Det var faktiskt M som kom in på det igår när vi hade lite egentid, han och jag. Han tog upp cellon igen, som varit i skolan och låtit jättehögt. Eftersom vi hade tid började jag förklara för honom att han har en "inre förstärkare" som få andra människor har. "Det hör ihop med den 'törstiga' handen" sa jag. "Barn som har 'törstiga'-händer, har ofta det." (Se separat inlägg om vad han menar med en 'törstig' hand.)
Jag sa: "Du vet som pappas elgitarr. Den har ju en förstärkare. Många ljud känns lite högre för dig än för oss andra. Men vem har rätt: Du säger att cellon låter jättehögt, en klasskompis säger mittemellan, men en mask som inte har några öron säger att den inte låter alls?" Han funderade länge men kom inte på svaret, så jag fick hjälpa honom: "Alla ni har rätt! Alla ni upplever det på olika sätt och ingen har fel. Det ÄR högt för dig, men inte för masken. Å tänk om någon skulle komma och säga till mig att det är skarpt, inte suddigt, när jag har tagit av mig mina glasögon. Då hade jag blivit jättearg!" Hm, den får jag nog säga några gånger till, innan han förstår, men det var en start, i alla fall...
"Och vad kan man göra, om man har en inre förstärkare?" frågade jag honom. "Jo, använda hörselkåpor mot höga ljud!" svarade han och sen var den saken ur världen för denna gång. (Men samtalsämnet kommer komma upp igen, och igen.)
torsdag 31 mars 2011
Att prata med barnet om funktionshindret och kompisar
M älskar katter och därför har jag köpt de flesta Pelle Svanslös-böckerna till honom. Idag tog vi fram några vi inte hade läst och jag läste titlarna för honom och han valde "Pelle Svanslös får en kompis". Det visade sig vara en jättefin historia om när Pelle (som fått sin svans avbiten av en råtta) träffar en tax med bara ett öra, och så blir de kompisar. Det var en rätt simpel historia och jag är egentligen inte så förtjust i att djuren är så där elaka mot varandra, eftersom det lär barn att vara elaka, men i alla fall så fyllde sagan sin funktion idag.
Efteråt frågade jag vem han hade velat vara kompis med: Elaka Måns eller hunden med ett öra? Han valde hunden. "Spelar det någon roll ifall man inte är helt perfekt, eller är det viktigare att man är snäll?" fortsatte jag. "Att man är snäll!" svarade han. "Och till slut så tänker man nog inte på att Pelle inte har någon svans eller att hunden bara har ett öra. Då har man vant sig. Då tänker man nog mer på om de är dumma eller snälla." sa jag. "Är det så det är för dig och mitt viftande?" frågade han då. "Ja, jag tänker oftast inte på det! Och jag hade inte älskat dig mer ifall du inte hade viftat. Älskar du mig lika mycket fastän jag har glasögon?" frågade jag honom tillbaka. Jadå, det gjorde han.
Det är så jag brukar prata med honom om hans handviftande, som han klandrar sig själv för. Man måste inte var perfekt och ingen är det. Det räcker att man är tillräckligt bra (och det är alla barn) och framför allt snäll.
Sen frågade jag: "Måste Pelle vara kompis med alla katter och hundar, eller räcker det kanske att han har en god vän? Kan han försöka strunta i Måns så mycket som möjligt?" Jag tycker det är viktigt att tala om för M att det är bra med vänner, men att det räcker med några stycken. Det är vanligt att aspergare har få vänner, och det är viktigt att respektera deras val. Så länge M har någon vän som han håller kontakten med är jag nöjd, men vi får se hur det blir när han blir lite äldre. Han har ingen vän ännu, men börjar bli intresserad av andra barn, och så är han ju faktiskt bara 6 år. Vi får ta det lite lugnt och inte oroa oss ännu, men det är inte fel att prata om det m h a en saga.
