Igår upptäckte maken att grinden som håller barnen inne i vår trädgård och inbrottstjuvar ute, var sönder. Den gick inte att låsa. Om den hade slått sig av ålder, eller om någon gjort åverkan på den, vet vi inte. Det är så klart viktigt att den är hel. Det har varit en del inbrott genom åren i vårt kvarter, och på den lilla vägen på framsidan, kör folk alldeles för fort. Det blir snabbt farligt om något av barnen springer ut dit, utan att vi vet om det.
Det alternativ som automatiskt kom upp i mitt huvud, helt av sig självt:
1a) Vi
låter det vara tills vidare, eftersom det är sista dagen på sommarlovet och vi är helt utmattade. Vi håller koll i trädgården, så att
barnen inte rymmer. Det är inte så ofta folk försöker bryta sig in, så
vi chansar på att en natt ska funka, utan att någon tjuv märker att
grinden är olåst. Maken fixar det nästa dag, i lugn och ro, när
småttingarna är på dagis igen. Tills dess leker vi med barnen och har det trevligt, och försöker glömma alltihopa.
Men det funkar inte! Tro
mig, jag har försökt tvinga på maken det alternativet, ja eller liknande,
tillräckligt många gånger för att veta att det inte funkar i den här
familjen. Kanske för andra, men inte för oss....
När något sånt här händer, stör sig maken oerhört mycket. Det går inte att vänta tills nästa dag, med att ta tag i det. Och inte tills bara om en liten stund. Han måste få börja fixa och trixa med det direkt. Han kan inte släppa det förrän han fixat färdigt det. Omvärlden får vänta.
Och han kan laga det mesta. Han är väldigt händig. För händig faktiskt, för barnen tror att de kan ta sönder vad som helst. De litar på att pappa lagar det sen. Maken tänker väldigt mycket "utanför lådan". Hans hjärna funkar väldigt annorlunda än min, och han kommer ofta upp med lösningar som jag aldrig skulle listat ut. Han ser det tydligt framför sig. Hur alla verktyg funkar, dvs hur de är konstruerade och vad man kan använda dem till. Till exempel en borrmaskin: Jag ser den exakt så som den ser ut och tänker inte på vad som sitter under höljet. Och den borrar hål, inget annat. Maken tänker på vad som finns under höljet, hur den funkar, på alla detaljer, och vet automatiskt användningsområden som jag inte tänker på. Vad man kan använda rotationen till, och så vidare. Maken har helt klart uppfinnardrag.
I vilket fall, när maken blir sån här, har jag två val:
1b) Jag insisterar på att han gör det där en annan gång (liksom med alternativ 1a). Eftersom det är
skitirriterande för honom och han absolut inte kan släppa det förrän det
är fixat, så fastnar han i irritationen. Och jag blir irriterad för att han inte begriper, att tidpunkten är dåligt vald. Det blir definitivt inte någon trevlig stämning. Risken är att vi börjar bråka, och inte kommer till något vettigt beslut. Risken är att vi ändå inte gör det som är på schemat för dagen.
Risken är att saken inte blir fixad på ett tag. Nästa dag kommer han
inte ha samma drivkraft och energi, eller om man vill kalla det "flow".
2) "Go with the flow": Maken får ge sig på att laga det direkt. Vi andra får anpassa oss. De planer vi har, får antingen skrotas eller skjutas på. Hur lång tid det än tar. (=En tålamodsövning för mig som är otålig och vill att schemat ska hållas, pust.... Men jag blir bättre och bättre på det.) Vi andra är så tysta som möjligt under tiden, ifall han behöver tänka ut något klurigt. Jag får ta hand om barnen och matlagningen, så gott jag kan. Det vi vinner med detta alternativ, är att saken blir ordentligt och snabbt lagad.
Jag valde naturligtvis alternativ 2. Vi var i trädgården, och jag kokade lite ris och stekte lite hamburgare. Ingen lyxmåltid, men alla blev mätta och grinden blev fantastiskt bra lagad. Bättre än den var innan. Och vi började inte bråka, och båda blev mycket nöjda med lagningen. Just denna dag, hade vi ändå inget planerat, som tur var.
