Semester - nu är jag här igen

Nu äntligen har jag tagit mig för att blogga lite igen. Livet har varit för upptaget med jobb och fyra barn samt gymnasiestudier för M. Han valde att läsa naturvetenskaplig linje och det har krävt sitt av oss båda. 

Jag har dels fått ha tät kontakt med hans resurs, men även undervisa M på kvällar och helger. Han är jätteduktig och smart och har ett superminne, men det är fortfarande väldigt svårt med helheter och att hålla rätt tempo i pluggandet. Om jag ger honom uppgiften att läsa text i boken så kan varje uppslag ta en timme för han lusläser varje ord och läser om. Fastnar i tvång och vandrar iväg i tankarna. En gång när jag bad honon läsa själv kom han ut efter 3 timmar och hade bara läst 3 uppslag i religionsboken (som är relativt lättläst). Då tyckte jag mycket synd om honom och beslöt att jag måste hålla i taktpinnen. 

På grund av detta så har jag också fått lära mig teorin, eller kanske mer fräscha upp för jag har också läst naturvetenskaplig linje en gång i tiden. Men det tar ju så klart tid eftersom det måste göras. Matten har jag dock "gratis" eftersom det är det jag utbildat mig inom på universitetet. Det som tar tid där är att räkna tillsammans med M, eller att göra lösningar åt honom som han kan titta på när han räknar själv. 

Det har gått och han har t o m fått fina betyg men familjen är ansträngd på grund av detta. Jag skriver familjen eftersom maken då fått han plutten och lillebror och lillasyster fått mindre uppmärksamhet än de skulle ha behövt. Det är en himla tur att jag bara jobbar halvtid. 

Främst är det faktiskt huset som är eftersatt, alltså röran i huset. Barnens rum, ja egentligen alla rum i hela huset. Vi behöver rensa ut mycket. Och vi behöver göra ett nytt barnrum till plutten någonstans i huset. 

Men nu är det semester i 6 veckor och inget skolarbete, så lite ska jag/vi förhoppningsvis hinna göra här hemma. Och blogga lite. Jag har saknat det och det är ju en fantastiskt fin nedvarvning i slutet av dagen att skriva ner sina tankar. Hoppas att ni fortfarande är här och vill läsa.

Om bestraffningar vid affektutbrott

Jag läste någonstans på nätet om föräldrar som bestraffade sitt barn i affekt med att det fick gå ut och stå ute tills det lugnat ner sig och även genom att ta bort nätet för barnet. För att man minsann inte kan bete sig hur som helst och det måste man lära sig. Hur lätt är det att lugna sig om man mår dåligt, blivit utelåst och dessutom vet att man precis blivit av med nätet? Jag själv hade nog bara klarat det på ytan, inte inombords. Och jag är vuxen och har inte NPF!

Innan man kör någon bestraffningsstrategi på sina barn så kan man ju testa att köra den på varandra som vuxna. T ex om jag började bete mig illa för att jag mådde dåligt och/eller tappade tålamodet och min make sa åt mig att gå ut och skrika färdigt så hade det kanske känts lite motigt men ändå rimligt. Om han hade sagt att han dessutom tänkte stänga av nätet för mig resten av dagen hade jag nog däremot blivit heligt förbannad på honom. ¨

Vad har nätet att göra med att jag mådde dålig och jag gick ju ändå ut och skrek färdigt? Det hade känts elakt av honom och det hade definitivt inte blivit någon mysig kväll efter det. Det jag hade lärt mig är att jag hade gift mig med en elak idiot och det hade definitivt inte gett mig några bra strategier tills nästa gång. Jag hade förmodligen blivit ledsen för att han inte insåg att han behövde hjälpa mig innan jag hamnade i affekt och började bete mig illa (för det vill ju ingen göra egentligen). 

Och nästa gång det händer får jag inget hjälp heller. Det hade nog känts lite hopplöst faktiskt. Ingen hjälp nästa gång och av med internet. Dessutom hade jag tyckt att han var lite väl självgod som tyckte att han gjorde helt rätt eftersom "han inte accepterar sånt beteende och satta ner foten". 

