Tidslinjer - hjälp att förklara det självklara

Ikväll tänkte jag äntligen lägga ut en bild på mina tidslinjer, som jag försökt beskriva i text för länge sedan. Sorry, att det tagit sån tid.....

Anledningen är jag gjorde en åt M ikväll. Han satt alldeles för länge vid matbordet. Och han åt inte, utan tittade mest på film och viftade med sallad. Och smet ut i trädgården och lekte. Jag fick hämta tillbaka honom till matbordet, eftersom han var tom i magen och därmed ledsen. Han grät över minsta småsak. Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, helt utan resultat.

Syskonen hade däremot ätit upp, så de fick stanna ute och leka. Ändå så kopplade inte M att han skulle skynda sig att äta, så han sen kunde springa ut och leka, glad och mätt i magen. Han fick hjälp av följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):

Längst ner har jag skrivit att det är en tidslinje och markerat ut hur tiden går med en pil. Det gjorde jag för er läsares skull. Det brukar jag aldrig behöva göra för M, för han är så väl förtrogen med hur det funkar. Det funkar ju precis som alla barnfilmer. Ni vet, det är en liten markör som visar hur tiden går från vänster till höger, och därmed hur lång tid man tittat och hur lång tid det är kvar av filmen.

Han fick ritat två alternativ:

Alternativ nummer 1, är förenklat den han hade fastnat i. Han viftar med salladen vid matbordet och är ledsen, under hela tiden innan läggdags.

Alternativ nummer 2 innebär att han äter upp maten i rimlig tid, och sen har resten av tiden över till lek, då han också är glad.

Jag skriver text, eftersom M läser bra nu och detaljer i bilder ofta stör honom. Man kan självklart använda enbart bilder på sin tidslinje. Det är att föredra till små barn, och så gjorde jag innan M kunde läsa. Och var inte rädda för att ni ritar fult, för jag tror inte att era barn bryr sig. De blir förhoppningsvis glada för att få det förklarat, oavsett hur ni ritar. Titta så jag ritar.... (En av de saker som jag behöver öva på, brukar jag säga till M.....)

Anledningen till att jag gör tidslinjer, och att detta faktiskt så gott som alltid hjälper M att komma vidare, är att han lätt fastnar i ett ledset tillstånd när han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Han förstår inte riktigt vad grundproblemet är. Han trodde ikväll, att han var ledsen för att han inte fick vara ute och leka. Och märkte inte att han faktiskt var ledsen hela tiden när han var ute. Det måste man berätta för honom, och det blir tydligt för honom när han tittar på tidlinjen. Självklart får han den tid han behöver, för att titta och förstå sambandet som jag har ritat.

Och när han förstått, så frågar jag alltid honom: "Vilken väljer du?" Och då väljer han alltid rätt. Och jag spelar alltid förvånad och säger: "Men nu är du ju på nummer 1. Vad knasigt! Då får du byta till 2:an." Och så gör han det. Om inte direkt, så efter att man visat honom tidslinjen några gånger. Ibland får man ha lite tålamod. Han tänker, som sagt, inte lika klart när basbehoven trycker på. Och glömmer sig. Det där med knasigt, lägger jag till för att avdramatisera. Jag tror det är viktigt att man inte klandrar honom för detta, för han kan verkligen inte hjälpa att det.

Mindfulness

Jag har precis läst boken Mindfulness för föräldrar av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg. Många saker som stod i den, har jag redan hört, men jag är ändå glad för att jag läste den. Den gav mig en hel del nya tankar också. Och bra att avsätta lite tid att fundera igenom sånt som egentligen är självklart, men som man glömmer i vardagen.

Bland annat påpekandet att vi faktiskt inte kan påverka framtiden så mycket, genom att oroa oss. Och att man inte kan vänta med att njuta av barnen tills livet lugnat ner sig. Det kommer det kanske inte göra, förrän de flyttat hemifrån. Även en bra kommentar: "Risken för att det ska spåra ur totalt blir inte större för att du tillåter dig att njuta en smula." Rätt självklara saker, men ändå: Jag kom på att jag faktiskt oroar mig liiiite för mycket. Jag borde vara betydligt mer närvarande i nuet. Jag har blivit bättre på det och stannar upp mer, och ser barnen. Och släpper alla tankar och problem, och bara njuter av hur söta de är! Rekommenderas om ni inte redan är bra på det! Ett sätt att få bort en del av oron i nuet, är att se till att man har bra att-göra-listor och en fungerande kalender. Då vet man att man har koll.