Efteråt frågade jag vem han hade velat vara kompis med: Elaka Måns eller hunden med ett öra? Han valde hunden. "Spelar det någon roll ifall man inte är helt perfekt, eller är det viktigare att man är snäll?" fortsatte jag. "Att man är snäll!" svarade han. "Och till slut så tänker man nog inte på att Pelle inte har någon svans eller att hunden bara har ett öra. Då har man vant sig. Då tänker man nog mer på om de är dumma eller snälla." sa jag. "Är det så det är för dig och mitt viftande?" frågade han då. "Ja, jag tänker oftast inte på det! Och jag hade inte älskat dig mer ifall du inte hade viftat. Älskar du mig lika mycket fastän jag har glasögon?" frågade jag honom tillbaka. Jadå, det gjorde han.
Det är så jag brukar prata med honom om hans handviftande, som han klandrar sig själv för. Man måste inte var perfekt och ingen är det. Det räcker att man är tillräckligt bra (och det är alla barn) och framför allt snäll.
Sen frågade jag: "Måste Pelle vara kompis med alla katter och hundar, eller räcker det kanske att han har en god vän? Kan han försöka strunta i Måns så mycket som möjligt?" Jag tycker det är viktigt att tala om för M att det är bra med vänner, men att det räcker med några stycken. Det är vanligt att aspergare har få vänner, och det är viktigt att respektera deras val. Så länge M har någon vän som han håller kontakten med är jag nöjd, men vi får se hur det blir när han blir lite äldre. Han har ingen vän ännu, men börjar bli intresserad av andra barn, och så är han ju faktiskt bara 6 år. Vi får ta det lite lugnt och inte oroa oss ännu, men det är inte fel att prata om det m h a en saga.
Silicon Valley och alkohol
Men anledning till mitt förra inlägg om min pappa som är alkoholist och aspergare, tänkte jag skriva lite om mina erfarenheter av aspergare och alkohol. Jag vill dock påpeka att detta inte är vetenskap - jag är ingen forskare. Det jag nu skriver är mestadels mina egna erfarenheter, funderingar och slutsatser.
Det kommer rapporter om att det är fler barn än genomsnittet med autism i Silicon Valley. Där finns matematiker, datanördar och teknologer. Själv är jag inte alls förvånad. Jag har läst på teknisk högskola till civilingenjör i Teknisk Fysik. Då hade jag aldrig hört talas om Asperger, men visst märkte jag att det fanns många speciella människor. Det är först efteråt som jag kommit till insikt om att de var aspergare eller människor med flera av dessa drag, och de flesta av dem visste inte om det själva. Och de allra flesta av dem var otroligt snälla och intelligenta människor. Rätt speciella måste jag dock medge, men vid tidpunkten då jag gick där tyckte jag inte att de var så speciella som jag tycker nu - jag var ju van vid min pappa! Jag vill dock tillägga att jag har stor respekt för dem och på intet sätt ser ner på dem, för att de är som de är!
Hur hör då detta ihop med alkohol? Jo, det är ju naturligtvis så att det bland studenter festas en hel del, även på Teknisk Fysik. Och min erfarenhet är att aspergarna ibland oss, var de som drack MINST. Många av dem inte alls. Det är nog därför jag haft så svårt att inse att min pappa faktiskt har Asperger. Han följde inte mönstret. Men om jag tänker efter, så har han aldrig varit en "festprisse". Det är aldrig av fest-skäl han druckit, utan han har druckit för att koppla av, stressa ner och döva sin ångest, har jag förstått nu i efterhand. Och det mest obehagliga var att han kunde dricka rätt mycket när jag var liten, utan att det märktes på hans personlighet!
