Hjälpen var bra!

Nedan tänkte jag återkoppla hur det gick med några av de råd vi fick i fredags. Vi började tillämpa dem så fort vi kom innanför dörren i fredags eftermiddag.

1) Sätt på film oftare, för att lugna barnen
Vi har visat en del film tidigare, men nu har f a jag tillåtit mig själv att ta till det knepet oftare, t o m i morse när småttingar satt påklädda i vagnen och var missnöjda och jag skulle hjälpa M på med kläderna. Jag har ett inbyggt motstånd mot film. Jag känner mig lat och oengagerad när jag sätter på en film. Mitt mål är att läsa saga och interagera med barnen. Men vet ni vad som hände i söndags när maken mådde dåligt och låg i sängen och jag var ensam med alla tre (vilket brukar vara otroligt energikrävande)? Jo, jag hade lugn och energi att läsa för alla tre barnen en lång stund! Lite paradoxalt, eller hur?! Tipsen funkar redan!  

 2) Byt plats på kvällsmaten och middagen
Detta har tagit pressen enormt från mig när jag kommer hem från dagishämtningen. Jag tar det som det kommer och sticker till dem mackor, varmkorv eller annat. Idag gick vi upp och spelade barndatorspel och barnen var faktiskt inte hungriga utan bajsiga alla tre. Så de bajsade och åt macka lite senare istället. Ingen blev gnällig och vi fick en lugn stund vid barndatorerna istället för "laga-mat-hets". (Maten lagade vi när maken kommit hem.)

3) Sänk matbordet och sitt på kuddar på golvet och ät och ta bort allt de kan klättra på. 
Pulsen sjönk nog automatiskt på mig så fort vi hade flyttat undan matbordet och matstolarna - speciellt Tripp-Trapp-stolarna som de alla tre använde som stegar för att nå förbjudna saker och göra våghalsiga balanskonster. Jag har funderat på detta länge, men vi har inte kommit till skott. Det funkar jättebra med lägre bord och låga barnstolar, trots otroligt mycket spring fram och tillbaka till och från matbordet. Men barnen når all mat, sitter närmre varandra (på gott och ont) och äter mycket bättre! Ungefär som det är mer lustfyllt att äta när man kan nå allt och bestämma själv vad man ska äta. Men inte så bekvämt för oss vuxna... Men vi har en riktig stol som vi kan ställa undan i tvättstugan, så kan en vuxen sitta vid det höga matbordet (som vi bara sköt åt sidan). Det bästa med detta är att jag kan lämna barnen ensamma i köket några sekunder och att den malande undermedvetna processen "Håller någon på att ramla ner och slå sig nu?", som jag konstant gått med när de varit i köket, har försvunnit.
 
4) Ge positiv uppmärksamhet till lillebror så fort han göra något bra även om det bara är för några sekunder.
Att så lite förändring kan ge så stor skillnad! Han har blivit gladare, hjälper till att städa mer och hittar på lite mindre bus. Vi har låtit honom vara med och hjälpa till mer, t ex fick han lägga i potatisarna i kastrullen och rosta sina egna mackor (dock under strikt övervakning). Också roligare att äta om man lagat sin egen mat!

5) Låt lillebror äta det han vill äta (förutom godis). Låt honom springa ifrån matbordet och komma tillbaka när han vill äta. 
Konstigt nog så har han ätit mer! Det trodde jag aldrig. Men det har blivit mycket mackor, men även middagsmaten slinker ner bättre. Igår åt han en hel kotlett! Han har inte varit lika kinkig heller, säkert p g a av jämnare blodsocker och att han fått maten vid tidpunkter som passat honom bättre. Och han säger faktiskt till när han är hungrig. Öppnar kylen eller ber om mat. Och lillasyster ber faktiskt också om mat. (Via tecken.) Det är vi inte vana vid sen M. Han märker väldigt sällan att han är hungrig, utan gnäller på annat istället. Och det är därför vi varit vana vid så strikta mattider - vi har helt enkelt varit och är fortfarande tvungna att se till att M äter något minst var 3:e timme. Annars får han ett utbrott av hunger. Så nu har jag förmodligen kommit på ett tillfälle då vi behandlar de två minsta som autister... Okej alla barn behöver regelbundna mattider, men vi behöver lyssna in våra två yngsta lite bättre och titta lite mindre på klockan.

