Jag har äntligen kommit på en frukost som funkar perfekt! Han äter fort så han hinner leka också, blir ordentligt mätt och jag slipper tjata. Han har vant sig vid havregrynsgröt! Ett tag trodde jag aldrig att han skulle kunna äta det. Jag trodde att det var konsistensen som blev för konstig för hans lilla hals, i och med att han har överkänsliga sinnen. Länge har han avskytt det, men vi har fått honom att testa med jämna mellanrum och nu tycker han att det är jättegott om han får lite kanel på. Han slevar det i sig på bara några få minuter. Jag hinner knappt se det, så fort går det! Perfekt, även om han inte vill ha det exakt varje morgon!
Men då har jag ett annat knep som brukar funka rätt bra. Jag säger att han får två mackor på hyllan i skolan istället för ett rött äpple, som han älskar att äta vid fruktstunden. Det är inget tomt hot och jag som egentligen inte gillar hot, har inget problem med det. Frukost måste man äta, så är det bara! Och om han inte äter hemma, så får han ta igen det på fruktstunden (okej med fröken), men då hinner han inte äta frukt också. En fullt logisk konsekvens (och ingen bestraffning). Så när han springer iväg och klockan börjar närma sig, säger jag "Då börjar jag bre två mackor då!" och han blir tokig, sätter sig ner och äter upp maten så fort han kan.
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
måndag 29 november 2010
torsdag 25 november 2010
Raseriutbrott: När han inte får som han vill
Igår när jag hämtade M på skolan var han glad. Han stod där påklädd med sin fröken och väntade. Helt plötsligt frågade han om vi kunde åka pulka, bara han och jag. Jag svarade att det inte gick eftersom jag hade lillasyster med mig och hon var hungrig. Istället kunde han göra det med hon som kommer hem till oss och leker med honom några timmar varje dag. Det blev inte populärt, för han ville göra det med mig. Han började yla och skrika. Jag förstod genast att det var något annat som låg bakom och mycket riktigt var han kissnödig. Vi skyndade hem och han kissade, men det hjälpte inte. Han skrek fortfarande efteråt.
Eftersom han aldrig har dessa utbrott i skolan så vet jag att han kan bita ihop om han vill och därför borde kunna bita ihop mot mig också. Jag hade redan en reservplan i huvudet, men sa till honom: "Jag kan inte tänka ut något fiffigt nu när du bara skriker. Jag hör inte mina egna tankar, utan bara ditt skrik. Sluta skrik så kanske jag kan komma på en lösning." Det var trögt, men till slut lugnade han sig. Då presenterade jag min lösning för honom: "Vi ber att 'hon som kommer hit' tar lillasyster istället, så hinner vi lite pulkaåkning i samband med att vi hämtar lillebror på dagis." Och så blev det! "Vilken tur att du lugnade dig", sa jag till honom efter några åk. "Så jag kunde tänka ut denna fiffiga lösning. Annars hade vi nog fortfarande varit i hallen och varit arga på varandra och missat all den här skojiga pulkaåkningen."
Det här är bara början, för vi måste verkligen jobba med detta. Jag vägrar låta honom få sin vilja igenom, genom att få utbrott. Vi har gjort honom till lags länge nog, för att han var liten, förvirrad och arg. Snart kommer vi ha tre barn som skriker och kastar sig så fort de inte får sin vilja igenom, för de andra två härmar sin autistiske bror och det går inte. Nu har han mognat så pass att det går att få ett slut på det - tror jag, eller så är det i alla fall värt ett försök.
Eftersom han aldrig har dessa utbrott i skolan så vet jag att han kan bita ihop om han vill och därför borde kunna bita ihop mot mig också. Jag hade redan en reservplan i huvudet, men sa till honom: "Jag kan inte tänka ut något fiffigt nu när du bara skriker. Jag hör inte mina egna tankar, utan bara ditt skrik. Sluta skrik så kanske jag kan komma på en lösning." Det var trögt, men till slut lugnade han sig. Då presenterade jag min lösning för honom: "Vi ber att 'hon som kommer hit' tar lillasyster istället, så hinner vi lite pulkaåkning i samband med att vi hämtar lillebror på dagis." Och så blev det! "Vilken tur att du lugnade dig", sa jag till honom efter några åk. "Så jag kunde tänka ut denna fiffiga lösning. Annars hade vi nog fortfarande varit i hallen och varit arga på varandra och missat all den här skojiga pulkaåkningen."