Det är min tolkning och mina tankar. Ni andra känner kanske inte exakt likadant. Men man bör göra en sån tänkeövning innan man bestraffar så man kan stå för det man gör även i framtiden när barnen växt upp och blivit stora nog att ta upp saken med en.

Tankeexperimentet kan också föras vidare på andra sätt. Exempelvis om jag har svårt att slita mig från datorn på kvällen och maken identifierar detta problem, så kanske han tar upp det med mig och vi kommer överens om att stänga av nätet i huset en viss tid och gå och lägga oss. Detta gäller så klart i ett jämbördigt förhållande. Det är inte så det är mellan föräldrar och barn. Föräldrana har ansvaret och barnen kanske inte mognaden att förstå en sån sak. Det optimala är förstås att man kan ta beslutet i samförstånd och det går med mogna barn. 

Om barnen inte är mogna, så får man tänka sig mer att det är ens arbetsgivare (eller liknande). Exempelvis om man är iväg på konferens i en hyrd lokal och folk inte har vett på att gå och lägga sig inför nästa dag utan stannar i baren halva natten. Då kanske man väljer att be baren stänga tidigare den andra natten och inte servera något alkoholhaltigt eftersom man behöver att de anställda är pigga dagen därefter. Det finns en orsak som är logisk, precis som det är logiskt att stänga av nätverket hemma en viss tid kvällen innan en skoldag. Det tror jag att barnen har lättare att förstå. Det blir inte ett straff utan borttagande av något som inte funkar (dvs obegränsat med nät på kvällen).

Matte på whiteboarden, fortsättningen

CPS (Collaborate Problem Solving), dvs att problemlösa tillsammans med sina ungar är oftast det bästa sättet framåt tycker jag, men man glömmer lätt att göra det. Som t ex har jag och M båda varit frustrerade på sättet vi gjort matten tillsammans. Han säger att han lär sig bäst av att få räkna själv på papper (vem gör inte det?) men det tar alldeles för lång tid enligt mig och allt skolarbete blir lidande. 

Det handlar om att han fastnar och vill försöka för länge själv innan han ber om hjälp. Jag är inte alltid tillgänglig heller när han ber om hjälp eftersom de andra barnen behöver mig ibland. Jag har försökt att lösa det genom att vi tillsammans räknar på whiteboard (se förra inlägget) eftersom det går 10 gånger så fort. 

Nackdelen är som sagt att M känner att han inte lär sig det lika bra på det sättet. Så nu ikväll problemlöste vi eftersom vi båda känner att vi behöver hitta ett snabbare sätt för honom att räkna själv. Så kom jag på den uppenbara lösningen att jag skriver tydliga lösningar till honom i förväg, som han kan titta på vid behov. 

Rätt självklart egentligen, men jag antar att man har ett inre motstånd mot det eftersom det känns lite som fusk. Eleverna ska ju helst försöka själva och inte få allt serverat. Men för M är det inte alls något problem, för han är allergisk mot fusk och vill knappt kolla i facit. Han kommer bara titta precis när det behövs. Så färdiga, tydliga lösningar blir bra. I alla fall är det värt att testa. Men lite jobb för mamman. Men det tar jag. Kommer kräva mindre energi och tid totalt sett för mig. Och det är ju gymnasiematte så dessa tal jag fixar utan problem. (Så ska det vara när man läst matte på universitetet, annars får man skämmas. 😉)

Whiteboard istället för räknehäfte

Följande mejl föll i god jord hos Ms nya (gymnasie-)skola. Han kommer få skriva på en whiteboard som de ska skaffa istället för i sitt räknehäfte, när han vill.

