Jag har berättat: Han vet om att han har autism nu

I söndags kände jag mig lite stressad över att flera av Ms klasskamrater sagt att han har en sjukdom, så jag berättade för M att han har autism. Eftersom jag måste berätta för barnen snarast, ville jag ge M ett litet försprång.

Han satt på toa när jag berättade. Det var bara vi två och det var lugnt runt omkring oss. M hade precis själv nämnt dagiskompisen som har utvecklingsstörning och klassisk autism. Jag sa återigen att autism betyder "ett annat sätt att tänka och att hjärnan funkar lite annorlunda". Därefter hade vi följande konversation:

Jag: "Tänk om Asperger är en slags autism?"
M: "Är det inte det?"
Jag: "Vad tror du?"
M: "Näe!"
Jag: "Men om det är det, vill du veta det då?"
M: "Är det det?"
Jag: "Vill du veta?"
M: "Ja!"
Jag: "Ja, det är det faktiskt. Känns det konstigt?"
M: "Ja, lite..."
Jag: "Vad tror du det beror på? Att du är som XX ('den andre pojken med autism på dagis') eller att du inte riktigt har förstått vad autism är?"
M: "Att jag inte förstått vad autism är."
Jag: "Ja, det finns många olika sorters autism. Du har fiffig autism. Känner du dig annorlunda nu, eller känner du dig som samme M?"
M: "Som samme M."

Han skrattade lite nervöst på slutet, men han tog det jättebra. Blev inte ledsen. Jag nämnde hans mattekunskaper igen och påpekade att de är bra att ha om man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. "Tycker t o m de som bygger vindkraftverk att autism är bra?" frågade han mig. "JA!" sa jag och han log förnöjt.

Lite senare frågade jag hur det kändes att veta att han har autism. "Konstigt!" sa han. "Autism har 6 bokstäver". Jag fick räkna efter: "A u t i s m, ja just det! Jag fick räkna efter. Så är det för oss neurotypiska, det är lite svårare för oss att räkna. Jag vet inte det automatiskt som du - jag måste räkna efter." M: "Neurotypisk?" Jag: "Ja, det är så det kallas att jag och de flesta andra är. Det har också ett namn. Är inte det ett knasigt namn så säg?." Nu log han stort och smakade på ordet neurotypisk.

Någon dag senare började han prata om det här med matten igen. Han frågade om en tjej i klassen hade lite svårare för matte. Det är en tjej som är väldigt omtyckt och har lätt för det mesta. Jag anade att M behövde känna att han kan något som inte hon kan. Jag misstänker att tjejen är duktig på matte också, så jag förklarade skillnaden mellan honom och de andra barnen: "Alla barn kan lära sig matte. Det som gör att du är extra duktig är att du lär dig själv. De andra barnen kan också lära sig, men då måste alltid en lärare hjälpa dem. De kan inte lista ut saker själva som du kan." Jag tror inte att han riktigt förstod, men det här kommer jag säga många gånger till. Och det är sant: T ex, när han var 4,5 år listade han själv ut hur multiplikation funkar.

Så oförutsägbart det är ibland

Imorse klantade jag mig lite. Jag satte en macka med smör på bak i huvudet på M. Smack! Det var mitt i morgonstressen med syskonen. Nu i efterhand så vet jag inte hur 17 jag kunde lyckas med detta. Skratta ni gärna! Det bjuder jag på! :) Eftersom jag var ensam med barnen, kunde jag inte tvätta hans hår innan skolan, så jag torkade bara bort smöret. Jag tänkte att han får bada på kvällen istället.

Den här veckan jobbar maken till sent på kvällarna, så jag har två personer som hjälper mig med barnen; de båda LSS-avlösarna som brukar ha M. De var båda här när jag skulle bada M. Jag vet ju att han inte gillar att bada, speciellt inte när det är någon utomstående här, men jag kände mig tvungen för att undvika att han skulle lukta illa i håret imorgon. Det jag inte hade förberett mig på var att M fick värsta utbrottet, av två olika anledningar. Den ena var att han inte ville slösa tid på att bada när en av resurspersonerna var här och den andra var att han inte ville att resurspersonen skulle märka att han hade bytt kläder eller hade blött hår. Varför vet jag inte. Jag fick gå och leta efter "exakt likadana" kläder i hans garderob. Det fanns inte, och han skrek en lång stund för att de kläder jag hittade bara var nästan likadana. Det hjälpte lite att avlösaren sa att han inte mindes vilka kläder M hade haft på sig innan.

Ni kan säkert lista ut hur mysig hårtvättningen blev.... Usch, M skrek hela tiden. Jag kände tyvärr att jag inte hade något val, än att genomföra den trots hans utbrott. Jag visste att det inte fanns något som kunde lugna ner honom snabbare än att få hårtvätten överstökad. Inte ens om jag hade lovat strunta i hårtvätten. Så jag hällde vatten på hans huvud, gnuggade snabbt in schampo och sköljde av. Han kastade sig ur badkaret innan jag var klar. Det är farligt med arga människor som hoppar runt i ett halt badrum, men det gick bra som tur var... Han väger tillräckligt lite för att jag ska kunna fånga och lyfta honom. När han väl var färdigtvättad och hade fått på sig de nya kläderna, var utbrottet över. Avlösaren sa att han inte märkte någon förändring och att det måste vara regnvatten i håret (det hade precis regnat), och M blev glad igen.

