Idag
skulle lillebror till tandhygienisten. Ett problem: Lillasyster ville så gärna
gå hon också. Hon grät för att han fick gå men inte hon. Jag lovade henne att kolla upp när det var hennes tur.
När lillebror skulle välja
leksak efteråt tittade han länge i presentlådan. Han hittade inget direkt
som han ville ha. Så plockade han upp en röd bil.
"Den ska jag ge till 'lillasyster'." sa han.
Givetvis fick han välja en sak till, till sig själv. Det blev en penna.
På vägen ut därifrån konstaterade han:
"Jag behövej inte sådana bilaj längje."
Min lille kille har blivit stor. Glad skuttade han därifrån. Han skulle absolut hålla bilen i sin hand hela vägen hem. Och när vi kom hem sprang han emot henne med sin gåva.
"Här får du en bil." *Skutt, skutt*
Vem har sagt att aspergare inte har empati?
måndag 1 september 2014
Tema extra stöd: Smockor och seriesamtal
I morse så gick jag med lillebror till skolan som vanligt. Jag pussade honom hejdå och han sprang iväg. Jag växlade några ord med pedagogerna. Jag hörde efter om de ville gå med mig på en kurs för hur man skriver seriesamtal, dvs förklarar sociala situationer med streckgubbar. Det ville de väldigt gärna. Det behövs säkert inte bara bra för lillebror utan säkert för andra barn, kanske alla.
Det var dags att gå in. En pedagog började spela på tamburinen för att samla barnen. Jag såg lillebror på håll. Han stod där tillsammans med ett annat barn och en av pedagogerna satt på huk och pratade med dem två. Jag hörde att någon av dem grät, så jag gick fram till dem.
Båda killarna grät. Lillebror hade slagit den andre killen. Anledningen? Jo, den andra pojken hade gått utanför förskolebarnens område och lillebror hade blivit rädd att det skulle hända pojken något, så lillebror hade gått fram till honom och sagt till och smockat till honom.
"Varför sa du inte bara till en fröken?" undrade jag.
Lillebror snyftade så hela han skakade.
"Det kunde jag inte. Det hann jag inte. Om jag hade sprungit eftej en fjöken hade han spjungit iväg och föjsvunnit."
Fler tårar:
"Jag blev tokaj (=tokarg) på honom."
Lillebror upplevde alltså obehag för att tyckte att pojken satte sig själv i fara. Lillebror försökte rädda honom kvar, om än med en lite väl barsk metod....
Det inte alltid är som det ser ut när barn slåss. Det är bra att fråga "varför" innan man börjar skälla. Skäll i det läget hade gjort lillebror ännu mer förvirrad och ledsen. (Men det var ingen som skällde. Vi har bra pedagoger.)
Där har vi lite att jobba med; att lära lillebror hitta andra strategier..... Och hur andra upplever tillvaron och hur de tänker. Att göra en cost-benefit-analys, dvs är det värt att smocka till någon för att man tror att de håller på att springa utanför skolans område? Hade pojken verkligen tänkt försvinna eller skulle han ha sprungit tillbaka? Hur upplevde han smockan?
Kursen på barnhabiliteringen kommer komma väl till pass.....
Det var dags att gå in. En pedagog började spela på tamburinen för att samla barnen. Jag såg lillebror på håll. Han stod där tillsammans med ett annat barn och en av pedagogerna satt på huk och pratade med dem två. Jag hörde att någon av dem grät, så jag gick fram till dem.
Båda killarna grät. Lillebror hade slagit den andre killen. Anledningen? Jo, den andra pojken hade gått utanför förskolebarnens område och lillebror hade blivit rädd att det skulle hända pojken något, så lillebror hade gått fram till honom och sagt till och smockat till honom.
"Varför sa du inte bara till en fröken?" undrade jag.
Lillebror snyftade så hela han skakade.
"Det kunde jag inte. Det hann jag inte. Om jag hade sprungit eftej en fjöken hade han spjungit iväg och föjsvunnit."
Fler tårar:
"Jag blev tokaj (=tokarg) på honom."
Lillebror upplevde alltså obehag för att tyckte att pojken satte sig själv i fara. Lillebror försökte rädda honom kvar, om än med en lite väl barsk metod....
Det inte alltid är som det ser ut när barn slåss. Det är bra att fråga "varför" innan man börjar skälla. Skäll i det läget hade gjort lillebror ännu mer förvirrad och ledsen. (Men det var ingen som skällde. Vi har bra pedagoger.)
Där har vi lite att jobba med; att lära lillebror hitta andra strategier..... Och hur andra upplever tillvaron och hur de tänker. Att göra en cost-benefit-analys, dvs är det värt att smocka till någon för att man tror att de håller på att springa utanför skolans område? Hade pojken verkligen tänkt försvinna eller skulle han ha sprungit tillbaka? Hur upplevde han smockan?
