Idag fick jag hem boken om synterapi. Jag känner mig helt säker på att Sabina som kommenterat här har helt rätt om M. Han har problem med att tolka synintrycken i 3D. Det är många saker som faller på plats när jag läser vad hon skriver. Saker hon skriver, som jag konstigt nog inte nämnt här i bloggen, men som stämmer. Jag skulle absolut rekommendera er att läsa och se om det stämmer på era barn. Och berätta gärna det då, för det är kul för mig och Sabina att veta.
Jag testade det där med underlägget som Sabina skrev: Om M vet vad han ser (baksidan) och jag ser (framsidan med Bamse). Han kunde svaret utan problem, dvs han har fattat våra olika perspektiv på underlägget.
Sen började vi prata om det här med sakers storlek. Att saker som är långt bort ser mindre ut. Han vet nog det egentligen, men jag frågade honom hur han visste hur långt bort pappa var:
1) För att han såg hur liten pappa såg ut i soffan, från köket
eller
2) För att han visste hur långt det var till soffan.
Han svarade: För att han har gått till soffan själv många gånger och visste hur många steg det är. Alltså använder han något annat än synen för att förstå avståndet, i detta fall.
Är det därför han springer runt så mycket? För att orientera sig?
Jag försöker förstå hur det är att tänka 2-dimensionellt. Och har det en koppling till svårigheterna med tidsuppfattningen? Tiden är ju den 4:e dimensionen på något sätt, och som är svår för de flesta av oss att förstå. Om man inte begriper sig på 3D, så har man kanske ett handikapp när det gäller att förstå sig på tiden? För tidsuppfattningen är ju kopplad till hur vi rör oss i 3D.
I alla fall: Jag tog fram två likadana blåa leksakstärningar, ca 10 cm stora. Han höll med om att de var lika stora. Därefter backade jag med en i handen och han fick se att den blev mindre. Kanske även detta självklart för honom, men jag kunde inte låta bli att göra detta. Det finns inget att förlora. Han frågar ju jätteofta hur höga olika saker i naturen är. Kanske kan något "klicka till" i honom, som det gjorde för Sabinas dotter? Man kan väl få hoppas och försöka? Jag får säkert bättre metoder sen, när jag läser boken.......
lördag 29 september 2012
fredag 28 september 2012
Pianoundervisning
Idag hade M sin första pianolektion. Vi tackade nej till pianoundervisning på den kommunala skolan, fastän vi faktiskt fick en plats med zuziku-metoden, som det är lång väntetid till. Anledningen till att vi tackade nej, är att man måste köra eller åka buss ner till stan. Totalt tar detta ca 20-30 minuter per håll. Och det kan ju vara lite bökigt om man jobbar och lektionen är klockan 14. Och inte bra för M som blir trött av alla intryck på bussen.
Så dök det upp ett erbjudande hos en privat musikskola som har undervisning på Ms skola 10 meter från hans klassrum, under fritidstiden. Det kostar lite mer, men om man drar ifrån transportkostnaden tur och retur ner till stan, så skiljer det ca 30 kronor per lektion. Och då har jag inte räknat med tiden som det tar att åka från dörr till dörr. Som minst är den 30 minuter, då man kör. Så om jag jobbar 30 minuter längre i veckan istället, så har jag tjänat in dessa 30 kronor, gott och väl. Och M slipper sitta på bussen. Och hans tid är väl också värt nåt, om man nu ändå räknar på det?! Tid är pengar, och pengar är tid. Ja, jag är förstås arbetslös just nu, men rent hypotetiskt. Och jag hoppas ju på att få ett nytt jobb snart.
M var rätt orolig innan vi kom dit. Han hade hört någon spela på ett riktigt piano på skolan (vi har ett elpiano), och det lät för högt, tyckte han. Så han kom dit med hörselkåpor på av psykologiska skäl. De åkte förstås av mitt under lektionen. Jag smög av dem. Och självklart var jag med under lektionen.
Läraren skrev upp C till G på en lapp efter noterna till Månadssången (med melodi från Beethovens 9:e symfoni). En kul övning! M skulle öva på att spela med alla fingrarna, inte bara pekfingrarna. Det gick rätt bra. Han lyssnade på läraren och försökte sitt bästa. Detta hade aldrig funkat för ett år sen, men nu är han kontaktbar nästan hela tiden och koncentrationen har förbättrats.
