Bedömningssamtal - tidiga symptom autism och ADHD

Vi har tryckt på för utredning av lillebror m a p ADHD, eller för åtminstone någon slags psykologkontakt, sen årsskiftet. Vägen man måste gå, är via en remiss från en distriktsläkare. Vår distriktsläkare skrev förmodligen ihop något riktigt bra, för vi kom direkt till BUP fastän han bara är 4 år. Jag misstänker att hon nämnt att han har några drag av autism, eftersom ADHD-diagnosen ställs först efter 5-årsdagen. Idag var vi i alla fall på bedömningssamtal (som alltid görs för att avgöra om de ska utreda eller inte)!

Till och från sedan lillebror var 2 år, har vi misstänkt att han har ADHD. Och det är inte enbart vi föräldrar som ser dessa drag hos honom. Flera av de som varit mest hos familjen (min syster, LSS-personerna osv) har erkänt att de också ser dessa drag hos honom. Vi har alltså gått med dessa funderingar i 2 år. Rätt jobbigt kan jag erkänna, så därför var det väldigt skönt att få komma till BUP, "redan" nu. (Det känns inte som "redan" i min kropp, men det ÄR tidigt. Han är ju fortfarande väldigt liten.)

Lillebror, mår ju mycket bättre nu tack vare kostförändringarna vi gjort. Det har gjort mig orolig för att de inte skulle ta oss på allvar. "Men titta, han leker ju så bra...."  Osv. Min oro var helt obefogad. Idag möttes vi två proffs som lyssnade på oss, och såg alla dessa drag hos lillebror. De tyckte det var bra att vi kom dit redan nu med honom. Vi blev lyssnade på och tagna på fullt allvar. De vill träffa oss igen, så nu blir det NPF-utredning (dvs bred utredning) för lillebror! Jag är lättad! Vi behöver denna hjälp nu! F a behöver lillebror bli bättre bemött av alla vuxna i hans omgivning. Få mer realistiska krav på sig, mer tydlighet, vänliga påminnelser, hjälp med problemområdena, osv.

Eftersom jag är rätt mycket kontrollfreak *himlar med ögonen*, så ville jag inte lämna något åt slumpen denna viktiga dag. Eller tid. Vi hade 1,5 timme på oss att övertyga dem om att de ska utreda lillebror. Så jag skrev en lista på alla tecken på NPF, som jag/vi kunde se hos honom. Jag började för några veckor sedan, med att skriva i punktform och har fyllt på efter hand. Utredarna tyckte att det var mycket bra att vi hade denna lista med oss till dem, och det underlättade på mötet.

Jag får många träffar på google på min blogg på tidiga symptom (mitt mest lästa inlägg är om Ms tidiga symptom), så jag låter er se min lista. Ni måste dock lova att komma ihåg att jag inte är någon expert på NPF. Bara en mamma. Och nedan beskrivs mitt barn. Det är alltså ingen generell lista på saker som ska vara uppfyllda för att man ska ha NPF. Man kan ha NPF och ha andra symptom. Så se min lista som ett exempel på en pojke som ska utredas för NPF och fortsätt googla efter riktig fakta. Det finns bättre sidor för sånt än min blogg..... Se min lista som ett exempel på hur man kan skriva om sitt barn, och ta med till BUP eller sin husläkare. Den kan säkert bifogas läkarens remiss, om man ännu inte fått komma till BUP. Ni får ha överseende med språket nedan, för syftet var att samla fakta - inte att skriva en fin uppsats. ;)

