Det är vanligt att aspergare har dålig koll på sin personliga hygien. Nu menar jag absolut inte att dra alla över en kam, för det finns de som klarar det, men jag vet några stycken som inte gör det. Bl a en som inte byter kläder på en hel vecka. Det luktar riktigt illa på fredagen. Och han byter inte alltid träningskläder mellan gångerna. Det kan han inte göra, så surt som de luktar ibland.
Nu är M ju bara ett litet barn, men jag vill att han redan nu ska lära sig sköta sin hygien, så det går per automatik när han är vuxen. Även om aspergere ibland har lite sämre känsla för vissa saker, så är de oftast väldigt läraktiga. Jag tänker att M ska lära sig att byta kläder varje morgon, innan han går till skolan. Det är jag stenhård på. Jag viker aldrig en tum. Lär han sig det nu, kommer han ha det med sig när han är vuxen och har flyttat hemifrån. Sen kan han kanske börja lära sig när han kan ha ett par byxor en dag till, osv. Bättre börja i den superhygieniska ändan, än tvärt om.
Han är hårdrockare, vilket i hans fall innebär att han tvunget vill ha långt hår (egentligen page). Det ställer ofta till det, som ikväll då han råkade få mat i håret. Då blev det genast ett bad (eller hårtvätt i handfatet), för "Du vill väl inte lukta kräks i håret i skolan imorgon?". Och det vill han ju naturligtvis inte. Han förstår rent logiskt, även fast han aldrig skulle komma på att han behöver bada själv. Det gäller att lära honom, även detta, m h a logik!
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
söndag 13 februari 2011
lördag 12 februari 2011
Sömn & visuella hjälpmedel: Att somna själv och tidslinjer (seriesamtal)
Vi har länge haft problem med att barnen inte kommer i säng i tid. Det beror främst på att vi är två föräldrar och tre barn som alla kräver 100% av en förälder vid nattningen. Alltså får en av oss börja med att natta en av dem och när den somnat, tar vi var sin av de två som är kvar och nattar. Ni kan ju tänka vad som händer om den vi börjar med inte somnar - då somnar ingen av dem i tid!
M är rädd för att somna utan en vuxen (säger han), eftersom han är rädd för att det kommer in ett lejon i huset. Jag har förklarat många gånger att lejon bara finns inlåsta på djurparker i Sverige och att de ändå inte kan öppna dörrar. Dessutom har vi larm, så om ett lejon kommer in, hör vi det direkt. Han köper det rent logiskt, men känslan av att vilja ha en vuxen hos sig kvarstår. Jag tror att det är för att han känner sig mindre älskad om han får somna själv medan vi nattar de små. Icke desto mindre är detta lösningen på vår nattningsproblematik - att M somnar själv!
Ikväll gick det alldeles fel igen, så jag tröttnade och tänkte att nu är det dags för en förklaring igen, tidslinjer + streckgubbar! Jag gjorde tre olika genom att rita upp följande:
1) Mellan klockan 19-21 (=efter läggdags för barnen) är alla tre barnen vakna och springer runt. M ville inte gå och lägga sig eftersom han inte vill somna först (också = mindre älskad), men pappa försöker ändå natta honom. Mamma kan inte natta de två små själv, så de springer runt och busar. Mamma och pappa städar efter det är läggdags för vuxna och har ledsna miner i ansiktet. Morgonen därpå har vi alla trötta miner i ansiktet (streckgubbarna gäspar). DÅLIG och TRÖTTA skrev jag vid tidslinjen
2) Innan klockan 19 ligger M i sin säng och somnar själv. Samtidigt så nattar mamma och pappa var sin småtting i sovrummet där uppe. När lillebror somnat smyger pappa ner till M. Mamma och pappa städar innan det är läggdags för vuxna och har glada miner i ansiktet. Morgonen därpå är alla GLADA.
3) Innan klockan 19 ligger M och försöker somna i extrasängen i samma sovrum som där mamma och pappa nattar var sin småtting. Mamma och pappa städar innan det är läggdags för vuxna och har glada miner i ansiktet. Morgonen därpå är alla GLADA.
Sen la jag till tre lika stora hjärtan, med första bokstaven i deras respektive namn inuti, vid varje tidslinje (dvs totalt 9 hjärtan) för att visa att kärleken är lika stor vid alla nattningar och för alla barn.
