Det här med barn som vägrar gå till skolan - hur motiverar man dem?

Lillebror har haft en jobbig period när han inte velat gå till skolan. Nu med ny resurs så funkar det ändå hjälpligt. Det är tyvärr vanligt att barn med behov inte vill gå till skolan. Oftast är det något eller några saker i miljön som behöver åtgärdas för att de ska orka.

Jag tänker att vi ska försöka föreställa oss hur det är för dem genom att tänka att vi, som är vuxna, är i motsvarande situation. Tänk att du har ett tråkigt jobb. Det har potential men så som det är utformat så tycker du att det är pest och pina att gå dit. Du går mest dit för att du måste. För att du behöver pengarna. (Detta är ju något som vi vuxna får, men som inte barnen får....)

Du känner mer och mer för att sjukskriva dig, för det känns så hopplöst. Men så kommer en vän till dig och säger att "du måste jobba" och förklarar för dig varför det är viktigt att du jobbar. Vännen förklarar också hur viktigt just det här jobbet är och hur viktigt det är att just du utför jobbet. Att jobbet till och med är bra för dig. Att du kommer lära dig en massa saker som du kommer ha nytta av sen. Du förstår kanske inte just nu, men du kommer förstå senare. Vännen kommer bli mycket besviken på dig om du inte går dit och gör ditt bästa. Blir det roligare att gå till jobbet? Tänkte just det......

Så får jobbet nys om att du inte trivs så bra. De vill ha dig kvar, så de höjer din lön lite grann och inför ett bonussystem som gör att du kan få ännu mer i lön om du jobbar på bra. Blir jobbet roligare att utföra? Kanske initialt, men i längden?

Du upptäcker att chefen är en rätt störd typ. Chefen har gjort ett antal saker som du bara inte kan komma över. Din vän erbjuder förstås att förklara hur chefen tänker och varför chefen sagt och gjort som han/hon gjort. Att chefen inte menar något illa. Kommer du tycka bättre om chefen? Kanske marginellt, men du lär inte ändra uppfattning totalt. Att din vän säger att din chef vill ditt bästa har du mycket svårt att ta till dig, just på grund av de handlingar som chefen gjort. Du tycker att de talar tydligare än allt annat.

Det här jobbet är något som du egentligen skulle kunna trivas med, men hur behöver det ändras? Har någon lyssnat på dig vad som krävs för att du ska tycka att det är kul att gå dit och känna att det är meningsfullt?

Bonusrast

I morse vaknade lillebror kl 06. Han frågade om han fick spela lite dator. Det fick han. Jag brukar gå upp 6.50 så jag ville gärna ha lite lugn och ro och somna om en stund.

Eftersom lillebror vaknade i så god tid och därför hade ätit frukost i god tid för en gång skull, föreslog jag för honom att han skulle ta en bonusrast idag. Innan det ringer in. Så han kunde prata med sina kompisar en stund innan det ringer in. Detta är ovanligt då vi brukar komma med andan i halsen, ofta för sent.

Han var med på idén. Den lät mycket lockande. Så vi skyndade oss. Jag hjälpte honom på med kläderna och så sprang han själv till skolan.

Man ska använda allt till sin fördel. Och ju mer jag använder terminologin från datorspel i vanliga livet, desto bättre går kommunikationen.

Rockar du sockorna?

Vad jag tycker det innebär att rocka sockarna:
1) Man tycker att alla får vara som de är MEN man förstår att man måste tala om olikheter för att kunna hjälpa de som faller utan för "ramen". Att säga fina ord och sen blunda för folks svårigheter är inte att hjälpa....
2) Man tycker i grunden att alla ska bli lika behandlade, men när det inte fungerar för en individ så måste man individanpassa.
3) Man är ödmjuk och inser att man aldrig kan förstå hur en annan människa har det.
4) Man kan inte heller veta något om någons föräldraförmåga av att bara se en liten sekvens av en familjs liv.
5) Man blänger inte på någon som beter sig annorlunda. Man funderar istället på hur man kan bidra till att situationen förbättras för alla.
6) Man försöker aktivt lära sig mer om olikheter och inser att varje människa är unik, med och utan diagnos.
7) Man exkluderar inte människor med olika funktionssätt i sin omgivning utan man försöker inkludera dem på deras villkor. (Många orkar inte vara med i stora sällskap och det är helt ok.)
8) Man lyssnar på den som har ett annorlunda funktionssätt och försöker förstå. Samtidigt så förstår man att man aldrig helt kan förstå.
9) Man förstår att funktionshinder varken kan uppfostras eller "skärpas" bort.
10) Man ger folk nya chanser och inser att alla människor kan förändra sig, hitta kompenserande strategier och hjälpmedel.
Håller man med om ovanstående så tycker jag att man ska rocka sockarna. Håller man inte med så kanske man ska fundera en runda till innan man rockar sockarna.....