Jag träffade nyligen överläkaren på genetiska kliniken här i staden där vi bor, i ett annat ärende. Då passade jag på att fråga om det finns någon "alkoholist-gen", men de har inte hittat någon sådan. Jag frågade även om de sett något samband mellan autism och alkoholism. Då såg han ut som ett stort frågetecken och sa att de inte hittat något sådant vad han kände till. Det verkar inte som att de letat efter det. Jag är lite tveksam här; jag tror att det rent teoretiskt skulle kunna finnas ett samband mellan asperger och alkoholism, eftersom depression och alkoholism ofta har ett samband (men vad kom först - hönan eller ägget?) och eftersom det finns en ökad risk att bli deprimerad om man har asperger. Det vore intressant om någon ville forska om det. Men det kan ju finnas något som gör att deprimerade aspergare oftast inte blir alkoholister (se mina spekulationer nedan). De enda riskfaktorerna för att utveckla alkoholism, som man har påvisat, är om man är introvert och har dålig självkänsla. Min pappa är egentligen introvert men har länge haft ett jobb där han tvingats ha kontakt med många människor, och jag tror att det är en del av förklaringen.
Och nu vågar jag spekulera igen, mycket delvis tack vare min öppenhjärtige make (som dricker väldigt sällan och då bara en halv öl). När han var liten, ca 5 år, hällde han ut sina föräldrars dyra sprit. Han tog ut den ur kylskåpet och hällde ut allt rakt ner i vasken. Det var inte så att de drack ofta, men maken tyckte inte att de blev trevliga när de drack, så därför behövde de inte spriten. Sicken klok unge, va!?! Och kloka var hans föräldrar - de fattade piken och slutade köpa hem sprit efter den incidenten. Min spekulation är: När man från början har svårt att tolka andra människor, är det obehagligt när de (och man själv) skiftar personlighet. Sprit blir en obehaglig företeelse, även om den i enstaka fall kan få (introverta?) aspergare att slappna av och våga närma sig andra människor. (Men naturligtvis inget jag rekommenderar! Mycket bättre att de lär sig de sociala koderna m h a logik!) Dessutom styrs många av dem av logik, och logiken säger att alkohol är gift! En ytterligare gissning är att vin och öl inte är lika gott om man har överkänsliga sinnen och känner alla smaker extra starkt. Maken dricker bara Budweiser (dvs öl som jag själv inte tycker smakar något), de få gånger han dricker öl... (Men han gillar i och för sig vin och whiskey.)
Förresten, när jag tänker på det så känner jag inte en enda aspergare som röker, förutom min pappa... Om man har överkänsliga sinnen borde cigarettrök bli superäckligt! Min pappa har kanske inte överkänsliga sinnen (men övriga aspergerdrag)? Eller så har han bedövat sitt smaksinne med all rök för länge sedan? Men hur stod han i så fall ut i början? Dessa frågor får jag nog aldrig svar på.
Synpunkter och erfarenheter ifrån er? Det hade varit intressant!
Det kommer rapporter om att det är fler barn än genomsnittet med autism i Silicon Valley. Där finns matematiker, datanördar och teknologer. Själv är jag inte alls förvånad. Jag har läst på teknisk högskola till civilingenjör i Teknisk Fysik. Då hade jag aldrig hört talas om Asperger, men visst märkte jag att det fanns många speciella människor. Det är först efteråt som jag kommit till insikt om att de var aspergare eller människor med flera av dessa drag, och de flesta av dem visste inte om det själva. Och de allra flesta av dem var otroligt snälla och intelligenta människor. Rätt speciella måste jag dock medge, men vid tidpunkten då jag gick där tyckte jag inte att de var så speciella som jag tycker nu - jag var ju van vid min pappa! Jag vill dock tillägga att jag har stor respekt för dem och på intet sätt ser ner på dem, för att de är som de är!
Hur hör då detta ihop med alkohol? Jo, det är ju naturligtvis så att det bland studenter festas en hel del, även på Teknisk Fysik. Och min erfarenhet är att aspergarna ibland oss, var de som drack MINST. Många av dem inte alls. Det är nog därför jag haft så svårt att inse att min pappa faktiskt har Asperger. Han följde inte mönstret. Men om jag tänker efter, så har han aldrig varit en "festprisse". Det är aldrig av fest-skäl han druckit, utan han har druckit för att koppla av, stressa ner och döva sin ångest, har jag förstått nu i efterhand. Och det mest obehagliga var att han kunde dricka rätt mycket när jag var liten, utan att det märktes på hans personlighet!