Maken har till och med sagt åt mig att utnyttja denna drivkraft, som han har. Att spela dum och låtsas att jag försöka laga något, och sen be om råd. Att få honom lite irriterad, så att han bara måste fixa det på ett bättre sätt själv. Jag kan inte säga att jag gillar att spela dum. Men det funkar! Vi får saker gjorda, på detta sätt.
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
måndag 13 augusti 2012
"Go with the flow" när maken fixar
Etiketter:
Koncentrationsförmågan,
Orka,
Parrelationen,
Styrkor,
Vardag
lördag 11 augusti 2012
Minimal och tydlig kommunikation
Vid NPF och med barn i allmänhet, talas det ofta om att man ska tala enkelt och konkret, så att barnen förstår vad man menar. Vi vuxna säger ofta för långa meningar och använder för svåra ord, som barnen inte förstår. Och man ska berätta vilket beteende man önskar hos barnet. Inte vilket man inte önskar. För när man berättar vad man inte vill, så ger man inte ett barnet någon ledtråd om vad det är man vill. Och själva har de oftast inga andra förslag på hur de ska bete sig. Det alternativ som återstår: Det som de redan gör. Bättre att göra det, och få skäll för det, än att inte ha något alternativ alls.
Till exempel: Barnen är lite väl vilda och springer runt i huset. Då säger man kanske: "Sluta springa! Lugna ner er!" Även om "Lugna ner er!" är en uppmaning dvs något som man vill, så är det inte så särskilt konkret. Och det ger inget förslag på HUR barnet kan lugna ner sig. Då är det effektivare att säga saker som: "Kom hit, så läser vi en saga!" eller "Kom så tittar vi i skåpet, vilken leksak du vill leka med!"
Och om man går till sig själv, så är en dålig strategi mycket bättre än ingen strategi alls. Till exempel: Du steker hamburgare på teflonpannan. Det är dags att vända dem. Du hittar inte något bra bestick mer än en metallgaffel, som du vet egentligen inte ska användas i en teflonpanna. Vad gör du? Hamburgarna bränns snart. Klart du använder gaffeln! Att din partner kommer in och säger: "Nej, inte metall i teflonpannan!" hjälper dig inte. Du kommer ändå vända burgarna med gaffeln, för du har inget val. Men om han/hon säger: "Använd stekspaden som står i diskstället, istället!" så kanske du tänker om. Nu tänker kanske någon att läget med hamburgarna skiljer sig från barnexemplet, eftersom det kan börja brinna och är lite halvakut. Men barn, och kanske NPF-barn i synnerlighet, har ju sämre tålamod än oss vuxna. Och spring i benen känns väldigt starkt för dem. Det känns kanske akut för dem?
Jag känner igen mig i allt detta, när någon har ett utbrott. Då kör maken och jag med minimal kommunikation. Vi talar så enkelt och tydligt som möjligt med varandra och använder oss av kodord (som gärna får bli fler, tips någon?):
Rött: Kris - någon är på väg att slå sig riktigt illa - hjälp! Släpp det du har i händerna och spring!
Orange: Risk att det blir rött snart
Garageläge: En vuxen måste gå undan snarast
Han bits: Lillebror försöker bitas - se upp!
Ta M/lillebror/lillasyster (så tar jag de andra barnen)
Och negationer fattar jag inte heller. När maken säger åt mig att: "Gör inte så." osv, då fattar jag ärligt talat inte vad han vill att jag ska göra istället. I en lugn situation fattar jag så klart, men inte när ett barn skriker mig i örat. Det blir bara för mycket för min hjärna.
När någon har ett utbrott, är det väldigt svårt att lyssna på någon annan och ta hänsyn till den personens åsikter, om hur man bör hantera utbrottet. Då bättre att man inte kommunicerar alls, och tar en utvärdering med vilken förbättringspotential som finns efteråt, i lugn och ro. Alternativt att man byter, så att den andre tar hand om barnet som har ett utbrott. Så gör vi ibland, när någon av oss har slut på idéer hur utbrottet bäst reds upp.
Och vi har regeln att vi helst inte skriker igenom huset, för det stressar hela familjen och lär barnen att skrika. Vill man något, så får man söka upp den andre och vara i samma rum när man pratar. Okej, det hålls inte alltid 100%, men då vet man åtminstone att det är viktigt om den andre skriker igenom huset.