"Vilken väljer du?" frågade jag. "Nr 2" svarade han. Men nu är vi på nr 1 ikväll sa jag."Oj, av misstag!" sa han. "Ska vi försöka med nr 2 imorgon?" undrade jag. Det ville han! Tänk så fort han förstår när jag ritar dessa tidslinjer, som jag dessutom tror är bra för alla barn! Lillebror var med och tittade han också (men han är nog för liten för att hänga med på allt).
M är rädd för att somna utan en vuxen (säger han), eftersom han är rädd för att det kommer in ett lejon i huset. Jag har förklarat många gånger att lejon bara finns inlåsta på djurparker i Sverige och att de ändå inte kan öppna dörrar. Dessutom har vi larm, så om ett lejon kommer in, hör vi det direkt. Han köper det rent logiskt, men känslan av att vilja ha en vuxen hos sig kvarstår. Jag tror att det är för att han känner sig mindre älskad om han får somna själv medan vi nattar de små. Icke desto mindre är detta lösningen på vår nattningsproblematik - att M somnar själv!
Ikväll gick det alldeles fel igen, så jag tröttnade och tänkte att nu är det dags för en förklaring igen, tidslinjer + streckgubbar! Jag gjorde tre olika genom att rita upp följande:
1) Mellan klockan 19-21 (=efter läggdags för barnen) är alla tre barnen vakna och springer runt. M ville inte gå och lägga sig eftersom han inte vill somna först (också = mindre älskad), men pappa försöker ändå natta honom. Mamma kan inte natta de två små själv, så de springer runt och busar. Mamma och pappa städar efter det är läggdags för vuxna och har ledsna miner i ansiktet. Morgonen därpå har vi alla trötta miner i ansiktet (streckgubbarna gäspar). DÅLIG och TRÖTTA skrev jag vid tidslinjen
2) Innan klockan 19 ligger M i sin säng och somnar själv. Samtidigt så nattar mamma och pappa var sin småtting i sovrummet där uppe. När lillebror somnat smyger pappa ner till M. Mamma och pappa städar innan det är läggdags för vuxna och har glada miner i ansiktet. Morgonen därpå är alla GLADA.
3) Innan klockan 19 ligger M och försöker somna i extrasängen i samma sovrum som där mamma och pappa nattar var sin småtting. Mamma och pappa städar innan det är läggdags för vuxna och har glada miner i ansiktet. Morgonen därpå är alla GLADA.
Sen la jag till tre lika stora hjärtan, med första bokstaven i deras respektive namn inuti, vid varje tidslinje (dvs totalt 9 hjärtan) för att visa att kärleken är lika stor vid alla nattningar och för alla barn.
"Vilken väljer du?" frågade jag. "Nr 2" svarade han. Men nu är vi på nr 1 ikväll sa jag."Oj, av misstag!" sa han. "Ska vi försöka med nr 2 imorgon?" undrade jag. Det ville han! Tänk så fort han förstår när jag ritar dessa tidslinjer, som jag dessutom tror är bra för alla barn! Lillebror var med och tittade han också (men han är nog för liten för att hänga med på allt).
fredag 11 februari 2011
När ska vi berätta för honom?
Den senaste veckan har jag börjat fundera på om det är dags att berätta för honom. Det var efter att en skolkamrat sagt till honom att det såg ut som att han hade pyamas på sig, eftersom han hade samma färg på tröjan och byxorna. M brydde sig inte om denna kommentar, utan förklarade bara att det var det inte. Men om någon säger till M att han har autism eller Asperger? Hur hade han tagit det? Hade det blivit ett stort trauma att höra det från någon annan än sin älskade mamma och pappa? Jag vet inte alls om barnen vet, men eftersom vissa föräldrar vet så kan ju något barn veta och säga det till honom.
Detta är en extremt svår fråga och jag har inte ens hunnit diskutera igenom det ordentligt med maken. Det hade varit otroligt intressant att få lite kommentarer från någon med erfarenhet! Jag hörde att Gunilla Gerland (författare med Asperger) ska ha sagt "Så tidigt som möjligt!". Och att man inte ska vänta till 9-årsåldern eftersom barnen har någon slags identitetskris då. Efter jag hörde det, frågade jag M om han ville veta ifall vi fick reda på att det fanns något annat namn än "törstig hand". "Det räcker med 'törstig hand'", svarade han och så lät jag det va. Han själv talade ju om för mig att han inte var mogen att veta!
