Lär barnen hur kroppen fungerar!

Idag hade lillebror och jag en mysig stund. Det började med att han ville titta på en bild av hjärnan innan kvällsfilmen. Sen fastnade vi helt i vår vuxenbok om kroppen. Jag förklarade en massa saker om kroppen och han sög åt sig. Han är väldigt intresserad av hur allting funkar, och vad som åker hit och dit osv.

Han vet numera vad rätt många organ gör, förklarat på en 3,5-årings nivå förstås. Och det har underlättat många situationer som t ex att han inte vill sitta still och äta. Förklaringen att maten åker till magsäcken, sen ut i blodet och med blodet till musklerna så man blir stark, kan hoppa högt i studsmattan, brotta ner mamma osv osv. Förresten kan han bara brotta ner mig när han ätit tillräckligt (ja eller när jag tycker han ätit tillräckligt). När han glömt att äta går det bara inte, och rätt ofta går han då till matbordet och börjar äta. Manipulativt? Ja! Men det funkar jättebra, hahaha! Och han tycker det är så kul att kunna brotta ner mig, efteråt. Och blir så stolt för att han ätit sig stark. Ett annat argument som funkar bra, är att när man bajsat, då vill magen ha ny mat!

Idag tog jag tillfället i akt att förklara för honom varför vi absolut inte vill att han äter hela vindruvor, än mindre springer iväg med dem i munnen. Det har varit en tuff kamp, eftersom han är blixtsnabb när man håller på att dela vindruvor, snor åt sig en och springer iväg. När vi hade tittat en lång stund på lungor, luftstrupen, matstrupen, matsäcken osv, och diskuterat och visat (=hållit för mun och näsa i några sekunder) vad som händer om en vindruva fastnar i halsen, frågade jag honom vad det är när jag delar vindruvor. "Snällt!" blev svaret. Han som varit så arg på mig för det innan... (Om ni undrar varför just vindruvor är farliga, så var det ett exempel jag hörde från en brandman, när vi gick en livräddningskurs om andningsstopp på barn. Om en hel vindruva fastnar i luftstrupen kan barnet inte hosta upp den. En brandman vet av erfarenhet, så vi delar alltid vindruvorna...)

Vad har då detta med autism att göra? Inte så mycket egentligen. Jag tycker att alla barn har rätt att få veta hur deras kroppar fungerar. Varför man äter osv, osv. Jag vet att många barn med autism har problem med maten på ett eller annat sätt (äter enformigt, för lite, för sällan osv) och/eller toalettvanor. Jag tror att det hade hjälpt många att få logiska detaljerade förklaringar till för varför mamma och pappa tjatar och att det egentligen är snällt. Det finns jättemånga barnböcker om kroppen. Den vi har, "En resa genom kroppen" av Richard Walker, är dock för lite större barn och vuxna. Om man är rädd för skelett, som M är, kan den vara läskig. (Men han tycker också den är jätteintressant och har vant sig vid skeletten. Vi har läst valda sidor i den för M ända sen han var 2 år, eftersom han också är intresserad av kroppen.) Vissa av bilderna kan nog vara lite obehagliga för känsliga vuxna t o m, men inte för lillebror. Han tycker den är så spännande. Och den är detaljerad. Jag kunde visa att blodkärlen finns vid tarmarna och även vid musklerna (dvs hur maten åker dit). Och den har faktiskt varit till nytta när maken haft ont i magen. Vi har kunnat titta vad som sitter ungefär där han haft ont. Men eftersom det finns en hel del bra böcker med olika nivå, skulle jag nog rekommendera er att gå till en välsorterad bokhandel och bläddra i dem och se vad som bäst passar ert barn.

Lösningen på att han inte vill äta gluten

Det var faktiskt M själv som kom med lösningen på hur vi ska få honom att gå med på att sluta äta gluten. En dag sa han att han tyckte att handen blev mindre "törstig" (=viftig=tics) av ananasjuice, och att han måste få dricka mer sån. Precis innan hade jag förklarat att vi tror att handen blir mindre "törstig" om han slutar med gluten. Så han tog chansen att få mer ananasjuice med samma argument. Han är inte dum, och vet vilka knappar han ska trycka på.

