Nyligen, så hade vi ett dödsfall i släkten. Ingen som barnen träffat, men det gick inte att dölja för M, eftersom maken och jag var ledsna. Och även farmor var ledsen. Det är klart att det inte är lätt för M att förstå något, som är för svårt för oss vuxna att greppa. I vilket fall så behövde han prata av sig lite om detta. Vi har pratat lite allmänt om döden och förklarat, sedan tidigare. Att alla människor som lever ska dö. Det kommer ingen människa som lever undan, det vill säga det är "priset för att få leva". Och så vidare.
Eftersom M är hjälpt av sin starka logik, så la jag upp det nya samtalet enligt flera val, där han fick höra sina alternativ. Det jag sa, finns nedan i kursiv stil. Det kanske ter sig som konstiga formuleringar för någon av er, men M förstår detta sätt att prata alldeles perfekt.
Vilket väljer du?
1) Att du aldrig blev till. Att du inte fick finnas. Tänk om pappa och jag hade sagt: "Det räcker med två vuxna i familjen. Vi vill inte ha några barn."
2) Att du har levt innan, blivit en gammal gubben, och redan dött. (Det är inte ett sånt tokigt alternativ. Bättre än nummer 1.)
3) Att du lever nu, och kommer dö sen.
Han valde nummer 3.
Ja, du är ju en människa som lever nu. Vilket väljer du?
1) Att du är en gammal människa som snart ska dö.
2) Att du är en rätt ny människa som har nästan hela livet framför dig: Skolan, universitetet där du ska lära dig om vindkraftverk, jobba, träffa en flicka, få barn, bli en morfar/farfar, och bli ännu äldre och bli vithårig som gammelfarmor.
Han valde nummer 2.
Okej, vilket väljer du:
1) Att oroa dig för döden.
2) Att ha roligt, mest hela livet.
Han valde nummer 2.
För att vara övertydlig, fick han ett alternativ till.
Så när du är en gammal gubben som snart ska dö, vilket vill du tänka:
1) Detta oroade jag mig för hela livet. Ojsan, jag glömde visst att ha kul.
2) Jag hade i alla fall roligt nästan varje sekund.
Han valde nummer 2.
Det kan ju vara svårt att alltid ha kul och tänka glada tankar, så vi gick igen vad man kan göra när man börjar tänka på döden "av misstag". Att man kan putta ut sådana tråkiga tankar, med glada tankar. Att eftersom ingen som lever vet vad som händer efter döden, kan man välja att tro vad man vill.
Tänk om vi blir en kattfamilj, som åker rutschkana på en regnbåge (utan rött).
Han fick något drömskt i blicken, och log. (En liten varning är på sin plats, för att göra det FÖR kul. Trist om något barn springer ut framför en bil, för att testa vad som händer efter döden...... M skulle aldrig göra det, så därför kan jag säga så.)
Om nu något roligt händer efter döden, vilket hade du velat tänka:
1) Jag gick och tänkte på att något hemskt skulle hända efter döden, hela mitt förra liv. Och så blev det inte så. Vad störigt att jag slösade hela mitt förra liv, på att oroa mig i onödan.
2) Oj, vilken tur att jag tänkte glada tankar i mitt förra liv, för det fanns ju inget att oroa sig för.
Han valde nummer 2. Och sen så såg jag på honom att det räckte. Han var lugn och glad. Vi kommer få gå igenom dessa alternativ flera gånger till, under hans uppväxt. Det är jag säker på. Och det kommer inte alltid vara så här lätt, när han är äldre.... Men det är bra att redan nu försöka skapa en grundtrygghet, med hjälp av logiken. Han är ju väldigt ängslig av sig.
PS. Min logik: Oavsett vad som händer efter döden, är det alltid bättre att vara glad nu. Att leva livet. Varje sekund man har dödsångest och mår dåligt, är en förlorad sekund. En sekund då man lika gärna kunde varit död. Det hade kanske till och med varit att föredra (för då lider man förmodligen inte i alla fall)? Jag vet, inte så lätt för alla, men detta funkar för mig.
tisdag 19 juni 2012
fredag 15 juni 2012
Hur jag förklarar varför vi åker till BUP
Jag såg att någon googlat och sökt svar på hur man ska förklara besök på BUP för sitt barn. Jag förklarar så här numera:
"Om man bara har tagit hand om hundar i hela sitt liv, och sen får en katt, så blir det ju lite knasigt. Då måste man lära sig vad en katt gillar. För det blir inte bra om man försöker behandla katten, som man behandlar en hund. En katt gillar oftast inte att vara kopplad till exempel. Och den behöver få vara ifred oftare. Och äta annan mat än hundarna.