• Myror i brallan. Är ständigt i rörelse. Springer mycket, och rör på kroppsdelar. Sitter still när han spelar dator. Ojämnt mellan hög och låg aktivitetsnivå. Emellanåt säger han sig vara trött, och faller ihop på golvet eller i en soffa eller vill bli buren. Både på dagis och hemma. Och vill ofta åka vagn till och från dagis, fastän det bara är 300 meter. Vi har testat att låta honom gå, men då går han ofta väldigt långsamt. Ibland faller han ihop på asfalten. Några dagar klarar han att gå i normal takt, men de är få. Oftast springer han i förväg, och rakt ut över bilvägar, om man inte stoppar honom.
• Sprang bara runt och drog ut leksaker, och kunde inte koncentrera sig på sin lek när han var 2-3 år. Det blev bättre när vi slutade ge honom socker och gluten.
• Har svårt att koncentrera sig om han tycker att det är tråkigt. Är då lättdistraherad. Behöver hjälp att komma tillbaka till uppgiften, när han tappat tråden. Har lätt att koncentrera sig när det är kul, t ex datorspel – då svårt att bryta.
• Har ofta svårt att vänta på tur. Vill ha saker fixade direkt.
• Söker stimulans för att inte bli uttråkad. Kräver ofta aktivering, från oss vuxna. När han inte har något att göra, kan han börja ta sönder saker med flit, för att få en reaktion. Han får en kick när vi blir arga på honom. Ofta har vi lydnadsproblem.
• Har svårt med långa instruktioner. Vi får ge en instruktion i taget, och påminna honom mycket, om det ska blir gjort. Ofta struntar han i att gör det vi ber honom om.
• Ibland ställer han samma fråga flera gånger. ”Var är pappa?” Och minns inte svaret fastän man sagt det flera gånger.
• Uppmärksamhetsproblem: Lyssnar inte alltid när man pratar med honom eller ger uppmaningar, är lättdistraherad.
• Osäkert om han är bra på att tolka sociala signaler och ansiktsuttryck. Han har svårt i kompisrelationerna på dagis, drar sig ibland undan. Har haft en lång period då han bitits mycket. Ibland får han med sig de andra på bus. Det har dock blivit bättre, sen fröknarna stöttat honom i det sociala, och förklarat de sociala koderna för honom. Hemma reagerar han med bus och fnitter när vi är arga, för att sedan bli jätteledsen om vi blir ännu argare. Ibland slutar han, om man frågar om han vill bli ledsen.
• Svårigheter med påklädning. Behöver hjälp. Är ofta frustrerad för att han inte lyckas få av sig ytterkläder själv. Extremt bångstyrig när man ska gå till dagis. Blir som en degklump och vägrar försöka själv. Vill alltid ha bekväma kläder.
• Ibland har vi känslan av att han inte lär sig av sina misstag. Han gör om dem. Det går inte in, det vi försöker lära honom. Sprang t ex och tappade sin surfplatta, men springer fortfarande runt med den nya.
• Dålig impulskontroll, slåss fastän han vet att han inte ska, eller fastän vi skriker stopp.
• Har lite dålig konsekvensbedömning, t ex fattar han inte vad som gör oss vuxna arga, eller att han ska bli ledsen när han tagit sönder något som inte går att laga.
• Känslig för solljus. Kan få utbrott om solen lyser för starkt. Också känslig för ljus precis när han vaknar.
• Bryter ofta ihop över småsaker. Kan t ex slå på sina fötter, om han inte får på sig skorna själv.
• Ibland svårt att få kontakt med honom. Han bara flamsar och svarar inte på tilltal. När han är koncentrerad är det svårt att få kontakt med honom.
• Har ofta utbrott, då vi måste bära undan honom och hålla fast honom så han inte ska skada sig själv, sina syskon eller oss. Det finns ett samband mellan utbrotten och lågt blodsocker.
• Är ”överallt” när vi är i nya miljöer. Trycker på knappar och undersöker allt. Vårdcentralen, tandläkaren osv.
• Vägrar att städa.
• Svårt att få honom att sitta still vid matbordet. Funkar enbart om vi visar film. Ofta så matar vi honom. Matar vi inte i honom, så äter han inte och får ett blodsockerfall och därmed ett utbrott.
• Var sen med talet. Pratade inte mycket innan han fyllde 3 år.
• Har svårt att hantera känslor. Har många utbrott, när han säger att han är ledsen och inte kan bli glad igen. Först trodde vi att det var medveten dramatisering, men det är det inte.
• Har alltid varit svårnattad. Vickar på fötterna för att förhindra att han somnar. Klättrar runt i sängen. Somnar oftast inte före klockan 21. Kämpar mot sömnen.
• Är teknisk lagd och tänker ofta kreativt.
• Är intresserad av och duktig på siffror och bokstäver. Kan alla bokstäver och kan räkna till 30.