Till exempel: Barnen är lite väl vilda och springer runt i huset. Då säger man kanske: "Sluta springa! Lugna ner er!" Även om "Lugna ner er!" är en uppmaning dvs något som man vill, så är det inte så särskilt konkret. Och det ger inget förslag på HUR barnet kan lugna ner sig. Då är det effektivare att säga saker som: "Kom hit, så läser vi en saga!" eller "Kom så tittar vi i skåpet, vilken leksak du vill leka med!"
Och om man går till sig själv, så är en dålig strategi mycket bättre än ingen strategi alls. Till exempel: Du steker hamburgare på teflonpannan. Det är dags att vända dem. Du hittar inte något bra bestick mer än en metallgaffel, som du vet egentligen inte ska användas i en teflonpanna. Vad gör du? Hamburgarna bränns snart. Klart du använder gaffeln! Att din partner kommer in och säger: "Nej, inte metall i teflonpannan!" hjälper dig inte. Du kommer ändå vända burgarna med gaffeln, för du har inget val. Men om han/hon säger: "Använd stekspaden som står i diskstället, istället!" så kanske du tänker om. Nu tänker kanske någon att läget med hamburgarna skiljer sig från barnexemplet, eftersom det kan börja brinna och är lite halvakut. Men barn, och kanske NPF-barn i synnerlighet, har ju sämre tålamod än oss vuxna. Och spring i benen känns väldigt starkt för dem. Det känns kanske akut för dem?
Jag känner igen mig i allt detta, när någon har ett utbrott. Då kör maken och jag med minimal kommunikation. Vi talar så enkelt och tydligt som möjligt med varandra och använder oss av kodord (som gärna får bli fler, tips någon?):
Rött: Kris - någon är på väg att slå sig riktigt illa - hjälp! Släpp det du har i händerna och spring!
Orange: Risk att det blir rött snart
Garageläge: En vuxen måste gå undan snarast
Han bits: Lillebror försöker bitas - se upp!
Ta M/lillebror/lillasyster (så tar jag de andra barnen)
Och negationer fattar jag inte heller. När maken säger åt mig att: "Gör inte så." osv, då fattar jag ärligt talat inte vad han vill att jag ska göra istället. I en lugn situation fattar jag så klart, men inte när ett barn skriker mig i örat. Det blir bara för mycket för min hjärna.
När någon har ett utbrott, är det väldigt svårt att lyssna på någon annan och ta hänsyn till den personens åsikter, om hur man bör hantera utbrottet. Då bättre att man inte kommunicerar alls, och tar en utvärdering med vilken förbättringspotential som finns efteråt, i lugn och ro. Alternativt att man byter, så att den andre tar hand om barnet som har ett utbrott. Så gör vi ibland, när någon av oss har slut på idéer hur utbrottet bäst reds upp.
Och vi har regeln att vi helst inte skriker igenom huset, för det stressar hela familjen och lär barnen att skrika. Vill man något, så får man söka upp den andre och vara i samma rum när man pratar. Okej, det hålls inte alltid 100%, men då vet man åtminstone att det är viktigt om den andre skriker igenom huset.
Vad är det allra värsta som kan hända?
Idag blev M stucken av en geting. Så klart ett trauma fastän han blivit stucken en gång tidigare, och fastän det inte var ett särskilt hårt stick denna gång. M grät och grät. Mest för att han var rädd, och inte visste vad som skulle hända härnäst. Hans fantasi sätter verkligen igång, varje gång han skadar sig. Han kan få en liten skråma någonstans, t ex på en tå, och sen får han för sig att hela den kroppsdelen måste amputeras. Så jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Och ge en ungefärlig tidpunkt, då det har läkt igen. För annars skenar hans fantasi iväg, och blir något mycket värre, än det värsta som kan hända i verkligheten.
Det värsta som kan hända om man får ett getingstick i foten: "Man är allergisk mot getingar och foten svullnar upp. Därefter går svullanden ned, och foten blir som vanligt igen." Det krävs att man upprepar detta några gånger, innan han blir lugn.
Jag har många fler exempel på, när jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Till exempel när han är rädd för att somna på grund av mardrömmar. (Jag har nämnt det innan, i ett annat inlägg.) Då får han för sig att det han drömmer kan hända i verkligheten. Så jag får förklara att de allra värsta som kan hända är att han får komma till mig och ligga i min säng, bli omhållen av mig och somna om hos mig. Det är väl ändå inte så farligt?!
