Jag har nog inte skrivit så mycket om det tidigare, men jag har faktiskt en hel del problem med kroppen:
Mina största problem:
* Domningar och "myrkrypningar" i armar och händer sen ca 10 år tillbaka
* Trött i benen när jag går mycket (vilket jag så klart gör hela tiden)
Samt återkommande problem med knäna, ont i axlarna, ryggont, nackspärr och ont i hälarna. Jag har gått till 3 olika sjukgymnaster och varje gång fått gummibandsövningar för att stärka muskulaturen i ryggen och axlarna, som jag följt med varierande flit. Mer flit när jag fick tendinit och knappt kunde röra armarna. Mindre flit efter ett tag, när gummibandsövningarna inte verkade göra mig helt frisk. Jag tappade tron på dem och sjukgymnasterna som inte lyckades hjälpa mig. Jag visste att nåt annat var allvarligt fel.
När jag nyligen gick till en OMT-sjukgymnast, vände det. Han är väldigt erfaren och omtalad på makens jobb, eftersom han hjälpt många där. Det som gör att han hjälper mig, är att han tar helhetsgreppet om min kropp. Problemet sitter i höften och nedre delen av ryggen. Jag är sned där, p g a att musklerna är olika stela på vänster och höger sida. Och då får jag följdproblem i axlarna och i nacken och i knäna. Och det ger i sin tur domningar i händerna och sneda fötter. Det har inte de andra sjukgymnasterna insett, eftersom de jobbar isolerat med varje kroppsdel för sig.
Lösningen är att genom styrketräning, stretchning och viss manuell justering av ryggraden, göra att musklerna är avslappande och jobbar likadant på vänster och höger sida. Jag tror på det. Är redan mycket bättre! Är inte alls lika trött i kroppen längre och är mjukare i musklerna.
Varför har jag då detta som ett blogginlägg om autism och ADHD? Jo, jag vet ju att många av er som läser har en ansträngd tillvaro. Ni behöver, liksom jag, inte problem med era kroppar, ovanpå allt annat..... Och ärligt, det är ju lätt att bli sned när man är småbarnsförälder. Man bär barnen snett och glömmer sig själv.
torsdag 5 januari 2012
Mötet på dagis
Jag har inte berättat för er, hur det gick på mötet med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det gick mycket bra! Vi är nöjda, och hon tänker precis som vi:
1) Hon hade redan sagt åt personalen att punktmarkera honom.
2) Hon tycker INTE att det "är sånt som händer", utan att det är vi vuxna (föräldrar och pedagoger) som måste ta vårt ansvar. Pedagogerna måste stötta honom, i hans konflikter.
3) Samtlig personal kommer få handledning av specialpedagog.
4) Den fröken som redan har huvudansvaret för honom, ska få utökat ansvar och eventuellt mer utbildning.
Det som vi ytterligare hade önskat, är att han skulle få en resursperson vid sin sida. Men föreståndaren ville i första hand ta dit specialpedagogen, och det kan vi acceptera. Hon sa att det är svårt att få pengar till en resurs, men om det behövs fixar hon fram det på nåt sätt. Det är ju faktiskt också hennes skyldighet. För förskolor och skolor har inte rätt att neka resurs och hänvisa till dålig ekonomi. Och det oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Det är barnets behov som styr.
Vilken tur vi har, som har en sån förstående dagisföreståndare. Hon har även stor förståelse för familjesituationen. Vi har varit ärliga med henne. Om hur barnen är hemma, om hur tufft vi haft det när maken varit sjuk, om hur lite hjälp vi har osv. Hon har alltid stöttat oss, och säger att vi får ha barnen på dagis de tider vi behöver, även när jag i framtiden kommer vara arbetslös. Hon ser hur trötta vi är och hon förstår vilket tempo vi har hemma hos oss. (Hon känner våra barn.) Hon tittade oss i ögonen och sa: "När vilar ni två egentligen?"
1) Hon hade redan sagt åt personalen att punktmarkera honom.
2) Hon tycker INTE att det "är sånt som händer", utan att det är vi vuxna (föräldrar och pedagoger) som måste ta vårt ansvar. Pedagogerna måste stötta honom, i hans konflikter.
3) Samtlig personal kommer få handledning av specialpedagog.
4) Den fröken som redan har huvudansvaret för honom, ska få utökat ansvar och eventuellt mer utbildning.
Det som vi ytterligare hade önskat, är att han skulle få en resursperson vid sin sida. Men föreståndaren ville i första hand ta dit specialpedagogen, och det kan vi acceptera. Hon sa att det är svårt att få pengar till en resurs, men om det behövs fixar hon fram det på nåt sätt. Det är ju faktiskt också hennes skyldighet. För förskolor och skolor har inte rätt att neka resurs och hänvisa till dålig ekonomi. Och det oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Det är barnets behov som styr.