Det är samma sak med dig. De flesta vuxna vet hur man tar god hand om neurotypiska barn, men inte lika mycket om hur man tar hand om aspergerbarn eller barn med ADHD. Det är därför vi måste till BUP, så att pappa och jag kan lära oss att ta hand om dig på bästa sätt. Så att vi lär oss mer om Asperger och ADHD. Så vi förstår vad du behöver och vad vi ska hjälpa dig med. Annars blir det som att vi försöker ta hand om en katt, på hund-sättet."
Det här förstår han, för han älskar katter. Och liknelsen blir bra, eftersom han får vara katt. Dessutom är en katt inte sämre än en hund. Bara annorlunda.
PS. Liknelsen förutsätter förstås att man sagt till sitt barn, att det är lite annorlunda.
"Om man bara har tagit hand om hundar i hela sitt liv, och sen får en katt, så blir det ju lite knasigt. Då måste man lära sig vad en katt gillar. För det blir inte bra om man försöker behandla katten, som man behandlar en hund. En katt gillar oftast inte att vara kopplad till exempel. Och den behöver få vara ifred oftare. Och äta annan mat än hundarna.
Det är samma sak med dig. De flesta vuxna vet hur man tar god hand om neurotypiska barn, men inte lika mycket om hur man tar hand om aspergerbarn eller barn med ADHD. Det är därför vi måste till BUP, så att pappa och jag kan lära oss att ta hand om dig på bästa sätt. Så att vi lär oss mer om Asperger och ADHD. Så vi förstår vad du behöver och vad vi ska hjälpa dig med. Annars blir det som att vi försöker ta hand om en katt, på hund-sättet."
Det här förstår han, för han älskar katter. Och liknelsen blir bra, eftersom han får vara katt. Dessutom är en katt inte sämre än en hund. Bara annorlunda.
PS. Liknelsen förutsätter förstås att man sagt till sitt barn, att det är lite annorlunda.
Ms pedagoger förespråkar den öppna vägen
Jag skrev inte det i mitt förra inlägg om skolavslutningen, men vi fick en viktig kommentar från pedagogerna idag. De tackade oss för att vi valt den öppna vägen mot klasskamraterna. Det är inte alla föräldrar i klassen som valt den vägen, så de kan jämföra.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
Belöningsssystem: Belöningsormen
Idag tänkte jag slå ett slag för belöningssystem. Klicka på bilden, så blir den större:
Rätt använt, så tycker jag att belöningssystem är bra. Många är kritiska mot dem. Orsaken tror jag är, att man ibland tvingar barnet till önskvärt beteende, utan att ta reda på den egentliga orsaken. Det är alltid fel. Ett belöningssystem bör inte ersätta en ordentlig analys över vad som är fel och rätt hjälp. Till exempel om barnet vägrar gå till skolan, måste man ta reda på varför och förbättra skolmiljön i första hand. Ett belöningssystem i det läget, gör förmodligen bara barnet olyckligare.
När det gäller M, så vet vi orsakerna till de svårigheter vi använder belöningsormen för. Vi stöttar honom med det som han får kryss på ormen för; att äta upp sin frukost, att klä på sig utan att springa iväg och torka sig själv efter att han bajsat. När han klarat något av detta får han ett halvt kryss på ormen. Vi har valt halva kryss, eftersom han är rätt så duktig, och det går för snabbt annars. Man kan förstås göra en längre orm också, med fler kryss innan varje belöning. Och emellanåt får han fjärdedelskryss, när det är ett gränsfall om han ska ett halvt eller inte. Hellre ge för mycket, än att inte ge, när han själv upplever att han varit duktig.
Belöningarna kommer för var tredje kryss, och man börjar kryssa nerifrån. Ni ser att jag gjort streck, där jag också skrivit vad han fått (kattböcker, i detta fall). När man kryssat alla kryss inklusive huvudet, så får man något extra bra. M väljer alltid en utflykt till sina favorit-vindkraftverk med maken. Här ser ni att två kryss saknas. Huvudet är redan kryssat, eftersom M varit extra duktig. Det krävs något extra, för att man ska få kryssa huvudet i vår familj. Och han har redan varit extra duktig. Det där med huvudet, kan man förstås skippa helt. Det är något jag kommit på själv. Man kan ha huvudet som vilket kryss som helst. Om man gör som jag, är det nog klokt att se till att "extra duktig" inträffar innan alla de andra kryssen är kryssade. För det får inte bli en "flaskhals", dvs ett för svårt hinder som stoppar upp. Den som är uppmärksam, ser att en "vanlig" belöning väntar för närvarande. Helst ska man ha den förberedd, så man kan plocka fram den, och ge direkt. Och självklart måste man i förväg avtala med barnet när det är möjligt att genomföra den stora grejen, om det inte går att genomföra den direkt.