Kursen på barnhabiliteringen kommer komma väl till pass.....
torsdag 28 augusti 2014
Tema extra stöd: Läxläsning
Det märks att det är högre tempo i fyran än i trean. Jag har aldrig riktigt förstått varför det ska vara så och varför man inte gör en mjukare övergång för barnen. Hur som helst så är det kanske bara något man får acceptera och göra det bästa av. Alternativet att de drar ner på tempot i fyran känns inte så bra. Vi får hjälpa M med läxläsningen på bred front så han inte halkar efter. Jag har redan bett om dubbla böcker och att få veta läxor i så god tid som möjligt, helst 3 dagar innan när det är sånt man ska memorera. Det behövs repetition eftersom koncentrationen och arbetsminnet inte alltid är på topp. Vi behöver också leka in det i vardagen. Prata och skoja om det vi t ex tandborsningen. I Storsjön säger vissa att Storsjöodjuret finns. Det badar jämnt. Så därför så ligger det i Jämt-land. Typ så.....
Jag gjorde idag en större kopia av Sverigekartan med landskapen. Det stod på veckoschemat att de skulle kunna alla landskap tills idag, så vi hade övat en hel del. Men det var bara ett första test på hur mycket barnen skulle komma ihåg. Hm, jag får ta upp det här med att "hur:et" är viktigt för oss att veta. För mycket är ju en kamp med M och läxläsning och vi måste veta var vi ska lägga krutet. Inte övar för lite och inte för mycket om det tröttar ur. Kort och gott så måste vi öva exakt rätt saker, med den energi han har. Jag får ta det en runda till med hans nya pedagoger. Nu hänger i alla fall den nya Sverigekartan på hans toalett, så det blir repetition. Om två veckor ska de kunna detta. Jag tror säkert att han kommer tycka det är kul. Han är ju vetgirig. Sitter annars på toa och läser själv om Karl XI och Karl XII med stort intresse. Och alla andra kungar och drottningar. :)
Den egentligen läxan för idag var matteläxan. Att komma ikapp något som han missat i skolan. Resursen och vi har kommit överens om att han ska fokusera på några uppgifter och inte behöver göra alla, för han hinner inte. Han har svårt med finmotoriken, dvs att skriva. Däremot så är han väldigt duktig på matte, så han kan talen ganska direkt, så det är ingen mening att han gör alla tal.
Jag bläddrade upp sidan för att titta var han var. Resursen hade ringat in några tal som han skulle göra. Jag såg också att skrivhäftet var lappat med papper på några ställen. Det såg ut som att han hade suddat sönder pappret och hade fått laga det. Direkt så tänkte jag att det kanske var därför han inte hade hunnit göra klart uppgifterna i skolan. Men jag vet inte. Han får en massa fixa idéer som han bara skriker och skriker om. Det är väldigt funktionshindrande, och inte alltid en lätt strid att ta för resursen i skolan tänker jag. Det gick kanske snabbt att laga, men jag tänker också att M faktiskt borde klara av lite högre krav. Att just han, trots autism - ja jag förstår ju varifrån beteendet kommer, kan lära sig att ta sig över sådana här mentala hinder. Han kan lära sig att gå vidare, om han bara förstår hur viktigt det är att bli klar och hur betydelselösa de saker han hakar upp sig på egentligen är. Om vi kan få honom att själv komma till insikt och hitta kompensatoriska strategier för sig själv. Som maken och jag säger: "If you treat him like an idiot, he will become one."
Okej, nu menar jag absolut inte att man inte ska ta hänsyn alls. Det ska man absolut. Det är bara det att M har en tendens att öka på "kravlistan" på oss och sig själv och livet. Ett tag ville han som liten ha pasta på tisdagar. Och något annat på onsdagar. Vi fick jobba bort det för annars hade alla veckor blivit menysatta. Han mådde mycket bättre av att vara lite flexibel. Det är ju en svår balansgång det här med att hålla ångesten under kontroll, men ändå inte gå med på för mycket så att M inte utvecklas. Helst vill han ju sitta och vifta med snören hela dagarna.....
