Translate

måndag 6 augusti 2012

Sommarlovsbok, saneringsfirma och ny soffa?

Ja, sommarlovet håller på att gå mot sitt slut. Vi har kämpat på så gott vi har kunnat och orkat, för att ge barnen ett ordentligt sommarlov. Jag hade egentligen velat komma iväg till någon sommarstuga en vecka, eller åkt på några fler utflykter, men det har inte funnits ork. Maken har haft ont i kroppen till och från hela sommaren. Förhoppningsvis har vi gjort tillräckligt med dagsutflykter för att M ska ha något att skriva i sin sommarlovsbok, när skolan börjar igen. (Om det blir någon i år.) Och helst utan att känna att han haft det sämre än de barn som gjort minst en utlandsresa. Jag kan inte säga att jag är så förtjust i hela idén med sommarlovsbok. Det blir lätt att barnen jämför. Livet är ju inte rättvist, men jag tänker att sommarlovet kunde få förbli familjernas ensak. Det hade inte skadat. Om man vill, så kan man ju själv summera för sina barn hur sommaren varit. Det är rätt enkelt att visa ett bildspel på datorn, över sommarens bilder, och minnas alla bra stunder. Eller inte. Att glömma, gå vidare och blicka framåt mot den nya terminen, istället..... Det finns ju faktiskt barn som har det riktigt kämpigt på sommarlovet. Vars föräldrar super, bråkar och så vidare. Det vittnar BRIS om.

Eftersom maken haft ont till och från, och vi båda har varit trötta, har vi varit tvungna att prioritera. Vi har prioriterat det nödvändigaste: Att ta hand om barnen, att handla och laga bra mat. Vi har plockat leksaker, dammsugit och tvättat, när vi haft ork. Den där veckostädningen, den har vi nästan inte alls orkat med. Det har förfallit överallt i huset, kan man lätt säga. Leksaker och andra prylar och smuts överallt. Det känns som att jag skulle vilja ringa en saneringsfirma, och be dem ta rubbet. Okej, så illa är det inte, men tanken känns skön. Att få det rent igen, utan att behöva göra nåt. Men jag får väl fixa det själv efter hand. Jag är ju arbetslös, så det ordnar sig nog. Får hoppas att kungen inte vill komma på besökt innan dess....

För ett tag sedan, blev jag varnad av flera olika personer som gått in i väggen. De upplyste mig om att jag var på god väg dit och att vägen tillbaka är lång. Så jag lyssnade och ändrade mitt beteende. Många dagar har jag haft TID att städa och plocka, men inte ORK. Barnen har lekt för sig själva en stund, men kroppen och huvudet har varit helt slut. Jag har känt i min kropp att det varit farligt. Ungefär som att: "Plockar jag upp en enda leksak till, så kommer jag att kollapsa".  En märklig känsla. Så jag har tillåtit mig själv att sitta ner och vila. Eller rättare sagt förbjudit mig själv att städa, när jag känt så där. Man ska lyssna på kroppens signaler, säger de som bränt ut sig.

Vi får väl ta städningen efter hand, i en takt som vi orkar. Precis som med alla andra saker som behöver fixas här hemma. Den där 10-åriga soffan som det gått hål i, till exempel. Den hade vi verkligen behövt byta ut. Men hur ska vi kunna åka och provsitta soffor? Det måste vi nog göra utan barn. Och komma överens om en soffa. Inte vår starka sida. Det var svårt nog, innan vi fick barn, då vi köpte soffan.... Jag är lite inne på att vi ska köpa några stora saccosäckar på nätet och köra soffan till tippen. Tips någon? Hur gör ni andra?

