Löda radiobil och slå in paket

Idag fyller lillebror 4 år. Maken har köpt och fixat en likadan radiobil till honom, som M fick i julklapp. Så nu kan killarna köra tillsammans.

Det saknas inte direkt teknikprylar i det här hemmet. Det är maken som köper hem och micklar med dem. Vi har 2 barndatorer, 4 surfplattor, en ratt att köra bilspel på stora TVn med, 5 bra radiobilar och lite annat. Maken är praktiskt lagd och kan faktiskt laga det mesta. Igår lödde han om något på radiobilen. Han stod under köksfläkten och pillade med det. Jag försökte hjälpa till, eftersom han sa att han behövde 3 händer, men jag var nog ärligt bara till besvär.

När han hade micklat färdigt med radiobilen, så frågade han mig: "Ska vi slå in den?". Om jag inte hade känt honom så väl som jag gör nu, hade jag inte fattat vad han menade. Förr i tiden hade jag tolkat en sådan kommentar som lite konstig. Självklart vill en 4-åring att alla paket ska vara inslagna. Försökte han komma undan, dvs var han lat? Klockan var ju över tolv när han var klar. Förr i tiden hade jag nog ärligt blivit lite irriterad, eftersom jag hade tyckt att han hade "snavat på målsnöret".

Men nu fattade jag. Det var hans sätt att på ett försiktigt (neurotypiskt?) sätt be om hjälp. Jag sa att självklart skulle vi slå in den och jag kunde göra det. Det tog mig ca 1 minut. Efteråt frågade jag honom vilka poäng "löda radiobilen" respektive "slå in paket" hade hos honom. Det var 2-3 respektive 7 i ansträngning. För mig är det helt obegripligt hur man kan vara så duktig på att löda, men sen tycka att det är så jobbigt att slå in ett paket. För mig är det nämligen tvärt om, ca 9 på löda och 2 på att slå in ett paket. Men så är det. Bra att vi kommunicerar om detta, för nu krävde det bara en minuts ansträngning på nivå 2, av mig. Och det uppstod ingen irritation mellan oss två.

Besök hos vänner som flöt på

Idag hälsade vi på vänner som fick tvillingbebisar för ett tag sedan. Vi har varit lite isolerade, eftersom vi tyckt det varit jobbigt att åka iväg med alla barnen. Men det blir lättare och lättare att komma iväg. Delvis p g a att barnen blir äldre och äldre, men också för att jag förstår maken bättre och bättre. Och skärper MIG, istället för att kräva att HAN ska skärpa sig. Mitt problem är att jag nästan alltid får ett stresspåslag när vi ska åka någonstans, för att jag hatar att komma för sent. Och för att jag haft alldeles fel förväntningar på arbetsfördelningen då vi ska iväg.

Denna gång fick maken näsblod precis när vi skulle åka. Jag tänkte: "Äh, det är våra vänner. De förstår." Och vi skulle ändå inte göra något särskilt, mer än träffas hemma hos dem. M a o var det inte så stressigt som jag först tänkte mig. Han ville gå och lägga sig en stund och fick det så länge han behövde, utan en endaste "vi-får-skynda-oss-sen"-kommentar från mig. Inte ens en suck. Och det hjälpte, för han var snabbt på benen igen. (Det är inte så att jag avsiktligt stressar honom, med mina konstateranden eller suckar, men det blir effekten. Så jag får hålla tyst.)

Och medan han låg i sängen, såg jag till att barnen kissade och bytte kläder. Extraombyte, present till bebisarna och glutenfritt fika hade jag redan förberett. Var och en av dessa förberedelser krävde ungefär en ansträngning av 2-3 på en tiogradig skala, och tog mig respektive 1,10 och 5 minuter att fixa (1-packa extrakläder, 10-leta upp en passande present ur presentlådan, 5-röra ihop ingredienserna till en kaka och sätta in i ugnen). Totalt ca 16 minuter alltså. Inte mycket att bråka om, speciellt inte som han hade koll på barnen under tiden. Jag har lärt mig att maken bara är intresserad av att "allt" är med. Vi behöver inte diskutera igenom så mycket VAD som ska med, utan han litar på mig. Kanske att han frågar mig om några detaljer, men egentligen fixar jag det bättre utan hans inblandning. Det blir lite "ju fler kockar - desto sämre soppa" om vi båda ska förbereda. Å han måste ju ändå fråga mig om detaljer när han packar, typ: "Är detta lillebrors byxor?"