Det här är bara början, för vi måste verkligen jobba med detta. Jag vägrar låta honom få sin vilja igenom, genom att få utbrott. Vi har gjort honom till lags länge nog, för att han var liten, förvirrad och arg. Snart kommer vi ha tre barn som skriker och kastar sig så fort de inte får sin vilja igenom, för de andra två härmar sin autistiske bror och det går inte. Nu har han mognat så pass att det går att få ett slut på det - tror jag, eller så är det i alla fall värt ett försök.
tisdag 23 november 2010
Nageltrång, handskar och att komma i tid
Igår morse så hade vi som vanligt lite tidsnöd innan skolan. De två småsyskonen var missnöjda i vagnen, klockan närmade sig 8.20 och M klagade över att han hade ont i tån. Jag tittade på den och såg att han hade nageltrång. Jag fixade det snabbt med en nagelsax och M sa att det mesta av det onda var borta. Därefter hjälpte jag honom på med strumporna och ytterkläderna. Det gick rätt fort men när vi skulle hjälpas åt med handskarna fastnade han och började ställa en massa frågor om nageltrång. Har man inte haft det förut så undrar man givetvis. Har man autism, kan det ofta vara svårt att släppa en sak och gå vidare. Han kunde inte släppa det utan bombarderade mig med frågor medan småsyskonen skrek i vagnen. Inget hände med handskarna.
Klockan ringde på skolan och jag sa att nu fick vi bara gå till skolan så han slapp komma för sent igen. (Han gjorde det för första gången i förra veckan och hatade det.) Men då skulle han helt plötsligt få på sig handskarna först. Vi bor precis intill skolan och det var inte alls kallt. Då sa jag till honom: "Vilket väljer du: Stå här och prata om nageltrång eller ta på dig handskarna och därmed komma för sent, eller att bara skynda till skolan så du kommer i tid?" Han valde komma i tid och jag fick honom att ta handskarna i handen. Han kom ur sin bubbla och förstod vad som var viktigast för stunden. Bra, men detta måste vi jobba med rent generellt. Att få honom att inse med hjälp av logik. Så långt det går givetvis.
Det är alltid så här - han kan helt enkelt inte plocka ut vad som är viktigast för stunden, utan behöver någon som pushar honom i rätt riktning. Vi är så vana vid det, men när man tänker på hur mycket vi gör det blir man helt matt. Och vilken tur att han har en resursperson i skolan, som för honom framåt där!
Klockan ringde på skolan och jag sa att nu fick vi bara gå till skolan så han slapp komma för sent igen. (Han gjorde det för första gången i förra veckan och hatade det.) Men då skulle han helt plötsligt få på sig handskarna först. Vi bor precis intill skolan och det var inte alls kallt. Då sa jag till honom: "Vilket väljer du: Stå här och prata om nageltrång eller ta på dig handskarna och därmed komma för sent, eller att bara skynda till skolan så du kommer i tid?" Han valde komma i tid och jag fick honom att ta handskarna i handen. Han kom ur sin bubbla och förstod vad som var viktigast för stunden. Bra, men detta måste vi jobba med rent generellt. Att få honom att inse med hjälp av logik. Så långt det går givetvis.
Det är alltid så här - han kan helt enkelt inte plocka ut vad som är viktigast för stunden, utan behöver någon som pushar honom i rätt riktning. Vi är så vana vid det, men när man tänker på hur mycket vi gör det blir man helt matt. Och vilken tur att han har en resursperson i skolan, som för honom framåt där!
tisdag 16 november 2010
Att acceptera sig själv
I förra veckan var jag på kurs om mat och autism. Jättenyttigt och bra att prata med andra föräldrar. Vi kom att prata lite om det här med när man ska berätta. En mamma hävdade att ju förr desto bättre, så att barnet tidigt accepterar sig självt så som det är, f a innan 9-årsåldern då barn jämför sig mycket med andra. Det fick mig att tänka till. Vi har valt att inte berätta än, eftersom vi inte vill att han ska ha det att skylla på för att han inte vill öva det som är svårt för honom. Hm, svår fråga tyckte jag, men sen kom jag på att jag bara kunde fråga honom: "Om det finns ett annat namn än 'törstig hand' på det som du har, vill du veta det då? Ska vi leta upp det namnet?" "Nej, det räcker med 'törstig hand'", svarade han och så var den saken ur världen, i alla fall för ett litet tag.