Och det funkar även i förebyggande syfte, när jag vill att han ska våga försöka med något nytt eller öva på något. När vi planterar någonting i trädgården, så är det allra värsta som kan hända att det inte blir någonting som kommer upp. Och då är det ju precis som det var innan, det vill säga vi har inte förlorat något. Tänker man så, så kan man ju inte misslyckas.
Och oftast brukar jag fråga honom just så: "Vad är det allra värsta som kan hända?" Bara för att han ska få in vanan, att alltid ställa sig den själv och logiskt resonera med sig själv. Han klarar det oftast inte helt på egen hand, men blir bättre och bättre på det.
Det värsta som kan hända om man får ett getingstick i foten: "Man är allergisk mot getingar och foten svullnar upp. Därefter går svullanden ned, och foten blir som vanligt igen." Det krävs att man upprepar detta några gånger, innan han blir lugn.
Jag har många fler exempel på, när jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Till exempel när han är rädd för att somna på grund av mardrömmar. (Jag har nämnt det innan, i ett annat inlägg.) Då får han för sig att det han drömmer kan hända i verkligheten. Så jag får förklara att de allra värsta som kan hända är att han får komma till mig och ligga i min säng, bli omhållen av mig och somna om hos mig. Det är väl ändå inte så farligt?!
Och det funkar även i förebyggande syfte, när jag vill att han ska våga försöka med något nytt eller öva på något. När vi planterar någonting i trädgården, så är det allra värsta som kan hända att det inte blir någonting som kommer upp. Och då är det ju precis som det var innan, det vill säga vi har inte förlorat något. Tänker man så, så kan man ju inte misslyckas.
Och oftast brukar jag fråga honom just så: "Vad är det allra värsta som kan hända?" Bara för att han ska få in vanan, att alltid ställa sig den själv och logiskt resonera med sig själv. Han klarar det oftast inte helt på egen hand, men blir bättre och bättre på det.
Etiketter:
Pedagogik,
Rädslor,
Tydlighet,
Upprepningar
fredag 10 augusti 2012
Mera om gnäll, skrik och tjat
Eftersom jag fick några igenkännande kommentarer på ett av mina senaste inlägg, så kommer här ett till, om tillvaron är hemma. Om stressen som uppstår då barnen gnäller, skriker och tjatar.
Vi har alltså inte kommit tillrätta med gnället, skriket och tjatet under sommaren. Lillasyster har blivit mycket bättre och lugnar sig stundtals. Och väntar. Det gör brorsorna också ibland, men inte alls i den utsträckning vi önskar. De gnäller, skriker och tjatar främst för att de:
1) är toanödiga (kiss och/eller bajs)
2) är hungriga eller törstiga
3) har dålig impulskontroll, det vill säga att de kan inte vänta. Lillebror: "Ja, vill ha fiml nu, NU, NUUU, NUUUUU!" (fiml=film)
4) har dåligt arbetsminne. Om M inte upprepar sin vilja, är han rädd att han och vi ska glömma bort det han ville. Det är därför han säger: "Kan jag få vatten?" Jag reser mig. Sen kommer; "Jag är törstig". Jag rotar i skåpet efter en mugg. "Jag vill ha vatten." Osv, ända tills han fått vattnet, eller ser mig komma med det. M tror att jag har lika svårt att hålla saker i minnet som han själv. Det är därför han tjatar. För att han är rädd för att bli utan vatten. (Som han i och för sig kan gå och ta själv, och ofta gör. Detta var bara ett exempel.)
5) har dålig tidsuppfattning om hur länge man väntat
6) misslyckas med något, till exempel att de inte klarar en bana i datorspelet de spelar
7) slår sig (och då måste man ju få skrika)
Punkt nr 1 till 5 beror på NPF hos sönerna, medan punkt nr 6 och 7 är sånt som alla barn gör. Och punkterna 3-5 hör ihop väldigt mycket - allt det där finns ju hela tiden hos sönerna. De flesta barn utan NPF, kan säkert drabbas av nr 1 till 5 någon gång ibland, de också.
Lillebror är förstås rätt duktig på punkt nr 1, men de övriga punkterna har vi hårt slit med just nu. Han behöver mycket tröst och uppmärksamhet.
Och M utvecklas på punkt nr 1 och 2. Han har väldigt sällan utbrott över det, utan numera stannar det vid gnäll och skrik. Punkt nr 3 till 6 får vi jobba med framöver, med honom också.....