Det är nyttigt att vara med i början tror jag. Så man kan se förbättringar och förklara hur M funkar. Jag föreslog att läraren skulle sätta lappen med texten mera i synfältet på M. Han hade skrivit bokstäverna högst upp till vänster på ett A4. Jag tänkte för mig själv att alla barn förmodligen skulle varit åtminstone lite hjälpta av detta knep.... Han vek pappret så det blev lättare för M.
20 minuter går ju ganska fort. M var glad efteråt. Han ville fortsätta. Som vanligt behöver han en liten "knuff" för att våga testa nya roliga saker.
Det är inte mycket läraren hinner på dessa 20 minuter, men jag tycker ändå att han kunde förklarat varför M inte fick spela med pekfingrarna. Men det gjorde han kanske när jag inte hörde? Jag gjorde det i alla fall när vi kom hem. M älskar ju att lyssna på klassisk musik, så han förstod att man inte hinner och kan spela de svåra styckena med bara pekfingrarna. Detta är nog självklart för de flesta barn, men varför inte säga det till alla? Jag visade även vilken låt det är som läraren försöker lära honom, med hjälp av YouTube. Inte heller det självklart för M, som sjungit den många gånger i skolan.
Nåväl, de andra barnen är väldigt nöjda med läraren och jag tycker att han verkar mycket bra i övrigt. Tålmodig beskrivs han som. Och det är nog bra....
Så dök det upp ett erbjudande hos en privat musikskola som har undervisning på Ms skola 10 meter från hans klassrum, under fritidstiden. Det kostar lite mer, men om man drar ifrån transportkostnaden tur och retur ner till stan, så skiljer det ca 30 kronor per lektion. Och då har jag inte räknat med tiden som det tar att åka från dörr till dörr. Som minst är den 30 minuter, då man kör. Så om jag jobbar 30 minuter längre i veckan istället, så har jag tjänat in dessa 30 kronor, gott och väl. Och M slipper sitta på bussen. Och hans tid är väl också värt nåt, om man nu ändå räknar på det?! Tid är pengar, och pengar är tid. Ja, jag är förstås arbetslös just nu, men rent hypotetiskt. Och jag hoppas ju på att få ett nytt jobb snart.
M var rätt orolig innan vi kom dit. Han hade hört någon spela på ett riktigt piano på skolan (vi har ett elpiano), och det lät för högt, tyckte han. Så han kom dit med hörselkåpor på av psykologiska skäl. De åkte förstås av mitt under lektionen. Jag smög av dem. Och självklart var jag med under lektionen.
Läraren skrev upp C till G på en lapp efter noterna till Månadssången (med melodi från Beethovens 9:e symfoni). En kul övning! M skulle öva på att spela med alla fingrarna, inte bara pekfingrarna. Det gick rätt bra. Han lyssnade på läraren och försökte sitt bästa. Detta hade aldrig funkat för ett år sen, men nu är han kontaktbar nästan hela tiden och koncentrationen har förbättrats.
Det är nyttigt att vara med i början tror jag. Så man kan se förbättringar och förklara hur M funkar. Jag föreslog att läraren skulle sätta lappen med texten mera i synfältet på M. Han hade skrivit bokstäverna högst upp till vänster på ett A4. Jag tänkte för mig själv att alla barn förmodligen skulle varit åtminstone lite hjälpta av detta knep.... Han vek pappret så det blev lättare för M.
20 minuter går ju ganska fort. M var glad efteråt. Han ville fortsätta. Som vanligt behöver han en liten "knuff" för att våga testa nya roliga saker.
Det är inte mycket läraren hinner på dessa 20 minuter, men jag tycker ändå att han kunde förklarat varför M inte fick spela med pekfingrarna. Men det gjorde han kanske när jag inte hörde? Jag gjorde det i alla fall när vi kom hem. M älskar ju att lyssna på klassisk musik, så han förstod att man inte hinner och kan spela de svåra styckena med bara pekfingrarna. Detta är nog självklart för de flesta barn, men varför inte säga det till alla? Jag visade även vilken låt det är som läraren försöker lära honom, med hjälp av YouTube. Inte heller det självklart för M, som sjungit den många gånger i skolan.
