Det händer ibland att bitterheten söker mig. Att den liksom bubblar upp inom mig, om varför jag måste göra så mycket här hemma för tillfället. Jag vet ju om att han är sjuk, men vissa dagar bubblar bitterheten upp ändå. Inte alls charmigt, och absolut inte något jag önskar. Ett totalt energidränage. Jag har ett knep som funkar väldigt effektivt för mig, att hålla bitterheten borta.
Det har varit rätt illa med maken i perioder. Förr-förra våren var han sjuk i Crohns sjukdom (som nu verkar vara helt borta) och sen 1 år tillbaka har han haft återkommande hugg i bröstkorgen. Ni vet så där man känner när man öroninflammation, när det känns som att någon sticker en kniv i örat på den. Sådana hugg har han uppemot 200 om dagen, i bröstkorgen. Han kan vakna av dem mitt i natten. Och han har blivit runtskickad till olika specialister utan att de har inte hittat vad huggen beror på. Han har dessutom en knöl under revbenskanten långt in i kroppen.
Ett tag var vi väldigt oroliga att det var cancer. Vi googlade och googlade, och symptomen stämde överens med flera olika cancertyper i olika organ, bland annat bukspottskörtelcancer som hans kusin gick bort i vid 40 års ålder. Maken är 37 år. Det är klart att vi var väldigt oroliga. Vi båda tänkte tanken att jag kanske skulle bli ensamstående med barnen. Nu har de inte hittat någon cancer fastän de gjort en massa undersökningar. Det borde verkligen inte vara cancer. Pjuh!
Under den där tiden, när jag var som mest orolig för att bli ensamstående hann jag tänka lite grann kring det praktiska. Inte min favoritsak att tänka på, och jag är inte den som brukar ta ut saker i förskott. Men jag fick lite tankar om hur pass mycket tuffare det hade varit att vara ensamstående. Okej, nu kan man ju inte veta eller riktigt förstå, förrän man upplever en sån sak. Hur trött man blir i längden, hur mycket man har på axlarna osv. Men det jag insåg räckte..... Och helt plötsligt märkte jag hur viktigt det han faktiskt orkar göra är. Som till exempel att han klarar att sitta i soffan och läsa saga för ett eller flera barn. Eller åka och handla det nödvändigaste, fastän han har ont.
Att få det här perspektivet var otroligt nyttigt för mig.. Jag såg helt plötsligt allt han gjorde.
Han mår lite bättre nu till och från, men jag har ändå behållit det perspektivet. Det hjälper nämligen lika bra när barnstressen blir för mycket för hans NPF-hjärna. När han bara måste gå undan, fastän han inte varit med barnen särskilt länge. Och jag gjort mycket mer - kanske haft barnen i flera timmar före dess. Då exploderar nästan bitterheten inom mig. Men då säger jag till mig själv: "Jag är ensamstående. Jag måste klara det!" Fastän det inte är så, mer än tillfälligt. Då försvinner bitterheten eller minskar, och jag får ett betydligt bättre utgångsläge rent mentalt. Jag klarar att bita ihop bättre och fokusera på det jag måste göra, dvs ta hand om barnen. Han får gå undan, oftast utan någon sur kommentar från mig, och kommer därefter tillbaka till oss snabbare och gör sitt bästa. Igen och igen. Och jag känner mig så tacksam för att han är här hos oss, och gör så mycket han orkar. Jag ser det nu: Han han gör kanske inte lika mycket som jag, men han gör sitt bästa och han ger sitt allt. Han tömmer "energitanken" gång på gång. Det gör faktiskt inte jag.
söndag 6 januari 2013
lördag 5 januari 2013
Hur vi kommunicerar om problem
Jag fick en mycket viktig kommentar på det här gamla inlägget.
-------------------------------------
Jag tror nämligen, precis som du skriver, att med rak, öppen och tydlig dialog så kan vi lösa de flesta vardagsproblem och på det sättet bespara oss väldigt mycket småbråk och tjafs. Bråk som mer ofta än vad vi egentligen orkar blossar upp och blir oproportionerligt stora.
Och ta absolut aldrig saker i "stridens hetta". Vänta tills rätt tillfälle. Då får du dessutom mer tid på dig att välja orden med omsorg.
Om inte något av detta funkar, så kan du testa att använda poängsystemet. Fråga honom om disken t ex. Vilken poäng han ger att diska, från 1 till 10, där 10 är jobbigast. Fråga om dammsugningen. Se om ni kan hitta några saker där ni kan byta sysslor med varandra, eller fördela bättre. Då kanske han förstår vikten av kommunikation?
-------------------------------------
Jag tror nämligen, precis som du skriver, att med rak, öppen och tydlig dialog så kan vi lösa de flesta vardagsproblem och på det sättet bespara oss väldigt mycket småbråk och tjafs. Bråk som mer ofta än vad vi egentligen orkar blossar upp och blir oproportionerligt stora.
Har du något tips eller förslag på hur jag ska få honom att prata med mig?"
----------------------------------
Å vad jag känner igen det där! Mycket! Och ja, jag har tips.