Lillasyster utvecklas i rasande takt. Basbehoven sköter hon själv. Hon tar mat och dryck när hon behöver, liksom går på toa utan att vi behöver påminna. Det har hon gjort i över ett halvår. Det som stämmer bäst på henne är nr 6 och 7. Hon blir ofta arg och kastar saker, när det är något som hon inte klarar av. Punkt nr 1 och 2, stämmer bara om hon vaknar mitt i natten av dessa anledningar. Fast oftast vet hon även då, om hon är hungrig, törstig eller kissnödig. Och med nr 3 till 5 så härmar hon nog bara brorsornas beteenden. För hon kan faktiskt vänta och har inget dåligt arbetsminne. Som till exempel nyss precis när hon ville ha ett Simba-plåster, och skrek om det upprepade gånger för att stressa fram ett. Det fanns bara med andra sagofigurer. Klart hon testar. Det funkar ju för brorsorna. Och så är hon liten. Precis fyllda 3 år och fortfarande lite 3-års-trotsig.
Och nu menar jag alltifrån ett litet pip till rejäla illvrål. Jag känner nämligen att allt det där påverkar mig. Det är som att stresshormoner frigörs så fort någon är missnöjd. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er. Det känns som att det går en ilning genom min kropp. Som att det skär i mig mentalt. Ungefär som att min kropp tolkar gnället, skriken och tjatet som att mina barn är i verklig fara. Som att någon eller något gör dem riktigt illa. Jag tänker att detta inte är riktigt normalt. Att de flesta föräldrar borde ha ett visst skydd mot det. Kanske är jag för utmattad, för att skyddet ska funka hos mig? Och när det gäller lillasyster, så hade hon kolik-liknande smärtor under sina första 1,5 år i livet, då hon inte kunde krysta ut bajsen utan hjälp. Hennes missnöjesljud kommer åt mig lite extra, på grund av detta.
Och dessutom så blir det någon kortslutning i huvudet på mig, när jag inser vad det handlar om. När hjärnan hinner ifatt kroppens reaktioner. Då blir jag irriterad för att barnen gör detta, utan att vara i livsfara. Och så klandrar jag mig själv för:
1) att jag låter dem hållas (men det går inte att fostra bort NPF, och det är svårt att hitta strategier som funkar, speciellt eftersom de är så små)
2) att jag låter det komma åt mig (fastän jag inte kan hjälpa hur min kropp reagerar).
Sten på börda gånger två. Och sen smälter min hjärna, känns det som. Det står stilla i huvudet, och jag kan inte tänka.
Det finns ju så klart sammanhängande tidsperioder under en dag, då alla barnen är nöjda och ingen gnäller, skriker eller tjatar. Det är skönt och naturligtvis välbehövligt. Och då gäller det att passa på att vila. Men tidpunkterna sammanfaller inte alltid med när man verkligen behöver dem. Till exempel då maken har ont i kroppen (på grund av muskelinflammation), och egentligen måste gå undan eller ligga på spikmattan en stund. Eller då jag är yr i huvudet, och tappar saker och glömmer vad jag håller på med, och bara behöver ligga med benen högt och blunda i några minuter. När man mår så där dåligt, och barnen sätter igång allihopa på en gång, ja då är det grymt!
Och även om de är lugna, så vet man att det när som helst kan ändras. Vilken sekund som helst, kan någon av dem börja skrika. För de börjar oftast skrika utan förvarning. När barnen somnat sjunker min stressnivå rejält. Direkt! När de har somnat, vet jag att jag får tänka klart mina tankar, dessutom. Och göra färdigt allt jag påbörjar. Det är nog så stressande det också - att tankarna och handlingarna blir avbrutna gång på gång, när barnen är vakna. (M pratar ju dessutom non-stop i perioder, och lillasyster är väldigt mammig just nu.)
Det är klart att man inte alltid orkar stå emot, när man egentligen borde. Ibland ger man upp och ger barnen alldeles för lätt det som de vill ha, för att man inte orkar något annat. Då belönar man det felaktiga beteendet. Tyvärr. Det blir en ond cirkel. Det här ser andra ibland och tycker då att man är helt kass som förälder och får skylla sig själv. Då vill jag svara deras blickar med: "Det är väl klart att jag vet om att jag gör fel. Jag är ingen idiot. Lev en dag i mitt liv, eller en vecka, eller flera år, så ni kan känna den enorma trötthet jag känner. Först då kan ni döma mig."