Åter till matteläxan. Jag insåg direkt att han kunde allt i huvudet redan. Det svåra var att skriva ner det. Han bad mig skriva åt honom. Att fuska. "Skriv så det liknar min handstil!". Näe, det tänkte jag inte göra. Jag föreslog att han bara skulle göra de tal som resursen valt ut. Men nej, det kunde han inte. Han kunde inte hoppa över uppgift 23, för då blev det fult i hans bok. Det fick inte vara uppgift 22 och sen direkt uppgift 24. Andra sidan var det för jobbigt att göra alla tal, så han ville inte göra läxan utan gå och vila. Det kunde jag inte gå med på. Då ville han byta siffror på talen i läroboken. Så uppgift 24 skulle heta 23 i hans bok. Nej, det tänkte jag inte heller gå med på, för längre fram blir det problem. Läraren ser inte snabbt vilka uppgifter han egentligen gjort. Det var dödläge. M skrek och skrek och vägrade. Vi höll på så fram och tillbaka i en timme. Ingen ville ge sig. Klockan hann bli nio. Jag kan väl inte påstå att jag var så där överdrivet pedagogisk..... Tyvärr. Jag var arg. Sa en och annan sak som jag nu ångrar. (Jag är verkligen inte perfekt.) Mest för att det var en lätt uppgift intellektuellt och för att han slösade vår tid och att han la så mycket energi på att slippa. Det hade varit enklare för honom att bara göra uppgiften. Jag förklarade för M att han hade slösat bort en timme av sitt liv med att skrika om läxan, istället för att bara göra läxan och sen kunna göra något annat kul. Då blev han tokarg på sig själv och bara skrek för det. "Har du gjort något sånt här någon gång?" undrade han. "Ja jag har gjort massor av misstag. Och lärt från dem." svarade jag. "Ska det här vara sista gången?" undrade jag. "Jaa, det ska det!" svarade M som fortfarande inte ville göra läxan......
Jag förklarade situationen för maken, som fick ta över. Jag var helt slut. Maken tyckte inte heller att M skulle få igenom något av sina sätt, just för att det kommer leda till problem för honom längre fram. Vi fick helt enkelt sätta ner foten. Så där kan vi inte ha det. Resursen kan inte ha det så och M själv kan inte ha det så. På något sätt lyckades maken få M att göra läxan till slut, och bara att göra de inringade uppgifterna. Det är skönt att vara två föräldrar som kan bytas av!
Resursen och jag SMS:ade lite fram och tillbaka om det. Jag ska skriva en mer detaljerad redogörelse för henne i kontaktboken strax. För detta är något som vi behöver kommunicera om, kanske dagligen i början. Så M kommer in på rätt spår och inte fastnar i omöjliga krav på sig själv. Han har absolut förmågan att klara av fyran. Och resursen har redan börja fundera på om hon kan ge M lite hjälp med läxorna efter skoltiden. Så skönt! Det hade varit välkommet.
Jag gjorde idag en större kopia av Sverigekartan med landskapen. Det stod på veckoschemat att de skulle kunna alla landskap tills idag, så vi hade övat en hel del. Men det var bara ett första test på hur mycket barnen skulle komma ihåg. Hm, jag får ta upp det här med att "hur:et" är viktigt för oss att veta. För mycket är ju en kamp med M och läxläsning och vi måste veta var vi ska lägga krutet. Inte övar för lite och inte för mycket om det tröttar ur. Kort och gott så måste vi öva exakt rätt saker, med den energi han har. Jag får ta det en runda till med hans nya pedagoger. Nu hänger i alla fall den nya Sverigekartan på hans toalett, så det blir repetition. Om två veckor ska de kunna detta. Jag tror säkert att han kommer tycka det är kul. Han är ju vetgirig. Sitter annars på toa och läser själv om Karl XI och Karl XII med stort intresse. Och alla andra kungar och drottningar. :)
Den egentligen läxan för idag var matteläxan. Att komma ikapp något som han missat i skolan. Resursen och vi har kommit överens om att han ska fokusera på några uppgifter och inte behöver göra alla, för han hinner inte. Han har svårt med finmotoriken, dvs att skriva. Däremot så är han väldigt duktig på matte, så han kan talen ganska direkt, så det är ingen mening att han gör alla tal.
Jag bläddrade upp sidan för att titta var han var. Resursen hade ringat in några tal som han skulle göra. Jag såg också att skrivhäftet var lappat med papper på några ställen. Det såg ut som att han hade suddat sönder pappret och hade fått laga det. Direkt så tänkte jag att det kanske var därför han inte hade hunnit göra klart uppgifterna i skolan. Men jag vet inte. Han får en massa fixa idéer som han bara skriker och skriker om. Det är väldigt funktionshindrande, och inte alltid en lätt strid att ta för resursen i skolan tänker jag. Det gick kanske snabbt att laga, men jag tänker också att M faktiskt borde klara av lite högre krav. Att just han, trots autism - ja jag förstår ju varifrån beteendet kommer, kan lära sig att ta sig över sådana här mentala hinder. Han kan lära sig att gå vidare, om han bara förstår hur viktigt det är att bli klar och hur betydelselösa de saker han hakar upp sig på egentligen är. Om vi kan få honom att själv komma till insikt och hitta kompensatoriska strategier för sig själv. Som maken och jag säger: "If you treat him like an idiot, he will become one."
Okej, nu menar jag absolut inte att man inte ska ta hänsyn alls. Det ska man absolut. Det är bara det att M har en tendens att öka på "kravlistan" på oss och sig själv och livet. Ett tag ville han som liten ha pasta på tisdagar. Och något annat på onsdagar. Vi fick jobba bort det för annars hade alla veckor blivit menysatta. Han mådde mycket bättre av att vara lite flexibel. Det är ju en svår balansgång det här med att hålla ångesten under kontroll, men ändå inte gå med på för mycket så att M inte utvecklas. Helst vill han ju sitta och vifta med snören hela dagarna.....