Alltså för ett tag sedan då tyckte jag att vi skulle sätta oss ner och prata om allt. Även om jag verkligen försökte vara tydlig, så pratade jag på alldeles för mycket. Sa saker på flera olika sätt, för att han skulle förstå mig och mina känslor. Men jag bara förvillade honom. Han har svårt att förstå mina känslor, och det är inget jag kan ändra på genom att mala på om dem, på flera olika sätt. Så jag ansträngde mig för att säga saker på max ett eller i nödfall två
sätt. Och ännu tydligare. Jag tog bort en massa ord. "Kackel", för att
använda hans ord. :)
Många med AST har även svårt att förstå sina egna känslor, och då blir det ännu svårare att förstå andras känslor. Om det är så för din sambo, gör dessa samtal honom förmodligen väldigt obekväm och kanske till och med nervös.
Jag tog dessutom oftast för många problem på en gång. Han kunde inte komma ihåg allt vi hade pratat om. Det var inte särskilt tidseffektivt, helt enkelt. Jag började ta en sak i taget. Bort med de stora allvarliga samtalen alltså.
Jag sa:
* vilket beteende jag önskade, t ex "Jag vill gärna ha en puss och en kram direkt när du kommer hem från jobbet."
* och varför, eller egentligen vad han hade att vinna på det, t ex "Då blir jag automatiskt gladare resten av kvällen."
Om han sen undrar över detta, så kan jag även förklara motsatsen:
"Om du går förbi mig, direkt till barnen, så får jag för mig att du bara bryr dig om barnen. Jag vet att det inte är så, men ge mig en puss och en kram snälla! Jag kan inte hjälpa att jag fungerar så här."
Jag försöker alltså att förklara lite mer om hur jag fungerar, och att inte skuldbelägga någon av oss. Det går fram. Ja, eller gick fram. Jag fick påminna några gånger. Numera kommer han oftast ihåg. Gör han inte det, så går jag själv fram och ber om en puss och en kram. Han kan ju inte hjälpa att han är lite glömsk ibland. Huvudsaken är ju att han försöker.
Och timingen för samtal är otroligt viktig. Den kan jag nog inte ge dig några råd om. Jag tror att du vet bäst själv när han är mest talför. Efter maten? Efter sex? På kvällen? När han lagt sina intressen åt sidan? osv.
I ditt fall när det låst sig och han inte verkar vilja ens försöka, hade jag rått dig till att ta en sån där liten konversation, utan att säga "nu måste vi prata" eller liknande (stryker nog honom bara mothårs). Ta något som du vet att han lätt kan genomföra, men som ger stor effekt på dig. Beröm honom när han gör rätt. Bli glad! Få honom att förstå att han verkligen har något att vinna på detta. När han fattar poängen, så hoppas jag att han kommer börja kommunicera med dig på samma sätt tillbaka, om saker som är viktiga för honom. Annars uppmuntra det! På ett glatt sätt givetvis.
Och ta absolut aldrig saker i "stridens hetta". Vänta tills rätt tillfälle. Då får du dessutom mer tid på dig att välja orden med omsorg.
Om inte något av detta funkar, så kan du testa att använda poängsystemet. Fråga honom om disken t ex. Vilken poäng han ger att diska, från 1 till 10, där 10 är jobbigast. Fråga om dammsugningen. Se om ni kan hitta några saker där ni kan byta sysslor med varandra, eller fördela bättre. Då kanske han förstår vikten av kommunikation?
Hoppas att detta var svar på det du undrade. Skriv det annars, så försöker jag igen. Jag kan ge fler exempel också. Kommentera gärna igen om det är något mer du undrar, eller bara vill berätta hur det går.
Lycka till!
Fortsättning: Ms färgade glasögon
Ikväll så tog jag fram "träden" och glasögonen, för att testa lite. För att försöka lista ut varför det är på detta sätt.
Jag tog på honom glasögonen och satte det gröna trädet framför det blåa glasögonglaset, och det blåa trädet framför det gröna glasögonglaset. Det gjorde jag för att testa om det egentligen är blågrönt som behövs på båda ögonen. Men det blev för mörkt. Han såg ingenting.
Därefter jämförde vi glasögonen med "träden", med blått och grönt som han vill ha det: Grönt på vänster och blått på höger. Han sa att "träden" var lika bra som glasögonen. Egentligen borde glasögonen vara lite bättre, eftersom de också har styrkan +0.75 som han behöver för sin översynthet. Det kan ju även spela roll att nyanserna på träden och glasögonen är lite olika. Det kanske är bättre nyanser på träden, så det totalt sett blir lika?
Jag bad honom byta öga med träden: Blått på vänster och grönt på höger. Det gav inte samma effekt. Nu blev texten suddig.
Jag bad honom även att testa med andra färger. Han har ju redan gjort det tidigare, men det skadar inte att göra om det. Det blev inte bättre, utan var suddigt. Jag bad honom speciellt testa rött och grönt som jag vet finns på 3D-glasögon. Men det beror ju på att de gör 3D-filmer för sådana glasögon, i och för sig. I andra länder använder man rött och blått. Hur det funkar kan ni läsa om här. Det blev i alla fall inte heller bättre.