Om någon tycker att jag tycker lite väl synd om mig själv nu, så vill jag bara säga att jag inte gör det. Tyck inte synd om mig! Vi kommer att klara detta, maken och jag. Snart börjar dagis och skola igen, och jag har möjlighet att vara ledig ett tag till och kan reda upp situationen här hemma, eftersom jag går på avgångsvederlag. Jag ville bara berätta för er, hur det kan vara i en familj som vår. Det är många som har det kämpigt på sommarlovet. Många andra det är väldigt synd om. Som inte har samma möjlighet som jag till återhämtning. Som utmattade måste tillbaka till slitsamma heltidsjobb (kanske för alldeles för låg lön), nu strax när sommarlovet är över. Eller ska vi kalla det sommararbetet?

söndag 5 augusti 2012

Sommarlov och reservplaner

Så, nu är det bara en vecka kvar av sommarlovet, innan det är dagisdags igen. Vi hade egentligen tänkt att lillebror och lillasyster skulle börja imorgon, och vi vuxna skulle ha 1,5 vecka då M skulle få lite egentid med oss och vi skulle få vila ut lite (fullt lagligt i vår kommun), men vi förlängde småttingarnas sommarlov. Anledningarna:
  • M och lillebror leker ju bra tillsammans nu, så det hade känts lite konstigt att dela på dem. 
  • Det är sammanslagning på dagis, vilket hade inneburit att lillebror hade varit i samma grupp som lillasyster och några av hennes kompisar. Inte helt kul, med tanke på bitandet.... Dagis håller bra koll på honom, och alla hans tre ordinarie fröknar är där, så det hade kanske löst sig. Men vi hade nog ändå känt oro för att han skulle bita något av de mindre barnen (det går ju så himla fort), så vi hade nog ändå inte kunnat slappna av.
  • Vi fick reda på att lillasysters fröknar kommer tillbaka först om en vecka. Inte helt optimalt, eftersom hon ska börja på stora sidan nu. 
Så vi tyckte vi lika gärna kunde hålla dem hemma en vecka till. En vecka till orkar vi nog.

Vi har i och för sig en reservplan, om vi inte orkar. Jag berättade för dagisföreståndaren, hur vi haft det i sommar. Hon erbjöd oss att ha lillasyster på lilla sidan bland de mindre barnen, så slipper vi oroa oss för att lillebror ska bita henne. Det känns skönt att ha denna möjlighet, och jag är så tacksam för att vi har ett flexibelt dagis, som hela tiden ser till familjens bästa. De ser hur trötta vi är och hur mycket våra barn kräver. Det känns tryggt, när man inte har så mycket hjälp för övrigt.

Vi hade förresten en reservplan för M de 3 första veckorna. Maken hade väldigt ont i kroppen då (på grund av muskelinflammation i bröstkorgen), och vi undrade hur vi skulle klara sommaren då. Ms resursperson påpekade för oss att hon skulle jobba 3 veckor till när M gick på sommarlov. Att vi hade möjlighet att ändra oss och sätta M på fritids, om vi fick det för jobbigt. Och som hon påpekade: Bara vetskapen om detta, kunde göra att vi orkade. Det är väldigt sant. Vi orkade, och vetskapen om reservplanen gav mig kraft.

Mycket av stressen släpper, när man vet att det finns en reservplan. Att någon kan ta över eller stötta, om man inte reder ut det själv. Att man slipper gå och fundera på vad som händer med barnen, om man brakar ihop. För den där oron är hemsk. Jag har själv känt den under perioder när maken varit sjuk och jag själv känt mig obeskrivligt trött och matt. Och det blir dubbel börda på nåt sätt: Barnen är extra krävande och därför blir man utmattad. Och man funderar på vem som klarar av att ta hand om dem i ens ställe, när man nätt och jämnt gör det själv. Det går ju liksom inte att lämna barnen till vem som helst.... Okej, barnen dör kanske inte, men vad händer egentligen när någon av sönerna får ett utbrott? Till exempel om lillebror får ett utbrott på grund av lågt blodsocker, då han gallskriker, försöker bitas, kastar saker, kastar sig själv på marken utan att se sig för och skadar sig själv på andra sätt och knappt är kontaktbar? Vad händer om barnvakten inte lyckas reda upp det? Jag vet faktiskt inte. Så vi är väldigt tacksamma för att ha de ordinarie dagisfröknarna som reservplan nästa vecka. De reder upp hans utbrott.

