Igår var lillebror otroligt vild. Han bara sprang runt och hittade på bus. Jag försökte busa honom glad, men han skulle bara sparkas. Han var på dåligt humör. Det var liiite av ett problem..... Jag kan erkänna att jag faktiskt är lite rädd för honom när han är på det humöret. Han gör ju spänst-hopp hela dagarna *skutt, skutt*, så de där snart 5-åriga benen är rätt starka..... Jag behöver helt klart återuppta styrketränandet, för att hålla jämn nivå med honom....
Som tur var fick jag en snilleblixt som räddade mig. Ja, kanske inte så avancerat egentligen, men just då kände jag mig otroligt nöjd, eftersom det besparade mig att parera en massa sparkar och redde upp situationen.
Jag höll om hans ben och lät honom sparka kontrollerat i luften, samtidigt som jag räknade på engelska: "One, two, three....." Han var med på noterna direkt och tyckte det var kul. Vi räknade tills jag såg svetten komma i pannan och han var helt slut i den lilla kroppen. Då gick vi till en lugnare aktivitet. Slutbusat och faran över!
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
måndag 15 oktober 2012
Bensparkar som räknas
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar