M och hans inlärning

M läser sista terminen nu i nian. Snart är det dags för gymnasiet och därför har jag faktiskt bett om att M ska få fler läxor, så vi vänjer oss vid den saken. Annars kommer det blir en chock att börja gymnasiet. Han vill läsa natur eller teknisk linje dessutom. Jag är inställd på att vi kommer få hjälpa M mycket hemma med läxorna. Jag har gått naturvetenskaplig linje och maken teknisk linje och därtill utbildat oss på universitet inom naturvetenskap och teknik så det ska nog gå bra. Vi vet också vad som krävs för att man ska klara dessa gymnasieutbildningar med betyg att söka vidare på. Det kommer bli tufft men vi kommer hjälpa honom.

M är dock inte riktigt med på noterna. Han tror att det är fusk om han tar hjälp av oss. Idag satt han med en hemskt jobbig text på tyska. Den tog jättelång tid, så jag fick avbryta och titta vad som pågick. Han satt och försökte googla jättesvåra tyska ord i translate. Det är också svårt när man har problem med korttidsminnet att hålla många översatta ord i huvudet för att översätta hela meningen. Och därtill byta ordföljden som det är på tyska. Inte konstigt att det kändes som att uppgiften tog honom oändlig tid.

Så vi började titta på texten tillsammans och då gick det bra. Jag läste högt för honom och så översatte vi tillsammans. Texten var något att bita i även för mig som läst tyska på gymnasiet också.

Jag förklarade för honom att det enda som spelar någon roll imorgon, när de ska få frågor på texten att jobba med, är hur pass bra han kan texten, inte hur han har lärt sig den. Och att det inte är mer fusk att fråga en förälder än att fråga google. Det kunde han hålla med om.

Och jag har också förklarat för honom att det (tyvärr) är så att akademikerungar brukar ha det lättare att klara sig i skolan just för att de kan få hjälp av sina föräldrar. Det är lite som att ha en extralärare hemma. Säger du nej till att få hjälp av en extralärare?

När jag la fram det så så hörde han hur dumt det lät att inte ta emot hjälpen.

Hur jag förklarade sömnen för lillebror

Jag skrev ju att man kunde göra ett seriesamtal och förklara det här med djupsömn och ytlig sömn för lillebror för att förklara vad som hände när jag försov mig så han kom för sent till skolan. Han fick för sig att jag gjorde det med flit eftersom jag inte kollade på klockan när jag sov.

Jag tänkte att vi även kunde googla sömn tillsammans och lära oss om dess stadier.

Sen kom jag på hur otålig han brukar vara och hur lite tid jag brukar få med att förklara saker innan han säger: "Okej, okej jag fattar!" och vill bli av med mig. ADHD i ett nötskal. Är det inte tillräckligt roligt så dyker dopaminet och han tappar intresset. Ibland så överförklarar man rent generellt för barn, speciellt ADHD-barn tänker jag. Seriesamtal är bara bra om barnet är mottagligt. Så jag beslutade mig för att fatta mig kort och att slänga in lite humor för att det gör att saker fastnar lättare hos honom för att dopaminet då åker upp. Ju äldre jag blir och ju fler svåra situationer jag varit i, desto mer humor plockar jag in. Låg-affektivt bemötande och humor i kombination är det som funkar bäst på lillebror. Det avvärjer de flesta kriser, om inte annat köper en tillräckligt med tid för att man ska kunna tänka klart och åtgärda grundproblemet.

Jag berättade för honom att det fanns ytlig sömn då man lätt vaknar och djup sömn då man inte vaknar. Jag kom på att han faktiskt visst hade sett någon i djupsömn:

"Du vet när du försöker väcka pappa för att du vill spela med honom, och han är helt omöjlig att väcka och han inte skulle vakna ens om man sa att tredje världskriget hade startat. Och man skulle kunna släppa en atombomb bredvid honom utan att han skulle vakna. Sån var jag när jag försov mig. Så jag gjorde inte det med flit."

Lillebror drog på munnen åt det med världskriget och atombomben. Poängen hade gått fram.

Det är ju uppenbart att lillebror trott att "så här sover mamma" =lätt, oftast och "så här sover pappa" =djupt. Ungefär som tvåspråkliga barn tidigt tror att ena språket är så mamma pratar, och det andra så pappa pratar. (Sen lär de sig förmodligen att båda kan prata båda språken fast på lite olika sätt och olika mycket, om de kan det.)

Varför jag förtjänade ett "Fuck you!" enligt lillebror

Precis innan lillebror skulle gå till skolan hade vi följande konversation:

Lillebror: "Du borde skaffa dig en väckarklocka."
Jag: "Det har jag redan en. Men jag hörde nog inte den idag"
Lillebror: "Men varför tittade du inte på din klocka?"
Jag: "För att jag sov. Tittar du själv på klockan när du sover?"
Lillebror: "Ja, jag tittar på min klocka."

Han har alltså inte fullt begripit hur sömn fungerar. Han är själv väldigt lättväckt, men har inte fattat att det finns något som heter djupsömn. Han minns ju inte den själv så det är kanske inte så konstigt. Så klart att han bara minns de gånger som han har vaknat till och tittat på klockan och sen somnat om, inte de gånger han legat som en klubbad säl utan att vakna för minsta ljud.

Alltså trodde han att jag försovit mig av illvilja eller lättja gentemot honom. Han fattade inte att jag verkligen inte hade hört väckarklockan. Det hör till saken att plutten var vaken i natt och inte somnade om förrän vid 4-tiden, så jag var nog i djupsömn klockan 7 i morse. Men hur som helst, så var det inte konstigt att lillebror svor åt mig. I hans hjärna så hade jag låtit honom komma för sent med flit. Så klart att han tyckte att jag förtjänade ett "fuck you!".

Jag fick frågan på mitt förra inlägg (på facebook, inte här) om diskussionen om svordomen skulle tas sen, eller egentligen mer som ett påstående som att det var självklart att jag skulle göra det för att vara en god förälder. Mitt svar:

"En bättre strategi för ett autistiskt barn är att rita upp ett seriesamtal och förklara hur det egentligen gick till dvs vad som egentligen hände och vad det innebär när en förälder försover sig. Som du ser på efterföljande kommunikation har han inte riktigt begripit det här med att sova och medvetande. Så slipper han bli arg nästa gång för att han förstår vad som hände istället för att tro att jag gjorde detta mot honom med flit. Och då kommer inte heller någon svordom att slinka ut. Detta är lätt att missa. Ja, han är jättesmart på många sätt, flytande i engelska fastän han bara är 12 år och fattar många saker väldigt snabbt. Men det grundläggande som hur sömn funkar har gått honom förbi. Skev begåvning helt enkelt. Och det bästa man kan göra är att kärleksfullt fylla de luckorna istället för att klandra. Han vet redan att svordomar inte är trevliga och att det inte är passande att säga så. Så att skapa en konflikt kring det är helt onödigt. Men man kan absolut säga åt honom att det inte var trevligt sagt och att man inte vill höra sånt. Men som sagt, det vet han redan."

Idag försov jag mig - lillebror ryter till

Klockan 8.00:

Lillebror: "Var är min hamburgare?" (=standardfrukosten)
Jag, från sängen: "Ojdå förlåt, jag har visst försovit mig."
Lillebror: "Var är min hamburgare?"
Jag: "Jag har inte lagat den än eftersom jag vaknade nu."
Lillebror: "Då är det ert fel att jag kommer för sent."
Jag: "Ja, helt riktigt. Idag är det helt mitt fel att du kommer för sent."
Lillebror: "FUCK YOU!!!"

Okej, inte för att jag är förtjust i svordomar, men ni som har barn som fungerar på liknande sätt förstår att man inte bör fästa så stor vikt vid ord utan se det bakomliggande. Dessutom är det inte så särskilt smart att starta ett uppfostringsförsök med ett barn i affekt och/eller i tidsnöd över huvud taget. (Det kan man ta senare om man tycker att det behövs.)

Ni som har barn som inte vill gå till skolan eller har barn som liksom lillebror, historiskt har kommit försent ca hälften av dagarna för att tidsuppfattningen är dålig, morgonrutinen svår och motivationen noll ("jag kan komma när jag vill - de är ändå där och blir glada när jag kommer"), förstår hur glad man blir över attityden att det är viktigt att komma till skolan i tid. 😊

Ni som inte alls förstår detta och tänker "en sån attityd/svordom skulle jag aldrig tillåta" har förmodligen ett barn som funkar på ett helt annat sätt. (Glöm inte att jag också har ett sådant barn.😉 ) Eller så tar ni onödigt många strider.

Tack Nina!

Hej!
Det var ett tag sen jag har här sist. Tittade in nu precis och ville bara passa på att tacka dig Nina för din superfina kommentar:

"Hej,
Hittade din blogg när jag sökte på Aspberger. Kunde inte sluta läsa och fortsatte läsa allt till in på natten. Denna blogg är det bästa och viktigaste jag läst och det enda som hittills givit mig någon slags tröst. Kan inte riktigt förklara vad det är,men det är något med språket hur du skriver. Så direkt och ärligt, och så mycket viktigt ocg fint och kärleksfullt. Kommer fortsätta titta in här och hoppas på fler inlägg för som sagt, detta var det bästa jag läst på länge. Stort tack och julkram från Nina"

Tack för att du återkopplade detta och för att du peppar mig att fortsätta blogga. Anledningen till att jag inte bloggat på ett tag har varit att jag varit lite för nära den "berömda väggen" sen plutten föddes. Det blir så klart mer med ett barn till, så det är inget annat som hänt. Det finns inte mycket tid och ork över när man sover 5 timmar/natt. Om ni hamnar där så hoppas jag att ni också prioriterar därefter.

Men jag kommer igen. Det blir långsamt bättre här. Plutten är redan 2 år och de andra barnen växer och växer. Även om det inte är så lätt alla gånger så blir det lättare.

Och jag måste ju berätta för er hur det gått för lillebror i skolan och hur M lyckades välja själv till gymnasiet. :)