Vi tror att han inte kommer ta det bra när vi säger att han har autism. I hans dagisgrupp fanns det en kille med autism och utvecklingsstörning som M var rädd för eftersom han nöps när orden saknades. Hade vi sagt till M att han har autism nu, hade det förmodligen blivit ett trauma. Om vi hade sagt Asperger, så tror jag att det hade varit rätt neutralt för honom, bara han inte hört ordet "syndrom" någonstans... Han blev nämligen livrädd för en liten flicka med Downs Syndrom för ett år sedan och pratar om det än. Men jag tycker nog att ordet "törstig hand" funkar ett litet tag till. För att han ska acceptera sig själv, så säger jag saker som "För barn med törstiga händer, är det lite svårare att läsa ansiktsuttryck. Ni behöver öva lite mer på det." Kan han acceptera alla delar av hans autism, tror jag inte det blir lika traumatiskt för honom den dagen vi säger att "törstig hand" är en typ av autism. Då känner han redan sig själv, bara att själva namnet saknats. Och vi glömmer naturligtvis inte berätta vilka styrkor som den "törstiga handen" har medfört honom.
Vi tror att han inte kommer ta det bra när vi säger att han har autism. I hans dagisgrupp fanns det en kille med autism och utvecklingsstörning som M var rädd för eftersom han nöps när orden saknades. Hade vi sagt till M att han har autism nu, hade det förmodligen blivit ett trauma. Om vi hade sagt Asperger, så tror jag att det hade varit rätt neutralt för honom, bara han inte hört ordet "syndrom" någonstans... Han blev nämligen livrädd för en liten flicka med Downs Syndrom för ett år sedan och pratar om det än. Men jag tycker nog att ordet "törstig hand" funkar ett litet tag till. För att han ska acceptera sig själv, så säger jag saker som "För barn med törstiga händer, är det lite svårare att läsa ansiktsuttryck. Ni behöver öva lite mer på det." Kan han acceptera alla delar av hans autism, tror jag inte det blir lika traumatiskt för honom den dagen vi säger att "törstig hand" är en typ av autism. Då känner han redan sig själv, bara att själva namnet saknats. Och vi glömmer naturligtvis inte berätta vilka styrkor som den "törstiga handen" har medfört honom.
Vi äter i skift
Jag tror att vi alla har med oss bilden av hur en familjemåltid ska vara. Alla sitter på sina platser och äter, ler och småpratar om dagen som varit. När någon vill ha något ber de snällt efter det. Alla sitter still och äter upp, sen frågar barnen ifall de får springa iväg och leka. Hos oss är det raka motsatsen. Alla tre barnen springer iväg och leker mitt i måltiden, hela tiden. Ingen ber snällt efter något utan alla tre skriker rakt ut så fort de vill ha något och ingen kan någonsin vänta. Maken och jag får serva dem, samtidigt som vi tjatar eller bär tillbaka dem till måltiden. Lillasyster sitter än så länge i sin babystol så hon sitter oftast still, men det börjar bli svårare och svårare att få henne att gå med på att sitta i den. (Någon som försökt sätta i ett barn i en sådan, när barnet stretar emot och sätter fötterna på kanten hela tiden?)