Så började utslussningen av barnen till bilen. Jag hade lagt lillasysters ytterkläder i en hög, lillebrors i en annan. M tog på sig själv, i sin ingång, där hans saker var. Jag tog på lillebror och maken tog på lillasyster. Det var lätt för honom, eftersom alla kläder låg framme. När vi skulle åka, så hade jag förlagt lillasysters vantar. "Kan du leta efter lillasysters vantar?" frågade jag maken. Jag uppfattade hans undrande min. "Ja, de ROSA vantarna." förtydligade jag och såg en lättad min i hans ansikte. Men han hittade inte dem, så jag tog över letandet utan snack, eftersom jag är den bättre "letaren" av oss två. Å det var inte lätt att hitta dem, för jag hade lagt dem under några andra kläder.

Maken fixade så att barnens surfplattor kom med och GPSen, så vi hittade till vännernas nya hus. Sen körde han. Han är helt klart den säkrare bilföraren av oss två, speciellt vid halt väglag. Å jag åker hellre med. Jag satt och blundade i bilen. Vilade mig, vilket var välbehövligt.

Hemma hos kompisarna, så sprang maken runt och höll koll på lillebror. Nåt som är tungt för mig, eftersom det innebär att lyfta undan honom när han hittar på väl mycket bus, som t ex att springa upp för trappan till ovanvåningen och hoppa i deras sängar. Ca en 9-10 för mig, men "bara" en 7-8 för maken. Lillasyster och M lekte snällt, så jag hade faktiskt möjlighet att bära runt på kompisarnas kolikbebis en lång stund. Det GAV mig energi, att få hålla och hjälpa en liten bebis med magont.

Maken och den andre pappan, som är vänner sen gymnasietiden, pratade om sitt. Jag misstänker att det var om teknik och datorer.... Och jag och mamman pratade vårt "barn"-snack. Ja, så mycket det gick med totalt 6 barn, i ett stort hus....

Efter 2 timmar, såg jag på maken att nu var han helt slut. Bara att bege sig hem utan diskussion. Direkt. Att begära att maken ska orka lite till, är respektlöst och meningslöst (för han har ju redan gett allt han har). Så vi packade ihop snarast möjligt.

Maken var rätt trött när vi kom hem, men inte helt körd i botten, som väl var. Att notera - inte en enda gång bråkade vi om någonting. Inte en enda liten konflikt, eller onödig kommentar från någon av oss, som sög energin ur oss. Det bara flöt på. Äntligen! (Men vi får jobba på att komma iväg lite tidigare, INNAN han är helt slut. Och han får förmodligen säga det till mig, för jag ser det för sent.)

En promenad längs gatan

Jag rekommenderar er starkt att titta på nedanstående film, om hur det är för en neurotypisk människa respektive en autistisk att gå längs gatan. Filmen var en verklig aha-upplevelse för mig. Okej, jag visste det där inom mig rent logiskt, men jag har inte sett det förut.

http://www.youtube.com/watch?v=plPNhooUUuc

Jag ser det som den första bilden. För mig blir trottoaren och bilarna som ett återkommande mönster på en tapet. Jag lägger inte ens märke till detaljerna. Frågar man mig efter 5 sekunder vad jag precis passerat, så är det stor risk att jag inte minns brunnslock eller rör. Om någon skulle prata med mig samtidigt, skulle jag kunna fokusera nästan all min uppmärksamhet på samtalet. 

Maken känner bäst igen den andra filmen. "Fast ännu fler detaljer." utbrast han. Jag kunde inte låta bli att säga: "Fattar du inte hur mycket aspie du är?" med ett leende på läpparna. Han har inte riktigt insett att han verkligen är aspie själv, utan tror att de flesta upplever världen ungefär som honom.