Åter till matteläxan. Jag insåg direkt att han kunde allt i huvudet redan. Det svåra var att skriva ner det. Han bad mig skriva åt honom. Att fuska. "Skriv så det liknar min handstil!". Näe, det tänkte jag inte göra. Jag föreslog att han bara skulle göra de tal som resursen valt ut. Men nej, det kunde han inte. Han kunde inte hoppa över uppgift 23, för då blev det fult i hans bok. Det fick inte vara uppgift 22 och sen direkt uppgift 24. Andra sidan var det för jobbigt att göra alla tal, så han ville inte göra läxan utan gå och vila. Det kunde jag inte gå med på. Då ville han byta siffror på talen i läroboken. Så uppgift 24 skulle heta 23 i hans bok. Nej, det tänkte jag inte heller gå med på, för längre fram blir det problem. Läraren ser inte snabbt vilka uppgifter han egentligen gjort. Det var dödläge. M skrek och skrek och vägrade. Vi höll på så fram och tillbaka i en timme. Ingen ville ge sig. Klockan hann bli nio. Jag kan väl inte påstå att jag var så där överdrivet pedagogisk..... Tyvärr. Jag var arg. Sa en och annan sak som jag nu ångrar. (Jag är verkligen inte perfekt.) Mest för att det var en lätt uppgift intellektuellt och för att han slösade vår tid och att han la så mycket energi på att slippa. Det hade varit enklare för honom att bara göra uppgiften. Jag förklarade för M att han hade slösat bort en timme av sitt liv med att skrika om läxan, istället för att bara göra läxan och sen kunna göra något annat kul. Då blev han tokarg på sig själv och bara skrek för det. "Har du gjort något sånt här någon gång?" undrade han. "Ja jag har gjort massor av misstag. Och lärt från dem." svarade jag. "Ska det här vara sista gången?" undrade jag. "Jaa, det ska det!" svarade M som fortfarande inte ville göra läxan......
Jag förklarade situationen för maken, som fick ta över. Jag var helt slut. Maken tyckte inte heller att M skulle få igenom något av sina sätt, just för att det kommer leda till problem för honom längre fram. Vi fick helt enkelt sätta ner foten. Så där kan vi inte ha det. Resursen kan inte ha det så och M själv kan inte ha det så. På något sätt lyckades maken få M att göra läxan till slut, och bara att göra de inringade uppgifterna. Det är skönt att vara två föräldrar som kan bytas av!
Resursen och jag SMS:ade lite fram och tillbaka om det. Jag ska skriva en mer detaljerad redogörelse för henne i kontaktboken strax. För detta är något som vi behöver kommunicera om, kanske dagligen i början. Så M kommer in på rätt spår och inte fastnar i omöjliga krav på sig själv. Han har absolut förmågan att klara av fyran. Och resursen har redan börja fundera på om hon kan ge M lite hjälp med läxorna efter skoltiden. Så skönt! Det hade varit välkommet.
Tema extra stöd: Min morgon
6.45: Klockan ringer. Jag trycker på snooze och somnar om. Jag är trött. Det blev visst lite sent igår. Det har varit mycket nu i och med skolstarten. Det känns som att jag går back med livet.
6.55 klockan ringer igen. Jag lägger mig och myser mellan lillebror och lillasyster. Drar mig lite till. Pussar och kramar på de sovande barnen. Och försöker väcka dem.
7.05 klockan ringer igen. Dags att gå upp. Rostar några mackor och steker hamburgare. Det är viktigt att killarna får proteiner i magen om de ska orka ända till lunch. Hinner en vända in i tvättstugan för att lägga in kläderna i torktumlaren, så lillasyster har ett par torra halkstrumpor att ta på sig när vi ska gå.
7.15 försöker väcka killarna. M ligger i sängen och vägrar gå upp. Försöker väcka lillebror utan resultat. Maken kommer upp och ger mig min mobil. "Den låg och ringde i sängen. Du hade glömt stänga av dem." Jag ber honom gå och väcka lillebror.
7.30 M vägrar fortfarande att gå upp. Maken och lillebror ligger och sover tätt ihop. Jag lyckas väcka lillebror. Lillebror går direkt upp till datorn på ovanvåningen och vägrar komma till matbordet. (Note to self - dra ur kontakten till datorn ikväll, så han inte kan börja spela imorgon morgon igen. Att dra ut kontakten när han spelar ger mer besvär än vad det ger hjälp - det blir ett utbrott/sammanbrott.)
