Jag måste naturligtvis skriva ett temainlägg och berätta om kosten i den här familjen nu när
Neurobloggarna har tema kost. Det som varit till störst hjälp i den här familjen av allt är vår kostomläggning till glutenfri och mjölkfri kost.
Innan jag berättar, så vill jag skriva att jag tycker att det är lika fånigt att ställa medicin mot kost, som att ställa pedagogik mot hjälpmedel. Våra barn behöver allt som kan hjälpa dem. Vi har ett smörgåsbord av hjälpmöjligheter och var och en bör plocka det som passar den egna familjen bäst. Varför inte medicin OCH kostomläggning? Varför välja? Varför begränsa sig om man behöver allt? Och naturligtvis behövs givetvis förståelse hos omgivningen. Det är absolut inte så de med diagnos som ska anpassa sig till oss andra. Vi andra är inte perfekta och vi måste anpassa oss vi med.
Jag vill också skriva att jag är rätt trött på att bli demoniserad för att vi valt att lägga om kosten för våra barn. Jag lovar, vi älskar dem precis som de är. Och vi accepterar dem som de är. De är världens underbaraste killar. Men vi kan inte acceptera att de mår dåligt. Vi kunde inte acceptera att lillebror inte kunde sitta still och koncentrera sig på sin egen lek. Vi kunde inte acceptera att Ms tics ibland blev så starka att han bad oss hugga av händerna, för att se om den jobbiga känslan försvann då. Vi kunde inte acceptera att de bröt ihop gång på gång, varje gång blodsockret råkade bli för lågt. Så vi testade.
Och hur blev det? Jo, idag så går lillebror i förskoleklass utan resurs eller resurstimmar. Han funkar precis lika bra som alla andra barn. Han är glad i skolan. Trivs. Sitter still på lektionerna. Leker med kompisar. Hans personal (som är ny sen i höstas) tycker inte att han fungerar annorlunda än de andra barnen. Och han har sina styrkor kvar. Förstår högstadiematematik när vi förklarar. Han är en logiskt tänkande kille som ibland har lite hetsigt temperament. Men det kan man ju få ha!
M har hunnit bli 10 år. Han klarar av att gå i fyran med godkänt. Han har resurs på heltid. Han är glad och tycker att livet är kul. Han har lätt för att lära sig. När han gick i förskoleklass, så undrade vi hur det skulle gå, eftersom han knappt kunde sitta still. Hela hans kropp hoppade på samlingarna och hans resurs fick hela tiden påminna honom om vad han skulle göra. Och han bröt ihop flera gånger om dagen.
Numera umgås killarna med varandra på fritiden. De pratar, skrattar och spelar datorspel tillsammans. De leker med varandra och med jämnåriga. Deras personligheter har inte försvunnit, utan snarare kommit fram nu när vi får mer kontakt med dem och de mår bra större delen av dagen. De är kort och gott två välmående killar med underbara och unika personligheter.
Nu tänker säkert någon av er som läser detta att det är placeboeffekten. Att barnen hade utvecklats så här ändå. Men det är inte placeboeffekten när daglig diarré plötsligt upphör. När eksem försvinner (lillasyster). Eller när symptomen kommer tillbaka när barnen råkat få i sig något som de inte tål.
Och det är inte bara vår familj som ser detta. Jag är med i ett forum där fler testat. Det börjar bli många svenska familjer som testat. Och de allra flesta (men inte alla) av de som testat på rätt sätt upplever att barnen mår bättre.
Om någon som läser är intresserad av att veta mer, så är ni välkomna att lämna en kommentar. Det kostar inget och jag säljer inget. ;)