Jag träffade nyligen överläkaren på genetiska kliniken här i staden där vi bor, i ett annat ärende. Då passade jag på att fråga om det finns någon "alkoholist-gen", men de har inte hittat någon sådan. Jag frågade även om de sett något samband mellan autism och alkoholism. Då såg han ut som ett stort frågetecken och sa att de inte hittat något sådant vad han kände till. Det verkar inte som att de letat efter det. Jag är lite tveksam här; jag tror att det rent teoretiskt skulle kunna finnas ett samband mellan asperger och alkoholism, eftersom depression och alkoholism ofta har ett samband (men vad kom först - hönan eller ägget?) och eftersom det finns en ökad risk att bli deprimerad om man har asperger. Det vore intressant om någon ville forska om det. Men det kan ju finnas något som gör att deprimerade aspergare oftast inte blir alkoholister (se mina spekulationer nedan). De enda riskfaktorerna för att utveckla alkoholism, som man har påvisat, är om man är introvert och har dålig självkänsla. Min pappa är egentligen introvert men har länge haft ett jobb där han tvingats ha kontakt med många människor, och jag tror att det är en del av förklaringen.
Och nu vågar jag spekulera igen, mycket delvis tack vare min öppenhjärtige make (som dricker väldigt sällan och då bara en halv öl). När han var liten, ca 5 år, hällde han ut sina föräldrars dyra sprit. Han tog ut den ur kylskåpet och hällde ut allt rakt ner i vasken. Det var inte så att de drack ofta, men maken tyckte inte att de blev trevliga när de drack, så därför behövde de inte spriten. Sicken klok unge, va!?! Och kloka var hans föräldrar - de fattade piken och slutade köpa hem sprit efter den incidenten. Min spekulation är: När man från början har svårt att tolka andra människor, är det obehagligt när de (och man själv) skiftar personlighet. Sprit blir en obehaglig företeelse, även om den i enstaka fall kan få (introverta?) aspergare att slappna av och våga närma sig andra människor. (Men naturligtvis inget jag rekommenderar! Mycket bättre att de lär sig de sociala koderna m h a logik!) Dessutom styrs många av dem av logik, och logiken säger att alkohol är gift! En ytterligare gissning är att vin och öl inte är lika gott om man har överkänsliga sinnen och känner alla smaker extra starkt. Maken dricker bara Budweiser (dvs öl som jag själv inte tycker smakar något), de få gånger han dricker öl... (Men han gillar i och för sig vin och whiskey.)
Förresten, när jag tänker på det så känner jag inte en enda aspergare som röker, förutom min pappa... Om man har överkänsliga sinnen borde cigarettrök bli superäckligt! Min pappa har kanske inte överkänsliga sinnen (men övriga aspergerdrag)? Eller så har han bedövat sitt smaksinne med all rök för länge sedan? Men hur stod han i så fall ut i början? Dessa frågor får jag nog aldrig svar på.
Synpunkter och erfarenheter ifrån er? Det hade varit intressant!
onsdag 30 mars 2011
Min pappa har Asperger
Vissa i släkten tror kanske att jag överdriver och övertolkar, men faktum är att jag kan mycket om Asperger vid det här laget och jag kan definitivt min pappa efter 35 år! Så jag vågar lägga ihop 1 + 1 utan att vara psykolog, och stå för det! Jag har sedan länge tyckt att pappa har haft många av dragen, men det är dags att inse att han kvalificerar under benämningen aspergare. Här är varför:
1) Social kompetens: Det här med ögonkontakt och turtagning, är annorlunda. Han har ofta förberett vad han vill säga, många roliga historier och anekdoter. När han inte har mer att säga, tystnar han. Och han blir fort trött av att prata, och måste få gå undan en stund och vila.
