När någon skäller går budskapet inte fram

Lillebror och lillasyster lekte en lång stund idag på morgonen. De blev upprörda på varandra till och från, men löste konflikterna utan våld. Så helt plötsligt råkade lillebror putta ner lillasysters klosstorn av misstag. Då var gränsen nådd. Hon slog honom i ryggen flera gånger. Jag tog undan henne och lillebror verkade lugn. Tre sekunder gick. Därefter dök lillebror på henne, snabbt som en huggorm. Jag hann inte reagera. Han ryckte henne sitt hårdaste i ena tofsen. Hon grät så tårarna sprutade.

Maken som stod en bit bort blev enormt arg på lillebror eftersom han tyckte att han hade tagit till övervåld. Maken rusade fram och lyfte undan lillebror. Maken höjde rösten och förklarade för lillebror att han som är större och starkare än lillasyster inte behöver slåss tillbaka. Men budskapet gick inte alls fram. Maken var för aggressiv. Lillebror skrek: "Du ä dum!"

Jag gick fram till maken och ansträngde mig för att hålla mig lugn. Jag sa åt maken att lugna sig. Att budskapet inte går fram hos lillebror så länge man är arg. Lillebror ser nämligen bara "hur:et" (pappa är arg) och kan inte ta in budskapet dvs "vad:et" som man försöker få fram (=du får inte slå lillasyster, även om hon slår dig först).

Maken uppfattade mig förstås inte som lugn. Mitt budskapet gick inte fram hos honom, i sin tur. Han fortsatte att vara arg och försöka nå fram till lillebror. Jag tog ett djupt andetag och sa samma sak igen. "Du bara hackar på mig nu." svarade maken. Det blev rätt komiskt, för det var uppenbart att maken bara hörde "hur:et" (hon skäller på mig), inte "vad:et" (lugna dig, så kan lillebror ta emot ditt budskap). Sån är maken nästan alltid. Han klarar inte att höra mitt budskap om han känner sig verbalt attackerad. Jag tog sats och provade att omforumlera mig:

"Det är just det här jag försöker säga. Just nu hör du inte mitt budskap, för att du uppfattar mig som arg. Det är så här lillebror känner just nu."

Maken blängde surt på mig och sa:
"Jag är lillebror." (De är väldigt lika.)

Han tyckte m a o inte att jag skulle tala om för honom, hur lillebror är. Maken fokuserade på att han vet att lillebror kan hålla tillbaka ilskan. Att han inte behöver slå lillasyster i det läget. Mitt budskap hade alltså fortfarande inte gått fram. Jag samlade mig, och förenklade budskapet, så att maken skulle kunna ta emot det:

"Det är ju det jag säger. Ni funkar likadant. Men mot lillebror just nu är du mig. BLI INTE MIG MED LILLEBROR!"

Den där sista meningen gick fram. Maken tänkte efter och lugnade sig. Jag var tyst och lät det sjunka in hos honom. När några minuter hade gått, sa jag till maken:

"Och den bästa stunden att förklara, är inte precis när ni är upprörda. Det är efter en stund, när ni lugnat ner er."

Maken höll med och inflikade:

"Eller när vi är nyvakna och hungriga som jag är nu."

Jag lät maken vara ifred. Tog barnen som hade lugnat ner sig för länge sen och ritbrädorna. De fick en saga om två ("helt andra") barn, som första gången valde att slåss när någon råkade vält ett torn. Då fick båda ont och blev ledsna. Andra gången så förklarade de för varandra vad som hade hänt, bad om ursäkt och hjälptes åt att bygga upp tornet igen. De var glada och fortsatte leka och ha kul. (Jag gör mycket så nu: Ritar en ritsaga för att förklara vad som gick snett. Sen ritar jag raskt en liknande saga där barnen gör rätt, för att ge lillebror och lillasyster verktyg för konflikthanteringen. Måste fixa appen Ritprat....)

När vi var klara med sagan, hade maken ätit färdigt.

"Hörde du nu hur jag gjorde?" undrade jag.

"Ja, det var jättebra" svarade maken.

Släckningsarbete pågår: Var god stör ej!

Jag lyssnade på det här inslaget och där berättar man (på engelska) att kolesterol blivit oskyldigt anklagat att skapa hjärtinfarkt. Kolesterolet är inte orsaken, utan det är där för att laga skadan. Inflammation är den riktiga boven. Att anklaga kolesterol för att skapa åderförkalkning, är lika dumt som att anklaga brandmännen för eldsvådorna, bara för att de oftast råkar vara där när det är en eldsvåda.