Känns allt detta igen, någon? Vad kan man göra åt gnället, skriket och tjatet, mer än att själv ALDRIG göra detta mot varken barnen eller varandra? Och stå på sig, och vänligt men bestämt berätta för barnen vad som gäller (utan att tjata)? Och ha en ängels tålamod?
PS. Okej, nu var jag lite gnällig ikväll (igen). Ni får ha överseende. ;) Det är slutet av sommarlovet nu, och jag känner mig rätt utmattad. Allt blir bättre snart, när dagis och skola sätter igång.
Vi har alltså inte kommit tillrätta med gnället, skriket och tjatet under sommaren. Lillasyster har blivit mycket bättre och lugnar sig stundtals. Och väntar. Det gör brorsorna också ibland, men inte alls i den utsträckning vi önskar. De gnäller, skriker och tjatar främst för att de:
1) är toanödiga (kiss och/eller bajs)
2) är hungriga eller törstiga
3) har dålig impulskontroll, det vill säga att de kan inte vänta. Lillebror: "Ja, vill ha fiml nu, NU, NUUU, NUUUUU!" (fiml=film)
4) har dåligt arbetsminne. Om M inte upprepar sin vilja, är han rädd att han och vi ska glömma bort det han ville. Det är därför han säger: "Kan jag få vatten?" Jag reser mig. Sen kommer; "Jag är törstig". Jag rotar i skåpet efter en mugg. "Jag vill ha vatten." Osv, ända tills han fått vattnet, eller ser mig komma med det. M tror att jag har lika svårt att hålla saker i minnet som han själv. Det är därför han tjatar. För att han är rädd för att bli utan vatten. (Som han i och för sig kan gå och ta själv, och ofta gör. Detta var bara ett exempel.)
5) har dålig tidsuppfattning om hur länge man väntat
6) misslyckas med något, till exempel att de inte klarar en bana i datorspelet de spelar
7) slår sig (och då måste man ju få skrika)
Punkt nr 1 till 5 beror på NPF hos sönerna, medan punkt nr 6 och 7 är sånt som alla barn gör. Och punkterna 3-5 hör ihop väldigt mycket - allt det där finns ju hela tiden hos sönerna. De flesta barn utan NPF, kan säkert drabbas av nr 1 till 5 någon gång ibland, de också.
Lillebror är förstås rätt duktig på punkt nr 1, men de övriga punkterna har vi hårt slit med just nu. Han behöver mycket tröst och uppmärksamhet.
Och M utvecklas på punkt nr 1 och 2. Han har väldigt sällan utbrott över det, utan numera stannar det vid gnäll och skrik. Punkt nr 3 till 6 får vi jobba med framöver, med honom också.....
Lillasyster utvecklas i rasande takt. Basbehoven sköter hon själv. Hon tar mat och dryck när hon behöver, liksom går på toa utan att vi behöver påminna. Det har hon gjort i över ett halvår. Det som stämmer bäst på henne är nr 6 och 7. Hon blir ofta arg och kastar saker, när det är något som hon inte klarar av. Punkt nr 1 och 2, stämmer bara om hon vaknar mitt i natten av dessa anledningar. Fast oftast vet hon även då, om hon är hungrig, törstig eller kissnödig. Och med nr 3 till 5 så härmar hon nog bara brorsornas beteenden. För hon kan faktiskt vänta och har inget dåligt arbetsminne. Som till exempel nyss precis när hon ville ha ett Simba-plåster, och skrek om det upprepade gånger för att stressa fram ett. Det fanns bara med andra sagofigurer. Klart hon testar. Det funkar ju för brorsorna. Och så är hon liten. Precis fyllda 3 år och fortfarande lite 3-års-trotsig.