Nåväl, de andra barnen är väldigt nöjda med läraren och jag tycker att han verkar mycket bra i övrigt. Tålmodig beskrivs han som. Och det är nog bra....
onsdag 26 september 2012
Ledamot i föräldraföreningens styrelse
Nu är jag invald i föräldraföreningen på Ms skola, som styrelseledamot. Det behövdes tydligen sådana, och jag hade bestämt mig för att engagera mig i skolan, så varför inte? Numera klarar maken att ha alla tre barnen själv i 1-2 timmar, innan han kroknar. Så nu kan jag sticka iväg korta stunder.
Jag tänkte att jag skulle använda mig av allt det jag läst på och snappat upp här och där, för att försöka förbättra NPF-tänket på hela skolan. I framtiden kommer jag ha två NPF-barn där, så varför inte börja sätta igång detta viktiga arbeta redan nu, när jag kan och hinner?! Och de där mötena tar inte särskilt lång tid. Ja, eller jag har sagt att jag stannar till klockan åtta senast. Sen måste jag hem och natta barn. Den gränsen måste jag sätta, annars funkar det inte.
Fem möten per termin á 1,5 timme blir bara ca 7,5 timmar per termin. Ungefär en arbetsdag. Jag lägger hellre ner det arbetet nu, än på krissamtal med BUP, skola osv i framtiden. Men vet ju aldrig vad som händer i framtiden, men att engagera sig nu, känns som väl investerad tid. Det är 2 år kvar tills lillebror ska börja skolan, men varför inte börja tänka på hur det kommer bli för honom redan nu?
Skolan har redan kommit en bra bit på väg. Personalen är prestigelös, bryr sig mycket om barnen, vågar tänka om och lära nytt. Ett bra utgångsläge helt enkelt!
Till exempel har man inga håltimmar, eftersom det ofta är då mobbningen sker. Och det är alltid lärarna som byter klassrum, inte eleverna. Det innebär att eleverna kan sitta kvar vid bänkarna i lugn och ro (eller stå upp och skaka om kroppen antar jag) istället för att rusa iväg till något skåp och byta böcker och sen till ett annat klassrum.
Men det finns även mycket som kan bli bättre. Och ibland kan små tips göra stor skillnad. Rektorerna berättade att de första dagen hade samlat alla elever och berättat vilka de i personalen är, med bilder på stor skärm. Ett strålande initiativ. Fast jag är rätt skeptisk till storsamlingar, eftersom de oftast är uttröttande för NPF-barn (och vuxna). Men tydligheten var bra.
"Finns de bilderna att titta på någonstans nu?" frågade jag och tänkte på de tavlor som brukar finnas på BUP med bilder på all personal. Rektorerna tyckte det var en bra idé. Och även att tillägga vilka frågor man kan komma med till varje person. Vad sysslar t ex en kurator med? Och man kan även skriva var varje person finns och när man lättast får tag på dem. Tydlighet, som finns kvar.
Jag tänkte att jag skulle använda mig av allt det jag läst på och snappat upp här och där, för att försöka förbättra NPF-tänket på hela skolan. I framtiden kommer jag ha två NPF-barn där, så varför inte börja sätta igång detta viktiga arbeta redan nu, när jag kan och hinner?! Och de där mötena tar inte särskilt lång tid. Ja, eller jag har sagt att jag stannar till klockan åtta senast. Sen måste jag hem och natta barn. Den gränsen måste jag sätta, annars funkar det inte.
Fem möten per termin á 1,5 timme blir bara ca 7,5 timmar per termin. Ungefär en arbetsdag. Jag lägger hellre ner det arbetet nu, än på krissamtal med BUP, skola osv i framtiden. Men vet ju aldrig vad som händer i framtiden, men att engagera sig nu, känns som väl investerad tid. Det är 2 år kvar tills lillebror ska börja skolan, men varför inte börja tänka på hur det kommer bli för honom redan nu?
Skolan har redan kommit en bra bit på väg. Personalen är prestigelös, bryr sig mycket om barnen, vågar tänka om och lära nytt. Ett bra utgångsläge helt enkelt!
