Älskar du mig lika mycket?

"Vill du natta mig?" frågade M idag. "Oh ja!", sa jag med min allra gladaste min. "Då får du det", svarade han glatt. Jag förklarade att jag alltid vill natta honom, men tänker på att han och pappa ska få träffas lite också. "Men då tröttnar jag nog på dig!" kom det ärliga svaret. "Tröttnar du aldrig på mig?" undrade han lite försiktigt direkt efteråt. "Nej då, det har aldrig hänt" försäkrade jag honom. "Ibland är jag lite arg på dig, men jag tröttnar aldrig på dig. Det går nog inte."

När vi hade krypit ner i sängen och jag höll om honom frågade han mig vad det var som knastrade. "En godisbit som jag bet sönder. Jag smyg-åt godis." fick jag erkänna. "Älskar du mig fastän jag inte är helt perfekt?" frågade jag honom. "Japp, älskar du min högra hand lika mycket som min vänstra?" undrade han tillbaka. (Han säger att det bara är den högra handen som vill vifta med snören.) "Jadå", sa jag. "Jag älskar den lika mycket som lillebrors och lillasysters händer." "Älskar du mig lika mycket som lillebror och lillasyster?" undrade han och erkände för mig att han ofta tror att jag älskar hans småsyskon mer än honom själv - för att jag bär på dem. Återigen försäkrade jag honom om att det inte är så. (Det är sant, om nu någon undrar: Jag älskar mina tre barn lika mycket.) Tänk detta säger jag varje dag, och varje dag tittar han på mig med osäkra ögon med samma undran.

Jag vet inte varför han har så stort kärleksbehov. Kanske för att han har svårt att tolka mina ansiktsuttryck och behöver förstå kärlek även med logik. Eller för att han känner att han har brister som de andra inte har. Han blottar sin lilla kärlekstörstande själ för mig varje dag, och varje dag gör jag mitt bästa för att han ska få det han behöver. Jag tror faktiskt att jag lyckas rätt bra. Han blir lugn och glad av att få höra en massa kärleksförklaringar och jag säger dem gärna varje dag. Men jag hoppas att den dagen kommer då det inte längre behövs, då han känner hur älskad han är. (Kanske när jag slutar bära på hans syskon?). Tills dess är jag evigt tacksam för att han ställer frågan varje dag, och därmed både tvingar mig och ger mig chansen att förklara hur jag känner.

Autism och anorexia

För ett tag sedan var jag på en föreläsning om mat och autism. Där fick jag höra att anorexia är lite vanligare hos autister än andra. Hm tänkte jag, det går ju flera pojkar på varje flicka med autism, så då måste alltså många autistiska pojkar ha anorexia. Så är det.

Vi har haft problem med Ms ätande ända sen han var ca 2 år. Han åt bra fram till dess, men sen började han kladda med maten. Han vill äta med händerna, viftar med maten, springer från matbordet hela tiden och äter så långsamt att han inte får i sig tillräckligt. Jag tror det beror på att han (förmodligen) har ADHD också. Han har helt enkelt svårt för att sitta still och koncentrera sig på att äta.

För ett tag sedan var vi på en loppmarknad. Där såg vi en kvinna som var "alldeles för bred". Hon var verkligen stor. Sen dess har M varit rädd för att själv bli lika stor. Problemet är bara att han verkar tro att man kan bli så stor efter bara några få måltider. Det har inte spelat någon roll hur vi har förklarat för honom. (Att barn växer istället för att bli tjocka, att det tar lång tid att bli så fet och att man måste äta jättemycket mat osv.) Det är kanske så, att om omvärlden är svår att begripa och man inte tycker om att äta, så är det lätt att skaffa sig en undanflykt för att slippa, men jag vet inte. Jag vet bara att jag vill få bukt med detta så fort som möjligt. När vi tyckte vi hade sagt "allt" utan framgång, så visade maken honom några bilder på för smala människor. Inte de allra värsta som finns, men ändå. Det kan tyckas grymt, men vi kan inte skydda honom från verkligheten. Det är faktiskt så man ser ut om man inte äter. Dessutom är det grymmare att låta en 6-åring gå omkring med anorektiska tankar. Det verkar ha bitit för nu äter han bättre, men vi måste ändå tjata på honom att äta ordentligt varje dag.

Matematik och logik: 125

M har börjat tycka att det är roligt att prata om tal, addition, subtraktion och multiplikation. Han håller på att lära sig tal upp till tusen, eller flera tusen. Jag kan inte direkt att säga att han har full koll på det, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Men han har ju bara precis fyllt 6 år. Och det mesta förstår han utan att vi ens skriver ner en siffra på papper.