Autisten sätter standarden

Det ska bli kul och intressant att gå COPE-kursen* eftersom jag känner att vi behöver tänka till rätt mycket om hur vi uppfostrar våra barn. Det är inte så att vi inte redan gör det. Åh nej, hela dagarna går vi och försöker tänka på vilken uppfostran som passar på vilket barn. Alla barn är ju olika och jag tror inte att man kan eller ska uppfostra syskon på exakt samma sätt. Man måste möta dem som individer. I vårt fall är individerna så oerhört olika. Vi började med att ha en aspergare som enda barn i tre år, och sen fick vi två neurotypiska barn tätt. Vi måste hela tiden tänka om, tänka vad som passar autisten men inte de andra och vise versa, men även identifiera skillnader mellan våra två neurotypiska små barn.

Ibland känner jag att jag är för inkörd på autistspåret. Som t ex när jag gömde en hålig strumpa för lillebror. Jag smög den bakom ryggen, men sen tänkte jag: "Äh vad fasen han är inte autistisk" och så visade jag honom strumpan och sa att den var sönder och att jag skulle kasta den i papperskorgen. Det gick hur bra som helst. Hade det varit M hade han börjat gala och skrika om att vi skulle köpa en exakt likadan. (Sån är han med allt man kastar, t o m skräp.) Den incidenten fick mig att tänka, att vi måste ifrågasätta vår uppfostran av lillebror och lillasyster ännu mer, så vi inte uppfostrar dem som två autister, i alla fall inte där det blir helt fel... (Det finns vissa tankegångarna kring autister som kan gagna alla barn t ex den visuella framställningen av tid och händelser. Det har de flesta barn nytta av. T ex ett bildschema på dagis över vad som ska hända under dagen.)

Sen finns det saker som man inte alls kan hjälpa som förälder. T ex att M springer från matbordet och vill leka under måltiderna. Det spelar ingen roll hur vi tjatar eller vad vi gör. Han har helt enkelt för mycket myror i byxorna för att kunna sitta still. Men då tror lillebror och lillasyster att det är ok att man springer ifrån matbordet och leker och gör likadant. Vi jobbar jättemycket med detta -  tjatar och bär tillbaka dem, men just nu känns det som att vi bara har två alternativ: Tejpa fast barnen, eller leva med springet tills de blir äldre och vi kan förklara. Så vi lever med springet...

Och när det gäller att skrika rätt ut så fort man inte får som man vill, så är det samma sak. Vad det än gäller, så ylar M när han inte får som han vill. Det är hans första reaktion. Ungefär hälften av gångerna bryr han sig inte om att fråga i vanlig samtalston först. Jag misstänker att lillebror och lillasyster härmar även detta beteende. Det är klart att de är väldigt små ännu, men jag tror faktiskt att de kan det när de är på dagis. Vi tänker inte ge upp på M bara för att han är så där. Han får lära sig. Vi måste lära honom - annars kan han inte ha ett normalt vuxenliv.

* COPE är en KBT-kurs som kan ha autistiska såväl som neurotypiska barn i fokus. Vi har valt att gå den neurotypiska versionen, eftersom vi vill fokusera på våra två minsta denna gång. Kanske går vi den med fokus på autister också, om vi tycker det behövs.

