Vikten av att ha alla utredningspapper klara

Jag kan säga att det är väldigt skönt att lillebror har en diagnos nu när han är på väg att kollapsa mentalt. Vi behöver inte vänta ett halvår, ett år eller längre på att få hjälp av BUP/barnhabiliteringen och rätt "karta" till hans personlighet. Allt det har vi redan.

Idag när jag var i klassen hade jag med mig "Sensory Processing Measure" som beskriver alla lillebrors svårigheter med sinnesintrycken och förslag på åtgärder som kan underlätta för honom. Skrivet av barnhabiliteringens duktiga arbetsterapeut och där står svart på vitt att hans sensoriska svårigheter har effekt på hans mående i skolan. 

Jag gav en kopia till klassläraren, specialpedagogen och rektorn. I nästa vecka har vi möte och kan diskutera vilka av dessa åtgärder som kan vara lämpliga att testa. 

Det är så synd att det blivit så i samhället att många är rädda för att skaffa diagnos, och därmed hjälp, till sina barn. Barnen förlorar, familjerna förlorar, pedagogerna förlorar och även klasskamraterna, ja alla förlorar på att inte hjälpa barnen. Och de är ofta redan stämplade som "stökiga", "skitunge", "bråkstake", "korkad"osv.