Som jag skrivit innan, kan socker förvärra ADHD-symptom och ananasjuice innehåller ju rätt mycket av den varan (fruktos och glukos). Min personliga tro är socker, främst sackaros, inte är bra för någon av oss, men att sackaros inte är orsaken till ADHD. Det gör bara det svårare för en hjärna med onormala funktioner att fungera. Jag tror mer på att gluten är problemet. Så det här blev kompromissen för att M ska sluta helt med gluten: Vi lovade honom mera ananasjuice.

Jag var så fokuserad på att hitta ersättningsprodukter för allt han äter med gluten, för att han skulle gå med på att gå över till en glutenfri diet, att jag glömde att tänka "större" (=en muta med något annat). Jag läste en bok som heter "Problemlösning enligt Puh" för många år sen och kom precis att tänka på den. Den innehåll många lysande exempel på att hur man ska tänka kreativt för att lösa ett problem typ: "Tänk mindre, tänk större, tänk tvärt om" osv. Läsvärd!

För övrigt kan jag tillägga att det går rätt bra med den glutenfria dieten. Vi försöker hitta olika lösningar. Pastan smakar han ingen skillnad på, men han kommenterade att färgen var lite annorlunda. De färdiga mjölmixerna som finns att köpa har hittills inte varit någon "hit". Fulla med "E-nummer" (som vi också vill undvika av samma skäl som gluten), inkl förtjockningsmedel som gör brödet gummilikt. Det blir att googla recept istället!

Nu tar vi hem resursen i skolan!

Vi har nyss fått reda på att Ms resurs i skolan får förlängt vikariat hela nästa termin. Naturligtvis är vi jättetacksamma och lättade för det (se tidigare inlägg). Hon jobbar deltid i skolan, men har uttryckt önskemål om att få jobba heltid, så vi har bestämt att ta hem henne efter skolan, som avlösare. Och det slumpar sig så att båda våra nuvarande avlösare har kommit in på utbildningar (kul för dem!), så de kan ändå inte fortsätta på vardagarna. Så bra det löste sig för alla!

Det har länge varit ett svårt jobb för våra avlösare. De har M två timmar efter skolan, dvs tiden efter fritids tills maken kommer hem från jobbet. Det har varit svårt eftersom M oftast är väldigt trött efter skoldagen. Vissa dagar är han hungrig, andra dagar pigg och mår bra. Avlösarna har följt med till skolan, för att få höra hur skoldagen varit. Det har ändå varit svårt för dem att komma igång med någon aktivitet, många dagar. Och det är svårt även för mig (som är hemma, men har småttingarna) att veta varför han mår dåligt, eftersom man måste börja med att "felsöka" honom ifall han är missnöjd: Hungrig, törstig, bajsig, kissig, eller kanske bara trött och behöver ta det lugnt ett tag?

Så den stora fördelen med att ta hem resursen i skolan, är att hon varit med M hela dagen. Hon kan planera eftermiddagsaktiviteten i sitt huvud under skoldagen, och kommer snabbare förstå varför M är missnöjd. Hon kommer veta om det är läge att ta det lugnt, komplettera mellanmålet eller om de kan gå på utflykt.

Den andra stora fördelen är kontinuiteten. Hon kan sammanbinda det som hände i skolan och fritids med fritiden hemma. Hon kan fortsätta på samma teman och öva honom där han behöver komma ikapp. Och hon kan ha viss flexibilitet kring tidpunkten för hemgång för honom. T ex om de ska gå och handla mat i affären eller på utflykt (vilket är något hon gör med honom ibland när han inte orkar vara med de andra barnen), kan hon förlänga den tiden. Hon behöver inte vara tillbaka en viss tid, för att jag och avlösaren ska hämta honom, som det varit denna termin.

Den tredje stora fördelen är att hon får en helhetsbild över M, framför allt kommer hon lära sig hur han fungerar hemma. En av avlösarna har vikarierat i skolan och då upptäckte hon att M är väldigt annorlunda i skolan jämfört med hemma.

