla poolen som vi har i uterummet och hade plutten en lång stund så jag fick städa köket och laga mat i lugn och ro. Sånt betyder mer. Sen somnade maken tidigt utmattad i sängen, så han har gett allt han har idag. För mycket tänker jag....🙈

Vi har också fått fint väder och tårta. Vad mer kan man begära när man är mitt i livet och redan har allt man behöver? Eller som barnen uttryckte det. "Nu är du närmare 90 än 0." 😂

Rutiner!

Åh vad trevligt att några är här och läser. 😊 Jag blir genast inspirerad att skriva mer. Fantastiskt att man kan hjälpa någon där man sitter och reflekterar framför en skärm! Härligt och tack för att ni berättar det i kommentarer!

Tricket att "överleva" sommaren med förståndet i behåll tänker jag är rutiner. När alltid flyter och det känns som att man har ett oändligt hav av tid är det lätt att gå vilse. Man drar igång något stort projekt utan att ha en plan för när lunchen ska lagas, vilket leder till blodsockerfall hos flera familjemedlemmar (=kaos). Eller så påbörjas något för sent på kvällen och hela familjen kommer i säng för sent. Maken vill gå och träna men svävar i ovisshet om när det kan tänkas passa att han smiter iväg. Ja, ni känner kanske igen det?

Så jag tänker att innan man börjar slappna av är det dags att styra upp tillvaron så man inte tappar kontrollen. Vissa saker måste bara vara på ett visst sätt. Köket måste prioriteras, för ni vet ingen annan tar disken medan man struntar i den och läser en bok istället.... Det blir bara kaos nästa gång man ska laga mat. Och man hamnar efter och skjuter allt jobb framför sig, där man står och lagar mat över gammal disk. Så köket tänker jag hålla på fr o m nu. Jag har städat det till en nivå när bänkarna känns ganska tomma och man klarar att laga mat utan att behöva ta till mindfullness, långsam andning och tacksamhetstankar för andra saker i livet.... Skönt!

Något annat som måste hållas är läggtider, tiden då vi vaknar och mattiderna. Vid vissa tider måste jag börja laga mat - lätt att glömma. Det är kanske lite fyrkantigt, men på så vis skapar man sig slottar när alla mår bra och man faktiskt kan få gjort något här hemma. Eller klarar att åka på utflykt utan att det dränerar familjen. Tidpunkten mellan när lunchen är äten och innan middagen ska lagas. De tre äldsta är så stora nu att de klarar sig utan mellanmål och behöver de något så tar de något själva. Är man på utflykt så räcker det att ha med något litet. Skönt!

Jag har också tänkt att jag verkligen ska begränsa mitt slösurfande i sommar. Det är en klassiker för mig. Sover jag dåligt så går dopaminet ner och jag måste kicka igång mig själv genom att kolla facebook med jämna mellanrum. Eller mejlen. Eller tradera. Eller Sellpy. Sen nyheterna. Å så facebook igen.... Tänk så mycket tid det går bara för att man är trött! Nej, nu ska jag planera in en skön stund på kvällen istället, cirka en halvtimme då jag får sitta ner och helst ska blogga framför att vara på social media. Det ger mig helt enkelt mer att reflektera lite över dagen och livet på kvällen än att se vad folk ätit till middag eller var de badat. För det är mest sådana inlägg nu. Inte för att jag missunnar någon nåt, jag kan bara inte prioritera det just nu i mitt liv. Jag måste hitta en balans där jag mår bra och då ingår det att ta tag i sitt eget liv (=röran i huset) och att planera in det som jag faktiskt vill göra framför datorn. Låter det logiskt?