Jag kom på att det är precis så för oss NPF-föräldrar, när folk drar slutsatsen att barnen är stökiga enbart för att vi är kassa föräldrar som uppfostrar dem fel. Ni vet, när våra barn har ett sammanbrott (utbrott) på något offentligt ställe och vi bara försöker ta hand om dem och lugna ner dem. Att släcka deras känslomässiga brand. Ja visst, vi är där på "brottsplatsen" och har varit med barnen hela deras liv. Och vi gör en massa saker som känns konstiga för den som tittar på. Men vi släcker faktiskt bränder. Vi skapar dem inte.

Om jag skulle råka stanna vid en eldsvåda och titta på brandmännen, när de försöker släcka elden - inte får jag för mig att jag vet bättre än dem. Inte börjar jag genast leta fel i deras metoder. Jag har varit med på ett antal brandövningar genom åren, så lite erfarenhet har jag allt. Jag har släckt med olika släckare, vatten och brandfilt. Men jag skulle aldrig drömma om att kritisera brandmän under arbete. Självklart vet de bäst. Jag är bara en liten amatör. Varför är det så att vi NPF-föräldrar blir allmänt villebråd i motsvarande situation? Varför anser folk att de har rätt att blänga på oss och säga snäsiga kommentarer, mitt under vårt viktiga släckningsarbete?

Nu menar jag inte att vi NPF-föräldrar är motsvarigheten till brandsoldater och alla NT-föräldrar är amatörer. Jag menar att vi alla är motsvarande brandsoldater till våra egna barn, men med andras barn så är vi bara amatörer.

Visst är det så att NPF är ärftligt så att många föräldrar har egna svårigheter, som kan leda till högre stress när barnet har ett sammanbrott. Men det kan också innebära att föräldern har en extra god förståelse för barnet i det läget. Just för att föräldern funkar likadant. Hur som helst, så kan detta få folk att undra och dra felaktiga slutsatser om orsak och verkan.

Och när det gäller släckningsarbetet, så kan det faktiskt vara olika tekniker som behövs till olika typer av eldsvådor. Man häller inte vatten på olja, t ex. Och pulver förstör all datorutrustning i en byggnad. Det måste man vara medveten om, när man drar igång pulversläckaren. Släckningen är snabb och effektiv, men den ger också stor skada. Det tar lång tid att komma tillbaka till ursprungsläget efteråt, eftersom man måste städa bort allt pulver. Kanske är det smartare och fullt möjligt att välja en annan metod?

Tyvärr är det så att många misstolkar föräldrarnas släckningsmetoder, som orsaken till barnets beteenden. Om man mutar sig ur en svår situation. Eller vägrar att sätta hårt mot hårt och därmed eskalera ett utåtagerande barn. (Det vill man absolut inte, för då tappar man den lilla kontroll man eventuellt har över situationen.) Ja, då tycker folk att man får skylla sig själv. Och förtjänar att få höra det också.

Precis som det är väldigt korkat att kasta sten på brandmän som släcker en eldsvåda, är det lika korkat att kasta menande blickar och fälla nedsättande kommentarer till föräldrar som utför släckningsarbete.

Kris när båda föräldrarna mår dåligt

Jag lyssnar just nu på Svenny Kopp på YouTube. En mycket klok kvinna som kan mycket om autism och ADHD, speciellt angående flickor. Jag rekommenderar er alla att lyssna på henne, fastän det tar lite tid. Speciellt om ni har en flicka som har svårigheter av något slag. Vissa av sakerna som hon berättar stämmer även bra på män och pojkar, så det är väl värt att lyssna på detta för alla med NPF i familjen. Ja, eller egentligen för alla. Alla känner vi ju människor med NPF.