När han testade rött på vänster och blått på höger, sa han att det blev bättre på det högra ögat. Därefter testade vi när han blundade med vänster öga och hade blått på höger. Och blunda med höger öga och ha grönt på vänster. Men då blev han nog lite trött på själva testningen. Han sa att det var tvunget att vara båda ögonen i samverkan. Lite motsägelsefullt mot testningen med det blå-röda. Men, men..... Det är ju svårare att läsa med ett öga en två. Det var kanske det som gjorde att han sa; att det tvunget skulle vara båda ögonen?
Vi testade även med enbart blått på båda ögonen, men det var inte heller bra. Och sen grönt på båda ögonen. Han höll fast vid att det ska vara grönt på vänster och blått på höger. Om han var tvungen att välja bara en färg, hade han valt blått på båda. Jag funderar på om det kan ha att göra med att han kanske är högerdominant, dvs ser mest med sitt högra öga. Får testa imorgon....
Jag försäkrade honom om att han ska få precis de glasögon som han vill ha. Ett blått och ett grönt glas, bågar och allt. Är man så duktig att man själv kan berätta för optikern vad man behöver - då ska man få det också. :)
Hos optikern ska vi förmodligen få testa några olika mättnadsgrader (hur mörkt blå och gröna glas han vill ha) och nyanser (olika våglängder). De som finns hos företaget som optikern handlar med. I alla fall, så kan han läsa text som är 3-4 mm hög och rätt tunn, med både glasögonen och "träden". Good enough, tänker jag.
PS. Ska strax svara på alla era kommentarer, som jag ligger lite efter med. :)
Jag tog på honom glasögonen och satte det gröna trädet framför det blåa glasögonglaset, och det blåa trädet framför det gröna glasögonglaset. Det gjorde jag för att testa om det egentligen är blågrönt som behövs på båda ögonen. Men det blev för mörkt. Han såg ingenting.
Därefter jämförde vi glasögonen med "träden", med blått och grönt som han vill ha det: Grönt på vänster och blått på höger. Han sa att "träden" var lika bra som glasögonen. Egentligen borde glasögonen vara lite bättre, eftersom de också har styrkan +0.75 som han behöver för sin översynthet. Det kan ju även spela roll att nyanserna på träden och glasögonen är lite olika. Det kanske är bättre nyanser på träden, så det totalt sett blir lika?
Jag bad honom byta öga med träden: Blått på vänster och grönt på höger. Det gav inte samma effekt. Nu blev texten suddig.
Jag bad honom även att testa med andra färger. Han har ju redan gjort det tidigare, men det skadar inte att göra om det. Det blev inte bättre, utan var suddigt. Jag bad honom speciellt testa rött och grönt som jag vet finns på 3D-glasögon. Men det beror ju på att de gör 3D-filmer för sådana glasögon, i och för sig. I andra länder använder man rött och blått. Hur det funkar kan ni läsa om här. Det blev i alla fall inte heller bättre.
När han testade rött på vänster och blått på höger, sa han att det blev bättre på det högra ögat. Därefter testade vi när han blundade med vänster öga och hade blått på höger. Och blunda med höger öga och ha grönt på vänster. Men då blev han nog lite trött på själva testningen. Han sa att det var tvunget att vara båda ögonen i samverkan. Lite motsägelsefullt mot testningen med det blå-röda. Men, men..... Det är ju svårare att läsa med ett öga en två. Det var kanske det som gjorde att han sa; att det tvunget skulle vara båda ögonen?
Vi testade även med enbart blått på båda ögonen, men det var inte heller bra. Och sen grönt på båda ögonen. Han höll fast vid att det ska vara grönt på vänster och blått på höger. Om han var tvungen att välja bara en färg, hade han valt blått på båda. Jag funderar på om det kan ha att göra med att han kanske är högerdominant, dvs ser mest med sitt högra öga. Får testa imorgon....
Jag försäkrade honom om att han ska få precis de glasögon som han vill ha. Ett blått och ett grönt glas, bågar och allt. Är man så duktig att man själv kan berätta för optikern vad man behöver - då ska man få det också. :)
Hos optikern ska vi förmodligen få testa några olika mättnadsgrader (hur mörkt blå och gröna glas han vill ha) och nyanser (olika våglängder). De som finns hos företaget som optikern handlar med. I alla fall, så kan han läsa text som är 3-4 mm hög och rätt tunn, med både glasögonen och "träden". Good enough, tänker jag.
PS. Ska strax svara på alla era kommentarer, som jag ligger lite efter med. :)
Ms färgade testglasögon
I flera tidigare inlägg, har jag berättat att M har problem med syntolkningen på något sätt som jag fortfarande försöker förstå. En optiker har konstaterat att han har problem med ackommodationen, dvs att han har svårt för att ställa om att titta på långt håll, nära håll och långt håll igen, osv. Det verkar som att detta gör att han har svårt att tolka omvärlden i 3D, och en massa andra svårigheter. Den som vill veta mer om Ms synsvårigheter, kan läsa i detta gamla inlägg. (Och här kan du läsa om 10 tecken på att ditt barn behöver synterapi, om du är orolig för ditt eget barn.)