Dessutom är jag rädd att han får ett trauma när han hör att han har autism. Anledningen är att han gick på dagis tillsammans med en annan kille med autism som slogs och nöps. M var rädd för honom och försökte ofta undvika honom. Den här killen hade förmodligen även en utvecklingsstörning, och var extremt sen med talet (till skillnad från M som istället var extremt tidig med talet).
Och ordet "syndrom" kommer han inte gilla heller. När han var på musikskolan, var det en flicka med Downs syndrom som han blev jätterädd för. Det spelade ingen roll vad vi föräldrar sa, han bara gallskrek hela tiden. (Hoppas hon inte förstod varför!) Vi försökte var sin gång maken och jag, sen gav vi upp. Så ni förstår, det är inte helt lätt att berätta för M att han har 'högfungerande autism = Asperger syndrom'. Ordet Asperger är nog neutralt för honom, förstås. Kanske man ska börja med det, lite försiktigt? Och ordet högfungerande skulle man kunna förklara som hög = jätte och fungerande = duktig, dvs högfungerande = jätteduktig. Som han är på matte, t ex. Ja, allt är verkligen inte dåligt med Asperger, för det finns de som är extremt högfungerande; specialister, professorer osv. Jag jobbar med en som är ett riktigt geni, så jag vet... Ok, han är verkligen inte arbetsplatsens största diplomat eller människokännare, om man säger så, men matte kan han!
Vad tror ni? Han är ju bara 6 år. Det är en fin avvägning vi måste göra - inte berätta förrän han är mogen, men samtidigt berätta innan någon annan råkar göra det.
Detta är en extremt svår fråga och jag har inte ens hunnit diskutera igenom det ordentligt med maken. Det hade varit otroligt intressant att få lite kommentarer från någon med erfarenhet! Jag hörde att Gunilla Gerland (författare med Asperger) ska ha sagt "Så tidigt som möjligt!". Och att man inte ska vänta till 9-årsåldern eftersom barnen har någon slags identitetskris då. Efter jag hörde det, frågade jag M om han ville veta ifall vi fick reda på att det fanns något annat namn än "törstig hand". "Det räcker med 'törstig hand'", svarade han och så lät jag det va. Han själv talade ju om för mig att han inte var mogen att veta!
Dessutom är jag rädd att han får ett trauma när han hör att han har autism. Anledningen är att han gick på dagis tillsammans med en annan kille med autism som slogs och nöps. M var rädd för honom och försökte ofta undvika honom. Den här killen hade förmodligen även en utvecklingsstörning, och var extremt sen med talet (till skillnad från M som istället var extremt tidig med talet).
Och ordet "syndrom" kommer han inte gilla heller. När han var på musikskolan, var det en flicka med Downs syndrom som han blev jätterädd för. Det spelade ingen roll vad vi föräldrar sa, han bara gallskrek hela tiden. (Hoppas hon inte förstod varför!) Vi försökte var sin gång maken och jag, sen gav vi upp. Så ni förstår, det är inte helt lätt att berätta för M att han har 'högfungerande autism = Asperger syndrom'. Ordet Asperger är nog neutralt för honom, förstås. Kanske man ska börja med det, lite försiktigt? Och ordet högfungerande skulle man kunna förklara som hög = jätte och fungerande = duktig, dvs högfungerande = jätteduktig. Som han är på matte, t ex. Ja, allt är verkligen inte dåligt med Asperger, för det finns de som är extremt högfungerande; specialister, professorer osv. Jag jobbar med en som är ett riktigt geni, så jag vet... Ok, han är verkligen inte arbetsplatsens största diplomat eller människokännare, om man säger så, men matte kan han!
Vad tror ni? Han är ju bara 6 år. Det är en fin avvägning vi måste göra - inte berätta förrän han är mogen, men samtidigt berätta innan någon annan råkar göra det.