Till exempel har man inga håltimmar, eftersom det ofta är då mobbningen sker. Och det är alltid lärarna som byter klassrum, inte eleverna. Det innebär att eleverna kan sitta kvar vid bänkarna i lugn och ro (eller stå upp och skaka om kroppen antar jag) istället för att rusa iväg till något skåp och byta böcker och sen till ett annat klassrum.
Men det finns även mycket som kan bli bättre. Och ibland kan små tips göra stor skillnad. Rektorerna berättade att de första dagen hade samlat alla elever och berättat vilka de i personalen är, med bilder på stor skärm. Ett strålande initiativ. Fast jag är rätt skeptisk till storsamlingar, eftersom de oftast är uttröttande för NPF-barn (och vuxna). Men tydligheten var bra.
"Finns de bilderna att titta på någonstans nu?" frågade jag och tänkte på de tavlor som brukar finnas på BUP med bilder på all personal. Rektorerna tyckte det var en bra idé. Och även att tillägga vilka frågor man kan komma med till varje person. Vad sysslar t ex en kurator med? Och man kan även skriva var varje person finns och när man lättast får tag på dem. Tydlighet, som finns kvar.
måndag 24 september 2012
Synterapi
Idag vill jag lyfta två läsarkommentarer från Sabina, eftersom jag tror att de kan hjälpa fler än M. De finns under det här inlägget, men jag har repeterat dem nedan med klickbara länkar, för enkelhets skull.
När jag får sådana här bra tips, då känner jag att bloggandet är värt varenda timme. Ni ger mig så mycket tillbaka ni läsare! Tusen tack Sabina! Jag ska absolut köpa boken, läsa och börja träna M. Jag såg förresten att den var lite billigare på Adlibris. Ett litet tips bara.
Och sen tyckte jag att Prestationsprinsens senaste inlägg var tänkvärt. Det är sånt här jag har misstänkt om barnens miljö, men saknar erfarenhet av. Bra att få det bekräftat tillsammans med en massa konstruktiva tips!
Sabinas första kommentar:
--------------------------------------------------------------------------------
Men jag vill gärna tipsa dig om en bok, apropå det här med överkänslig syn/hörsel etc. För ett bra tag sedan gick det upp för mig att det var något fel på min dotters syn - inte så att hon ser dåligt - men något mkt konstigt. Skaffade en bok om synterapi vid autism, och bingo! Alla sorters störningar i andra sinnen kan förekomma om synsinnet är stört på olika vis. Tycker absolut det verkar som om du skulle ha stor nytta av den här boken, Seeing through new eyes av Melvin Kaplan. Den finns på bokus bl.a.: http://www.bokus.com/bok/9781843108009/seeing-through-new-eyes/
Det är många fler barn som har de här problemen i olika form, inte bara autistiska förresten, läste t.ex. någonstans om en pojke som hade svårt med pussel för att han blev förvirrad av färgerna och formerna... Precis så är min dotter också, och där har jag hittat på några bra knep och metoder och roliga övningar.
Det finns andra barn som har dessa svårigheter fast de inte är autistiska, upplevs som klumpiga, okoordinerade, överaktiva m.m. Tror snart man får skriva en egen bok om det här, för "alla" tror som sagt att de autistiska barnen är så extremt visuella. Och man kan faktiskt göra mycket åt det, bara man kommer på vad det är... :)
När jag får sådana här bra tips, då känner jag att bloggandet är värt varenda timme. Ni ger mig så mycket tillbaka ni läsare! Tusen tack Sabina! Jag ska absolut köpa boken, läsa och börja träna M. Jag såg förresten att den var lite billigare på Adlibris. Ett litet tips bara.
Och sen tyckte jag att Prestationsprinsens senaste inlägg var tänkvärt. Det är sånt här jag har misstänkt om barnens miljö, men saknar erfarenhet av. Bra att få det bekräftat tillsammans med en massa konstruktiva tips!