Vilken tur vi har, som har en sån förstående dagisföreståndare. Hon har även stor förståelse för familjesituationen. Vi har varit ärliga med henne. Om hur barnen är hemma, om hur tufft vi haft det när maken varit sjuk, om hur lite hjälp vi har osv. Hon har alltid stöttat oss, och säger att vi får ha barnen på dagis de tider vi behöver, även när jag i framtiden kommer vara arbetslös. Hon ser hur trötta vi är och hon förstår vilket tempo vi har hemma hos oss. (Hon känner våra barn.) Hon tittade oss i ögonen och sa: "När vilar ni två egentligen?"
Att "byta" bus
Idag när jag lämnade lillebror på dagis, så tog han min mössa, kastade iväg den och fnittrade förtjust åt buset. Då hade jag två möjligheter:
1) Bli arg och säga till honom på skarpen att "så får man inte göra". Sätta gränser och tänka att "Min son är ouppfostrad och nu behöver jag uppfostra honom."
2) Ignorera det dåliga beteendet och tänka att "Han söker kontakt med mig, via bus. Vi hann visst inte umgås något hemma vid frukosten." (Det var maken som tog hand om lillebror.)
Tidigare, när liknande saker hände, har jag nog varit mer åt 1 hållet, men nu tänkte jag som nummer 2. Hur skulle jag vända kontaktsökandet och buset till något bra? Det är ju mitt ansvar, som vuxen. Rent generellt funkar det att byta hans fysiska bus mot verbalt bus, dvs lek med knasiga ord. Det har jag börjat utnyttja mer och mer, för det är så otrevligt när han t ex kastar hårda saker omkring sig. Och det är så otrevligt att stoppa farliga bus, genom att hålla fast honom. Och jobbigt.
Jag sa till lillebror att jag blev en lejonmamma, fällde ut armarna och fångade in honom och killade honom. Lillebror skrattade förtjust. Jag bar in honom på avdelningen och pussade på honom. Jag sa att jag trodde att han var en "jordgubbsapelsin", eftersom han smakade så gott. "Jag tror att DU är en jodgubbsapelsin." fnissade lillebror förtjust. (Jag visste att den skulle komma. Det var därför jag sa och gjorde så där.) Jag svarade att "Det var det värsta jag hade hört" och lillebror fnissade ännu mer.
En dagiskompis kom fram och frågade lillebror vad hans pappa heter. Vi pratade lite om olika familjemedlemmars namn och då sa lillebror "Ja tjoj du heter govl." (=golv) till mig och fnissade. Då killade och pussade jag honom ännu mer och sa "Näe, vad säger du?". Lillebror fnissade återigen. Så höll vi på ett tag tills han verkade ha tankat tillräckligt med närhet och kärlek. Jag sa att jag var tvungen att gå. Han gick utan ett knyst, in till bilarna i lekrummet. Och jag gick därifrån och kände mig som en bra mamma, istället för som en misslyckad mamma.
1) Bli arg och säga till honom på skarpen att "så får man inte göra". Sätta gränser och tänka att "Min son är ouppfostrad och nu behöver jag uppfostra honom."
2) Ignorera det dåliga beteendet och tänka att "Han söker kontakt med mig, via bus. Vi hann visst inte umgås något hemma vid frukosten." (Det var maken som tog hand om lillebror.)
Tidigare, när liknande saker hände, har jag nog varit mer åt 1 hållet, men nu tänkte jag som nummer 2. Hur skulle jag vända kontaktsökandet och buset till något bra? Det är ju mitt ansvar, som vuxen. Rent generellt funkar det att byta hans fysiska bus mot verbalt bus, dvs lek med knasiga ord. Det har jag börjat utnyttja mer och mer, för det är så otrevligt när han t ex kastar hårda saker omkring sig. Och det är så otrevligt att stoppa farliga bus, genom att hålla fast honom. Och jobbigt.
Jag sa till lillebror att jag blev en lejonmamma, fällde ut armarna och fångade in honom och killade honom. Lillebror skrattade förtjust. Jag bar in honom på avdelningen och pussade på honom. Jag sa att jag trodde att han var en "jordgubbsapelsin", eftersom han smakade så gott. "Jag tror att DU är en jodgubbsapelsin." fnissade lillebror förtjust. (Jag visste att den skulle komma. Det var därför jag sa och gjorde så där.) Jag svarade att "Det var det värsta jag hade hört" och lillebror fnissade ännu mer.
En dagiskompis kom fram och frågade lillebror vad hans pappa heter. Vi pratade lite om olika familjemedlemmars namn och då sa lillebror "Ja tjoj du heter govl." (=golv) till mig och fnissade. Då killade och pussade jag honom ännu mer och sa "Näe, vad säger du?". Lillebror fnissade återigen. Så höll vi på ett tag tills han verkade ha tankat tillräckligt med närhet och kärlek. Jag sa att jag var tvungen att gå. Han gick utan ett knyst, in till bilarna i lekrummet. Och jag gick därifrån och kände mig som en bra mamma, istället för som en misslyckad mamma.
måndag 2 januari 2012
Fel tröja på fritids
Vi har det inte så uppdelat i pyamas och skoltröjor, utan M sover och går till skolan i alla tröjor. Det blev så när han var liten och tyckte det var jobbigt att byta kläder. Vi struntade i att byta om till pyjamas. Valde våra strider och tyckte att det var viktigare att M kände sig bekväm. Numera byter han tröja vid läggdags om han kladdat ner sig vid kvällsmaten. Då har vi lärt honom att välja sina fulaste tröjor. Igår kväll valde sin hat-tröja, en brun med färgglada ränder på.