Det är inte skamligt att be om hjälp

Idag var maken och jag på förebyggandeenheten för att få lite tips och råd om hur vi ska förbättra situationen i vår familj, främst för vårt mellanbarn, lillebror. Förebyggandeenheten tillhör socialförvaltningen. Jag hittade dem via kommunens hemsida och jag måste erkänna att det först tog emot att gå till socialen och be om hjälp, men sen tänkte jag att jag inte bryr mig vem som hjälper oss bara vi får hjälp. Och det visade sig vara en helt annan organisation än de som har hand om utredningar. Förebyggandeenheten för inga journaler, utan erbjuder stödsamtal och kurser som COPE och COMET (kognitiv beteendeterapi). Vi anmälde oss till både stödsamtal och COPE-kursen som ska gå till våren. Vilken lyx egentligen! Två personer med stor erfarenhet av krävande barn sitter ned med oss vid tre tillfällen och ger personliga råd. Och en 10-veckors-KBT-kurs! Varför skulle vi inte söka upp och ta emot detta stöd som finns i samhället (och som vi betalar skatt för)?! Och det är inte skamligt att be om hjälp. Det som är skamligt (och riktigt dåligt för barnen) i sådana fall, är att inte be om hjälp när man behöver den.

Vi inledde med att berätta om vår familj. Sammanfattat: M har autism och utreds för ADHD (vi tror han har det), men är inte utåtagerande. Lillebror är en riktig liten busunge och flänger runt som ett yrväder och är på allt, speciellt det som har med el att göra (lampor, strömbrytare, kontakter, stereon osv). Dessutom är han väldigt utåtagerande och har mycket ilska inom sig, och detta är det primära skälet till att vi kom till stödsamtalet. Ibland tror jag att även han har ADHD, men han är för liten för att det ska gå att veta. Han har alla fyra kännetecknen som man måste ha för att få en diagnos, men det kanske växer bort. Han är ju bara 3 år. Lillasyster är en riktig liten busunge hon också. Hon drar i allt som brorsorna leker med, är envis och har ett riktigt temperament och skriker när hon inte får sin vilja igenom. Dessutom bits och klättrar lillebror och lillasyster upp på allt som går att klättra på och vi tar ner dem från olika möbler dagarna i ända för att de inte ska slå (ihjäl) sig. Vi kan inte lämna de två minsta barnen tillsammans, för då slåss och biter de oftast varandra efter några sekunder.

När vi berättat att vi inte har något nätverk med släktingar som hjälper oss, blev samtalet snabbt inriktat på att klara vardagen och hålla ner stressnivån hos oss vuxna. Det var jätteskönt att få förståelse från yrkeskunniga och bli bemött med attityden att vi har krävande barn - inte att vi är dåliga föräldrar. Det blir lätt att man får för sig att omgivningen tycker det, när man får välmenande men missriktade råd. De flesta saker som folk tipsar om har vi redan testat, men utan framgång... (Men många av våra vänner förstår, speciellt de som träffar oss ofta.)

De tips vi fick var följande: 1) Sätt på film oftare, för att lugna barnen. De är kanske trötta efter en lång dag och orkar kanske inte leka. 2) Byt plats på kvällsmaten och middagen, så slipper mamma laga mat när hon kommer innanför dörren med två ledsna och kärlekstörstande småttingar. 3) Sänk matbordet och sitt på kuddar på golvet och ät och ta bort allt de kan klättra på (vi har funderat på det ett tag). 4) Ge positiv uppmärksamhet till lillebror så fort han göra något bra även om det bara är för några sekunder. 5) Låt lillebror äta det han vill äta (förutom godis). Låt honom springa ifrån matbordet och komma tillbaka när han vill äta. 6) Muta barnen om det behövs (inom rimliga gränser). 7) Lämna barnen på dagis och skola och ta semester om ni behöver få något fixat. (Vi har gjort det en gång faktiskt.) 8) Prova att sätta hjälm på lillasyster. Och rent allmänt: "Ni bestämmer. Det är ert hem. Anpassa det efter er familj och strunta i vad alla andra tycker. Ni måste tänka på er själv så att ni orkar"

Och efteråt har vi själva kommit på att vi nog ska byta ut den stora soffan, som de klättrar och hoppar runt i alldeles för mycket, mot sacco-säckar. Och vi får nog ändra låsen till toaletterna så att de inte går att låsa (och sätta upp ledigt/upptaget skyltar istället), så de inte kan låsa in sig och hitta på hyss.

Jag har fått mersmak! Nu ser jag fram emot COPE-kursen! Jag har läst ca 20-30 böcker om barn, barnuppfostran och autism, men man blir aldrig fullärd. Om man tycker att man är fullärd, så är man nog ingen bra förälder...