M har dessutom alltid hatat färgen rött och uttryckt att den lyser i hans ögon som lampor. "Måååååla den blå!" har jag hört säkert tusen gånger. Blått är favoritfärgen, följt av grönt, men han accepterar de flesta andra färger. Till och med rosa, som ju egentligen är ljusröd. Maken säger också att rött lyser i hans ögon, och jag har hört att vissa färger kan lysa i ögonen på andra med autism. Så det där tror jag absolut på.
Frågan är bara vad det beror på. Någon förklaring måste ju finnas. Är det något med själva ögat, eller hjärnans tolkning? För mig, som (teknisk) fysiker, så låter det som att det måste vara något fysiskt eller kemiskt i ögat, som gör detta fenomen. Färgerna är ju egentligen ett kontinuum dvs en övergående skala från lila till rött, men ögat ser med främst tre typer av tappar som är skapta för att se rött, blått eller grönt ljus. Ur wikipedias sida:
"Om alla typer stimuleras lika mycket, ser man vitt, och om ingen stimuleras ser man svart. Oftast stimuleras de olika typerna olika mycket, vilket leder till att man ser olika färger. De tre färgerna kallas primärfärger. Om man blandar två av dem får man sekundärfärger, och blandar man två sekundärfärger får man tertiärfärger, o.s.v. Felfunktion hos någon av tapptyperna ledar till olika grad av färgblindhet."
Jag kan ju inte låta bli att undra om det är något med den "röda tappen" hos mina killar. Eller är deras blåa och gröna tappar "trötta" på något sätt, så att den röda dominerar? Är deras färgseende skiftat på något vis mot det röda? Så att allt ser extra rött ut, så det röda blir "superrött"? Vad händer då om man tar bort lite av det röda, vilket borde kunna justeras med de två andra tapparna t ex genom att man skickar in färgat blått och grönt ljus i ögonen? Ja, det var en undran. Men det är något som inte stämmer med denna teori. Killarna är absolut inte är färgblinda. De klarar de testerna. Men de borde inte göra det, enligt wikipedia. De borde åtminstone vara lite färgblinda.
I Sabinas blogg kan man läsa att det finns institutioner som förskriver färgade glasögon och färgade överlägg (som man lägger på text), och som hävdar att det funkar för många. Bland annat Irlen Institute. Jag blev lite nyfiken på att skicka dit M, men närmsta testcenter finns i Berlin, och det är dyrt. Donna Williams som Sabina också länkade, rekommenderar dock inte Irlen (om man läser mellan raderna). Jag hittade även vass kritik mot Irlenmetoden, när jag googlade, bland annat denna sida. Sammanfattat för den som inte orkar klicka på länken, så finns det inga bevis för Irens metod, utan snarare motbevis. Och läraren som skrev kritiken hade själv testat och inte sett någon förbättring, mer än möjligtvis hos två elever. Sabina skriver dock att det är bevisat att sådana här besvär finns. Men kanske inte i samma utsträckning som Irlen Institute hävdar? Fast kanske är M, maken och kanske även lillebror, några av dessa få?
På Brain Power USA som Donna Williams rekommenderar, hittade jag två testkit man kunde köpa: Ett för autism och ett för dyslexi. Men det hade blivit dubbelt så dyrt sen Donna Williams skrev sin artikel. De hade blivit 3700 kronor + frakt för båda kitten. Jag skrev och frågade kundtjänst om de inte kunde ta bort de två provglasögon som fanns i båda kitten och ge mig ett lägre pris, men jag har inte fått svar än. Så jag struntade faktiskt i det helt. Det känns inte bra att handla av ett företag, vars kundtjänst inte svarar fastän man skickat två meddelanden.....
Dessutom kom jag på att vi faktiskt hade en leksak som jag kunde testa M med. Det är en leksak med "träd" som är tänkta att man ska ha för att lätt kunna blanda olika färger. Så här ser den ut:
Jag bad M testa att titta genom de olika "träden", men han visste redan svaret. Han hade lekt runt med den och upptäckt att han såg mossan på grannens tak skarpare om han hade ett grönt glas på vänster öga och blått glas på höger. Det var endast denna kombination som "gjorde tricket". Så här:
Tänka sig! Hur förvånad tror ni jag blev? Han hade hållt tyst om detta.
Jag testade med text i en bok, och han sa att texten blir tjockare med "träden" på detta sätt.
Vi åkte tillbaka till optikern som hade hittat hans ackommodationssvårigheter. Vi testade först lite olika kontrasthöjande glas som de brukar ge till patienter med ögonsjukdomar. De stänger ute vissa delar av spektrumet, så man ser skarpare. Samma glas kan även användas vid skytte och golf. Men M såg inte bättre med dem. Därefter gick optikern långt in i gömmorna och hittade faktiskt ett grönt glas och ett blått som hon kunde sätta på testglasögonen, tillsammans med Ms styrka (+0.75). Och jag behövde inte ens betala för denna extra undersökning. (Det ingick tydligen i avgiften för första besöket.) Tur jag inte ruinerade mig på Irlen eller Brain Power USA....