Etiketter:
Berätta om diagnosen,
Matematik,
Styrkor,
Tics
torsdag 10 februari 2011
En typisk morgon
Idag var en typisk morgon. Idag tjatade jag ca 20 gånger på M att han skulle äta upp sin fil innan det var dags att gå till skolan. Därefter tjatade jag ca 10 gånger på att han skulle gå in på toaletten och kissa. Det slutar ofta med att jag får söka upp honom i vardagsrummet och leda in honom på toaletten. Efter 5 minuter kollar jag på toaletten, och då sitter han och viftar med något, t ex toalettpapper. Jag påminner hon om att han nog kissat färdigt och måste byta kläder nu för att hinna. Han går ut till sin garderob och tar i bästa fall fram ett klädesplagg, eller så fortsätter han vifta med något. Han gömmer sig bakom garderobsdörrarna för att hans syskon inte ska se honom naken, och då är det väldigt svårt att byta om på ett snabb sätt. Ofta går jag dit och tar av honom tröjan. Han blir arg på mig eftersom han inte vill visa sig med barn överkropp, men jag känner att jag inte har något val eftersom klockan går. Sen hittar han en ny tröja och tar på sig, frågar mig om han behöver byta kalsonger också. "Du måste byta kalsonger varje morgon. Det behöver du inte fråga. Bara byt kalsonger!", är alltid mitt svar. Sen springer han iväg in i vardagsrummet och viftar med något, eller in i lekrummet och spelar gitarr. Jag påminner om kalsongerna och i bästa fall så byter han dem. Därefter hittar han strumpor, om jag har tur utan att jag behöver tjata. Men sen måste han "vifta in dem" så de blir mjuka (säger han)... Han fastnar lätt på strumpviftandet och jag måste gå in och bryta. När han tagit på sig dem har vi fleecetröjan, fleecebyxorna, overallen, skorna, fuskpolon, vantarna och mössan kvar. Även här blir det tjat eftersom han springer iväg hela tiden, ja jag tror ni förstår utan att jag behöver beskriva detta i detalj också. Och jag måste hjälpa honom på med hälften av ytterkläderna, fleecetröjan klarar han inte knäppningen på själv. Totalt sett tjatar jag tillbaka honom till påklädningen minst 20 gånger varje morgon. Tyvärr så klarar jag inte alltid detta utan att höja rösten. Då blir det värre, eftersom han sätter sig ner och håller för öronen och vägrar resa sig upp igen fastän jag lovar att inte skrika mer.
Och samtidigt måste jag klä på hans syskon, se till att de också ätit lite frukost, har nya blöjor och nya kläder, samt ytterkläder och nallar med sig. De små är ofta missnöjda och vill också springa iväg. Lillebror vill sällan gå till dagis. En bra morgon sitter de nöjda och påklädda och bråker inte i syskonvagnen medan jag hjälper M på med det sista. Det är sällan det är en bra morgon...
"Maken då?" tänker någon av er. Jo, han skulle kunna vara där och hjälpa till, trots att alla hans kollegor är på jobbet 7.30 och det är väldigt opraktiskt om han kommer senare. Men då blir det för mycket i mitt huvud. För mycket diskussioner om vem som ska göra vad, vem som ätit ordentligt osv osv. Jag använder 100% av min mentala kapacitet för att få iväg ungarna, och måste jag diskutera med maken börjar jag glömma saker, t ex gympapåsen/ombytet/läxan jag skulle få med. Om vi någon morgon är två, så brukar maken ta M 100%. Det funkar rätt ok, men då tjatar maken istället så det blir inte mindre i mitt huvud.
När någon säger till mig att deras (neurotypiska) barn minsann är trotsiga också, brukar jag svara: "Välkommen hem till mig en morgon, så ska du få se vad trots + autism innebär..."
Och samtidigt måste jag klä på hans syskon, se till att de också ätit lite frukost, har nya blöjor och nya kläder, samt ytterkläder och nallar med sig. De små är ofta missnöjda och vill också springa iväg. Lillebror vill sällan gå till dagis. En bra morgon sitter de nöjda och påklädda och bråker inte i syskonvagnen medan jag hjälper M på med det sista. Det är sällan det är en bra morgon...