Temple Grandin och om att tänka i bilder

Jag rekommenderar er att se följande klipp med Temple Grandin, aspergare och professor:
http://www.ted.com/talks/lang/sv/temple_grandin_the_world_needs_all_kinds_of_minds.html

Det fick mig att inse ett par saker. M tänker förmodligen i mönster, eftersom han är så bra på matte. Han har ju lite synestesi, så det hör kanske ihop?

Och så frågade jag maken om det där med kyrkor, dvs vad han tänker på när någon nämner ordet "kyrka". Han sa att det är samma för honom, som för Temple. Han ser också olika kyrkor. Han ser dem från olika vinklar, med alla detaljer. Och tänker på utgångarna och säkerheten att vistas i dem. Fast pratar man fort, dvs om något annat direkt efter att man sagt ordet "kyrka", så hinner inte alla dessa bilder komma upp i huvudet på honom.

Samtidigt kan han fortfarande inte minnas var lillebror har sina byxor i garderoben. (Har varit på samma ställe i över ett år, och han har tagit fram byxor därifrån ett otal gånger.) DET kan han inte se framför sig. Varje gång står han och rotar igenom hela garderoben och letar, om jag inte påminner honom. Mycket konstigt för mig, som vet ungefär var alla saker i hela huset finns. DET ser jag i mitt inre som bilder. Maken glömmer från gång till gång. Skumt och mycket tänkvärt. Vänliga tålmodiga påminnelser behövs i det här huset! Jag ska bli bättre på det....

Och vad jag tänker på när någon säger ordet kyrka? Jo, kanske på hur ordet skrivs, eller så har jag en generell bild av en kyrka. En väldigt avskalad bild, utan några detaljer alls. Jag tänker på en kontur + att många människor går dit av religiösa skäl. That´s it! Sen tänker jag inget mer. Det blir tomt, dvs plats för en ny tanke.

Om man tänker på skillnaderna oss emellan och vad som händer när vi pratar med varandra, känns det inte särskilt konstigt att han oftast är betydligt mer disträ än mig. Om varje ord vi säger kan starta "google for pictures" i huvudet på honom, så blir han helt klart mer disträ än mig som hela tiden hinner tänka klart på varje ord. Eller har jag fel? Ni som tänker som maken och Temple, berätta gärna hur ni upplever det! :)

Kompensation vid skrivträning i skolan

Tack vare Anna Hallén, har jag fått lite nya tankar. Hon skriver mycket om att man ska kompensera barnens brister. Och hon har helt rätt. Hon skriver också att barnen, när det blir för svårt, oftast inte vill erkänna det utan hellre svarar saker som "Jag vill bara inte". Barnen framstår alltså hellre som tuffa, än som korkade, inför kamraterna.

I förra veckan, så hade M en eftermiddag när han mest flamsade. Jag och Ms nya resurs försökte tillsammans lista ut varför. (Vi föräldrar och all skolpersonal, har länge jobbat som ett team kring M, precis som Anna föreslår, och det funkar suveränt bra.) Inte helt lätt att lista ut, ens för mig som mamma..... Först tänkte vi att det kanske bara hade blivit för mycket just den dagen, eftersom det hade varit en schemaändring och ett brott mot de vanliga rutinerna. Jag hade nog accepterat den förklaringen, om det inte varit för att jag hade Annas ord färskt i minnet. M är ju varken tuff eller bråkig av sig, så jag funderade lite på om det där flamset användes för att slippa undan. För om man bara flamsar och tramsar, så kan man ju inte heller göra uppgiften. Efter lite påtryckningar hemma, så erkände M att han faktiskt hade flamsat för att undvika att jobba i "Den rosa boken" eftersom den är "supersvår". Jag tog hem den över helgen, för att själv få titta. För en gångs skull länkar jag in en bild, så ni får se. (Premiär för bilder i min blogg, nu äntligen! Fråga mig inte varför det tog sån tid...) De två sista raderna skrev han idag här hemma.