Sen en annan sak som jag faktiskt trodde jag kunde rätt skapligt, sen tidigare erfarenhet av Al-Anons 12-stegsprogram (för anhöriga till alkoholister), var att acceptera det jag inte kan förändra. Men lär man sig någonsin det fullt ut? Jag har insett, att jag spiller onödigt mycket energi på att bli sur för att maken inte kommer upp på mornarna, och för att barnen inte somnar när jag vill. Nu till exempel har lillasyster vaknat till, för toalettbesök och mera mat. Det är ju svårt att förändra, så lika bra att acceptera situationen och ta det lugnt, och INTE bli upprörd. Det är som det är. Och att lägga kraften på det som går att göra något åt. Till exempel att ge henne ordentligt med mat så hon står sig återstoden av natten. Man kan faktisk oftast välja om man vill att saker ska komma åt en eller inte. Att sluta att automatiskt reagera, utan att istället tänka efter noga över sina alternativ, och därefter agera.

Ytterligare ett bra tips från boken, var att göra en tacksamhetslista. Alltså en lista på saker som man är glad och tacksam för med dagen. Detta råd har jag gett min far, som kämpar med depression och alkoholmissbruk: Att göra listor på allt som är bra i nuet, och listor på bra mål för framtiden. Det är nog något som alla mår bra av. Även om man inte gör det på papper, eller i dator, kan det vara bra att för sig själv att notera allt som funkat under dagen, som till exempel dagislämningen. Och små saker att glädjas över. Till exempel det otroligt vackra kvällsljuset vi får in i vårt kök den här tiden på året.

Sist några bra citat från boken:

"Vår hjärna vill ha rätt - när vi väl har börjat tolka en situation på ett visst sätt fortsätter vi ofta att se situationen på det sättet, för att bevisa för oss själva att vi faktiskt hade rätt. Vi ignorerar undermedvetet information som pekar åt motsatt håll samtidigt som vi noterar information som stämmer överens med vår första tolkning."

"Hur ofta lyssnar vi till våra barn när de leker? Hur ofta lyssnar vi till deras röster och deras skratt? Hur ofta stannar vi kvar hos dem när de har somnat för att höra deras lugna, fridfulla andetag? Det är också ett sätt att hitta vardagsnjutning för oss föräldrar."

"Kom ihåg att den allra största gåva du kan ge ditt barn är dig själv, din tid och din uppmärksamhet."

"Om du skulle bete dig likadant mot en vän, som du beter dig mot dig själv, då skulle den personen inte vilja vara din vän särskilt länge till." (Med andra ord, var snäll och förlåtande mot dig själv!)

"Men för att orka med resan är det viktigt att vi mammor och pappor tar hand om oss själva. På sätt och vis kan man säga att det i sig är en av de största gåvorna vi kan ge våra barn."


PS. Dags att stänga ner datorn. Lillasyster är fortfarande vaken, men jag tror att jag ska gosa henne till sömns nu.

Annorlunda perception av färg och fåret Shaun

Som jag skrivit om innan, så upplever M färgen rött ganska starkt. Den lyser som en lampa för honom. Även maken upplever rött så, att den lyser lite. Numera har M vant sig vid rött, men det fanns en tid då han gallskrek så fort något var rött. Vi begrep inte att det var fysiskt då, utan trodde att det var 100% psykiskt, dvs bara något han fått för sig. Vi tog hänsyn och tog bort mycket rött, men inte allt. Verkligheten finns ju inte utan rött, så vi tänkte att han skulle bli handikappad om han inte klarade något rött alls. Men stora saker som möbler och tavlor har vi nästan helt utan rött. I sitt eget hem, måste man kunna vila upp sig,och färgen rött är allt annat än vilsam för honom. Det är en balansgång.

I vilket fall så tittade vi på fåret Shaun ikväll. Det var avsnittet "The bull". Där råkar fåren reta upp tjuren av misstag, med en massa rött. Ett rätt kul avsnitt. Jag frågade M om det är så han känner när han ser rött. "Inte riktigt." svarade han eftersom han ansåg att tjuren hade jobbigare med rött, än han själv. Han log igenkännande dock, så jag struntade i att berätta att tjurar faktiskt är färgblinda....