7.40 Paniken växer. Jag ryter åt M att sätta sig och äta. Han lyder. Jag tar lillebrors tallrik och går upp med den till ovanvåningen och börja mata honom. Får sen springa ner och kolla så att M kommer ihåg att äta. Det gör han inte. Han tittar bara på filmen. (Filmen gör i alla fall att han sitter kvar vid matbordet.) Jag påminner honom och han äter. Jag springer upp och matar i lillebror mera mat. Håller koll på M. Jag håller på så till klockan 8.05. Maken sover. Hans hälsa är upp och ner, och nu är det ner igen och då är han inte till mycket hjälp på morgonen vare sig han sover eller är vaken.
8.05 M får gå från matbordet utan att ha ätit färdigt sin macka. Jag kollar så att han har med sig alla skolböcker och suckar åt att vi inte han repetera landskapen. Att lära sig 25 landskap på 2 dagar är rätt mycket för M. Jag skrev i kontaktboken att vi behöver minst 3 dagar på oss för sådana här läxor ska sitta. Jag hjälper M att klä på sig så det går snabbare. Tandborstningen hinns inte med. (Jag skäms och känner mig som en dålig förälder. Han har ju haft hål tidigare....) På med väskan. Är allt med? Tyvärr hade vi bara äpplen hemma. Och M behöver frukt för att orka under dagen. Undras hur det går för honom att äta äpplen med en lös framtand. Inte bra i kombination med halväten frukost. Jag släpper iväg M och vet att han hinner. Hans klassrum ligger 200 meter bort.
8.10 Jag ber lillebror att genast stänga av datorn och komma ner. Då han inte lyder går jag direkt upp och han går med på att stänga av datorn. Jag går ner för trappan, men lillebror stannar kvar uppe och sitter där på en stol och flinar åt mig. Jag går upp och bär ner honom för trappan. Eftersom han är en stor 6,5-åring och jag knappt kan bära honom, så blir det inte skönt för honom. Han tolkar det som att jag ville göra honom illa med flit och börjar slå på mig. Han sätter sig i soffan i vardagsrummet och vägrar samarbeta. Jag pratar lugnande med honom och lyckas byta kläder på honom. Jag bär iväg honom till dörren. Han sparkar på mig. Jag får på honom skorna och vi går iväg med fleecen och väskan i handen. Klassrummet ligger som tur är 50 meter bort. Vi har det bra som bor granne med skolan. Det underlättar. Lillebror är sur. Fler sparkar. Väl framme på skolan gömmer han sig bakom ett plank. Jag förvarnar personalen om konflikten. Lillebror kommer fram och ger mig två sparkar till och säger: "Den här var den sista". Nu var vi kvitt enligt honom alltså. Jag förklarar logiken för personalen, som nickar. Jag och lillebror skiljs åt, förhoppningsvis som vänner. Jag går in och tittar i hans nödlåda där vi har extra frukt och en energikaka jag bakat åt honom. Kakan är gammal. Jag tar med den hem. Traskar hem och funderar på om jag kom ihåg att låsa dörren, och hoppas att lillasyster inte ska ha sprungit ut efter mig på gatan där många föräldrar kör som idioter på morgonen på väg till skolan.
8.20 Dörren är låst. Puh! Jag förklarar för lillasyster att hon aldrig från springa efter mig och varför "okej!" svarar hon. Sen tar jag fram ny kaka från frysen och springer bort med den till skolan och hem igen.
8.30 Lillasyster har ätit själv under tiden och även kissat och bytt byxor. Hon behöver bara lite hjälp med att välja tröja. "Det ska vaja en fin, inte en häftig." Hon är rätt självgående, trots att hon är minst, så jag vet hur det kan vara och hur lätt vi hade haft det om vi hade haft tre barn som henne..... Jag hinner starta en tvättmaskin innan vi går till dagis. Maken får sovandes en hejdåpuss av lillasyster. Och "Pinkie Pie" ska med.
8.50 Vi går till dagis, som ligger 400 meter bort. Lillasyster har lite separationsångest, och behöver många pussar och kramar. Inte mig emot. Jag pussar och kramar och berättar hur mycket jag älskar henne och påpekar att vi ses snart igen. Fingertoppskänsla behövs så man går vid rätt tillfälle, inte för tidigt men inte heller för sent så hon hinner bli ledsen.
9.20 Kommer hem. Lägger in några räkningar till betalning samtidigt som jag äter frukost. Försöker varva ner eftersom jag vet att det är skadligt att stressa och äta.
9.30 kommer ekoleveransen hem till dörren. Bananer! Jag kommer på att jag måste sticka bort med två stycken till M i skolan. Cyklar dit i en hast och lägger dem i hans fack när ingen ser. SMS:ar resursen.
9.50 Går och duschar. Som om jag inte var stressad innan, så piper brandvarnaren för att det blivit för fuktigt. Maken sover. Vaknar inte av brandvarnaren.