Svenny säger bland annat att skilsmässor är extra vanliga i familjer med NPF-barn. Hon säger att NPF-familjer lever under enormt stor press. Och att de föräldrar som själva har NPF, har det oerhört svårt att få ihop vardagen med barnen. Att det bara blir för mycket med allt de ska komma ihåg och sköta. Detta verkar ju fullt logisk att allt detta sätter stor press på förhållandet. Nu är maken och jag verkligen inte på väg att skiljas. Absolut inte. Men på något sätt kan jag förstå fenomenet, inbillar jag mig. Det är en enorm stress och press här hemma. Och även om maken är en mycket kompetent och omtänksam pappa, så är det uppenbart att han har svårigheter inom vissa områden, som t ex att komma ihåg viktiga detaljer och planera. Det sätter i sin tur lite extra press på mig, som då kanske inte alltid blir mitt trevligaste jag, om jag ska vara ärlig. Och när jag är lite kinkig ökar stressen för maken eftersom han ju verkligen inte vill göra fel, glömma saker och göra mig upprörd. Och så är den onda cirkeln igång. Naturligtvis blir även barnen mer stojiga när de märker att mamma och/eller pappa är ur balans. Affektsmitta kallas det. Som om man inte har nog med problem i en NPF-familj som vår.....

Igår var en oerhört tuff dag. Vi mådde båda dåligt. Maken har ju haft ont i bröstet ett tag, men jag har nästan alltid varit frisk. Nu på sistone har jag, som jag skrev i föregående inlägg, haft problem med bihålorna. Igår var jag så dålig, att jag fick gå undan och lägga mig. Maken hade inget annat val än att ta hand om allt själv, fastän han hade ont. Det är tufft att inte ha någon som känner barnen utan och innan och kan hoppa in med kort varsel i dessa situationer. Jag kan i och för sig ringa min snart höggravida syster, men det känns ju bara helt fel att utsätta henne för denna stress i nuläget.

När jag låg där och blundade och hade ont, så funderade jag på hur de (ni) ensamstående gör det i det läget. Om man inte har någon att ringa som hjälper till - vad händer då? NPF-barn klarar sig sällan själva någon längre stund. Och små barn har inte så mycket förståelse alla gånger. Det märkte jag. Trots att jag sagt att jag hade huvudvärk och hade förklarat vad det innebär, så fick jag på kort tid en gosedjurskatt dängd i huvudet, en iPad upptryckt i ansiktet med flimrande ljus och skrik i örat. Jag fick rusa undan till ett mörkt tyst rum. Jag var väldigt tacksam för att maken fanns där och kunde ta över.

Det var nog den ansträngda situationen som öppnade ögonen på maken. Normalt sett, så brukar han få gå undan och lägga sig när han mår dåligt. Nu fick han härda ut. Han sa: "Vi måste verkligen dra ner tempot på de här ADHD-barnen." Ofta så skriker de rätt ut när något går emot dem. Lillasyster var nog ovanligt skrikig igår. Lillebror var på bushumör, och M var på ovanvåningen och spelade datorspel. När M ville ha hjälp så bara skrek han rätt ut. Det är ju inte så att vi inte jobbar med detta.... Vi försöker lära barnen att vänta, att komma och fråga snällt, och ibland så gör de det. Men det går inte att fostra bort autism och ADHD, som bekant. Vid vissa tillfällen så skriker de rent ut. Det är svårt att komma ifrån. Det bara är så.

Det finns även fördelar med att vara sjuk. Man tvingas själv att dra ner på tempot. Något som jag behöver... När jag satt där i soffan, så hörde jag hur maken busade med lillasyster. Hon brukar normalt skrika då, och det är mest det jag brukar höra. Nu hörde jag hur kul hon hade och att hon faktiskt skriker av förtjusning. Jag var glad för att jag hörde hur go han är mot henne.

De här svårigheterna som maken har i vardagen, med att komma ihåg och planera, kan jag ju faktiskt sköta åt familjen. Det är en lätt sak för mig. Vänliga påminnelser gör ofta susen. Han vill oftast ha den hjälpen. Dessutom som gör han annat t ex sköter alla matinköp. När man mår fysiskt dåligt, så kommer NPF-svårigheterna i ett annat perspektiv. Vad är väl "lite NPF", jämfört med när man inte kan stå på benen? Vi tycker ju om varandra fortfarande. Och det är det viktigaste.

Huvudvärk som ger en tankeställare

Jag inte bloggat så mycket på sistone, på grund av huvudvärk till och från. Jag har problem med bihålorna på ena sidan ansiktet. Förmodligen inflammation. Just nu mår jag bra, men stundtals blir jag helt däckad.

Och på något sätt så har jag fått problem med synen. Inte för att jag tror att det är i ögonen problemet sitter. Jag tror att det kan vara någon svullnad som trycker på ögat och gör att det gör ont att titta med vänster öga. Det gör ont när jag rör ögat, och jag har blivit ljuskänslig. Solljuset gör ont. Och jag är även känslig för höga ljud och många intryck. Jag noterade också, att det stundtals gör så ont att det blivit jobbigt att prata. Jag har behövt samla kraft för att orka få fram orden.