En vän till familjen har det lite kämpigt hemma just nu. Vi har sagt till henne, att hon kan komma bort till oss precis när hon vill. Att hon kan ta sina barn, sätta sig i bilen och köra hit. Helst ringa 5 minuter innan hon är här och säga att hon är på väg bort, eftersom maken behöver den omställningstiden. Och så att vi säkert är hemma, eller kan ta oss hem. Visst har vi det kämpigt, men inte SÅ kämpigt att vi inte kan ta emot henne och hennes barn. Det är klart att vi hjälper henne. Hon tackade och sa att det kändes skönt att veta att hon har en fristad.

Badutflykter

Vi har faktiskt kommit iväg på några utflykter i sommar, utan att ha med oss en tredje vuxen (Läs: LSS-avlösaren). Det är inte så svårt numera egentligen, nu när barnen blivit lite äldre. Men rätt utmattande. Det funkar om jag får ca 20-30 minuter på mig att packa allt som behövs: badkläder & handdukar, matsäck & vatten, ombyteskläder, kepsar & solglasögon, vagnen, pottan, filten och badleksaker (det hjälper barnen till med förstås). Maken har barnen och jag packar bilen, efter denna färdiga lista (som egentligen är mer detaljerad än det jag skrev ovan). Sen får barnen gå på toa, eventuellt ta på sig rena kläder och sätta sig i bilen, ett och ett. Vi slussar ut dem. Det funkar rätt okej.

Problemet är bara, att det INTE är så himla mycket tid och ork, man har över på en dag, när man gjort alla bestyr. Att hålla koll på barnen är det allra mest tidskrävande. Speciellt då att hålla koll på lillebror som bits och hittar på ”hyss” när han har tråkigt. Fast kommer man iväg, så kan man faktiskt få det lättare, än om man stannar hemma. Det beror på om lillebror blir lugnare av att få komma iväg och göra något nytt, än att stanna hemma och ”klättra på väggarna”. Ibland när vi åker iväg, så sysselsätter han sig med något, och blir helt lugn. I alla fall ett litet tag. Han blir lugn av stimulans. När vi hälsade på kompisar, sprang han runt hela tiden och tittade på deras saker och lekte med deras leksaker, och klarade sig jättebra själv nästan hela besöket. Då var han ett lätt barn att ha. Så när lillebror börjar bli rastlös, känner maken och jag att vi måste försöka "slita oss loss" här hemifrån.

Att åka iväg blir alltid ett brott mot schemat. Det vill säga familjerutinen som är väl inkörd här hemma, och håller samtliga familjemedlemmar på hyfsat bra humör, "sätts i gungning". Det funkar rätt bra att åka direkt efter lunch, ta med mellanmålet och sen hinna hem till att laga middag. Eller ta med middagen eller något mera mättande som kokta ägg, stekta hamburgare och makrillfilé.

Man får dock förbereda sig på att:
  • Det är trögt och stressande att få iväg barnen. Ofta vill de inte åka, utan vill fortsätta sin lek här hemma. Som vanligt får man tjata på M att gå på toa och klä på sig. Och de andra två med. Lillebror får man fortfarande klä på. 
  • Det är rörigt i köket när man kommer hem igen, för vi hinner inte diska efter lunchen om vi ska komma iväg. (Vi åker alltid efter lunch, med tanke på solen.) Därför får man svänga ihop middagen i halvpanik, direkt när man kommer hem, i ett rörigt kök.
  • Det blir lite si och så med matrutinerna. Svårt att förutsäga vem som blir hungrig när. Det blir ofta så att jag mest får sitta på filten, och servera mat åt dem. För inte blir de hungriga samtidigt. Och vi kan inte riskera lågt blodsocker, och därmed ett utbrott när vi är iväg. En bra regel är att ta med rejält med mat, betydligt mer än vad man tror kommer ätas upp. Ofta så behövs den, för att utflykten drar ut på tiden och för att barnen får större aptit när man är iväg. Och helt plötsligt så får lillebror för sig att han vill äta 3 hårdkokta ägg på raken. Inget annat! Eller 2 stekta hamburgare. Det är rätt oförutsägbart vad han vill äta sig mätt på. Men ack så värdefullt att hålla uppe blodsockret på just honom..... Det känns inte som något problem att bära runt på lite extra mat, i jämförelse.....
  • Lillasyster somnar i bilen, oftast både på ditvägen och hemvägen. Hon sover inte längre middag hemma, eftersom hon inte behöver det. Att hon sover i bilen de dagar vi gör utflykter, gör att vi har betydligt svårare att få i säng henne. Det ger ännu mindre egentid för oss vuxna, efter att barnen har somnat. Hon är vaken just nu, kl 01....
Egentligen, så tycker jag att ovanstående är rätt okej. Lite stressigt i perioder och lite utmattande, men helt okej. Delvis hur det är i de flesta barnfamiljer, gissar jag.