Det viktigaste, som jag tycker, är att belöningssystemet är positivt för barnet. Får man inget kryss, så är det inte hela världen. Man får strax en ny chans. Oftast brukar jag inte ens kommentera att det inte blev något kryss, för då berättar jag ju för M att han precis haft ett misslyckande. Totalt onödigt, om han inte tänkt på det själv. Och helst ska man inte hamna i tjat och hot, om de där kryssen. Då blir alltihopa bara jobbigt och tråkigt. Det ska vara lustfyllt och något extra för barnet. Ett erbjudande. Och belöningarna kan vara vad som helst. De behöver inte vara dyra. Det kan vara klistermärken, tid framför datorn, eller en utflykt till en lekplats.
Jag tror att M känner rätt så bra inför sina ormar. Igår bad han att få spara alla ormar tills han flyttar hemifrån. Självklart får han det. Det är väl jättebra och kunna ta fram sina ormar, och titta och tänka att man varit duktig för varje litet streck. Bra för självkänslan, tror jag.
Var jag tillräckligt tydligt? Fråga annars!
Rätt använt, så tycker jag att belöningssystem är bra. Många är kritiska mot dem. Orsaken tror jag är, att man ibland tvingar barnet till önskvärt beteende, utan att ta reda på den egentliga orsaken. Det är alltid fel. Ett belöningssystem bör inte ersätta en ordentlig analys över vad som är fel och rätt hjälp. Till exempel om barnet vägrar gå till skolan, måste man ta reda på varför och förbättra skolmiljön i första hand. Ett belöningssystem i det läget, gör förmodligen bara barnet olyckligare.
När det gäller M, så vet vi orsakerna till de svårigheter vi använder belöningsormen för. Vi stöttar honom med det som han får kryss på ormen för; att äta upp sin frukost, att klä på sig utan att springa iväg och torka sig själv efter att han bajsat. När han klarat något av detta får han ett halvt kryss på ormen. Vi har valt halva kryss, eftersom han är rätt så duktig, och det går för snabbt annars. Man kan förstås göra en längre orm också, med fler kryss innan varje belöning. Och emellanåt får han fjärdedelskryss, när det är ett gränsfall om han ska ett halvt eller inte. Hellre ge för mycket, än att inte ge, när han själv upplever att han varit duktig.
Belöningarna kommer för var tredje kryss, och man börjar kryssa nerifrån. Ni ser att jag gjort streck, där jag också skrivit vad han fått (kattböcker, i detta fall). När man kryssat alla kryss inklusive huvudet, så får man något extra bra. M väljer alltid en utflykt till sina favorit-vindkraftverk med maken. Här ser ni att två kryss saknas. Huvudet är redan kryssat, eftersom M varit extra duktig. Det krävs något extra, för att man ska få kryssa huvudet i vår familj. Och han har redan varit extra duktig. Det där med huvudet, kan man förstås skippa helt. Det är något jag kommit på själv. Man kan ha huvudet som vilket kryss som helst. Om man gör som jag, är det nog klokt att se till att "extra duktig" inträffar innan alla de andra kryssen är kryssade. För det får inte bli en "flaskhals", dvs ett för svårt hinder som stoppar upp. Den som är uppmärksam, ser att en "vanlig" belöning väntar för närvarande. Helst ska man ha den förberedd, så man kan plocka fram den, och ge direkt. Och självklart måste man i förväg avtala med barnet när det är möjligt att genomföra den stora grejen, om det inte går att genomföra den direkt.
Det viktigaste, som jag tycker, är att belöningssystemet är positivt för barnet. Får man inget kryss, så är det inte hela världen. Man får strax en ny chans. Oftast brukar jag inte ens kommentera att det inte blev något kryss, för då berättar jag ju för M att han precis haft ett misslyckande. Totalt onödigt, om han inte tänkt på det själv. Och helst ska man inte hamna i tjat och hot, om de där kryssen. Då blir alltihopa bara jobbigt och tråkigt. Det ska vara lustfyllt och något extra för barnet. Ett erbjudande. Och belöningarna kan vara vad som helst. De behöver inte vara dyra. Det kan vara klistermärken, tid framför datorn, eller en utflykt till en lekplats.
Jag tror att M känner rätt så bra inför sina ormar. Igår bad han att få spara alla ormar tills han flyttar hemifrån. Självklart får han det. Det är väl jättebra och kunna ta fram sina ormar, och titta och tänka att man varit duktig för varje litet streck. Bra för självkänslan, tror jag.
Var jag tillräckligt tydligt? Fråga annars!
Speciella behov vid skolavslutningen
Idag var det skolavslutning. M har slutat 1:an. Vi var först på uppträdande. M satt rätt långt fram och lyssnade. Med hörselkåpor. Det funkade jättebra. Därefter gick vi på avtackning i klassrummet.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)