"Maken då?" tänker någon av er. Jo, han skulle kunna vara där och hjälpa till, trots att alla hans kollegor är på jobbet 7.30 och det är väldigt opraktiskt om han kommer senare. Men då blir det för mycket i mitt huvud. För mycket diskussioner om vem som ska göra vad, vem som ätit ordentligt osv osv. Jag använder 100% av min mentala kapacitet för att få iväg ungarna, och måste jag diskutera med maken börjar jag glömma saker, t ex gympapåsen/ombytet/läxan jag skulle få med. Om vi någon morgon är två, så brukar maken ta M 100%. Det funkar rätt ok, men då tjatar maken istället så det blir inte mindre i mitt huvud.
När någon säger till mig att deras (neurotypiska) barn minsann är trotsiga också, brukar jag svara: "Välkommen hem till mig en morgon, så ska du få se vad trots + autism innebär..."
tisdag 8 februari 2011
Glas överallt, igen!
I början av januari viftade M ut ett glas och höll på att springa runt i glasbitarna fastän jag skrek på honom att stå stilla. Det var en riktigt otäck upplevelse, och vi pratade mycket om den efteråt, M och jag. Jag förklarade vad som händer med fötterna om man går på vasst glas samt hur han borde agera istället, dvs stå helt stilla och vänta på hjälp från en vuxen. Jag förklarade också hur snällt det hade varit av avlösaren (som själv riskerade trampa i glaset) att lyfta undan honom, trots att det kändes lite obehagligt för M att bli undanlyft. Det tog lite tid för honom att förstå alltihopa, men jag gav honom den tiden och förklarade ett antal gånger tills det hade sjunkit in. Och vår andra avlösare blev informerad om händelsen.
Idag när M kom hem med (den andra) avlösaren råkade han välta ner en tavla med glas i. Denna gång hade han dock varit lugn och stått stilla. Hon hade sagt till honom att backa försiktigt och stå stilla medan hon dammsög upp glaset. Han hade lytt henne. Vilken skillnad! Jag är så lättad att det gick in hos honom. Det bevisar att mitt tjat och min envishet betalar sig ibland, samt återigen att det lönar sig att jobba med logik! Att avlösaren var informerad var toppen. Hon visste vad som riskerade hända och hur hon skulle agera.
Och så är det faktiskt med allt! Ju fler vuxna som är välinformerade om hur M funkar desto bättre kan vi tillsammans hantera honom och utveckla honom i rätt riktning. Vi föräldrar och dagis/skol-personal har alltid haft ett öppet informationsutbyte. Har något funkat bra hemma, har vi tipsat pedagogerna och vice versa. Vi har haft turen att ha riktigt bra och engagerade pedagoger! Vi föräldrar är rätt prestigelösa och klarar att prata öppet om de jobbiga bitarna, och det har pedagogerna vid ett flertal tillfällen uttryckt sin tacksamhet för. Det finns mycket att vinna om man vågar prata om allt! Och pedagoger har valt sitt yrke för att de tycker om barn och vill göra dagis- och skoltiden bra för barnen, inkl barn med funktionshinder!
Och naturligtvis fick M en guldstjärna!
Idag när M kom hem med (den andra) avlösaren råkade han välta ner en tavla med glas i. Denna gång hade han dock varit lugn och stått stilla. Hon hade sagt till honom att backa försiktigt och stå stilla medan hon dammsög upp glaset. Han hade lytt henne. Vilken skillnad! Jag är så lättad att det gick in hos honom. Det bevisar att mitt tjat och min envishet betalar sig ibland, samt återigen att det lönar sig att jobba med logik! Att avlösaren var informerad var toppen. Hon visste vad som riskerade hända och hur hon skulle agera.
Och så är det faktiskt med allt! Ju fler vuxna som är välinformerade om hur M funkar desto bättre kan vi tillsammans hantera honom och utveckla honom i rätt riktning. Vi föräldrar och dagis/skol-personal har alltid haft ett öppet informationsutbyte. Har något funkat bra hemma, har vi tipsat pedagogerna och vice versa. Vi har haft turen att ha riktigt bra och engagerade pedagoger! Vi föräldrar är rätt prestigelösa och klarar att prata öppet om de jobbiga bitarna, och det har pedagogerna vid ett flertal tillfällen uttryckt sin tacksamhet för. Det finns mycket att vinna om man vågar prata om allt! Och pedagoger har valt sitt yrke för att de tycker om barn och vill göra dagis- och skoltiden bra för barnen, inkl barn med funktionshinder!
Och naturligtvis fick M en guldstjärna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)