Ja, igår och idag har vi varit på badutflykt. Det vi fick igår: 1,5 timme effektiv tid på badstranden, varav kanske hälften riktigt njutbar tid. Direkt när vi klev ur bilen, så kastade sig lillebror på marken och skrek att han ville till skuggan för att solen lyste för starkt. Och M ”ylade” om att han INTE ville bada där det fanns folk. Vi fattade dock snabbt att det bara gällde ombytet, så han fick byta om till sin våtdräkt en bit bort. (Han vill inte visa sig i bar överkropp - därav våtdräkten.) Lillebror tog en spade och började kasta sand omkring sig på oss och andra människor, och vägrade sluta. M hade tagit på sig våtdräkten på fel håll, så vi fick hjälpa honom av och på med den igen (och nu var den blöt), medan lillebror fortsatte skvätta, dock en bit bort från alla människor. Maken lekte bort spaden, och sen var allt lugnt ett tag. Vi hade en liten stund som var helt okej och till och med riktigt njutbar. Och så lugn den någonsin kan bli för föräldrar till 3 så här små barn, på en sandstrand. (Läs: Man måste hålla koll så att de inte drunknar.) Så avbröts den ljuvliga stunden med att lillasyster sa: ”Ja vill basa.” Bara att packa ihop och gå till bilen där pottan var. Lillebror hade ändå börjat bli rastlös och sprang runt planlöst på stranden = dags att hitta på en ny aktivitet.(Sen att det inte kom nåt i pottan, när det väl kom till kritan, är en helt annan sak....)

Även om den njutbara tiden på stranden kan kännas kort, och jag ärligt många gånger funderar på om det är värt allt slit, så ger den kraft. Minnet av den vackra stranden. Känslan av att även vi får komma ut ibland, precis som familjer med mera "självgående" barn. Jag kan erkänna att det känns lite bittert ibland, när man sitter hemma en solig dag, och får för sig att ”alla andra” sitter och kopplar av på stranden, medan deras barn leker lugnt i sanden bredvid. Jag vet att det inte är så. Att det är mer eller mindre slitigt, för alla småbarnsföräldrar. Och att mina barn egentligen trivs rätt bra med att stanna hemma och plaska i poolen. Bara att när man inte kommit utanför tomten på flera dagar, ja då tar ”hjärnspökena” överhanden.

En bra regel är för övrigt: Utflykt varannan dag, eller var 3:e dag, så sprider man ut det och får vila sig hemma mellan varven också. Imorgon blir det en hemmadag. Bra med utflykt två dagar i rad, för nu ser jag verkligen fram emot hemmamys imorgon!

lördag 4 augusti 2012

Vår baksida

Vi har en inhägnad liten baksida med studsmatta, gungor, sandlåda, hammock, lektorn med rutschkana, lekstuga som sitter ihop med lektornet, uterum, trädäck och en liten plastpool. Det har blivit så, att vi gjort en "mini-lekplats" hemma, eftersom det är väldigt ansträngande att åka bort. Lillebror och lillasyster är ju rymmare dessutom. Den här praktiska grinden ingick i husköpet. Ingen kommer varken in eller ut.