Syftet med övningen, antar jag, är att han ska lära sig skriva för hand. Resursen brukar vara med och mana på honom att göra uppgiften, vilket verkligen behövs. Annars tappar han koncentrationen. Enligt M skriver fröken först ordet på tavlan, och därefter skriver resursen ordet åt honom första gången på raden. När det blir svårt prickar hon bokstäverna i förväg åt honom, så följer han sedan punkterna när han skriver. 

Det första jag tänkte på när jag slog upp en sida, var att M har svårt med allt som rör bilder, och att han dessutom har svårt att stänga ute intryck. M a o blir sidorna väldigt röriga för honom att se på, ju mer han skriver. Och medan han ser på sidan, ska han dessutom öva en av de saker som han har svårast med: Finmotoriken. Och ju mer han skrivit, desto tröttare blir han i handen. M a o blir det jobbigt att komma till slutet av varje sida, av två anledningar.

Åtgärd nr 1: Lägga ett vitt papper över de rader som han redan skrivit. Det finns ingen poäng med att han behöver titta på dem mer, när han är klar med en rad. Vi testade att göra så och skriva en rad jag lagt till, och han tyckte genast att det blev lite lättare.

Därefter så tänkte jag att det är jobbigt för M att titta upp på tavlan, memorera ordet (dvs använda arbetsminnet som är svagt), titta ner på pappret, fatta rätt grepp (finmotorikproblem) och försöka komma ihåg ordet och börja skriva. Jag tänker att han säkert behöver titta fler gånger än de andra barnen. Och han som är så lättdistraherad över saker i omgivningen. Blicken fladdrar så lätt iväg på annat. M a o väldigt bra att resursen skriver ordet en gång åt honom, så han kan behålla blicken på pappret! Men eftersom han är vänsterhänt, lägger han handen direkt över ordet när han ska börja skriva. Det gör att han tvingas memorera (dvs återigen använda arbetsminnet som är svagt), vad han ska skriva. Behöver han titta igen, så får han ta bort handen. Och säkert stör det koncentrationen på finmotoriken.

Åtgärd nr 2: Resursen skriver ordet längst till höger på varje rad istället för till vänster. Då ser han det samtidigt som han skriver, och utan att han behöver flytta på sin hand.

Sen så berättade han att man ska ha två fingrar mellan varje ord, och så försökte han hålla två fingrar på pappret medan han började skriva nästa ord. Han fuskade nog lite, för normalt sett, så markerar han med en prick var de två fingrarna slutar och tar bort fingrarna och skriver därefter ordet.  Att han fuskade trots att det försvårade motoriken för honom, tar jag som ett tecken på att han har svårt att se var han ska börja med nästa ord, trots att pricken finns där. Han sa att han oftast ser punkten, men inte alltid. Återigen - tolkningsproblem med allt som rör bilder. Det är fullt tillräckligt för honom att hålla reda på raderna, dvs det vågräta i uppgiften. Det såg jag när han skrev och bokstäverna hoppade lite upp och ner på raderna. M a o bör punkten markeras tydligt, så han slipper hålla två koordinater i huvudet samtidigt.

Åtgärd nr 3: Sätta en större punkt, där nästa ord ska börja skrivas, så han säkert ser var.

Åtgärd nr 4: Använda det klistriga underlägget som gör att boken ligger still, som vi fick från habiliteringen för länge sen.

Jag förklarade ovanstående för M, och att de sammantaget gör att det faktiskt varit svårare för honom att göra uppgiften, än för de andra barnen. Då protesterade han och tyckte att det var orättvist. "Ja, precis!" svarade jag och så var det plötsligt väldigt enkelt att förklara varför förbättringarna (=kompenseringarna) måste genomföras. Och att om vi gör dessa förbättringar, så kanske han klarar sig utan att resursen prickar i förväg. För risken är att han inte lär sig skriva då, utan bara följer prickarna utan att tänka på vad han gör. M förstod detta, och vi kom överens om att prickar helst bara ska användas vid riktigt svåra ord.