2) Han har haft väldigt få vänner, förutom sina kollegor och släktingar. Han har en barndomsvän som han säger är hans bäste vän, men de hörs inte särskilt ofta.
3) Han har lätt för matte och logik, vilket är väldigt vanligt bland aspergare. Hela han är driven av logik - inga känsloargument eller känslostormar här inte!
4) Alla hans listor och hans noggranna planering och budgetering. Alla utgifter fick skrivas upp när man var liten. Gud nåde den som slarvade bort ett kvitto! Då kunde han bli tokig för att ha inte fick ihop hushållsbudgeteringen! Å han har listor på allt han ska göra. Listor, listor, listor, så man blir vimmelkantig. Men det är detta som gjort honom stark och extremt högfungerande. Han har varit företagsledare och jag tror det beror på kombinationen av hans höga intellekt och hans förmåga att göra sitt eget schema - listorna! Det är väldigt imponerande hur extremt högfungerande han är tack vare denna egenskap. Men vilka regler och rutiner han byggde upp för sig själv kring detta! Allt skulle göras på söndagen, i en viss ordning. T o m alla papperskorgar skulle han tömma, även om de nästan var helt tomma. (Struktur, regler och rutiner är viktiga för många aspergare.)
5) Ett exempel på rutiner är att han länge hade sin egen nattningsrutin, även som vuxen: Äta två knäckemackor med mycket ost och samtidigt läsa tidningen. Skjortan, byxorna och slipsen inför morgondagen skulle hängas upp på herrbetjänten som han snickrat till sig själv, jobbväskan skulle stå på rätt ställe, blocket på skrivbordet skulle ligga rakt mot underlägget och pennan vara i rak linje bredvid osv. Allt skulle vara i ordning. Och sen var han alltid tvungen att säga till den som var vaken efter honom att släcka lyset. "Släcker du?" Maken är likadan. Han går sin runda på kvällen, och kollar att allt är i ordning.
6) Han fungerar inte när det är oordning, men detta är lite paradoxalt för mig, eftersom M och maken båda har jättesvårt för att städa (men mår bättre när det är städat). Min pappa kan verkligen städa, och jag undrar hur 17 han lärt sig det (så jag kan lära M på samma sätt), men jag tror inte att hans hjärna funkar bra när det är stökigt. Det blir för mycket för honom, så han är pedant för att det är av nöden tvunget. Detta är inte mitt starkaste argument, men det kan säkert förklaras med att min pappa är extremt högfungerande. Och det är nog därför det tagit mig sån tid att förstå och erkänna detta, eftersom han alltid omgivit sig med total ordning.
7) Han föredrar att allt är och görs på hans eget sätt.
8) Som liten sprang han mest runt för sig själv, var lillgammal och kallades lille professorn - precis som M!
9) Ibland kan han ha svårt att sitta still med händerna - han vill gärna pilla med en penna eller liknande. Det liknar lite Ms tics (dvs handviftande), även om det inte är alls lika starkt. Ibland så sitter han och "stansar" med benet, dvs rör på det upp och ner. Och han har i perioder gillat att tugga på saker; tandpetare och tuggummin.
Alla dessa argument kanske inte känns jättestarka för er som läser, men en dotter vet! Speciellt en som har ett barn med samma diagnos! Jag behövde bara lite tid för att tänka efter, samla fakta och mod för att kunna stå för detta uttalande fullt ut.
Och ni som känner mig, vet även att min pappa är alkoholist. Han är idag djupt deprimerad och jag vågar inte svara på vad som kom först: Depressionen eller alkoholismen. Och jag vet inte om det är det faktum att han har Asperger som gjort honom deprimerad, men statistiskt så finns det en koppling mellan Asperger och depression. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt, om man har svårt med det sociala och människor i allmänhet. Efter ett tag känner man sig kanske väldigt ensam. Speciellt om man, som min pappa, lever utan att veta om varför man är annorlunda. (Men det är min spekulation, inget bevisat faktum vad jag vet.)