För M så har det bästa sättet att öva motorik, varit hemma i lugn och ro. Han härmar inte andra barn och lärde sig gunga först när vi satte upp gungorna i trädgården. Jag vet inte hur många gånger jag själv visat och pekat på andra barn, utan framgång.




Studsmattan är förmodligen det bästa vi köpt. Så mycket motorik de lärt sig i den - de hoppar nästan varje dag! Eller springer runt-runt. Perfekt när det är spring i benen och man har liten tomt. Och den är även bra att leka i. En studsmatta är varmare än marken (precis som ett trädäck), och är dessutom väldigt mysig att ligga och kramas i (när ingen hoppar), göra kullerbyttor (också när ingen hoppar) och titta på moln. Den har gett oss många mysiga stunder med barnen!



Trädäcket är inte alls stort, ca 15 kvadratmeter, men det räcker för att barnen ska kunna köra "Bobby-bil" tillsammans. Eller leka någon lek som t ex att måla med vatten (som torkar upp efter hand). Man kan också ta ut en bilmatta och lägga på trädäcket. Eller sätta upp ett litet lektält. Eller spela ett spel.



Lektornet med lekstugan, uterummet och även hammocken fungerar som utmärkta viloplatser, när man vill vara ifred en stund. Det är bra att kunna skärma av syn- och hörselintryck från övriga familjemedlemmar ibland. Se Ms alternativa viloställning på bilden. I uterummet (15 kvadratmeter) kan man äta i lugn och ro, om det är skrik inne i huset. Och läsa saga när det regnar. Eller leka någon lek. Men snart gör vi nog om det till "poolrum", för vi vill att M ska lära sig simma och jag tänker på hur det var när han lärde sig gunga. Nog bäst han får öva simtag i lugn och ro, här hemma. (Det kommer ett inlägg om det senare.).

Hammockar tror jag är underskattade. Perfekt gungövning, och väldigt mysig att läsa saga i, eller så kan man leka att den är en båt. Men man måste vara försiktig så de inte klämmer sig. Och naturligtvis har det varit bra med ett (litet) lektorn, där man kan öva på att klättra och vara på hög höjd. Under lektornet kan man dessutom göra en koja genom att sätta fast filtar.

Vår baksida är bara ca 120 kvadratmeter stor, inklusive uterummet. Det är lite trångt mellan sakerna, men det bryr vi oss inte om. Det finns lite springyta kvar för barnen. Det är huvudsaken. Baksidan funkar, för att inte säga är vår räddning många lediga dagar.

PS. Om någon undrar hur vi hunnit fixa hit allt detta, kan jag berätta att det mesta satte vi upp för flera år sen, när M var 3-4 år och lillebror bebis (dvs när lillasyster inte fanns). Och när vi hade hjälp från min far som var här och snickrade.

fredag 3 augusti 2012

Det där hade jag ALDRIG accepterat

Jag läste Camillas inlägg i natt:
http://orkidemamman.blogspot.se/2012/08/konsekvenser-och-ansvar.html

Det var väldigt välskrivet och det fick mig att tänka på en kommentar som man ofta hör föräldrar säga om andras barns beteenden:

"Det där hade jag ALDRIG accepterat."

Och sen kommer en allvarlig viktig min. Kanske menande blickar? Och alla tänker: "Vad 17 håller föräldrarna på med?"

Jag är rätt säker på att Camilla inte accepterar att Anton kastar sin IPod. Ändå så händer det kanske igen. Och igen. (Anton har autism och ADHD.)

På samma sätt, har vi ALDRIG accepterat att lillebror bits. Han har tagit flera rejäla bett på syskonen i sommar. Lillasyster har två stora fula blåa tandavtryck på ena armen. På exakt samma ställe har M ett stort tandavtryck. Den ena gången lillasyster blev biten satt jag med dem, men hann ändå inte få bort honom i tid, fastän jag reagerade på mindre än en sekund. (Vi fick det faktiskt på film, och där ser man hur fort det går.) Och när M blev biten så var jag 2 meter bort och var där på 1 sekund. För sent. Så M grät. Det kommer jag aldrig glömma. Så synd det var om honom. Det blir stora bett när en storvuxen 4,5-åring biter.