Sabinas första kommentar:
--------------------------------------------------------------------------------
Hej du, det är jag som tidigare
skrev om min dotter som visade sig ha celiaki och pollenallergi och
inte bara autism. Bra artikel den där i Mat&hälsa och det var roligt
att få läsa om er. (Nu slutar jag vara bara "Anonym" förresten, det
blir för jobbigt i längden, jag läser din blogg rätt ofta.) Min dotter
gör faktiskt enorma framsteg och det har inte stannat av heller, blir
bara bättre och bättre. Undrar nästan var det kommer att sluta! Kanske
utan autism till slut..?
Men jag vill gärna tipsa dig om en bok, apropå det här med överkänslig syn/hörsel etc. För ett bra tag sedan gick det upp för mig att det var något fel på min dotters syn - inte så att hon ser dåligt - men något mkt konstigt. Skaffade en bok om synterapi vid autism, och bingo! Alla sorters störningar i andra sinnen kan förekomma om synsinnet är stört på olika vis. Tycker absolut det verkar som om du skulle ha stor nytta av den här boken, Seeing through new eyes av Melvin Kaplan. Den finns på bokus bl.a.: http://www.bokus.com/bok/9781843108009/seeing-through-new-eyes/
Sen finns det en bra artikel med lite annat perspektiv om samma sak av Olga Bogdashina som man kan ladda ner här:
Min
dotter har nu fått visuell terapi i snart ett år (först av mig själv
och sedan även på habiliteringen)och det har förbättrat saker och ting
nästan lika mkt som glutenfri kost. Har märkt att de som jobbar med
autism ofta tror att autistiska barn alltid ser bättre än andra och är
så extremt visuellt lagda - men om man är känslig för sinnesintryck är
det nästan alltid så att synen också är inblandad på olika vis. Man kan
ha ändrad syn utan att se dåligt, och det kan bidra till både
hyperaktivitet och störningar i andra sinnen m.m.
Hoppas ni kan ha nytta av detta, ville bara tipsa om en sak som verkligen har hjälpt min dotter!
Hoppas ni kan ha nytta av detta, ville bara tipsa om en sak som verkligen har hjälpt min dotter!
--------------------------------------------------------------------------------
Sabinas andra kommentar:
--------------------------------------------------------------------------------
Ja, det var verkligen en bra
bok som liksom ändrar hela perspektivet! Hoppas du hinner med den! Jag
pressar den på alla som har att göra med min dotter. :)
Det är många fler barn som har de här problemen i olika form, inte bara autistiska förresten, läste t.ex. någonstans om en pojke som hade svårt med pussel för att han blev förvirrad av färgerna och formerna... Precis så är min dotter också, och där har jag hittat på några bra knep och metoder och roliga övningar.
Det finns andra barn som har dessa svårigheter fast de inte är autistiska, upplevs som klumpiga, okoordinerade, överaktiva m.m. Tror snart man får skriva en egen bok om det här, för "alla" tror som sagt att de autistiska barnen är så extremt visuella. Och man kan faktiskt göra mycket åt det, bara man kommer på vad det är... :)
Du
kan f.ö. googla på visuella perceptionssvårigheter, man hittar rätt mkt
bara på det, och på hjälpmedelsinstitutet finns flera bra artiklar att
ladda ner om man vill, som
http://www.hi.se/Global/Dokument/Syntes/Barn-med-visuella-perceptionssvarigheter.pdf
www.hi.se/Global/Dokument/Syntes/föräldrars%20erfarenhet.pdf
www.hi.se/Global/Dokument/Syntes/föräldrars%20erfarenhet.pdf
Man
kan också anlita ögonläkare/optometrist om barnet kan samarbeta för
sådana tester. Trodde aldrig att min dotter skulle kunna det, men nu
undrar jag om hon inte snart kommer att kunna det...
--------------------------------------------------------------------------------
onsdag 19 september 2012
Räkna till 100 på dagis
Som jag skrev i mitt förra inlägg, händer det ofta att lillebror busar och slåss för att han har tråkigt. Hellre arga vuxna och barn, än att inget händer. Han retar både personal och kompisar. Fröknarna har förklarat vad som gäller och hur kompisarna känner, men han slutar ändå inte. Är det tråkigt, så händer det igen. Och det gäller även hemma. Vi har löst det med att ignorera beteendet och hitta på något helt annat med honom. Att stimulera honom. Det funkar!