Här ser ni det mesta vi rockat sockarna idag i vår familj. De passar oss inte så bra då de flesta individer har många par av likadana strumpor just för att vi tycker om när strumporna känns och ser lika ut från dag till dag.
Dela om ni vill!
/"Aspergermamma", mamma till två underbara killar som rockar med sina personligheter varje dag och en dotter som rockar hon med (dock utan diagnos)

Katter som övergångsobjekt vid lämningen

Det har varit svårt att lämna lillebror på sistone. Han är skoltrött och just nu så projicerar han all skoltrötthet på nya resursen.

Morgonen idag var bra. Han hade sovit bra och ätit bra och gick t o m sista biten själv till klassrummet. Gick in och satte sig, men såg då resursen och skrek till och gick ut igen. Vid det laget hade jag lämnat lillasyster och kom dit. Han var ledsen, sa han var skoltrött och resursen är "så ful" osv. Inget verkade funka och när jag skulle gå blev han jätteledsen.

Eftersom det är övergångar han har svårt med och klassläraren hade sagt att hon hade valt ut spännande böcker om rymden till honom, så gick jag med lillebror in i klassrummet och letade upp böckerna. Då var det fel på dem med. För att distrahera honom så han skulle sluta skrika och som en ren impuls så plockade jag upp ett grattiskort på honom och hans gosedjurkatt och visade honom. Då säger han: "Ja! Ja, vet vad jag kan ha; en katt här. Jag behöver någon att krama på." 

Så jag lovade att gå hem och leta efter "Silvris" som var på bilden. "Säger du till när du kommer tillbaka?" undrade han. "Självklart! Du tror väl inte jag vill missa en bonuskram?!" sa jag. Jag hittade dock inte Silvris - har varit borta ett tag. Reservplanen var att ta med "Guldis" istället och han fick även ytterligare en katt med sig. När jag kom dit så sa han "Jag kanske inte ska visa dem." "Äsch", sa jag. "Ni är fortfarande små. Jag lovar att alla dina kompisar har gosedjur hemma som de kramar på." Med det så gick han in nöjd i klassrummet. 

Tänk så enkelt det kan vara och tänk att han själv hittade lösningen! (Och nu menar jag givetvis inte att detta är lösningen på hela hans skolsituation, utan bara på problemet med övergången hemmet - skolan.)

Lillebror lagar en tand

Alltså lillebror min lustigkurre:

1) Tycker det är roligare att gå till tandläkaren och laga tänder än att gå i skolan, för då behöver man ju inte göra någonting mer än att gapa.

2) Knep igen munnen när han fick desinfektionslösning och vägrade öppna den igen, med motiveringen: "Men det smakar ju citron. Jättegott!"

3) Kände på borren med tummen för att han ville se om den var vass. (Killen som gärna känner på elstängsel också, om han får chansen....) Gissa om jag var nervös att han skulle råka få igång den där en sekund.... Skulle också känna på och testa alla tandläkarens verktyg medan de arbetade....

4) När han skulle välja leksak efteråt så insisterande han på att få skenan som hjälper en att gapa. Stoppade in den i munnen, knep igen munnen igen och skulle gå iväg med den.

Både jag, tandläkaren och tandsköterskan hade fullt upp.... En del av mig kände lite skadeglädje sen förra gången då jag försökte förklara att det inte bara "var att" få Mr-Mr att gå med på att borsta tänderna ordentligt, och de såg rätt frågande ut och nog tyckte jag var en rätt kass förälder (trots att de visste om hans diagnos).

Han var dock väldigt duktig med gapandet så tanden blev nog fin.