Det som utlöste att lillebror bet lillasyster, var att hon tog en fisken i fiskedammen i "hans" färg. Och det som utlöste att han bet M, var att M dängde en vattenpistol i huvudet på lillebror, för att lillebror bara sprutade och sprutade på M. Det kan inte ha varit hårt för jag såg det faktiskt inte, fastän jag stod bredvid. M slåss väldigt sällan och aldrig hårt. I vilket fall så tålde lillebror inte det. Jag ångrar naturligtvis att jag gav pojkarna chansen att själva reda upp konflikten, den gången.....

Och han har försökt bita både mig och maken. Flera gånger, senast idag.... Han skulle t ex bita maken när maken föreslog att han skulle äta lite pommes frites istället för att spela datorspel.

Ja, jag tänker inte trötta ut er med otaliga bithistorier. Det har varit ett par stycken och många har jag nog ärligt talat förträngt. Betydligt fler är gångerna då vi faktiskt hunnit få bort lillebror i tid. Kanske t o m stöttat honom i relationen till syskonen och hjälpt honom att hitta en annan strategi: Säga stopp, säga ifrån på annat sätt, markera "stopp" med handen i luften, osv. Men bett som aldrig blev, syns inte. Man får ingen medalj, fastän man avstyrt ett tiotal bett på en hel dag. Det som syns, är bettet som han hann ta. Då man var på toa och kissade.

Vi har i alla fall inte accepterat bitandet en enda gång. Inte ett enda bett, där vi har tänkt: "Okej, vi accepterar det! Det var helt okej att han bets. Det gjorde inget." Vi har kämpat som djur i över 2 år för att få stopp på det. Vi har testat ALLT man kan, som inte skadar honom. Vi har sökt hjälp överallt; dagis specialpedagog, socialförvaltningen, BUP. Och vi har inte kunnat få tillräcklig hjälp. För det finns nog inget mer än att stötta honom och vara med och avstyra. Och invänta hans mognad.

Han bits, vad man än säger till honom. Hur arg man än blev för 5 minuter sen, då han försökte bitas. Vilka gränser man än försökte sätta. Och vilka förmåner man än dragit in. (Läs: Bestraffning. Ja, man blir rätt desperat...) Och trots att lillasyster bitit tillbaka, så han fick jätteont. För att han är impulsiv och att inget annat spelar någon roll, när han blir så där arg. Han bits som en liten krokodil. Eller huggorm.

Tänk er själva: Ert barn gör något. Ni accepterar det inte, och vidtar någon åtgärd. Barnet gör det igen. Ni accepterar det fortfarande inte, och testar en ny åtgärd. Det händer igen. Osv, och så håller det på så. Vad händer sen? Jo, inget! Det bara ÄR så. Och andra ser det. Säger till varandra med viktig min: "Det där hade jag ALDRIG accepterat." Vad betyder det egentligen, funderar jag på ibland.... Och vad får folk att tro att föräldrarna har accepterat det? För det är väl det man tror, när man säger så?

Vad vet vi om vad andra föräldrar accepterar och hur de har det med sina barn, och vad de testat? Inte mycket, NPF eller inte.... Och det gäller det mesta: Barn som skolkar, inte gör läxor, svär, slåss, bråkar i mataffären, osv. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Förlåt, men "Det där hade jag ALDRIG accepterat" är en av de dummaste kommentarerna jag vet. Den som säger så, blottar sin okunnighet. Och är inte direkt ödmjuk.... Säg så när jag hör på, och jag kommer inte kunna hjälpa att jag drar lite på smilbanden. Jo, naturligtvis har jag själv sagt så många gånger. Förr. Jag ler lite åt mig själv. Hahahaha! Vad visste jag då?!