10.10 Hoppar ur duschen och inser att jag måste sätta mig och skriva ner allt så jag inte kollapsar av stress. Få det ur mig. Så jag drar i bromsen för mig själv. Jag springer ju runt och stöttar alla andra, men ingen stöttar mig. Jag jobbar ju ändå halvtid. (Och det är en himla tur! Ja, jag vet att jag har det oförskämt bra jämfört med många av er andra.) Jobbet kan vänta 15 minuter, så jag hinner bli människa igen. Maken sover. Dags att väcka honom och se om han mår lite bättre idag.
Ursäkta eventuella stavfel. Måste till jobbet, så jag kan komma hem och hjälpa maken med barnen.... Han hämtar vid två och igår hade han nästan somnat på golvet i köket.
6.55 klockan ringer igen. Jag lägger mig och myser mellan lillebror och lillasyster. Drar mig lite till. Pussar och kramar på de sovande barnen. Och försöker väcka dem.
7.05 klockan ringer igen. Dags att gå upp. Rostar några mackor och steker hamburgare. Det är viktigt att killarna får proteiner i magen om de ska orka ända till lunch. Hinner en vända in i tvättstugan för att lägga in kläderna i torktumlaren, så lillasyster har ett par torra halkstrumpor att ta på sig när vi ska gå.
7.15 försöker väcka killarna. M ligger i sängen och vägrar gå upp. Försöker väcka lillebror utan resultat. Maken kommer upp och ger mig min mobil. "Den låg och ringde i sängen. Du hade glömt stänga av dem." Jag ber honom gå och väcka lillebror.
7.30 M vägrar fortfarande att gå upp. Maken och lillebror ligger och sover tätt ihop. Jag lyckas väcka lillebror. Lillebror går direkt upp till datorn på ovanvåningen och vägrar komma till matbordet. (Note to self - dra ur kontakten till datorn ikväll, så han inte kan börja spela imorgon morgon igen. Att dra ut kontakten när han spelar ger mer besvär än vad det ger hjälp - det blir ett utbrott/sammanbrott.)
7.40 Paniken växer. Jag ryter åt M att sätta sig och äta. Han lyder. Jag tar lillebrors tallrik och går upp med den till ovanvåningen och börja mata honom. Får sen springa ner och kolla så att M kommer ihåg att äta. Det gör han inte. Han tittar bara på filmen. (Filmen gör i alla fall att han sitter kvar vid matbordet.) Jag påminner honom och han äter. Jag springer upp och matar i lillebror mera mat. Håller koll på M. Jag håller på så till klockan 8.05. Maken sover. Hans hälsa är upp och ner, och nu är det ner igen och då är han inte till mycket hjälp på morgonen vare sig han sover eller är vaken.
8.05 M får gå från matbordet utan att ha ätit färdigt sin macka. Jag kollar så att han har med sig alla skolböcker och suckar åt att vi inte han repetera landskapen. Att lära sig 25 landskap på 2 dagar är rätt mycket för M. Jag skrev i kontaktboken att vi behöver minst 3 dagar på oss för sådana här läxor ska sitta. Jag hjälper M att klä på sig så det går snabbare. Tandborstningen hinns inte med. (Jag skäms och känner mig som en dålig förälder. Han har ju haft hål tidigare....) På med väskan. Är allt med? Tyvärr hade vi bara äpplen hemma. Och M behöver frukt för att orka under dagen. Undras hur det går för honom att äta äpplen med en lös framtand. Inte bra i kombination med halväten frukost. Jag släpper iväg M och vet att han hinner. Hans klassrum ligger 200 meter bort.
8.10 Jag ber lillebror att genast stänga av datorn och komma ner. Då han inte lyder går jag direkt upp och han går med på att stänga av datorn. Jag går ner för trappan, men lillebror stannar kvar uppe och sitter där på en stol och flinar åt mig. Jag går upp och bär ner honom för trappan. Eftersom han är en stor 6,5-åring och jag knappt kan bära honom, så blir det inte skönt för honom. Han tolkar det som att jag ville göra honom illa med flit och börjar slå på mig. Han sätter sig i soffan i vardagsrummet och vägrar samarbeta. Jag pratar lugnande med honom och lyckas byta kläder på honom. Jag bär iväg honom till dörren. Han sparkar på mig. Jag får på honom skorna och vi går iväg med fleecen och väskan i handen. Klassrummet ligger som tur är 50 meter bort. Vi har det bra som bor granne med skolan. Det underlättar. Lillebror är sur. Fler sparkar. Väl framme på skolan gömmer han sig bakom ett plank. Jag förvarnar personalen om konflikten. Lillebror kommer fram och ger mig två sparkar till och säger: "Den här var den sista". Nu var vi kvitt enligt honom alltså. Jag förklarar logiken för personalen, som nickar. Jag och lillebror skiljs åt, förhoppningsvis som vänner. Jag går in och tittar i hans nödlåda där vi har extra frukt och en energikaka jag bakat åt honom. Kakan är gammal. Jag tar med den hem. Traskar hem och funderar på om jag kom ihåg att låsa dörren, och hoppas att lillasyster inte ska ha sprungit ut efter mig på gatan där många föräldrar kör som idioter på morgonen på väg till skolan.
