Om ingen annan bloggar om skolstart hos
Neurobloggarna så får väl jag göra det. :)
Jag har inte så mycket att berätta. Mina söner har haft en bra skolstart. Ja faktiskt. Det brukar vara tvärt om för barn med NPF.
Lillebror har börjat första klass och han har inget extra stöd i klassen, mer än lite extra förståelse från personalen vid de få tillfällen då hans aspergerpersonlighet blir tydlig. Han har ingen resurs. Han har ingen resurstid och det funkar ändå. Hans nya pedagoger säger att han fungerar precis lika bra som de andra barnen och de märker nästan ingen skillnad. Förutom den gången då blodsockret dök.... Då märktes det rätt stor skillnad. Det förhindrar de numera genom att ha fri tillgång på äpplen på eftermiddagen.
Lillebror har svarat oerhört bra på glutenfri och mjölkfri kost, som vi introducerade när han var 3,5 år. Han utveckling har gått spikrakt uppåt sen dess. Ni som följer bloggen vet att det har varit rätt komplicerat med lillebror när han var mindre. Han är fortfarande hyperaktiv hemma och just nu väldigt olydig och detta är ingen strålande kombo.... Men som sagt, det är "bara" hemma. Kanske beror det på att han är understimulerad? I skolan så är han så duktig så. Och det får man vara glad för. Han tycker att det är kul också. Kan läsa jättebra - jag fattar inte när han lärde sig. Helt plötsligt så kunde han bara läsa. Och så har han fått svårare matteböcker att jobba med. Den ena är femmans mattebok och den är rätt lagom i nivå, även om han har vissa luckor eftersom han är liten och inte gått igenom alla dessa år. Han leker dessutom med de andra barnen och är med som vem som helst. Det sociala funkar. Och påklädning och toabesök funkar också.
Ms skolstart har också gått bra. Han har börjat femman. Förra året när han började fyran så var det verkligen en chock. Han har fått behålla sin heltidsresurs som är en utbildad lärare och en jätteduktig, engagerad person i övrigt, så vi har tur. Samarbetet mellan henne och oss och även klasslärarna funkar kanon.
Som klassläraren sa:
"Oftast så sätter skolorna 20-åringar som resurser. Ungdomarna gör det
som ett tillfälligt jobb och ibland blir det jättebra, men oftast så tar de inte tillräckligt med ansvar. Vissa rektorer, även om de
är få, resonerar som så att om man har ett barn med hjälpbehov så är det
barnet extra svårt att ha hand om och då vill de helst bara anställa
utbildade lärare." Amen to that! Tacksam....
M mår dessutom bättre sen förra terminen. Han är lugnare i kroppen, mer koncentrerad så skolarbetet flyter på bättre. Vi försöker hela tiden hitta strategier för att förbättra för honom för han har det rätt jobbigt i vardagen. (Nej, det är inte omgivningen som har problemet. Och jag tänker "inte låta honom vara som han är" som det så fint heter. Han behöver hjälp för han har det verkligen tufft med mycket. I sig själv. Ångest, oro, tvång bl a.)
Även M är glutenfri och mjölkfri, och det har gjort stor skillnad. Som jag berättat tidigare så går vi på näringsterapi med honom sedan ett år tillbaka. Det är innebär att vi går privat till någon som testat honom för vitamin och mineralbrister. Vi har själva betalat för dessa tester, varav de flesta är skolmedicinska, dvs sådana som finns i sjukvården. (Vi har inte orkat gå via sjukvården - tid är också pengar och det är jobbigt att tjata, så därför har vi betalat ur egen ficka.) Vi har hittat en hel del brister och ger nu tillskott för att rätta till det. Det är viktigt att man testar för vissa av vitaminerna (de fettlösliga) ska man inte ge för mycket av. Och man kan få obalanser mellan mineralerna om man ger fel mineraler. I alla fall så har han blivit mycket bättre sen i somras, men jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag gissar att det kan vara den nya omega-3 som vi bytte till. Kanske passar den honom bättre? Jag har även börjat ge honom surkål för att stärka hans tarmflora.
Och sen så har han varit på kraniosakral terapi. Jag har inte sett någon forskning på detta m a p NPF för detta - bara s k "case reports", så det är en chansning. Det finns ju inga farliga biverkningar, så i värsta fall så förlorar vi lite pengar. Han tycker om det - är så glad och avslappnad och skrattar under behandlingen, så det verkar i alla fall inte vara skadligt för honom. Det spelar inte så jättestor roll vilket av detta som gjort denna märkbara skillnad. Det som spelar roll är resultatet, rapporterna från skolan. Som att han idag gjorde ett lästest som var mycket problematiskt för ett år sen, och att det gick hur bra som helst nu. Och att han är gladare.
Om någon undrar så har lillasyster börjat förskoleklassen. Det går hur bra som helst. Hon får så mycket beröm. Hon är så duktig, artig, lydig, ordentligt, kan skriva osv. Hon har fått lillebrors personal från förra året. Jag kunde inte låta bli att säga till dem:
"Jag lovar - de har fått samma uppfostran!" De skrattade gott. De är duktiga pedagoger som vet att barn är olika och att man inte kan skylla allt på dåliga föräldrar.
Hur har era skolstarter varit? Hoppas att era barn fått det stöd som de har rätt till och förtjänar!