Lillasyster

Lillasyster fyller snart 3 år. Jag skriver oftast inte så mycket om henne. Hon är ju förmodligen neurotypisk och så liten ännu. Och har varit sen med talet, så det har varit svårt att veta hur hon tänker. I vilket fall så tycker jag att det är på tiden att jag skriver lite mer om henne. I veckan var jag på utvecklingssamtal. Så här sa hennes dagisfröken:

"Tar hänsyn, har empati, är hjälpsam, visar känslor, är sällan arg, slåss aldrig, markerar verbalt när något inte är okej, respekterar andra, tar emot hjälp när det behövs, är lyhörd för andras behov och hjälper andra, är snabbt framme och tröstar när någon ramlat, delar med sig, har ett sjyst sätt, ansvarar för sina egna saker, visar ansvar mot sniglar & maskar, är mycket i samspel med de andra barnen, är accepterad av de andra barnen, tar kontakt, har lekförmåga, startar och deltar i lek, är trygg och trivs, är ibland försiktig men tar oftast för sig, har roligt - liv och lust i leken, utvecklas, vill lära, duktig på att räkna, vill hjälpa till med mycket t ex att tömma diskmaskinen, självständig, stark vilja, vet vad hon vill, bra på skapande i alla former (måla, pussla, bygga i byggrummet osv), äter ordentligt och går på pottan utan problem."

Ja, detta är alltså hennes dagisläge. Hennes hemmaläge, det vill säga den sida hon visar upp för oss i familjen, är inte alltid riktigt så här bra..... Men så är det nog med de flesta barn. Och vuxna, för den delen. Man visar upp sina sämsta sidor, för de som man är tryggast med. Tyvärr.

Ja, i alla fall: Vad har vi då gjort för att hon ska bli sån? Jo, egentligen ingenting. Hon har bara blivit sån. Det är egentligen rätt förvånande. Vi har inte gjort något särskilt eller något annorlunda med henne, än med pojkarna. Varken för att hon är minst eller flicka. Det skiljer ju bara 1,5 år på henne och lillebror. Och vi låter barnen göra det de vill, oavsett kön. Alla tre kör med bilar, och alla tre har dockor att leka med, alla tre hjälper till med biltvätt och matlagning, och så vidare.... Och om någon läsare skulle få för sig att det är dagisfröknarna som gör skillnaden, så kan jag nämna att den här dagisfröknen som har huvudansvaret för lillasyster och som höll i utvecklingssamtalet, är Ms "gamla" dagisfröken.

Stanna upp en sekund och fundera på hur vårt liv hade varit om vi hade haft två flickor till, som henne, istället för M och lillebror. (Inte för att jag önskar det!) Hade vi inte då ansetts vara helt suveräna föräldrar. Riktiga A-föräldrar. Tänk så fel det hade varit. Vi hade förmodligen inte kunnat alls lika många knep, som vi gör nu. Livet hade bara flutit på. På en räkmacka, som riktiga lyck-ostar! Vi hade blivit beundrade vart vi än hade kommit för våra väluppfostrade flickor. Dessutom tre stycken, på mindre än 5 år. Hur hade vi klarat det så bra egentligen? Folk hade förmodligen beundrat oss, och kanske till och med bett om uppfostringstips. Och jag hade kanske gått på allt detta?  Och trott att jag verkligen var en A-förälder. (Finns de förresten?) Och tittat snett på de som hade barn som betedde sig illa? Tänkt saker som: "Vad håller de föräldrarna på med egentligen? Det är ju bara att....." Och så vidare. Jag ryser åt tanken. Jag minns att jag var expert på barn och barnuppfostran väldigt tidigt i livet. Visste mycket bättre än många föräldrar, till och med. Trodde jag.... Så lite jag visste. Inte mycket alls egentligen. Nu vet jag åtminstone, hur lite jag vet. Tror jag.... Och framför allt; hur lite jag vet om andras barn.

Nej, jag ångrar verkligen inte mina söner. Absolut inte. De berikar mig med sina speciella begåvningar. Jag menar det! Det är inte bara en klyscha, som jag tröstar mig med. Jag är så stolt och fascineras varje dag över de saker som de kan. Och de har definitivt gjort mig till en bättre människa. En mer ödmjuk människa.

Och de hjälper mig att försöka se lillasyster precis sån som hon är. Ja, det mesta tyder på att hon är neurotypisk. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att hon förmodligen har en dragning mot bildlig intelligens. Tecken på det: Sent tal som dock kommit igång nu (hon sa inte mycket innan hon var 2,5 år) + duktig på skapande och allt som har med bilder att göra. Jag bad faktiskt dagisfröknarna, att fixa ett bildschema till samlingarna, av denna anledning. Det är ju bra för alla barn, även de utan diagnos. Hade vi haft "tre lillasyster", så hade jag förmodligen inte tänkt på att utnyttja den visuella intelligensen hos henne (eller de andra två) på detta sätt.

Har även lillebror autism?