M blev nöjd. Texten var starkare denna gång också. Jag frågade optikern vad hon trodde allt detta berodde på. Hon svarade att hon tror att M är ute efter 3D-effekten, på något sätt. Men jag fick gå till någon professor, om jag ville veta exakt hur. Jag är inte helt övertygad. Kanske hör det ihop med tapparnas funktion ändå? Men varför olika färg på ögonen då? Borde inte ögonen ha samma fel? Hade det gått lika bra med blå-grönt på båda ögonen? Så att Irlens metod faktiskt hade funkat på honom. Men M hävdar bestämt att det ska vara grönt på vänster öga och blått på höger. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Men jag ska testa honom med läsglasögonen + "träden", så det blir blågrönt på båda ögonen.
Sen har vi det där som Harald Blomberg skriver att stressreflexerna (Moro-reflexen och fruktan-paralysreflexen) som M verkar ha kvar sen spädbarnstiden, kan påverka synen.... "Ciliarmuskeln, som kontrollerar ackommodationen...... är beroende av en lugn och avslappnad inre miljö för att fungera." (ur "Rörelser som helar, sidan 187.) Blomberg skriver vidare på samma sida: "Många barn med aktiva stressreflexer lider också av stark ljusöverkänslighet. Hos dem kan kontrasten mellan ett vitt papper och svart tryck utlösa stressreaktioner så att texten blir suddig och bokstäverna börjar röra sig och ibland helt försvinner." Är stressreflexerna grundorsaken till alltihopa? Och fyller glasögonen bara funktionen att minska kontraster ändå? Men varför "lyser det röda som lampor"? Om stressreflexerna är grundorsaken, går detta förmodligen att påverka med rörselseträningen. Det får vi se....
Jag förstår om det snurrar i huvudet på er nu. Det gör det på mig. Jag får nog läsa på fler av Sabinas länkar, så kanske "polletten trillar ner".
Nu ska vi testa dessa (läs-)glasögon ett tag. Jag ska väl inte överdriva med hur mycket läsning vi hunnit nu på jullovet, men för några dagar sedan läste han en hel sida helt utan sitt läshjälpmedel. Snabbt gick det. Betydligt snabbare än vanligt. Och han klagade inte en enda gång.
Tyvärr har M fått för sig att han bara vill ha glasögonen när han läser, eftersom det är "så himla fult med glasögon". (Tack för den - jag har glasögon.... ;o) ) Ser han grannens tak skarpare, så borde han vara hjälp av färgade glasögon i vardagen, fast förmodligen utan styrkan som behövs när han ska läsa på nära håll. Jag undrar om glasögonen på sikt kan göra det lättare för M att se ansikten. Jag vågar knappt hoppas på det. Men vi får ta en sak i taget. Först måste vi fokusera på läsningen.
Jag är säker på att det ligger någonting i allt detta. M skulle aldrig hitta på en sån här sak. Och han har sagt samma sak hela tiden: Glasögonen gör texten tjockare. Han vill ha dem när han läser.
Fortsättning följer....
M har dessutom alltid hatat färgen rött och uttryckt att den lyser i hans ögon som lampor. "Måååååla den blå!" har jag hört säkert tusen gånger. Blått är favoritfärgen, följt av grönt, men han accepterar de flesta andra färger. Till och med rosa, som ju egentligen är ljusröd. Maken säger också att rött lyser i hans ögon, och jag har hört att vissa färger kan lysa i ögonen på andra med autism. Så det där tror jag absolut på.
Frågan är bara vad det beror på. Någon förklaring måste ju finnas. Är det något med själva ögat, eller hjärnans tolkning? För mig, som (teknisk) fysiker, så låter det som att det måste vara något fysiskt eller kemiskt i ögat, som gör detta fenomen. Färgerna är ju egentligen ett kontinuum dvs en övergående skala från lila till rött, men ögat ser med främst tre typer av tappar som är skapta för att se rött, blått eller grönt ljus. Ur wikipedias sida:
"Om alla typer stimuleras lika mycket, ser man vitt, och om ingen stimuleras ser man svart. Oftast stimuleras de olika typerna olika mycket, vilket leder till att man ser olika färger. De tre färgerna kallas primärfärger. Om man blandar två av dem får man sekundärfärger, och blandar man två sekundärfärger får man tertiärfärger, o.s.v. Felfunktion hos någon av tapptyperna ledar till olika grad av färgblindhet."
Jag kan ju inte låta bli att undra om det är något med den "röda tappen" hos mina killar. Eller är deras blåa och gröna tappar "trötta" på något sätt, så att den röda dominerar? Är deras färgseende skiftat på något vis mot det röda? Så att allt ser extra rött ut, så det röda blir "superrött"? Vad händer då om man tar bort lite av det röda, vilket borde kunna justeras med de två andra tapparna t ex genom att man skickar in färgat blått och grönt ljus i ögonen? Ja, det var en undran. Men det är något som inte stämmer med denna teori. Killarna är absolut inte är färgblinda. De klarar de testerna. Men de borde inte göra det, enligt wikipedia. De borde åtminstone vara lite färgblinda.