Mejl till matteläraren, resursen, specialpedagogen och rektorn:
---------------------

Hej,
I helgen har vi räknat en del matte. Det är tydligt för mig att det går bra för honom att räkna utan för mycket inblandning av mig men att det tar en himla tid. Det är främst att han har svårt med finmotoriken samt att han fastnar i själva skrivandet. Man tänker kanske inte på det för han skriver numera fint, men han har det kämpigt med det, dvs det kräver energi och tid för honom. Det har tagit honom lång tid att lära sig skriva. Jag är verkligen jätteglad att han lärt sig skriva fint men jag ser ändå att jag måste minska ner på det eftersom det kommer äta upp för mycket tid för honom.

Sen är det det här att han är så noggrann. Håller på och suddar osv. Det är sen han i femman hade en lärare som var supernoga med att lära ut hur det skulle se ut på en sida. Han övergör det så det nästan blir ett tvång. Därtill är det så att om han fastnar kan han fundera själv för länge innan han ber mig om hjälp. Kan gömma sig på toa om det blir för svårt osv.

Av dessa anledningar så har jag i helgen fått honom att räkna på en whiteboard (exempelprovet, mina egna exempel) istället och det har gått mycket bättre. Han räknar snabbt och jag ser direkt om han fastnar eller zoomar ut. Jag kan också sudda och skoja bort det när han fastnar på fel saker. Det är ju lättare att skriva med en tuschpenna på en whiteboard än med blyerts på ett papper. Och jag suddar direkt ut det för att räkna nästa tal så det finns ju ingen poäng med att vara överpetig med layouten. Idag tänkte jag köpa en större whiteboard till oss så vi kan få plats med mer.

Som jag förstår det på M så kollar du/ni inte elevernas uträkningar (mer än proven), så jag undrar om det är okej att M skriver vissa (alla?) tal hemma på whiteboard. Han vill gärna det själv. Jag tar naturligtvis ansvar för att kolla så han gör rätt på varje tal, skriver tillräckligt många steg osv. Jag inser att jag också måste kommunicera till resursen vilka tal han gjort. Det går ju att bara skriva en mening om det i räknehäftet. Jag tänker att detta kan också resursen och M göra i skolan om ni tycker att det är en bra idé. Det går 2-4 gånger så snabbt på det viset. Finns det någon whiteboard i grupprummet? Det funkar förstås kanske inte om det är någon mer i grupprummet. Då får han räkna på papper i skolan och whitebord hemma. Naturligtvis får proven vara på papper.

Ett alternativ är annars att jobba med att få M att skriva snabbare på papper men detta vet jag att hans f d pedagoger jobbat jättemycket med utan att lösa, så det tror jag är mycket svårare.

Tankar?
Mvh

En nödvändig nödlögn

Vad gör en pragmatiskt NPF-mamma när hon kommer på att det är den impulsive storebrodern (i bloggen kallad lillebror eftersom han är Ms lillebror) som har tagit och gömt sin lillasysters mobil? På sitt rum t o m, i sin kista där förmodligen ingen kommer leta. Mobilen som lillasyster och hon själv letat efter en god stund.

Hon ser i lillebrors ögon att han kommer på hur dumt gjort det var och att han ångrar sig. Hon vet att lillasyster kommer få ett ilskeutbrott över detta tilltag och vilja puckla på sin bror för det, till varje pris. Hon vet också att lillebror är starkare än henne själv och slår tillbaka när lillasyster är tillräckligt hotfull. Det blir snabbt farligt och hon klarar knappt att gå emellan numera.

Vad gör hon, den pragmatiska mamman? Jo, hon går ner och ger mobilen till sin dotter och ljuger henne rakt upp i ansiktet: "Den låg där uppe på ditt bord." "Aha!" säger lillasyster och så är det inte mer med det.

Senare säger hon till lillebror "Du fattar väl att du inte kan göra om det där? Hon kommer vilja slåss om hon får veta. Nästa gång kan jag nog inte ljuga, utan då säger jag sanningen." Han nickar förstående. Lättad.

En nödlögn kan man gott kosta på sig för att skydda sina barn från en potentiellt farlig situation.