8.20 Dörren är låst. Puh! Jag förklarar för lillasyster att hon aldrig från springa efter mig och varför "okej!" svarar hon. Sen tar jag fram ny kaka från frysen och springer bort med den till skolan och hem igen.
8.30 Lillasyster har ätit själv under tiden och även kissat och bytt byxor. Hon behöver bara lite hjälp med att välja tröja. "Det ska vaja en fin, inte en häftig." Hon är rätt självgående, trots att hon är minst, så jag vet hur det kan vara och hur lätt vi hade haft det om vi hade haft tre barn som henne..... Jag hinner starta en tvättmaskin innan vi går till dagis. Maken får sovandes en hejdåpuss av lillasyster. Och "Pinkie Pie" ska med.
8.50 Vi går till dagis, som ligger 400 meter bort. Lillasyster har lite separationsångest, och behöver många pussar och kramar. Inte mig emot. Jag pussar och kramar och berättar hur mycket jag älskar henne och påpekar att vi ses snart igen. Fingertoppskänsla behövs så man går vid rätt tillfälle, inte för tidigt men inte heller för sent så hon hinner bli ledsen.
9.20 Kommer hem. Lägger in några räkningar till betalning samtidigt som jag äter frukost. Försöker varva ner eftersom jag vet att det är skadligt att stressa och äta.
9.30 kommer ekoleveransen hem till dörren. Bananer! Jag kommer på att jag måste sticka bort med två stycken till M i skolan. Cyklar dit i en hast och lägger dem i hans fack när ingen ser. SMS:ar resursen.
9.50 Går och duschar. Som om jag inte var stressad innan, så piper brandvarnaren för att det blivit för fuktigt. Maken sover. Vaknar inte av brandvarnaren.
10.10 Hoppar ur duschen och inser att jag måste sätta mig och skriva ner allt så jag inte kollapsar av stress. Få det ur mig. Så jag drar i bromsen för mig själv. Jag springer ju runt och stöttar alla andra, men ingen stöttar mig. Jag jobbar ju ändå halvtid. (Och det är en himla tur! Ja, jag vet att jag har det oförskämt bra jämfört med många av er andra.) Jobbet kan vänta 15 minuter, så jag hinner bli människa igen. Maken sover. Dags att väcka honom och se om han mår lite bättre idag.
Ursäkta eventuella stavfel. Måste till jobbet, så jag kan komma hem och hjälpa maken med barnen.... Han hämtar vid två och igår hade han nästan somnat på golvet i köket.
tisdag 26 augusti 2014
Tema extra stöd: Lillebrors pedagoger får verktygen
Vi har valt att låta lillebror börja nollan helt utan resurs. Det är för att det gått så bra på dagis hans sista år. De flesta bitar har liksom bara fallit på plats. Och då har det känns fel att låta honom ha ett vuxet "hjälp-jag". Men nu är det ny personal och ny miljö. Vi får helt enkelt se..... Den nya personalen gör ett försök. Vi har en öppen kommunikation med dem. De hade bett mig att komma på sitt personalmöte i måndags och berätta lite kort om lillebror, främst att ge verktygen. Smart, smart personal! De fick 6,5 års beprövad erfarenhet av lillebror inklusive våra bästa tips och trix komprimerat på 30 minuter.
Här är de stödanteckningar som de fick av mig, utskrivet på papper.
Jag är så tacksam att vi har så engagerad, prestigelös personal, som förstår att lyssna på oss. Som förstår att vi underlättar för dem. Att vi hjälper dem ta god hand om lillebror för allas bästa. Och att vi absolut inte ifrågasätter deras kompetens som pedagoger.
Varför är det inte så överallt i Sverige? Är det inte rätt självklart att man måste hålla ihop som ett team? Varför har vuxna prestige när små barn har det kämpigt? Och varför beskyller vuxna varandra för barnets beteenden som inte barnet kan rå för, istället för att lägga fokus på att hjälpa och stärka barnet?
Här är de stödanteckningar som de fick av mig, utskrivet på papper.
- Blodsockret – håll koll på att han äter, speciellt proteiner dvs köttet. När blodsockret dyker bryter han ihop i sammanbrott/utbrott. Det finns ingen pedagogik som jag känner till som reder upp sammanbrotten som beror på blodsockerfall. Ge frukt eller mat för att få upp blodsockret igen.
- Han har stark logik. Utnyttja den. Förklara varför, men inte för komplicerat. Enkel logik. "Lillebror" gör sällan saker för att en vuxen säger det åt honom om han inte förstår poängen med det. Om "lillebror" förstår VARFÖR så går allt mycket lättare.