Sist vill jag tillägga att jag älskar min pappa väldigt mycket. Ja, jag är pappas lilla flicka fortfarande! Jag har länge tjatat och kämpat för att han ska sluta dricka men inget har hjälpt, eftersom han själv inte velat eller kunnat sluta. Det har inte alltid varit lätt att vara hans dotter p g a missbruket, men han har oerhörda fördelar också: Han har varit mycket snäll och omtänksam mot mig och har stöttat mig otroligt mycket i livet. Jag har aldrig tvivlat på hans kärlek för mig och tycker totalt sett att han varit en bra pappa. Dessutom är han väldigt intelligent. Han har gjort sitt bästa för mig, velat väl, men inte vetat om vem han är.
1) Social kompetens: Det här med ögonkontakt och turtagning, är annorlunda. Han har ofta förberett vad han vill säga, många roliga historier och anekdoter. När han inte har mer att säga, tystnar han. Och han blir fort trött av att prata, och måste få gå undan en stund och vila.
2) Han har haft väldigt få vänner, förutom sina kollegor och släktingar. Han har en barndomsvän som han säger är hans bäste vän, men de hörs inte särskilt ofta.
3) Han har lätt för matte och logik, vilket är väldigt vanligt bland aspergare. Hela han är driven av logik - inga känsloargument eller känslostormar här inte!
4) Alla hans listor och hans noggranna planering och budgetering. Alla utgifter fick skrivas upp när man var liten. Gud nåde den som slarvade bort ett kvitto! Då kunde han bli tokig för att ha inte fick ihop hushållsbudgeteringen! Å han har listor på allt han ska göra. Listor, listor, listor, så man blir vimmelkantig. Men det är detta som gjort honom stark och extremt högfungerande. Han har varit företagsledare och jag tror det beror på kombinationen av hans höga intellekt och hans förmåga att göra sitt eget schema - listorna! Det är väldigt imponerande hur extremt högfungerande han är tack vare denna egenskap. Men vilka regler och rutiner han byggde upp för sig själv kring detta! Allt skulle göras på söndagen, i en viss ordning. T o m alla papperskorgar skulle han tömma, även om de nästan var helt tomma. (Struktur, regler och rutiner är viktiga för många aspergare.)
5) Ett exempel på rutiner är att han länge hade sin egen nattningsrutin, även som vuxen: Äta två knäckemackor med mycket ost och samtidigt läsa tidningen. Skjortan, byxorna och slipsen inför morgondagen skulle hängas upp på herrbetjänten som han snickrat till sig själv, jobbväskan skulle stå på rätt ställe, blocket på skrivbordet skulle ligga rakt mot underlägget och pennan vara i rak linje bredvid osv. Allt skulle vara i ordning. Och sen var han alltid tvungen att säga till den som var vaken efter honom att släcka lyset. "Släcker du?" Maken är likadan. Han går sin runda på kvällen, och kollar att allt är i ordning.
6) Han fungerar inte när det är oordning, men detta är lite paradoxalt för mig, eftersom M och maken båda har jättesvårt för att städa (men mår bättre när det är städat). Min pappa kan verkligen städa, och jag undrar hur 17 han lärt sig det (så jag kan lära M på samma sätt), men jag tror inte att hans hjärna funkar bra när det är stökigt. Det blir för mycket för honom, så han är pedant för att det är av nöden tvunget. Detta är inte mitt starkaste argument, men det kan säkert förklaras med att min pappa är extremt högfungerande. Och det är nog därför det tagit mig sån tid att förstå och erkänna detta, eftersom han alltid omgivit sig med total ordning.
7) Han föredrar att allt är och görs på hans eget sätt.