Idag hade jag nog inte mitt inlägg någon riktig poäng, utan jag ville mest beskriva hur vardagen kan vara med ett sånt här barn.

Test på gummibjörnsteorin!

Jag kunde inte motstå att prata om min "gummibjörnsteori" (se förra inlägget), vid tandborstningen. Jag frågade M om han kunde tipsa mig hur jag ska göra för att bli av med den där gummibjörnslåten, och han mindes svaret (inte sjunga på den och lyssna på något annat istället).

Men jag nöjde mig inte med att han kunde det i teorin, utan testade honom lite. Jag sa "getskelett" upprepade gånger (lite taskigt jag vet, men det krävdes för att få fram poängen) och frågade om den läskiga tanken hade fastnat, och det hade den! Då började jag prata om katten vi har på besök i trädgården ibland. Jag frågade honom om han trodde att den hade testat rutschkanan någon gång när ingen såg. Om den ställt sig på sina fyra tassar och svischat ner så det killade i den lilla kattmagen. Han log stort åt tanken. Då frågade jag honom vad han hade på hjärnan nu då. "Katten!" blev svaret. "Där ser du, du kan bestämma över din egen hjärna. Du kan putta bort de jobbiga tankarna, med nya roliga" sa jag och lät sedan saken vara för idag... (Det kommer bli många fler samtal om detta, innan han behärskar tekniken själv.)

Att få saker på hjärnan

Det gick det upp ett ljus för mig idag. Jag har nämligen haft låten "Jag är en gummibjörn" på hjärnan hela dagen. Jätteirriterande! Ja, ni vet nog hur det känns att ha en låt på hjärnan. Jag tror att de flesta människor råkat ut för det någon gång.

M brukar ju säga att hans tankar fastnar med dubbelhäftande tejp. Är det så han känner dagarna i ända? Ja, det är det säkert! Jag berättade för M att jag haft låten på hjärnan hela dagen, så att jag numera förstår vad han menar. Jag sa att jag satt på radion för att försöka bli av med det. Jag sa att det värsta jag kan göra är att sjunga på dem - då fastnar den ännu mer.

Just då var han väldigt inne i sin egen värld, sprang runt och babblade om sina egna saker och lyssnade inte alls på J (=LSS-avlösaren som har honom här hemma några timmar i veckan) och knappt på mig. Jag sa att om han gjorde som jag gjorde med radion, dvs vara tyst och försökte lyssna på J istället så kanske de där tankarna försvann och han kunde höra ifall hon kom med något roligt förslag på vad de kunde göra istället. Jag sa att om han istället fortsatte babbla skulle tankarna bara fastna ännu mer. Han fick sig faktiskt en tankeställare, kom ur sin bubbla och lyssnade på J för en liten stund.

Hur jag berättar för klasskamraterna

Nedan är i punktform hur jag tänker berätta för skolbarnen. Kommentera väldigt gärna! Speciellt om det är något som jag INTE bör säga. Jag kan ju inte allt och är f a ingen pedagog... Har jag glömt något?

Jag kommer försöka prata med barnen så fort som möjligt. Och M kommer att vara med. Först hade jag inte tänkt det, men en vän fick mig att inse att han är stark och klarar det. Och det gör honom gott att höra mig prata om/för honom. Han hör mina svar på alla de frågor som han själv kommer få livet ut.

Först och främst: M har ingen sjukdom! Han har Asperger (jag tänkte INTE säga ordet syndrom till barnen) och det är samma sak som högfungerande autism. Det är ett annat sätt att tänka. Hjärnan funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Det finns många andra människor i världen med Asperger, som tänker ungefär som M. De är inte heller sjuka. M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom. Han har lätt och svårt för andra saker än ni andra barn. Det är svårt för er fröken att hinna lära alla er andra barn och M olika saker, samtidigt. Det är därför det är bra med en extrafröken, I (=hans resursperson i skolan).

Det M är bra på:
* Matte
* Att läsa
* Att komma ihåg detaljer om saker, t ex vindkraftverk
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen
* Han ser och hör mycket på en gång. Men det är svårt för honom att äta och klä på sig, när han tänker på det som ni andra barn gör. Det är därför I är med och hjälper honom. När det blir för jobbigt att höra och se allt som alla ni andra barn gör måste M gå undan. Det är därför I och M går iväg rätt ofta.

Det M har svårt för:
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det känns för honom, som att sitta på en stor tunna högt upp i luften och kissa och bajsa. Men med pallen och den extra toalettringen, känns det för honom som för er andra. (Fiffigt va?!) Och det är därför han tycker att hinderbanan är så jobbig.
* Att lyssna, eftersom han har så många egna tankar i huvudet hela tiden.
* Att förstå ansiktsuttryck som glad, arg och ledsen. Det hjälper I honom med.
* Eftersom han har lite svårare att förstå er andra, har han ibland svårt att veta vad han ska prata om. Det hjälper I honom också med.
* Att hålla händerna stilla: Här tänker jag låta M förklara att han har en "törstig hand", att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Jag kommer säga att det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund för fröknarna.
* Veta hur lång tid det är kvar. Det är därför han har sin klocka, med lamporna som släcks.


Jag kommer också nämna att M även har ADHD, vilket innebär att han har svårt att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still.

Så synpunkter på ovanstående??? Jag hade verkligen uppskattat och behövt dem just nu!!! Tack på förhand!