Den fjärde fördelen är att vi knyter resursen närmare oss. Vi kan mer på ett naturligt och kontinuerligt sätt, än vid hämtning, diskutera skoldagen, tiden i hemmet och vad han behöver öva för tillfället. Vi kommer ju vara här hemma tillsammans många av eftermiddagarna, resursen, jag och alla barnen. Och naturligtvis vill vi knyta henne närmre familjen av känslomässiga själ. Vi har turen att ha en resurs som tycker väldigt, väldigt mycket om vår son och som brinner för sitt jobb och hela tiden kommer med nya tankar och visioner för framtiden. Som tycker att detta (=vår son!) är det hon vill jobba med, inte bara något hon gör för att hon behöver en inkomst. (Nu menar jag inte att våra avlösare är sådana, nej de tycker också om att jobba med M, men jag menar rent hypotetiskt hur det kunde varit.) Det är ett väldigt slitsamt jobb, på många sätt. Det förstår ni nog lätt, ni som följer min blogg....  Men hon står pall för allt negativt. Tänk vilken fantastiskt tur vi har! Och tänk så mycket hon gör och redan har gjort för M, när det gäller att träna honom! Det kunde ha varit helt annorlunda... Jag är SÅ tacksam!

Och hon kommer få rätt fria händer av oss. Maken träffade av en slump på M med resursen i affären en dag. Han slogs av hur glad M var. Sånt värmer naturligtvis.

Han kan städa, men bara om han är tillräckligt motiverad

M har nog aldrig städat någon längre stund eller ett större område i hela sitt liv. Vi föräldrar har försökt och försökt. Dagis- och skolpersonalen har försökt och försökt, men det bara är väldigt motigt för honom. Jag tror att det har att göra med att han ser allting på en gång, alla intryck faller på honom. Det blir för rörigt i huvudet på honom, och tröttar ut honom, att för varje sak tänka vart den ska. Det funkar inte ens om man säger något typ: "Lägg nu alla duplo-bitarna i duplo-lådan!" Det funkar några få minuter, sen antingen smiter han iväg med flit eller tappar fokus när han hittar något annat och man måste påminna honom.

Därför blev jag väldigt paff ikväll när M frenetiskt började lägg in precis alla saker i trädgården (utom sandleksakerna) i uterummet. Han städade på eget initiativ undan rubbet. Och det i rasande fart. Jag frågade vad han höll på med, och fick till svar att det skulle åska enligt väderleksrapporten och att han inte ville att åskan skulle ta sönder något av det där. Men varför bad han inte mig städa undan, som vanligt? Så han kan tydligen städa, bara han är tillräckligt motiverad att fokusera 100% på det.  Har något förändrats, eller har det alltid varit så?  Jag tror faktiskt att det är något nytt. Han har kanske mognat? Hm, jag tänker att vi behöver sådana prognoser lite oftare. Och gärna för vardagsrummet...

Gluten-lur

Nu har vi precis bakat glutenfritt bröd, M och jag. M tycker att det är roligt att baka, speciellt att vrida på ratten på hushållsassistenten som knådar degen, så jag behövde bara fråga om han ville vara med en enda gång. Han var delaktig under hela processen och åt sedan en stor skiva med god aptit. Hur det gick till? Jo, jag sa att vi bakade gluten-bröd. Han har ju fått för sig att gluten smakar så himla gott.

Lite opedagoiskt, kan jag erkänna, eftersom vi försöker få honom att sluta luras. Men jag visste att det skulle funka och det gjorde det. När han ätit upp mackan, såg han det luriga flinet i mitt ansikte (ja faktiskt för en gångs skull plockade han en svag signal i mitt ansikte) och frågade mig rent ut om det verkligen var gluten i. Då erkände jag. Han tog det bra och började skratta.

Så då kunde jag enkelt få honom att förstå att det kanske inte är gluten som gör att det smakar så gott. Jag sa att det är fiberna som gör delikatess-knäckemackorna så goda och att vi ska försöka hitta glutenfria knäckemackor med fiber i. Eller så får jag baka själv. Det gick han med på. Men jag vet andra sidan att de måste vara exakt, EXAKT likadana. Hoppas det löser sig. Blir en svår nöt att knäcka, helt klart... Annars får vi helt enkelt stå ut med "knäckebröds-skriket", för glutenfritt blir det!