Var fick han det ifrån?

Det finns många olika teorier om varför vissa individer får autism, men man vet ännu inte vad autism beror på. Man har sett att hjärnan fungerar lite annorlunda. Det sägs att upp emot 80% av alla barn som får diagnos, har släktingar med dragen. Och i många familjer finns flera barn med autism eller drag av autism. Det finns helt klart en ärftlig komponent, oavsett vad som utlöser det.

På mitt jobb, där vi jobbar med matematik, är vi 4 stycken av 12 som har barn med samma diagnos. Är det en slump? Naturligtvis inte! Många aspergare har lätt för logik och matematik. Betänk också att av dessa 12, har inte alla barn och någon har kanske barn som ännu inte fått en diagnos. Vi brukar kallas ett speciellt gäng av de andra i företaget. Jag har själv fått höra att jag är "atypisk" för gänget och känner inte alls att jag har asperger. Men varför har jag själv lätt för, valt att utbilda mig och arbeta med matematik? Jag är väldigt logisk och har många gånger känt mig annorlunda jämfört med andra kvinnor. Min man brukar säga att jag är som en killkompis, fast tjej. Varför? Allt detta funderar jag mycket på? Jag tror att förklaringen finns i mina gener.

Min pappa är en mycket intelligent man, väldigt logisk och bra med siffror. Har varit företagsledare och chef för flera hundra personer. En noggrann man med full koll på läget. Allt skrivs upp i att-göra-listor och inget lämnas åt slumpen. Ändå så är han väldigt speciell. Hans sätt att ha ögonkontakt med folk är inte helt naturlig. Han sätt att samtala inte alltid normalt. När han hälsar på mig har han 15-20 historier han vill berätta. När han berättat allt tar det stopp och så är han tyst, eller så börjar han om. Om man själv berättar något kan han gå iväg mitt i en konversation. I sitt liv har han bara haft några få vänner. Jag har själv inte tänkt så mycket på det, förrän jag fick M. Jag har ju varit van vid min pappa och inte tänkt att han är så udda som han faktiskt är. Jag tror att han är en extremt högfungerande aspergare och att han är det beror på att han besitter förmågan att själv göra sitt schema dvs planera in sin tid med listor. Jag är väldigt lik honom på många sätt (logisk, strukturerad, gör alltid att-göra-listor), men tror att jag besitter den sociala förmågan - kanske för att jag är kvinna?

Min man är också en mycket intelligent man. Fråga honom något om datorer eller hans fritidsintressen och han vet allt, eller i alla fall ofantligt många detaljer. Han har extremt bra minne, så han är lite som ett uppslagsverk inom de områden som intresserar honom. Och han har den sociala förmågan. Däremot har han s k överkänsliga sinnen något som många aspergare har. Han upplever många saker väldigt starkt, som lukter. Går han in i ett rum så ser och hör han allt på en gång. Alla intryck trillar på honom. Och han säger att han kan ha 20 tankar i huvudet samtidigt, hur taklampan i ett rum är konstruerad, vad som finns bakom takpanelen osv osv. Själv blir jag snurrig och disträ om jag har fler än 2 tankar i huvudet samtidigt och jag funderar nästan aldrig på hur saker och ting är konstruerade.

Det finns dessutom andra personer i bådas våra släkter som har vissa av de här dragen. M har fått generna, från båda sidor. Vissa av dragen kommer mer från min sida (de asociala dragen) och andra från min mans sida (överkänsliga sinnen). Jag tror det, för autismen har blivit extra stark i honom. T ex har han fått tics, som ingen annan i släkten har.

Att jämföra två bilder

Min man (som själv erkänner att han har många aspergerdrag bl a minne för detaljer) och jag hade precis en diskussion som jag vill dela med mig av. Av en händelse började han prata om att hans ögon är lite assymetriska och att ögonbrynen sitter på lite olika höjd. Jag hade inte tänkt på det förut. "Titta!" sa han och började hålla  för ett öga i taget. "Vad gör du?" sa jag märkbart irriterad. "Jag kan ju inte jämföra när du gör så där!" Jag tyckte han var helt knäpp, för hur kan man jämföra om man inte ser båda ögonen samtidigt. Sen förklarade han: "Det blir för mycket detaljer. Först memorerar du hur det ena ögat ser ut. Titta på det här ögat och memorera i mm hur långt det är mellan ögonfransarna och toppen av ögonbrynet. Sen tittar du på ögonformen och memorera den. Titta nu bara på det andra. Visst ser du att det högra ögat är lite rundare och att ögonbrynet sitter högre." Ja det gjorde jag efter ett litet tag, men gud vilket ansträngande sätt att se det på. Och jobbigt för mig att hålla de små detaljerna i minnet. Visst har jag ett väldigt välutvecklat bildminne, men detta var för mycket även för mig. Det enklaste för mig är att se båda ögonen samtidigt och sätta hjärnan i "finn-fem-fel"-läget, titta först på båda ögonbrynen, sen ögonformen osv. Jag ser på några få sekunder om det ena ögonbrynet sitter högre än det andra, och tror att de flesta andra neurotypiska gör det också. Ögonformen tar lite längre tid, men det går mycket fortare om jag ser båda ögonen samtidigt. Ser jag ett i taget får jag titta om och om igen. Vi ser och minns på olika sätt han och jag, men inget är fel. Båda sätten funkar ju.