Och vi kom även överens om att han i fortsättningen ska säga till om något känns för motigt. "Vilket väljer du: Att flamsa när det är svårt och missa att lära dig saker, eller säga till och vi vuxna hjälper dig med förbättringar, så du också kan lära dig samma saker som de andra barnen?" Han valde det senare.

Allra sist så pratade vi om att det är bra att kunna skriva för hand, men inte alls något som man behöver kunna när man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. Det eftersom man gör allt jobb på datorn. Han blev väldigt lättad av att höra det. Och så fortsatte vi prata om hur lätt han har för matte, och att det däremot är mycket bra att kunna om man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. Det var precis vid nattningen, så jag hoppas att han tänkte på det istället för den rosa boken, innan han somnade.

Samma väntrum, tre olika upplevelser

Jag var med lillasyster på vårdcentralen i fredags. Vi fick vänta i väntrummet i en timme, innan vi fick träffa läkaren. Under väntetiden for många tankar genom mitt huvud. Jag har väntat där många gånger tidigare med barnen. Detta var dock första gången jag väntat så länge enbart med lillasyster.

När M är på vårdcentralen, blir han alltid jätteorolig. Inom honom startar ett känslomässigt tåg, som eskalerar upp i högre och högre hastighet och till slut inte går att stoppa. "Ska vi inte göra en näsodling? Ska vi inte det? Är det säkert att vi inte ska ta en näsodling? Om de ska göra en näsodling, så går jag hem." Oavsett om vi svarar nej på samma fråga 10 gånger eller fler, så finns alltid oron kvar i hans kropp. Han tittar sig omkring. Kan inte sitta still och f a inte slappna av. Munnen går i ett. Medan vi väntar får vi föräldrar jobba hårt på att lugna honom, och ta fokus ifrån det obehagliga. "Titta där hänger en clown på väggen." "Och vad har vi här? En brandsläckare. Vet du hur den fungerar?" Det hjälper med kroppskontakt, som lugnar honom. Ofta så sätter jag honom i mitt knä, myser med honom och talar tyst till honom. Väl inne hos sköterskan eller läkaren, är han jätteotrygg och ställer en massa frågor och ser så ledsen ut. Personalen försöker lugna honom, genom att berätta om undersökningen och förklara att den inte är farlig. Då blir det värre. Jag säger åt personalen att utföra det som de behöver, snabbast möjligt. När det är färdigt, så tvärstannar känslotåget av sig självt och M skiner upp och tycker oftast att det inte var så farligt ändå. Eller så är han lite ledsen efteråt, men då är åtminstone oron borta. De har äntligen lärt sig hur han funkar på vårdcentralen, för senast så sa sköterskan: "Jag ska visa dig något roligt. Sätt dig på händerna!" Och så tog hon näsodlingen...

När lillebror är på vårdcentralen, använder man sällan någon av stolarna i väntrummet. Lillebror springer omkring och kikar på allt som finns, och drar i alla maskiner som personalen inte har vett på att ställa undan någon annanstans. Det hjälper att förklara hur maskinerna funkar. Brandsläkaren, EKG-apparaten, och vad det nu kan vara. Då stannar han upp och funderar och låter bli att pilla. Lampor ska undersökas och tändas och släckas. Och när han kikat och pillat färdigt på allt, då säger han till en att han vill gå. När man vägrar gå, så gör han rymningsförsök antingen från vårdcentralen, eller så springer han iväg i korridorerna och fnissar. T o m är han var riktigt liten skulle han springa ut genom dörrarna, men då kunde man åtminstone bära honom tillbaka, utan att få ont i kroppen. Väl inne hos läkaren, så tittar han sig runt och kommenterar det som finns därinne. Och vill trycka på alla knappar. Efter en pratstund med läkaren, lugnar han oftast ner sig och går med på undersökningen.