I torsdags kom äntligen specialpedagogen från BUP till dagis, för att studera lillebror där. Jag, hon och två pedagoger hade ett samtal i anslutning. Jag fick därmed en tydligare bild av hur lillebror är på dagis. Vissa saker som jag trodde funkade bättre på dagis än hemma (p g a grupptrycket), gör inte det. T ex så måste de ibland hjälpa honom in på toaletten, så han inte glömmer att kissa. De drar, liksom vi, ofta ner hans byxor och hjälper honom att sätta sig. Annars kan han fastna i att tvätta händerna eller göra fula grimaser i spegeln. (Fast rätt ofta fixar han alltihopa helt själv.)

Specialpedagogen verkar misstänka att han faller inom autismspektrum. Så tolkade jag henne. Hon blev i alla fall rätt paff när jag inledde med att säga, att jag tror att lillebror har ADHD, men inte autism. Hon påpekade att ADHD utreds först vid 5 år.... (Det var inte riktigt så det lät på dem innan. De utreder, men sätter en annan diagnos på barn under 5 år, än ADHD.)

Men allt är nog inte "bara" ADHD ändå, insåg jag på sittande möte....
* Att han ser bokstäver och siffror i allt, till exempel i sandlådan och i maten
* Att han leker men att det alltid är själva konstruktionerna som är viktiga, inte köra med Brio-tåget efteråt och så vidare
* Att han har "teknik-öga" och "detalj-öga". Han gillar att lyssna på gräsklippare och ta reda på hur de funkar.
* Att han lägger märke till minsta ljud, t ex vinden som blåser in under dörrar. När han var 2 år, brukade han peka ut ventilationsrören för fröknarna.
* Känsligheten för stark sol. 
* Svårigheter att tolka vuxna och barn. Att han inte tittar dem i ansiktet. (Det gör han med mig.) Att han missförstår andra så ofta, och har svårt att förstå hur andra tänker och känner. Att han har svårt att läsa ansiktsuttryck och se skillnad mellan glad och arg.
* Att man ofta måste röra vid honom, för att få kontakt med honom.
* Att han har svårt att förstå instruktioner.
* Att han fastnar i situationer. T ex när vi gick till dagis så fick han en regndroppe på sig. Han skrek hela vägen om att vi skulle vända hem och hämta regnskyddet, fastän det inte kom mera regn. Han slutade skrika om det först när han kom in på dagis.
* Det sena talet. 

Det kändes verkligen konstigt att jag har inte sett den samlade bilden själv. Jag tycker att jag sett ADHDn så tydligt. Jag såg vissa autismdrag, men inte trodde jag att de var så många. Jag ser det tydligare nu, när "autism-glasögonen" är på. Och rent logiskt, så borde han vara "chanslös" genetiskt. Om man tittar på männen i närmsta släkten, så vore det konstigt om han var helt utan autismdrag.

Lillebror är fortfarande samme fine kille efter vårt möte. Så klart! När jag gick därifrån kände jag ingen sorg. Konstigt nog kände jag glädje och en lättnad, för att ha fått veta och för att någon annan hjälpt mig se detta. Att jag inte måste kämpa för varje viktig sak, för mina barn. Jag hade dessutom fått höra om hans styrkor, och insett att han är "bild-smart". Det kände lite sjukt, om jag ska vara ärlig. Jag borde kanske sörjt, men jag såg inte fler svårigheter i livet för lillebror, än de jag redan sett. Kanske är jag naiv. I vilket fall, är det alltid bättre att veta om autism så tidigt som möjligt. Det är mycket viktigt för deras utveckling, att det upptäcks och ges rätt stöd tidigt.

Det viktigaste är alltså att lillebror nu får rätt stöd, oavsett om han får autismdiagnos eller inte. Vi har ringat in hans autismdrag. Och jag är övertygad om att det bara blir bättre för honom. Dagisfröknarna sa: "Vi ska lyssna mer på er. Ni har redan gjort den här resan med ett barn." och "Ge oss gärna flera tips på sånt som funkar." efter att jag gett dem några knep. Så bra! Alla vinner!

Jaja, vi får väl se om det blir diagnos eller inte. Det blir efter sommaren, men nu tänker jag vara glad i alla fall. Glad för att jag har större möjlighet att redan nu se min fine kille precis sån som han är.

 "Älska och njut av era barn och var glad åt dem sådana de är, sådana de ser ut, för vad de gör och tänk inte på de egenskaper de inte har." (Citat Doktor Spock)


PS. Ja, jo jag vet - lätt för mig som har högfungerande barn att tänka så. Jag menar inte att belasta någon som har ett gravt autistiskt barn som till exempel inte pratar, eller som tycker att det är jobbigt av andra skäl. Självklart är det jobbigt emellanåt och självklart får man tycka att det är jobbigt. Det är bara att Spocks citat, som står på boken vi fick från BVC, hjälpt mig. Ta inte illa upp snälla!