I morse tog maken M till fritids och det gick så klart bra, förutom att han glömde påminna M om att byta kläder. M hade hat-tröjan på sig när jag träffade honom senare på eftermiddagen. Jag frågade honom om det. "Ja, jag kom på det på fritids. 'Åh nej, har jag den tröjan på mig', tänkte jag." Jag dolde mitt flin. ( Det var jag som köpte den, och han är så fin i den.) Jag svarade: "Förstår du nu varför jag säger till dig att byta kläder varje morgon. Då händer inte det." Han förstod.
I morse tog maken M till fritids och det gick så klart bra, förutom att han glömde påminna M om att byta kläder. M hade hat-tröjan på sig när jag träffade honom senare på eftermiddagen. Jag frågade honom om det. "Ja, jag kom på det på fritids. 'Åh nej, har jag den tröjan på mig', tänkte jag." Jag dolde mitt flin. ( Det var jag som köpte den, och han är så fin i den.) Jag svarade: "Förstår du nu varför jag säger till dig att byta kläder varje morgon. Då händer inte det." Han förstod.
söndag 1 januari 2012
Gott nytt år!
Jag vill önska mina läsare gott nytt år och passa på att tacka er för att ni läser och kommenterar! Det gör mig motiverad att fortsätta blogga och försöka förbättra mig på alla plan.
Det här året har jag turen att få vara lite ledig, så ledig som man nu blir i min situation.... Jag är i alla fall uppsagd, p g a att de stängt min arbetsplats och jag kommer gå på uppsägningstid + avgångsvederlag en tid. Tyck inte synd om mig. Jag har fått bra villkor p g a min långa anställningstid.
Jag och maken har valt att jag ska vänta ett tag med att söka nytt jobb. (Arbetsmarknaden är god för mig.) Att jag ska vara hemma istället och försöka få ordning på familjelivet och röran i huset, medan övriga familjmedlemmar är iväg på jobb/skola/dagis. Att jag ska försöka vila upp mig, stället för att riskera gå in i väggen på ett nytt jobb. Att maken ska ha möjlighet att vila om det behövs, eftersom jag sköter handling, städning, matlagning osv på dagtid. (Hela detta år har han ju varit sjuk, Crohns sjukdom + medicin som satt ner hans immunförsvar. F n har han förmodligen lunginflammation efter senaste förkylningen familjen drabbades av.) Att jag ska försöka ordna upp det rent praktiskt för familjen, istället för att vi ska fortsätta kämpa på där vi är. Jag har köpt hem många böcker om asperger/ADHD/barnuppfostran som väntar på att läsas. Och jag ska lära mig laga god nyttig mat som barnen äter. Jag lovar inget, men förmodligen kommer det snarare bli fler, än färre inlägg, detta år. Jag kommer naturligtvis fortsätta skriva ner alla bra tips jag hör talas om, och alla förbättringar vi lyckas med här hemma. Liksom de misstag vi gör.... Hoppas ni kommer fortsätta läsa och kommentera! Jag tycker i alla fall att det ska bli kul.
Det här året har jag turen att få vara lite ledig, så ledig som man nu blir i min situation.... Jag är i alla fall uppsagd, p g a att de stängt min arbetsplats och jag kommer gå på uppsägningstid + avgångsvederlag en tid. Tyck inte synd om mig. Jag har fått bra villkor p g a min långa anställningstid.
Jag och maken har valt att jag ska vänta ett tag med att söka nytt jobb. (Arbetsmarknaden är god för mig.) Att jag ska vara hemma istället och försöka få ordning på familjelivet och röran i huset, medan övriga familjmedlemmar är iväg på jobb/skola/dagis. Att jag ska försöka vila upp mig, stället för att riskera gå in i väggen på ett nytt jobb. Att maken ska ha möjlighet att vila om det behövs, eftersom jag sköter handling, städning, matlagning osv på dagtid. (Hela detta år har han ju varit sjuk, Crohns sjukdom + medicin som satt ner hans immunförsvar. F n har han förmodligen lunginflammation efter senaste förkylningen familjen drabbades av.) Att jag ska försöka ordna upp det rent praktiskt för familjen, istället för att vi ska fortsätta kämpa på där vi är. Jag har köpt hem många böcker om asperger/ADHD/barnuppfostran som väntar på att läsas. Och jag ska lära mig laga god nyttig mat som barnen äter. Jag lovar inget, men förmodligen kommer det snarare bli fler, än färre inlägg, detta år. Jag kommer naturligtvis fortsätta skriva ner alla bra tips jag hör talas om, och alla förbättringar vi lyckas med här hemma. Liksom de misstag vi gör.... Hoppas ni kommer fortsätta läsa och kommentera! Jag tycker i alla fall att det ska bli kul.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)