Okej, nu är verkligen inte huvudvärk samma sak som NPF, och bör förmodligen inte jämföras. Men detta ger mig ändå tankeställare. För de som har autism/ADHD får ofta höra "Skärp dig!" och att de överdriver när de klagar på sinnesintrycken, eller inte svarar på tilltal. Vad vet vi andra om hur de upplever tillvaron? Om någon hade sagt så till mig när jag ligger där och känner mig helt utslagen, hade jag förmodligen antingen blivit tokarg, eller helt knäckt.

Efter mejlet till dagisföräldrarna

Ikväll tänkte jag berätta vad som hände på dagis, efter att vi hade informerat dagiskompisarnas föräldrar om lillebrors diagnos (=autism med hyperaktivitet). Maken och jag skrev ett mejl, som ni hittar här.

Flera av föräldrarna svarade att de tyckte det var bra med information, så de vet vad de ska säga till sina barn. Och hur de och barnen ska agera om en svår situation dyker upp. Men det är svårt att veta vad precis alla tycker. Eller ens veta om de orkat läsa. Det finns de som inte kommenterat brevet, och det känns lite trist. Något borde de ju säga, eller skriva ett kort mejl tillbaka, typ: "Tack för infon!". Men, men jag bryr mig inte så mycket. Att de inte svarat säger mer om dem, än om vår familj..... Och jag kommer berätta om innehållet på nästa föräldramöte, så föräldrarna inte kommer undan, hehe.... ;) Det vill pedagogerna gärna, dessutom. Här jobbar vi som ett team.... :)

En liten flicka i gruppen har undrat lite extra över lillebrors bitande. Hon har sagt åt honom att han inte får bitas vid flera tillfällen. Hon tyckte också att jag skulle säga till honom. (Vilket ju är total verkningslöst, eftersom det är en impulshandling, under affekt.) Och hon nämnde sin pappa. Det är klart att denna familj har undrat. Speciellt efter att flickan blivit biten. Jag minns hur jag själv tänkte, när ett barn i Ms dagisgrupp bets. Så jag förstod den här familjen ganska väl, trodde jag.

(Om någon vill läsa om lillebror och bitandet och hur svårt det varit, så finns det lite info i dessa gamla inlägg: specialpedagogens tips om bitbarn och om när jag var tvungen att slå loss honom :( och lite om hur vi haft det hemma.)

Vid två tillfällen sa denna flicka även:

”Åh nej, nu kommer `lillebror´!” (hans namn)

Första gången sa en dagisfröken till henne. Andra gången hann jag före. Jag spände ögonen i flickan, och sa:

”Det där vill jag aldrig höra igen. Så säger man inte.”

Det är klart att jag måste försvara mitt barn, så han vet att han inte gjort något fel. Flickan blev lite paff. Hon och jag har annars en bra relation. Men sen den gången hörde jag inget mer sånt. Deras dagisfröken tackade mig, eftersom hon sa att barnen lyssnar mer när det inte bara är fröknarna som säger till hela tiden. Bra!

Efter att vi skickat ut brevet, så ändrade sig denna lilla tös märkbart. Hon mötte lillebror i hallen med ett leende och sa ”Hej ´lillebror´” (hans namn) och kramade om honom hjärtligt. Hon fick även med sig två andra tjejer att göra så. Det pågick några mornar, och varje gång så fick tjejerna beröm av mig för att de var så snälla och trevliga. (=Positiv förstärkning.) Men ärligt så tyckte nog faktiskt lillebror att det var lite för mycket….. Han sa dock inget utan lät dem krama honom, vilket var bra för barnens relation i längden. (Han gillar annars kramar.)

När jag träffade flickans mamma, så fick jag förklaringen till denna förändring. Hon tackade för brevet och berättade att hon hade pratat med sin flicka. Hon hade och sagt åt sin dotter att lillebror också måste få vara med. Att de måste vara snälla mot honom. Så himla bra gjort. Helt fantastiskt bra. 

Jag har påpekat för alla föräldrar jag träffat, att de bara kan fråga oss eller pedagogerna om det är något de undrar över. Jag tror på öppenhet. Folks fantasier och egenkomponerade förklaringar, brukar oftast vara värre än sanningen.