Igår så frågade jag honom om han visste vad 125 + 125 var. Svårt tyckte han, så jag hjälpte honom genom att fråga vad 100 + 100 var. "200" visste han, men 25+25 var svårare. Han gissade först på 45, så jag fick hjälpa honom. Därefter kom det direkt "250!". Vad bra att han själv kunde lägga ihop 200+50 till 250, tyckte jag.

Sen sa jag: "Vet du att 250 är en fjärdedel av tusen?" Då kom det blixtsnabbt: "Är 125 en åttondel av tusen?" En rätt avancerad tanke för en 6-åring. Jag hade inte sagt att 125 är hälften av 250, men det fattade han lätt själv. Men att sen ta tankesprånget : "Om 250 är en fjärdedel, så är 125 en åttondel." är rätt bra för att vara 6-år. (Många av barnen i hans klass kämpar med att lära sig vad hälften är.) Han gjorde mig rätt paff, kan jag säga. Och stolt! :) Men han vill absolut inte att någon vet om att han har denna förmåga. Jag fick absolut inte berätta för hans klasskamrater och helst inte för andra vuxna heller. Usch, det höll jag ju verkligen inte nu, men jag vill blogga om alla sidor av hans autism, även de positiva. (De är väldigt vanligt att aspergare har lätt för matte.)

Ta bort kraxet!

För några månader sen hade M alltid ett trauma varje gång han var förkyld och det satte sig på stämbanden. Han brukade springa runt, flaxa med armarna och skrika "Neeeej, ta bort kraxet!" och "Försvinner det av sig själv om jag viftar med armarna så här i luften?", "Kan jag skrika bort det?" osv osv, varje morgon han vaknade och var lite hes. Det var jättesvårt att lugna ner honom. Ju mer vi sa åt honom att vila rösten, att kraxet inte hördes så mycket för oss andra, att han skulle dricka något, att det skulle försvinna när han varit uppe en stund och slemmet i halsen runnit ner osv osv, desto mer skrek han. Vi hittade inte någon bra lösning på detta och det var jättejobbigt varje gång han var "kraxig".

Som väl är har han inte varit sjuk så mycket den här hösten. För tillfället är jag förkyld och det har satt sig på min röst. "Neeej, ta bort kraxet!" sa jag till honom när det började. "Vad tycker du att jag ska göra? Springa runt och skrika och flaxa med armarna så att det blir ännu värre, eller vara tyst och vila den så att det försvinner av sig självt?" "Vara tyst och vila den!" svarade han som om det vore den självklaraste saken i världen. Jag hoppas verkligen att han kommer tänka så nästa gång han själv blir kraxig. Jag tror det, för han har mognat.

Gräslökslasagne

I förra veckan var jag helt ensam med mina tre barn en eftermiddag och kväll. Eftersom jag var föräldraledig med lilltösen och killarna iväg på dagis och skola på förmiddagen, passade jag på att förbereda Ms älsklingsmiddag: Lasagne! Jag började med köttfärssåsen och därefter ostsåsen, men när jag skulle blanda ihop allt så såg jag till min fasa att jag bara hade lasagneplattor med spenat i hemma. Sist vi åt lasagne hade M sett de gröna plattorna och sagt att han inte tyckte lasagnen smakade som vanligt. Jag trodde det berodde på att jag värmt den från frysen, men han gav sig inte. Plattorna var hans förklaring. Innan har han ätit plattor med spenat med god aptit, men det argumentet bet inte.

Jag hann inte till affären, och även om jag hade hunnit, så hade jag nog inte gjort mig det besväret trots det bekymmer man får när M inte äter ordentligt. Så jag tog istället hjälp av en nödlögn. Jag sa att det var gräslökspastaplattor! Han älskar gräslök och det är ju vanlig lök i lasagne. Han åt upp två stora portioner med god aptit. Jag berättade inte för honom att det var spenatplattor för jag hade inte råd att göra honom upprörd när jag var ensam med barnen, men jag får nog göra det snart. Man ska inte ljuga för sina barn, men M hade annars hamnat i ett låst läge, skrikit och vägrat äta. Nu kan jag bevisa för honom att det inte alltid är som han tror och att han kan ge min version av saker och ting en chans. När han får för sig något, så kör han fast så hårt att det är omöjligt för honom att tänka om. Kanske kan jag använda detta som ett exempel nästa gång han kör fast: "Hur var det nu med spenat-lasagneplattor?". Får se om den logiken går hem. Det är värt ett försök i alla fall.