8) Som liten sprang han mest runt för sig själv, var lillgammal och kallades lille professorn - precis som M!
9) Ibland kan han ha svårt att sitta still med händerna - han vill gärna pilla med en penna eller liknande. Det liknar lite Ms tics (dvs handviftande), även om det inte är alls lika starkt. Ibland så sitter han och "stansar" med benet, dvs rör på det upp och ner. Och han har i perioder gillat att tugga på saker; tandpetare och tuggummin.
Alla dessa argument kanske inte känns jättestarka för er som läser, men en dotter vet! Speciellt en som har ett barn med samma diagnos! Jag behövde bara lite tid för att tänka efter, samla fakta och mod för att kunna stå för detta uttalande fullt ut.
Och ni som känner mig, vet även att min pappa är alkoholist. Han är idag djupt deprimerad och jag vågar inte svara på vad som kom först: Depressionen eller alkoholismen. Och jag vet inte om det är det faktum att han har Asperger som gjort honom deprimerad, men statistiskt så finns det en koppling mellan Asperger och depression. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt, om man har svårt med det sociala och människor i allmänhet. Efter ett tag känner man sig kanske väldigt ensam. Speciellt om man, som min pappa, lever utan att veta om varför man är annorlunda. (Men det är min spekulation, inget bevisat faktum vad jag vet.)
Sist vill jag tillägga att jag älskar min pappa väldigt mycket. Ja, jag är pappas lilla flicka fortfarande! Jag har länge tjatat och kämpat för att han ska sluta dricka men inget har hjälpt, eftersom han själv inte velat eller kunnat sluta. Det har inte alltid varit lätt att vara hans dotter p g a missbruket, men han har oerhörda fördelar också: Han har varit mycket snäll och omtänksam mot mig och har stöttat mig otroligt mycket i livet. Jag har aldrig tvivlat på hans kärlek för mig och tycker totalt sett att han varit en bra pappa. Dessutom är han väldigt intelligent. Han har gjort sitt bästa för mig, velat väl, men inte vetat om vem han är.
Hans hjärna fastnar i loopar
Om makens tankar går i vågor, så går Ms tankar ofta i loopar. Han fastnar på någonting, som han ältar och ältar. Vi vet inte riktigt varför.
Det är jättejobbigt när det händer, och det funkar inte att säga till honom att sluta. Då kommer det bara en gång till och en gång till.... Han blir nervös och så blir det värre. Men hur ska man bryta det på rätt sätt då? Jo, föra in samtalet på något helt annat. Ignorera det dåliga, och föra in en ny tanke hos honom, typ: "Vet du vad jag såg på väg hem från jobbet?" Och sen får man vara snabb med att berätta något som fångar hans intresse, så är loopen bruten.
Rent fysiologiskt undrar man ju varför det är så där. Varför tankarna fastnar. Har det något med vågorna att göra? Maken har vågor, men M har loopar. Eller troligare så har M vågor OCH loopar! Kan en våg bli till en loop? Och vad händer (i så fall) då i hjärnan? Det skulle jag bra gärna vilja veta och framför allt hur man förhindrar det.
Det är jättejobbigt när det händer, och det funkar inte att säga till honom att sluta. Då kommer det bara en gång till och en gång till.... Han blir nervös och så blir det värre. Men hur ska man bryta det på rätt sätt då? Jo, föra in samtalet på något helt annat. Ignorera det dåliga, och föra in en ny tanke hos honom, typ: "Vet du vad jag såg på väg hem från jobbet?" Och sen får man vara snabb med att berätta något som fångar hans intresse, så är loopen bruten.
Rent fysiologiskt undrar man ju varför det är så där. Varför tankarna fastnar. Har det något med vågorna att göra? Maken har vågor, men M har loopar. Eller troligare så har M vågor OCH loopar! Kan en våg bli till en loop? Och vad händer (i så fall) då i hjärnan? Det skulle jag bra gärna vilja veta och framför allt hur man förhindrar det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)