- Behöver ibland stöd med att förstå kamrater. Kan snabbt bli arg och slåss. Det är en stark impulshandling, så förebygg! Det är bra om en vuxen är med och lyssnar och tolkar mellan barnen, och reder upp situationen INNAN det eskalerar för lillebror. Ibland hjälper det att lägga orden i munnen på "Lillebror". ”'Lillebror' säg:…..” Påminn honom att säga ”stopp” när han inte vill. När han blivit arg, så är kommunikationen in till hans hjärna avstängd och man får försöka lugna ner honom innan det går att prata med honom igen. Ta tillhyggen ifrån honom direkt! Hans logik gör att han slår tillbaka med samma antal slag som han blivit slagen med. Om någon stöter emot honom av misstag en gång, så slår han tillbaka en gång. Osv. Han ger sig inte på någon och slåss besinningslöst. Det kan vara bra att veta, när man själv känner paniken i bröstet som vuxen. Men försök att stoppa honom!
- "Lillebror"smittas lätt av andras känslor, s k affektsmitta. Därför är det viktigt att man som vuxen är lugn i de flesta lägen, speciellt när han är upprörd. Blir man själv uppjagad, så blir han ännu mer uppjagad. Man kan lugna ner honom genom att själv vara lugn och intyga att det han är arg över kommer lösa sig. Se det som att ni sitter vid ratten med hans känslor och måste "styra" honom i lugn och trygghet. Ge konkreta förslag på lösningar. Att lyssna och är bra och drar ner tempot. Att återkoppla att man förstått vad han sagt drar ner tempot och ger en själv tid att tänka ut lösningar.
- Beröring lugnar honom ibland. Det kan dock variera mellan vuxna och hur väl han känner någon. Kan vara bra att testa sig fram.
- Behöver tydlighet. Behöver veta: När? Hur? Var? Med vem? Hur länge? Varför? Osv. Använd timglas eller timstock ifall tidsaspekten är ett problem. Han kan även klockan till viss del. Ge tydliga, inte för långa instruktioner. Gärna i skrift/bild. (Orden försvinner, bilder och text finns kvar.) Utgå ifrån att han behöver en påminnelse ibland. Han gillar regler, men se upp så han inte blir ”regelpolis” och håller efter att regler hålls. Var tydlig med att det är vuxnas ansvar att tillrättavisa andra barn.
- Han blir busig när han har tråkigt. Kan få för sig att springa iväg. Det är svårt att avbryta honom när han är på bushumör. Allvarliga samtal funkar inte så bra då. Han försöker fjanta bort allvaret. Han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen plus att vuxna som är arga ser lite roliga ut för honom. Ignorera fjantet. Försök att se neutral ut. Avled genom att hitta på något intressant. Det som intresserar honom: Matematik, fysik, rymden, natur, datorspel. Berätta gärna efteråt hur han skulle ha gjort, dvs lär honom andra sätt att bete sig än att fjanta. Berätta vilket beteende som du hade velat att han skulle ha, och som hade rett upp situationen.
- Hade i våras en kort period på förskolan då de andra barnen sprang iväg från honom. Han har lite svårt att våga fråga om han får vara med, för han är rädd att få ett nej. Då kan han istället gå fram och ta något. Lär honom hur han ska göra istället. ”Backa bandet”!
- Se till att han förstår att ”vi” innefattar honom själv också. Speciellt instruktioner vid samlingar.
- Kommunicera med honom på hans ”språk”, om inget funkar. Just nu så relaterar han mycket till datorspel. Olika banor man ska klara och låsa upp. Och att man får olika poäng för olika saker. Använd gärna det i skolarbetet, dvs gör det till en datorspelslek om han inte samarbetar.
- Sätt gärna ord på era egna och andras känslor, som han kan ha lite svårt att förstå. Dra ner tempot och visa tydliga miner.
- Behöver lite extra stöd med att komma i tid, att hålla rätt på sina saker och veta vart han ska. Skolans ordningsregler innefattar många av hans svårigheter. Han behöver snarare stöd med detta, än ”regeldrillning”. Han vet vad som gäller och gör sitt bästa. Fokus på skolregler ger tyvärr ett dubbelt misslyckande. ”Inte nog med att han har svårt att hejda sina inpulser/hålla rätt på sig. Han bryter mot skolreglerna också…..” Stärk honom när han gör rätt istället!
Jag är så tacksam att vi har så engagerad, prestigelös personal, som förstår att lyssna på oss. Som förstår att vi underlättar för dem. Att vi hjälper dem ta god hand om lillebror för allas bästa. Och att vi absolut inte ifrågasätter deras kompetens som pedagoger.
Varför är det inte så överallt i Sverige? Är det inte rätt självklart att man måste hålla ihop som ett team? Varför har vuxna prestige när små barn har det kämpigt? Och varför beskyller vuxna varandra för barnets beteenden som inte barnet kan rå för, istället för att lägga fokus på att hjälpa och stärka barnet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)