I Sabinas blogg kan man läsa att det finns institutioner som förskriver färgade glasögon och färgade överlägg (som man lägger på text), och som hävdar att det funkar för många. Bland annat Irlen Institute. Jag blev lite nyfiken på att skicka dit M, men närmsta testcenter finns i Berlin, och det är dyrt. Donna Williams som Sabina också länkade, rekommenderar dock inte Irlen (om man läser mellan raderna). Jag hittade även vass kritik mot Irlenmetoden, när jag googlade, bland annat denna sida. Sammanfattat för den som inte orkar klicka på länken, så finns det inga bevis för Irens metod, utan snarare motbevis. Och läraren som skrev kritiken hade själv testat och inte sett någon förbättring, mer än möjligtvis hos två elever. Sabina skriver dock att det är bevisat att sådana här besvär finns. Men kanske inte i samma utsträckning som Irlen Institute hävdar? Fast kanske är M, maken och kanske även lillebror, några av dessa få?
På Brain Power USA som Donna Williams rekommenderar, hittade jag två testkit man kunde köpa: Ett för autism och ett för dyslexi. Men det hade blivit dubbelt så dyrt sen Donna Williams skrev sin artikel. De hade blivit 3700 kronor + frakt för båda kitten. Jag skrev och frågade kundtjänst om de inte kunde ta bort de två provglasögon som fanns i båda kitten och ge mig ett lägre pris, men jag har inte fått svar än. Så jag struntade faktiskt i det helt. Det känns inte bra att handla av ett företag, vars kundtjänst inte svarar fastän man skickat två meddelanden.....
Dessutom kom jag på att vi faktiskt hade en leksak som jag kunde testa M med. Det är en leksak med "träd" som är tänkta att man ska ha för att lätt kunna blanda olika färger. Så här ser den ut:
Jag bad M testa att titta genom de olika "träden", men han visste redan svaret. Han hade lekt runt med den och upptäckt att han såg mossan på grannens tak skarpare om han hade ett grönt glas på vänster öga och blått glas på höger. Det var endast denna kombination som "gjorde tricket". Så här:
Tänka sig! Hur förvånad tror ni jag blev? Han hade hållt tyst om detta.
Jag testade med text i en bok, och han sa att texten blir tjockare med "träden" på detta sätt.
Vi åkte tillbaka till optikern som hade hittat hans ackommodationssvårigheter. Vi testade först lite olika kontrasthöjande glas som de brukar ge till patienter med ögonsjukdomar. De stänger ute vissa delar av spektrumet, så man ser skarpare. Samma glas kan även användas vid skytte och golf. Men M såg inte bättre med dem. Därefter gick optikern långt in i gömmorna och hittade faktiskt ett grönt glas och ett blått som hon kunde sätta på testglasögonen, tillsammans med Ms styrka (+0.75). Och jag behövde inte ens betala för denna extra undersökning. (Det ingick tydligen i avgiften för första besöket.) Tur jag inte ruinerade mig på Irlen eller Brain Power USA....
M blev nöjd. Texten var starkare denna gång också. Jag frågade optikern vad hon trodde allt detta berodde på. Hon svarade att hon tror att M är ute efter 3D-effekten, på något sätt. Men jag fick gå till någon professor, om jag ville veta exakt hur. Jag är inte helt övertygad. Kanske hör det ihop med tapparnas funktion ändå? Men varför olika färg på ögonen då? Borde inte ögonen ha samma fel? Hade det gått lika bra med blå-grönt på båda ögonen? Så att Irlens metod faktiskt hade funkat på honom. Men M hävdar bestämt att det ska vara grönt på vänster öga och blått på höger. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Men jag ska testa honom med läsglasögonen + "träden", så det blir blågrönt på båda ögonen.
Sen har vi det där som Harald Blomberg skriver att stressreflexerna (Moro-reflexen och fruktan-paralysreflexen) som M verkar ha kvar sen spädbarnstiden, kan påverka synen.... "Ciliarmuskeln, som kontrollerar ackommodationen...... är beroende av en lugn och avslappnad inre miljö för att fungera." (ur "Rörelser som helar, sidan 187.) Blomberg skriver vidare på samma sida: "Många barn med aktiva stressreflexer lider också av stark ljusöverkänslighet. Hos dem kan kontrasten mellan ett vitt papper och svart tryck utlösa stressreaktioner så att texten blir suddig och bokstäverna börjar röra sig och ibland helt försvinner." Är stressreflexerna grundorsaken till alltihopa? Och fyller glasögonen bara funktionen att minska kontraster ändå? Men varför "lyser det röda som lampor"? Om stressreflexerna är grundorsaken, går detta förmodligen att påverka med rörselseträningen. Det får vi se....
Jag förstår om det snurrar i huvudet på er nu. Det gör det på mig. Jag får nog läsa på fler av Sabinas länkar, så kanske "polletten trillar ner".