Så jag tänker naturligtvis att de måste börja göra likadant på dagis. Ett litet problem bara: Hela verksamheten kan ju inte anpassas efter honom. Det är omöjligt för dagis, att ha samma flexibilitet som vi har här hemma. Men jag tycker ändå att de är minst så flexibla, som de kan förväntas vara. Och de tänker just nu väldigt kreativt och vill ha tips.
Så igår morse berättade jag om vad som intresserar lillebror för närvarande: Att räkna till hundra. Vi har räknat en del här hemma. I studsmattan till exempel. Det är toppen, för då kan man t ex känna i hela kroppen hur gammal man är (4 "hopp") och hur gamla mamma och pappa är (37 "hopp").
Och nu senast har jag hittat en del filmer på YouTube då de räknar till 100. Tyvärr bara filmer på engelska, men det har funkat. Man kan räkna på svenska samtidigt. Och så visade det sig, att lillebror faktiskt tycker det är jättekul att lära sig räkna på engelska.
Så detta berättade jag för fröknarna igår morse. De lyssnade och tackade. Jag tänkte att detta kunde vara ett bra verbalt knep vid pressade situationer, då de behöver en lugn lillebror. Vid påklädningen t ex. Sen gick jag ifrån dagis och tänkte inte mer på det.
Vad mötte jag då när jag skulle hämta? Jo, en av fröknarna hade skrivit alla tal från 1 till 100 på plattorna på gården. Så barnen kunde hoppa och räkna samtidigt. Så genialiskt, enkelt och nästan helt gratis! (Kostar bara lite krita.) Lillebror hade älskat det och hoppat tillsammans med kamraterna. Flera andra barn hade också tyckt det var jättekul, och förmodligen mått bra av stimulansen. Tänk så bra det kan bli, om man bara tänker till lite! Lysande pedagogik!
Och vad hände i morse när lillebror kom till dagis? Jo, han hoppade direkt hela raddan och ställde sig på sista rutan med armarna uppe i luften och ropade hellycklig "Hunjra-tio!" (Han tror att 100 och 110 är samma sak.)
Så jag tänker naturligtvis att de måste börja göra likadant på dagis. Ett litet problem bara: Hela verksamheten kan ju inte anpassas efter honom. Det är omöjligt för dagis, att ha samma flexibilitet som vi har här hemma. Men jag tycker ändå att de är minst så flexibla, som de kan förväntas vara. Och de tänker just nu väldigt kreativt och vill ha tips.
Så igår morse berättade jag om vad som intresserar lillebror för närvarande: Att räkna till hundra. Vi har räknat en del här hemma. I studsmattan till exempel. Det är toppen, för då kan man t ex känna i hela kroppen hur gammal man är (4 "hopp") och hur gamla mamma och pappa är (37 "hopp").
Och nu senast har jag hittat en del filmer på YouTube då de räknar till 100. Tyvärr bara filmer på engelska, men det har funkat. Man kan räkna på svenska samtidigt. Och så visade det sig, att lillebror faktiskt tycker det är jättekul att lära sig räkna på engelska.
Så detta berättade jag för fröknarna igår morse. De lyssnade och tackade. Jag tänkte att detta kunde vara ett bra verbalt knep vid pressade situationer, då de behöver en lugn lillebror. Vid påklädningen t ex. Sen gick jag ifrån dagis och tänkte inte mer på det.
Vad mötte jag då när jag skulle hämta? Jo, en av fröknarna hade skrivit alla tal från 1 till 100 på plattorna på gården. Så barnen kunde hoppa och räkna samtidigt. Så genialiskt, enkelt och nästan helt gratis! (Kostar bara lite krita.) Lillebror hade älskat det och hoppat tillsammans med kamraterna. Flera andra barn hade också tyckt det var jättekul, och förmodligen mått bra av stimulansen. Tänk så bra det kan bli, om man bara tänker till lite! Lysande pedagogik!
Och vad hände i morse när lillebror kom till dagis? Jo, han hoppade direkt hela raddan och ställde sig på sista rutan med armarna uppe i luften och ropade hellycklig "Hunjra-tio!" (Han tror att 100 och 110 är samma sak.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)