Och nu menar jag alltifrån ett litet pip till rejäla illvrål. Jag känner nämligen att allt det där påverkar mig. Det är som att stresshormoner frigörs så fort någon är missnöjd. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er. Det känns som att det går en ilning genom min kropp. Som att det skär i mig mentalt. Ungefär som att min kropp tolkar gnället, skriken och tjatet som att mina barn är i verklig fara. Som att någon eller något gör dem riktigt illa. Jag tänker att detta inte är riktigt normalt. Att de flesta föräldrar borde ha ett visst skydd mot det. Kanske är jag för utmattad, för att skyddet ska funka hos mig? Och när det gäller lillasyster, så hade hon kolik-liknande smärtor under sina första 1,5 år i livet, då hon inte kunde krysta ut bajsen utan hjälp. Hennes missnöjesljud kommer åt mig lite extra, på grund av detta.
Och dessutom så blir det någon kortslutning i huvudet på mig, när jag inser vad det handlar om. När hjärnan hinner ifatt kroppens reaktioner. Då blir jag irriterad för att barnen gör detta, utan att vara i livsfara. Och så klandrar jag mig själv för:
1) att jag låter dem hållas (men det går inte att fostra bort NPF, och det är svårt att hitta strategier som funkar, speciellt eftersom de är så små)
2) att jag låter det komma åt mig (fastän jag inte kan hjälpa hur min kropp reagerar).
Sten på börda gånger två. Och sen smälter min hjärna, känns det som. Det står stilla i huvudet, och jag kan inte tänka.
Det finns ju så klart sammanhängande tidsperioder under en dag, då alla barnen är nöjda och ingen gnäller, skriker eller tjatar. Det är skönt och naturligtvis välbehövligt. Och då gäller det att passa på att vila. Men tidpunkterna sammanfaller inte alltid med när man verkligen behöver dem. Till exempel då maken har ont i kroppen (på grund av muskelinflammation), och egentligen måste gå undan eller ligga på spikmattan en stund. Eller då jag är yr i huvudet, och tappar saker och glömmer vad jag håller på med, och bara behöver ligga med benen högt och blunda i några minuter. När man mår så där dåligt, och barnen sätter igång allihopa på en gång, ja då är det grymt!
Och även om de är lugna, så vet man att det när som helst kan ändras. Vilken sekund som helst, kan någon av dem börja skrika. För de börjar oftast skrika utan förvarning. När barnen somnat sjunker min stressnivå rejält. Direkt! När de har somnat, vet jag att jag får tänka klart mina tankar, dessutom. Och göra färdigt allt jag påbörjar. Det är nog så stressande det också - att tankarna och handlingarna blir avbrutna gång på gång, när barnen är vakna. (M pratar ju dessutom non-stop i perioder, och lillasyster är väldigt mammig just nu.)
Det är klart att man inte alltid orkar stå emot, när man egentligen borde. Ibland ger man upp och ger barnen alldeles för lätt det som de vill ha, för att man inte orkar något annat. Då belönar man det felaktiga beteendet. Tyvärr. Det blir en ond cirkel. Det här ser andra ibland och tycker då att man är helt kass som förälder och får skylla sig själv. Då vill jag svara deras blickar med: "Det är väl klart att jag vet om att jag gör fel. Jag är ingen idiot. Lev en dag i mitt liv, eller en vecka, eller flera år, så ni kan känna den enorma trötthet jag känner. Först då kan ni döma mig."
Känns allt detta igen, någon? Vad kan man göra åt gnället, skriket och tjatet, mer än att själv ALDRIG göra detta mot varken barnen eller varandra? Och stå på sig, och vänligt men bestämt berätta för barnen vad som gäller (utan att tjata)? Och ha en ängels tålamod?
PS. Okej, nu var jag lite gnällig ikväll (igen). Ni får ha överseende. ;) Det är slutet av sommarlovet nu, och jag känner mig rätt utmattad. Allt blir bättre snart, när dagis och skola sätter igång.
torsdag 9 augusti 2012
Hur man hjälper en vän som har ett barn med en funktionsnedsättning
Idag blir det en länk till en annan sida, om hur man bäst hjälper en vän som har barn med en funktionsnedsättning. För att detta är så oerhört viktigt. Så himla bra sammanfattat. Tack Linda Grann för att du skrev detta, så jag kan länka här och till mina vänner på facebook!
http://www.jenglacoaching.se/2012/08/06/du-kan-hjalpa-9-tips-for-dig-som-vill-hjalpa-din-van-som-har-barn-med-funktionsnedsattning/
http://www.jenglacoaching.se/2012/08/06/du-kan-hjalpa-9-tips-for-dig-som-vill-hjalpa-din-van-som-har-barn-med-funktionsnedsattning/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)