Nu ska vi testa dessa (läs-)glasögon ett tag. Jag ska väl inte överdriva med hur mycket läsning vi hunnit nu på jullovet, men för några dagar sedan läste han en hel sida helt utan sitt läshjälpmedel. Snabbt gick det. Betydligt snabbare än vanligt. Och han klagade inte en enda gång.
Tyvärr har M fått för sig att han bara vill ha glasögonen när han läser, eftersom det är "så himla fult med glasögon". (Tack för den - jag har glasögon.... ;o) ) Ser han grannens tak skarpare, så borde han vara hjälp av färgade glasögon i vardagen, fast förmodligen utan styrkan som behövs när han ska läsa på nära håll. Jag undrar om glasögonen på sikt kan göra det lättare för M att se ansikten. Jag vågar knappt hoppas på det. Men vi får ta en sak i taget. Först måste vi fokusera på läsningen.
Jag är säker på att det ligger någonting i allt detta. M skulle aldrig hitta på en sån här sak. Och han har sagt samma sak hela tiden: Glasögonen gör texten tjockare. Han vill ha dem när han läser.
Fortsättning följer....
onsdag 2 januari 2013
TEMA: Relationer - parförhållandet
Jag och maken har varit ett par sedan 1999. I 13 år alltså. Som jag berättat tidigare har maken många drag av asperger och ADHD, ja eller egentligen ADD. Jag är själv neurotypisk. Jag kan inte påstå att det alltid varit lätt att ha ett NT-NPF-förhållande. Men vi blir bättre och bättre på det.
De 5 första åren, tiden innan barnen, flöt förstås på rätt bra. Vi matchade varandra. Vi är egentligen rätt lika, förutom den där "NT-NPF detaljen". Maken hade naturligtvis sina intressen även då, och jag hade min volleyboll som tog mycket tid. Båda två hade alltså mycket egentid. Och jag visste inte på den tiden att många av makens drag och egenheter beror på NPF. Det förstod jag först när vi varit ett par i 8 år, när M var 3 år.
Vi hade tre rätt mysiga år som enbarnsföräldrar till M. Livet var helt okej, men vi började märka att vi hade en speciell liten kille...... Efter 3 år kom lillebror. När lillebror var 9 månader blev jag gravid med lillasyster. (Det skiljer 1,5 år mellan dem.) När lillebror var 2 år blev han hyperaktiv. Då var lillasyster ett halvår. Jag ska inte gå in i detalj med hur vi haft det på sistone. Det finns att läsa i detta långa gamla inlägg, om någon är intresserad. Sammanfattat så har vi haft det extremt tufft de senaste åren. Två barn med autism och ADHD, och lilla lillasyster som inte är något lugnt barn hon heller. I alla fall inte hemma.... Stressen har varit enormt hög. Livsfarligt läge flera gånger i veckan för de små, på grund av att det egentligen behövts tre vuxna för att ta hand om dessa tre små barn, stundtals.
I alla fall, det var bara en bakgrund jag ville ge er för att förklara att saker och ting förändrades här hemma. Så även vårt förhållande. Det har varit utsatt för en enorm stress och press. Lägg till att jag själv inte hade begripit hur maken fungerar och varför. Det var när jag läste Bo Hejlskovs bok som bland annat handlade om stress vid NPF som jag riktigt förstod vad som hade hänt. Varför maken varit så enormt förändrad, stundtals. Att det berodde på att hans stress var alldeles för hög, och att det var därför han ständigt kokade över. Och varför alla välmenande råd från vänner och släktingar bara gjorde allt värre.
Numera förstår jag mycket mer om maken. Nu när jag äntligen börjat lyssna på honom och mig själv samt läst på. Vi har utvecklat många strategier som funkar för oss, och som gör att vardagen faktiskt flyter på numera. Att vi har det bra tillsammans. :) Vi har kommit en lång väg....
Nedan har jag länkat ett antal inlägg. Det är rätt många. Det är för att detta är oerhört viktigt för mig. Det är så tråkigt att höra att par bryter upp fastän båda tycker om varandra, för att "NT-NPF-biten" är för svår.
När ni läser - var snälla att komma ihåg att jag är neurotypisk. Jag vet att många lever i förhållanden där båda har drag av NPF. Men kanske hittar ni en del inspiration ändå? Metoderna kan absolut vara desamma.
Poängsystemet: och arbetsfördelning
Att sätta siffror på hushållssysslor
Vårt poängsystem för hushållssysslor
Poängsätta varandras att-göra-listor
Löda radiobil och slå in paket
Älskar man varandra hjälps man åt
I pulkabacken
Familjens projektledare säger inte upp sig
Curling dess motsats och energivinster
Utnyttja varandras styrkor och erkänn era egna svagheter
Kodord och kommunikation:
Parterapi och andra lägen
Kodorden bryt och byt
Minimal och tydlig kommunikation
När man blir lite för arg: Garageläge
Komiska kodord
Skrik, is och hörselkåpor
Alternativ till jobbiga gräl
Exempel på tydlighet mellan makar
Vår beslutsgång och varför det blir fel
Några fler insikter från vår parterapi
Den gamle hunden fenomenet
Ångvälten och kokboken
Kulsprutan eller spottkobran
Tystnad - less is more
Att inte låta barnens beteende komma emellan en som par
Lite humor
Kommunikation - det tysta språket
Boktips
22 saker en kvinna måste veta om sin AS-man
Blandat
Mina bästa relationstips
"Go with the flow" när maken fixar
Utbrott - ta sönder något
Maken och hans mössa
Här hittar ni inlägg från andra neurobloggare om relationer.