Sen avslutade han diskussionen med en typisk aspie-kommentar: "Jag minns alla små detaljer tydligt, så jag kan jämföra bilderna. Jag vet t ex vilket av dina ögon som är rynkigast." Hm, vilken fru vill höra den kommentaren från sin man? Men jag är van. :) Några dagar innan vi gifte oss provade jag brudklänningen och frågade hur jag såg ut. Jag var gravid i vecka 26 och hade gått upp några kilon. Han svarade: "Ja vitt är inte riktigt din färg..." (Vitt förstorar! Det visste vi båda två.) Han brukar vara rätt bra på att komma med smidiga svar, för han är väldigt socialt kompetent, men ibland slinker det ur honom någon sån här kommentar.

Det händer inget förrän föräldrarna trycker på

Idag var en riktigt bra dag. Jag blev uppringd av två personer från habiliteringen. Den första var kuratorn angående ADHD. Hon skrev utan tvekan en remiss till ADHD-teamet. Skönt! Det verkar som att de brukar göra så när föräldrarna är oroliga. Hon var medveten om att vi hade berört frågan tidigare, men sa att vissa delar av autismen visar sig på samma sätt som ADHD. Det jag tänkte för mig själv är, att om vissa autister uppvisar samma symptom som ADHD medan andra faktiskt har det, borde väl den saken utredas per automatik? Som det är nu verkar det bara finnas två olika team och de kan bara sina egna områden. Det behövs experter på både och för att veta skillnaden!

Den andra som ringde var arbetsterapeuten. Hon skrev ut en klocka med blinkande lampor direkt över telefonen. Det kan alltså gå snabbt! Och sen bokade vi en tid då hon kan titta på hans problem med finmotoriken. Om handen bara viftar, så blir det nämligen inte så bra när man skriver och målar...

Nu i efterhand så är det bara att konstatera att Ms fröken hade rätt när hon lite diskret sa till mig: "Min erfarenhet är att det händer inget förrän föräldrarna trycker på. Ett litet tips..." Jag tänker på de barn där föräldrarna stoppar huvudet i sanden istället för att se sanningen i vitögat. Det är verkligen inte rätt att det ska vara så. Dels ska man inte behöva trycka på så som jag gjort. De borde lyssnat första gången jag sa något, inte tredje och när föräldrarna inte trycker på ska skolpersonalen kunna göra det i deras ställe. Barnen är viktigast och de behöver stöd oavsett om föräldrarna inser eller inte. Speciellt då de har föräldrar som inte inser!

Att säga hej och hejdå

Imorse när vi gick till skolan kom tre barn och gick här ute på vår gata; två stora pojkar och en liten flicka något år äldre än M. "Hej!" sa han till henne och vände hela sitt lilla ansikte och tittade rakt på henne. Hon såg lite konfunderad ut. "Hej!" sa han en gång till när hon inte svarade. "Hej!" sa hon lite förvånat. "Vet du varför jag hejade på henne fastän jag inte kände henne? Det är för att det kan vara rätt så trevligt att heja på någon man inte känner." förklarade han för mig när hon hade gått förbi. Jag blev väldigt paff, för i flera år har vi tränat honom i att säga hej och hejdå till alla på dagis, utan att det gått fram hos honom.

Jag tror han tänker att det är överflödigt, för man ser ju att den andra människan kommer eller går. Jag har förklarat att "hejdå" är ett kort ord för "Nu går jag, så leta inte efter mig", så att han ska ha en logisk förklaring till det och "hej" betyder "Nu har jag sett att du kommit". Jag har ändå fått påminna honom om att säga hej och hejdå varje dag, så ni kan säkert gissa hur glad jag blev idag!

Jag var tvungen att berätta det för hans skolfröken. Vi har tränat på det, sa hon. När vi var ute och gick hejade jag på en gammal dam och M frågade varför, så jag sa att det kan vara ganska trevligt att heja på någon man inte känner. Tänk vad han lär sig just nu! Får se om han snart börjar säg "Godmorgon" till mig istället för "Vet du...." som han börjar varje dag med just nu.

Mobbning

Jag läste i en av alla dessa böcker jag läser (om Asperger), att det är lite högre risk att man blir mobbad om man har Asperger. Det är kanske inte så konstigt om man har svårt för det sociala samspelet och även har ett udda beteende. Om man är en liten pojke som har svårt för att ta kontakt med andra barn och mest springer runt och viftar med en massa pinnar och löv på rasterna, så är man helt klart i riskzonen. Barnen är bara 6 år nu och lärarna är alltid med på rasterna, men hur blir det i framtiden? Det är naturligtvis en av anledningarna till att vi vill få bort viftandet, eller att han åtminstone bara ska göra det hemma.

Som väl är, går han på en väldigt heterogen skola. Där finns barn från många olika kulturer, med olika religioner och av olika socialklasser samt någon i rullstol och två andra barn med samma diagnos som honom. Det tycker jag är bra. För om det finns barn med hemspråksundervisning och särskild undervisning av andra skäl, så sticker man inte ut lika mycket ifall man är en liten pojke som viftar med saker och har en resursperson som stöttar en med det mesta. Dessutom så lär han sig hur olika människor kan vara, och att det är okej att alla inte är lika. Han kommer få lättare att acceptera sig själv sån som han är - det är jag helt övertygad om.

Men jag är naturligtvis ändå orolig för att han ska bli mobbad utan att vi märker det. Märker vi det, så tar vi tag i det direkt. En kompis till mig som själv varit mobbad, lärde mig en jätteviktig sak. Det var när hon berättade för mig att det visade sig att även hennes lillebror hade varit mobbad under många år, men inte berättat det för föräldrarna för att han inte ville göra dem ledsna. Han hade ju sett hur ledsna de blivit av mobbningen av henne. Man ska alltså inte säga till barnen att berätta om mobbning eftersom man blir ledsen om de blir mobbade. De riskerar göra tvärt om, dvs hålla tyst! Jag säger till M att det enda som gör mig ledsen är ifall jag inte får hjälpa honom om någon är dum mot honom.