Det är väldigt vanligt att autister har svårt att sitta still vid matbordet och äta upp. Vår son har förmodligen ADHD också, vilket inte gör det enklare för honom. Annars tror jag det är en kombination av saker som gör att han springer iväg: Han har myror i byxorna, det är många ljud och synintryck vid matbordet som är jobbiga för honom, det är jobbigt att äta, speciellt med bestick och han känner inte hunger lika tydligt som oss andra. Dessutom kan den "törstiga" handen inte vifta samtidigt som han äter (om han inte viftar med maten vilket han gör hela tiden). Så han springer iväg, och springer iväg... Jag ljuger inte om jag skriver att vi vid vissa måltider tjatar tillbaka honom till matbordet 20-30 gånger. Och de små barnen gör som han gör och inte som pappa och mamma säger. (Tro mig, vi försöker verkligen uppfostra dem till rätt måltidsbeteende.) De tittar på sin autistiske bror och tror att det är så man gör när man äter här hemma. Och vi vuxna springer hela tiden för att hämta olika saker till barnen (mer dricka, en ny sked, peppar, osv), eftersom M har svårt för att vänta. "Jag vill ha mjölk. Mjölken, mjöööölken, MJÖÖÖLKEN!" Även detta otåliga beteende härmar de små, samtidigt som de sitter och balanserar på tripp-trappstolar emellanåt med de små rumporna halvt i luften. De pekar och skriker efter det som de vill ha, som om deras små liv var i fara.
Lösningen? Ja, vi har ingen lösning mer än att vänta på att de ska mogna och att äta i skift så länge. Vi vuxna blir tokiga om vi ska försöka äta själva samtidigt. Jag försöker äta färdigt innan barnen kommer till matbordet medan maken har barnen i ett annat rum. Sen under måltiden hjälper jag barnen och maken får äta. Eller tvärt om. Barnen äter också i skift. I alla fall försöker vi göra så här. Jag kan nog inte beskriva den stress vi känner i ord. Det blir inte bättre av att man själv är hungrig och har griniga ungar som inte förstår att de är griniga p g a hunger. Och ofta så känner vi oss misslyckade för att vi inte lyckats uppfostra barnen bättre. (Men det går inte att uppfostra bort autism och de andra två är rätt små än så länge.)
Det är väldigt vanligt att autister har svårt att sitta still vid matbordet och äta upp. Vår son har förmodligen ADHD också, vilket inte gör det enklare för honom. Annars tror jag det är en kombination av saker som gör att han springer iväg: Han har myror i byxorna, det är många ljud och synintryck vid matbordet som är jobbiga för honom, det är jobbigt att äta, speciellt med bestick och han känner inte hunger lika tydligt som oss andra. Dessutom kan den "törstiga" handen inte vifta samtidigt som han äter (om han inte viftar med maten vilket han gör hela tiden). Så han springer iväg, och springer iväg... Jag ljuger inte om jag skriver att vi vid vissa måltider tjatar tillbaka honom till matbordet 20-30 gånger. Och de små barnen gör som han gör och inte som pappa och mamma säger. (Tro mig, vi försöker verkligen uppfostra dem till rätt måltidsbeteende.) De tittar på sin autistiske bror och tror att det är så man gör när man äter här hemma. Och vi vuxna springer hela tiden för att hämta olika saker till barnen (mer dricka, en ny sked, peppar, osv), eftersom M har svårt för att vänta. "Jag vill ha mjölk. Mjölken, mjöööölken, MJÖÖÖLKEN!" Även detta otåliga beteende härmar de små, samtidigt som de sitter och balanserar på tripp-trappstolar emellanåt med de små rumporna halvt i luften. De pekar och skriker efter det som de vill ha, som om deras små liv var i fara.
Lösningen? Ja, vi har ingen lösning mer än att vänta på att de ska mogna och att äta i skift så länge. Vi vuxna blir tokiga om vi ska försöka äta själva samtidigt. Jag försöker äta färdigt innan barnen kommer till matbordet medan maken har barnen i ett annat rum. Sen under måltiden hjälper jag barnen och maken får äta. Eller tvärt om. Barnen äter också i skift. I alla fall försöker vi göra så här. Jag kan nog inte beskriva den stress vi känner i ord. Det blir inte bättre av att man själv är hungrig och har griniga ungar som inte förstår att de är griniga p g a hunger. Och ofta så känner vi oss misslyckade för att vi inte lyckats uppfostra barnen bättre. (Men det går inte att uppfostra bort autism och de andra två är rätt små än så länge.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)