Det talar vi INTE tyst om - vi berättar!

Min mormor berättade för mig att hon var uppfostrad med frasen: "Det talar vi tyst om!" Så sa man på den tiden, och jag tror att det arvet fortfarande sitter kvar en del i vår kultur. Tänk så mycket den inställningen ställt till med genom åren! Själv talar jag inte tyst om så mycket. I alla fall inte när jag vet att folk ser, har åsikter och undrar. Då berättar jag istället, för jag tycker att det är värre om folk fantiserar ihop något felaktigt. Bättre då att berätta som det är! Och jag blir alltid bra bemött! Och folk har sett och undrat men inte vågat fråga. När jag väl berättar kommer oftast många frågor, och vi får igång en bra dialog! Folk slipper undra och hela vår familj får förståelse. Alla vinner!

Jag skäms inte över min son. Visst önskar jag att vi kunde träna bort vissa av hans egenheter, men jag skäms inte. Han är världens goaste och sötaste lille kille, som inte kan hjälpa att han har det här. Jag är övertygad om att förklaringen ligger i hans gener. Och han är inte ensam. Det sägs att ca 1 barn på 200 har Asperger. Det är rätt många! Naturligtvis så bloggar jag för att öka medvetenheten om Asperger. För att dra mitt strå till stacken. Men också för att få förståelse. Att dela med sig till er som inte vet så mycket om Asperger, fånga ert intresse och öppna era ögon för vad det är och vad det innebär att ha ett barn med detta - det är riktigt helande! Och det behövs, för det är en sorgeprocess man går igenom (att ens barn har svårigheter som aldrig riktigt kommer försvinna) och det kräver oerhört mycket energi och engagemang att ta hand om, träna och uppfostra ett sådant barn. Tack för att ni lyssnar och läser! :)

Sömnproblem

När vi var på föreläsning om sömnproblem hos autistiska barn, var det någon som skämtsamt sa: "Om barnet inte har sömnproblem så tror vi nästan inte att det har autism." Jag sjönk ner lite, eftersom jag ansåg att M faktiskt sov bra, men sen tänkte jag efter. Visst somnar han utan problem. Ok, ofta kämpar han emot sömnen för att få träffa oss vuxna efter att syskonen somnat eller för att få se mera film, men det tror jag inte har med autismen att göra. Så gör nog rätt många barn. Och sen så sover han hela natten, oftast utan att vakna en enda gång. Någon enstaka natt vaknar han och är törstig eller av någon annan anledning, men det gör de flesta barn. Men sen har vi uppvaknandet...

Ända sen M har varit liten, har han vaknat vid 5-6-tiden oavsett när han la sig kvällen innan. Någon enstaka gång kan han ta sovmorgon till kl 8, men det har inte varit många gånger. Ett tag trodde jag att det var koltrasten utanför fönstret som väckte honom, men han vaknar tidigt även på vintern. För närvarande vaknar han alltid mellan kl 5.50 och 6.10. Jag har ingen aning om varför. Det är mörkt och tyst i hela huset, ingen klocka ringer. Inget har förändrats. Det måste vara hans biologiska klocka på något sätt. Eller så har han då hunnit bli kissnödig. Själv säger han att det är hans gosedjurskatter som väcker honom med sitt jamande (dvs han vet inte själv så han hittar på en bortförklaring).

Inget stort problem, tänker kanske ni. Men tänk er vilken sömnbrist han kan bygga upp! Och det enda sättet att justera detta är att lägga honom tidigare. Vi vuxna måste alltså justera det, för hans kropp sköter inte det själv. Och först måste vi inse att han har sömnbrist. Just nu när hans logik är: "Den som får vara uppe längst är den föräldrarna älskar mest" oavsett vad vi säger till honom, så det är lite kämpigt. Och hur kommer det bli när han är äldre och svårare att tvinga i säng? Men då kanske han har börjat ta sovmornar? Jag tänker inte oroa mig riktigt än. Det kanske löser sig.