---------------------
Tillägg i efterhand. Det finns nyskrivna inlägg om parförhållandet:
Hur vi kommunicerar om problem
Ett tankeknep: Att jämföra med att vara ensamstående
Kontering - "För vems skull?"
De 5 första åren, tiden innan barnen, flöt förstås på rätt bra. Vi matchade varandra. Vi är egentligen rätt lika, förutom den där "NT-NPF detaljen". Maken hade naturligtvis sina intressen även då, och jag hade min volleyboll som tog mycket tid. Båda två hade alltså mycket egentid. Och jag visste inte på den tiden att många av makens drag och egenheter beror på NPF. Det förstod jag först när vi varit ett par i 8 år, när M var 3 år.
Vi hade tre rätt mysiga år som enbarnsföräldrar till M. Livet var helt okej, men vi började märka att vi hade en speciell liten kille...... Efter 3 år kom lillebror. När lillebror var 9 månader blev jag gravid med lillasyster. (Det skiljer 1,5 år mellan dem.) När lillebror var 2 år blev han hyperaktiv. Då var lillasyster ett halvår. Jag ska inte gå in i detalj med hur vi haft det på sistone. Det finns att läsa i detta långa gamla inlägg, om någon är intresserad. Sammanfattat så har vi haft det extremt tufft de senaste åren. Två barn med autism och ADHD, och lilla lillasyster som inte är något lugnt barn hon heller. I alla fall inte hemma.... Stressen har varit enormt hög. Livsfarligt läge flera gånger i veckan för de små, på grund av att det egentligen behövts tre vuxna för att ta hand om dessa tre små barn, stundtals.
I alla fall, det var bara en bakgrund jag ville ge er för att förklara att saker och ting förändrades här hemma. Så även vårt förhållande. Det har varit utsatt för en enorm stress och press. Lägg till att jag själv inte hade begripit hur maken fungerar och varför. Det var när jag läste Bo Hejlskovs bok som bland annat handlade om stress vid NPF som jag riktigt förstod vad som hade hänt. Varför maken varit så enormt förändrad, stundtals. Att det berodde på att hans stress var alldeles för hög, och att det var därför han ständigt kokade över. Och varför alla välmenande råd från vänner och släktingar bara gjorde allt värre.
Numera förstår jag mycket mer om maken. Nu när jag äntligen börjat lyssna på honom och mig själv samt läst på. Vi har utvecklat många strategier som funkar för oss, och som gör att vardagen faktiskt flyter på numera. Att vi har det bra tillsammans. :) Vi har kommit en lång väg....
Nedan har jag länkat ett antal inlägg. Det är rätt många. Det är för att detta är oerhört viktigt för mig. Det är så tråkigt att höra att par bryter upp fastän båda tycker om varandra, för att "NT-NPF-biten" är för svår.
När ni läser - var snälla att komma ihåg att jag är neurotypisk. Jag vet att många lever i förhållanden där båda har drag av NPF. Men kanske hittar ni en del inspiration ändå? Metoderna kan absolut vara desamma.
Poängsystemet: och arbetsfördelning
Att sätta siffror på hushållssysslor
Vårt poängsystem för hushållssysslor
Poängsätta varandras att-göra-listor
Löda radiobil och slå in paket
Älskar man varandra hjälps man åt
I pulkabacken
Familjens projektledare säger inte upp sig
Curling dess motsats och energivinster
Utnyttja varandras styrkor och erkänn era egna svagheter
Kodord och kommunikation:
Parterapi och andra lägen
Kodorden bryt och byt
Minimal och tydlig kommunikation
När man blir lite för arg: Garageläge
Komiska kodord
Skrik, is och hörselkåpor
Alternativ till jobbiga gräl
Exempel på tydlighet mellan makar
Vår beslutsgång och varför det blir fel
Några fler insikter från vår parterapi
Den gamle hunden fenomenet
Ångvälten och kokboken
Kulsprutan eller spottkobran
Tystnad - less is more
Att inte låta barnens beteende komma emellan en som par
Lite humor
Kommunikation - det tysta språket
Boktips
22 saker en kvinna måste veta om sin AS-man
Blandat
Mina bästa relationstips
"Go with the flow" när maken fixar
Utbrott - ta sönder något
Maken och hans mössa
Här hittar ni inlägg från andra neurobloggare om relationer.
---------------------
Tillägg i efterhand. Det finns nyskrivna inlägg om parförhållandet:
Hur vi kommunicerar om problem
Ett tankeknep: Att jämföra med att vara ensamstående
Kontering - "För vems skull?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Mitt stora problem, som jag ser det, är att han inte kan/vill/vågar eller förstår varför vi måste sätta oss ner och PRATA om allt.