Inte konstigt att han är disträ. Han sa också att han ser detaljer tydligare om jag pratar med honom. De blir starkare. Han har fullt upp med "att hålla koll på gatan", så det stör honom om vi pratar samtidigt. Inte konstigt att det kraschar i kommunikationen.

Och inte konstigt att han mår dåligt av att lämna på dagis, eftersom han automatiskt ser ALLA detaljer som han inte upplever som barnsäkra. Det var inte svårt att omvandla filmen i mitt huvud, till dagismiljön.

Sen den sista biten av filmen tyckte jag var så himla bra. Då de gröna bladen lyser. M såg också filmen och han blev helt exalterad och förklarade att "så lyser rött i mina ögon". Som små lampor, har han sagt tidigare. Men rött lyser mindre nu sen han slutade med gluten. Och till min förvåning sa maken att det är den färg som lyser mest. "Så är det väl för alla? Som att det är en ficklampa bakom." Och så visade han mig m h a en ficklampa. Men så är det inte för mig. Rött lyser inte. Det är den färg jag tycker sämst om, men inte lyser den. Klargrönt eller gult är t ex lika starkt som rött för mig.

Vår beslutsgång och varför det blir fel

Som jag berättat innan går maken och jag i parterapi. Det beror främst på våra kommunikationsproblem, då barnen är vakna. När barnen sover, har vi sällan några problem. Nu är ju detta självklart inte barnens fel, utan det är situationen som är för ansträngd. Det är helt enkelt för rörigt hemma hos oss.

Vår beslutsprocess går till så här:
1. Insamlande av fakta. Maken sitter på viss fakta, t ex det är fint pulkaväder. Och jag sitter på annan fakta, t ex lillebror har åkt pulka hela dagen på dagis, men har inte ätit ordentligt och är därför gnällig. Sen har vi gemensamma underförstådda saker, som t ex barnen har inte fått åka mycket pulka i år p g a snöbrist. När vi kommer hit, brukar M lägga sig i, om han t ex hör ordet "pulka". Han skriker rätt ut, saker som: "JAG VILL INTE HA EN BLÅ PULKA!", "HINNER VI ÅKA PULKA INNAN MATEN?". Det beror delvis på autismen, men också för att vi tyvärr låtit honom hållas för mycket med detta. M a o är det en uppfostringsgrej också (som vi jobbar på). Sen är det två små otåliga, precis som många andra små barn. Så redan här har vi det tufft.

2. Tid att fundera ut sin egen åsikt. Den här tiden är nästan alltid för kort. Och det är svårt att tänka när man inte har alla fakta klart för sig och när M ylar. Och när någon av de små vill ha hjälp med något.

3. Avlyssnande av den andres åsikter. Också otroligt svårt, eftersom man inte har alla fakta klart för sig + att M repeterar samma saker som under punkt nr 1.

4. Tid att fundera igenom den andres åsikt och om man eventuellt ska ändra sig. Det är sällan denna tid finns. 

5. Försök till gemensamt beslut, genom att successivt låta våra åsikter närma sig varandra. Det är inte alltid vi kommer hit. Rätt ofta så agerar bara en av oss eftersom kommunikationen blivit bruten, och då ofta på sina egna åsikter. --> Bäddat för konflikt.

Och rätt ofta så missuppfattar vi var den andre är i dessa steg. Maken tror påfallande ofta att jag passerar nr 4 utan att ändra mig, och är på nummer 5 med mina egna åsikter till ett gemensamt (enväldigt) beslut, när jag faktiskt bara är på nummer 3. Eller t o m kanske tänker högt på nummer 2, för att jag försöker få alla fakta som jag missade under nr 1 klart för mig m h a honom. Det har blivit betydligt bättre, sen maken fattat detta samband. Att jag faktiskt bara står och stampar, när han vill skynda fram ett beslut.

Hur vi löser det? Jo, så många beslut som möjligt tas när barnen inte hör. Antingen går vi undan och sänker rösterna, eller så planerar vi i förväg på kvällen eller i telefon innan dagis- och skolhämtning. Och det funkar så mycket bättre. Går snabbare och besluten blir mycket bättre. Om barnen börjar störa kommunikationen, håller vi ihop och ber den personen vänta, eller så får beslutsprocessen pausas. Allt för att alla stegen ska hinnas med. Det måste få ta den tid det tar, för att det ska bli bra beslut. Och f a för att vi ska undvika onödiga och utmattande konflikter.