Lillasyster då? Ja, vad ska man säga. Hon bad själv att få gå till "doktorn", fastän hon egentligen inte hade särskilt ont. Hon satt snällt i vagnen ett tag i väntrummet. Sen kom hon ur den och tittade lite på akvariet och gick en liten runda. Sen satt hon i mitt knä, och tittade på en bebis, medan jag pratade en lång stund med bebisens mamma. Jag kom på mig själv med att känna mig stressad. Jag funderade på när hon skulle få nog, och börja springa runt eller försöka rymma. Jag kände att jag borde fundera ut en reservplan (titta på clownen på väggen?) eller något att distrahera henne med (saga?). Men hon bara satt där och mös i min famn. En timmes väntan klarade hon utan problem. Hon var inte ens medtagen av de spruckna trumhinnan. Och inne hos läkaren, satt hon stilla i min famn och lät läkaren undersöka henne.

Det är verkligen bisarrt hur olika mina barn är, ändå. Samma mamma och samma pappa, och ändå så olika. Jag förstår att föräldrar till barn utan NPF, har svårt att förstå hur det är att ha ett barn med NPF. Jag förstår ju knappt själv hur det är att ha ett barn utan NPF. Så annorlunda. Men jag håller på att lära mig. Tror jag. (Lillasyster är ju bara 2,5 år, så kanske för tidigt att säga? Och som ni förstår, utgår jag ifrån att lillebror har någon form av NPF. Även om han inte får en diagnos i framtiden, så har han en hel del av dessa drag.)

Energibarn - våra älskade skitungar av Anna Hallén

Jag har äntligen kommit igång med att läsa alla de böcker jag köpt på mig. Nu läser jag Anna Halléns bok: Energibarn - våra älskade skitungar.

Annas ord går rakt in i mitt hjärta. Så bra hon skriver. Så lättläst. Så tydligt. Och så rätt. Med bra exempel som gör att jag fattar direkt. Vissa saker vet jag redan, men jag vill ändå läsa om varenda mening, för att vara säker på att jag memorerar varenda fakta och varenda litet tips. Jag läser med tårar i ögonen. Det gör ont att läsa och förstå hur missuppfattade många barn är. Och vuxna. Och hur jobbigt de har det varje dag. Och att det mestadels helt i onödan. Så bra att hon ger konkreta tips hur man gör rätt. Framför allt på förbättringar man enkelt kan göra i skolan. Och oftast till ingen eller låg kostnad.

Boken är uppdelad på 7 kapitel:
1. Personligt om henne själv och varför det gått bra för henne i livet
2. Fakta om vilka problem som är vanliga vid NPF och varför
3. Vad man kan göra med pedagogik, för dessa barn
4. Om kostens betydelse vid NPF och vad man bör, och inte bör ge barnen
5. Recept
6-7. Två personliga berättelser om barn med NPF

För den som är nyfiken på vad Anna skriver om kosten, har hon en hemsida:
http://www.annahallen.se/category/energibarn

Jag rekommenderar varmt hennes bok till föräldrar och all skolpersonal. Ja, jag skulle vilja gå så långt att säga att alla människor borde läsa denna bok. Alla känner vi människor med NPF. Alla behöver vi lära oss bemöta dem bättre. Och framför allt, sluta döma dem och sluta kräva att de ska "skärpa sig" och sluta säga hemska kommentarer som "Du kan bara du vill.". Och försöka förstå, så gott det går. Jag skriver "försöka", för vi kan nog aldrig riktigt förstå.

Det enda jag kan komma på var lite negativt med boken, var att det var så mycket mejeriprodukter i hennes recept. Jag hade hoppats på gluten- och kasein-fria recept.

Jag funderar lite på om jag vågar köpa ett exemplar av boken och ge till Ms skola. Hm.... Tar de illa upp om jag kommer med den? Kommer de läsa den och älska den som jag, eller kommer den mest samla damm?