Att sätta siffror på hushållssysslor

Jag tittade på Lotta Abrahamssom på SVT-play igår (igen), där hon pratade om att sätta siffror på sina upplevelser och på så sätt öka förståelsen för varandra. Det kan vara allt från vilken mat man gillar, eller vart man vill åka på semester. Inom KAT-kittet finns det en sida med cirklar, rätt likt en måltavla. Där ska man skriva in hur mycket man gillar olika saker. I mitten sätter man det man gillar bäst. Det är väldigt tydligt, och kan användas på det mesta.

Jag började tänka på det här med alla hushållssysslor. Jag gissar att uppdelningen är ett problem för rätt många par där en eller båda har NPF. Det är det för oss i alla fall. Och omgivningen förstår sällan. Frågar man vänner och släktingar om råd, så får man tyvärr alltför ofta (välmenande) kommentarer av karaktären att den med NPF måste "skärpa sig"  och hjälpa till mer med specifika saker som t ex disken. Personligen så tycker jag att sådana kommentarer belastar oss mer än det hjälper. Så jag tänker själv. Vi ska mer och mer dela upp sysslorna efter hur vi fungerar.

Då är det ju perfekt att börja utvärdera situationen med ett graderingssystem. Jag tänker att antingen så skriver man in hur jobbiga man upplever sysslorna i cirklarna, eller så graderar man dem med en skala, t ex 0-10. Noll betyder ingen ansträngning alls och 10 betyder att man tröttar ut sig fullständigt. Och 10:an är individuell, dvs min 10:a är när JAG är maximalt slutkörd efter en uppgift.

När man har var sin lista, så börjar man titta och jämföra. Meningen är absolut inte att man ska räkna på det och göra det mm-rättvist, utan att hushålla så mycket med den gemensamma energin som möjligt. Där en sätter högt och den andra lågt, vet man att det finns energi att spara. T ex så tycker maken att det är en 10:a att hänga tvätt. För mig är det en 1:a eller en 2:a. Slutsatsen blir då att jag så långt som möjligt ska försöka hänga all tvätt.

Och man kan hitta förbättringspotential. T ex så är att natta lillebror och lillasyster (i samma säng) en 10:a för mig. För maken är det också en 10:a, men kan bli en 2:a om vi fixar kvalsterskydd i den sängen också. (Han är kvalsterallergiker.) Jag får nog satsa lite energi på att beställa det snarast....

Och så kan man berätta var man är i nuläget. T ex i morse när jag skulle på ett möte och var stressad med dagislämning, kom maken upp och berättade att han hade feber 38,5 och inte visste om han skulle köra till jobbet eller inte. Han ville alltså har råd av mig. Han tänkte väl att detta inte skulle belasta mig så särskilt mycket. Det han inte såg på mig, var att jag redan var på en 10:a, och inte klarade något mer. Och när jag hade lämnat på dagis, och skulle cykla till mötet var jag fortfarande på en 10:a, eftersom jag var sen. Han trodde nog att jag hade kommit ner en liten bit då, och ville småprata lite. Han märkte till slut att jag var stressad och sur, och frågade om han kunde hjälpa till. "Bara var tyst." blev svaret. Så mycket trevligare det hade varit för oss båda, om jag hade sagt "Nu är jag på en 10:a, och behöver få vara ifred", direkt när jag klev innanför dörren. Det hade varit mycket bättre än att han var trevlig mot mig, blev avsnäst och riskerade att hamna i grubblerier om varför och vad han gjorde fel. (Inget egentligen, om han nu inte har förmågan att läsa av mig i det läget.)

Och vad man kan göra med energin man "sparar"? Ja, det har ni säkert tusen idéer på. Vårt mål är att maken ska orka göra iordning en barndator till, med pedagogiska spel. Så de har var sin och gärna med lite nya spel. Då får vi båda lite lugn och ro, och kan "ladda batterierna", medan barnen roar sig med att lära sig siffror och bokstäver.