Lillebror och plutten!

För ett tag sen så läste jag i ett forum om ett NPF-barn som hade sagt att han önskade att hans nya halvsyskon skulle dö. Föräldrarna hade blivit helt förfärade och bestraffat pojken.

Det där har vi hört i 2,5 år nu. Lillebror har sagt flera hundra gånger att han vill att plutten ska dö. "Varför mördar ni inte bara honom?"

Det kan tyckas markabert och hemskt. Men är det så mycket att ojja sig för? Det är nu den kända liknelsen av att mannen kommer hem en dag och säger "Du vet älskling hur mycket jag älskar dig och att ha dig som min fru. Det är så fantastiskt att jag har bestämt mig för att skaffa mig en fru till. Visst är det underbart!" 😧

Det är nog så många barn kan känna när de får småsyskon. Lillebror kände nog så redan när lillasyster kom och konkurrerade om plats och uppmärksamhet, fastän han inte kunde säga det då eller ens förstod det själv. Han var ju bara 1,5 år när hon föddes. Med plutten är det förstås också att hans ljud är störiga. Lillebror är ju så extremt känslig för ljud. Han har bättre hörsel än stålmannen!

Alla har vi rätt till våra känslor och jag tänker att det är deras sätt att uttrycka denna känsla. Det betyder inte:

1. Att de kommer göra sitt syskon illa - lillebror har inte gjort något mot plutten. 
2. Att man själv kommer mörda småsyskonet.

Så varför ojja sig? Det är ju jobbigt att höra och man kan ju säga att "så säger man inte" om man tycker att det är viktigt. Man kan också förklara vad som händer om en förälder mördar ett barn, rent rättsligt, om man tror att den kunskapen kan öka barnets förståelse för situationen. 

Jag har hela tiden tänkt att det kommer lösa sig tills den dag lillebror är 20 år och plutten 10 år. Någon gång däremellan kommer lillebror förstå att plutten är rolig, t ex om han lär sig spela dator lika tidigt som honom själv.

Och vet ni vad? Jag tror att det precis hände idag! Vi badade tillsammans i vår lilla pool. Bara det är fantastiskt för lillebror har inte velat vara nära plutten, helst inte i samma rum. Lillebror tog en boll under vattnet och släppte den så det skvätte. Jättekul tyckte plutten. Jag var inte lika road då poolen står i vårt uterum som inte mår så bra av extra fukt. Sen var lillebror superintressant för plutten. Och plutten började leka jagningsleken som han och lillasyster brukar göra. (De turas om att leka monster och jaga varandra.) När plutten gjorde det så kunde lillebror inte låta bli att skratta. Jag var själv förvånad. Det hände flera gånger och de höll på så en stund innan lillebror fick nog och gick ur poolen.

Nu på kvällen så ville naturligtvis inte lillebror prata om det. Jag försökte berömma honom för att han var duktig, men jag fick släppa det helt. Fast det gör inget. Huvudsaken är att det går framåt. 

Kyrkans unga!

För nästan exakt ett år sen konfirmerade sig M. Han är ju kristen men vi visste inte om han skulle orka konfirmationsundervisningen. Han hade stått över den som varit under terminen en onsdagskväll i veckan just för att han behövde vila efter varje skoldag. Som tur var hade de en snabbkurs. Under 2 veckor på sommarlovet kunde man få undervisning varje dag och sen var man klar. Helst skulle man ha gått på gudstjänst under terminen tidigare och det hade vi missat men han var välkommen ändå. Och så hade han tur som hittade två av sina kompisar från grundskolan i gruppen. Ett tvillingpar som han umgåtts en del med då de också behövde lite speciallösningar p g a andra funktionshinder.

Och vi var ärliga med hans diagnoser. De var dock inget problem utan tvärt om en styrka. Ledaren sa lyriskt till mig, när han testade de första dagarna: "Åh han är så bra att ha med i gruppen för han vågar ställa alla viktiga frågor som ingen annan vågar ställe." Så hon ville hemskt gärna ha kvar honom. Och så blev det. Folk brukar säga till mig att M är så mysig. Och det är han. Han är väldigt snäll.

Konfirmationsundervisningen var ett lyckokast förra året för det innebar ju också att M fick komma ut med jämnåriga varje dag. Men tyvärr tog den ju slut. Som tur var så tog kyrkans unga vid och de har träffar en gång i månaden. M har gått på alla träffar och längtar tills varje ny träff. Det är så skönt att han har ett sammanhang och kommer ut lite. Och de är så tillmötesgående i svenska kyrkan, både med hans personlighet och även specialkosten. Det känns verkligen att han är välkommen!

Vi funderade ett tag på om det fanns någon mer verksamhet som kunde passa M. Som inte har någon avbytarbänk där han blir sittande. Scouterna t ex. Han testade att gå på en träff men sen så rann det ut i sanden. Han var sjuk och så var det moment som jag inte kände passade honom som att äta pizza, baka tårta och baka pinnbröd över eld. Tyvärr eftersom han äter glutenfritt hade det blivit speciallösningar och kanske hade det känns som ett utanförskap för honom. Pinnbrödet hade kanske gått att lösa enkelt och pizza hade man kunna ta med själv. Det var nog också i kombination med att det var en viss självständighet som behövdes i moment som att cykla på stan och leta efter saker, som det inte kändes rätt. M är inte jättesäker på att cykla heller. Så jag lät det rinna ut i sanden.

Det som var glädjande var att hans kompisar från förr, tvillingparet, drog ihop en grillkväll igår som ersättning nu när kyrkans ungdom har paus under sommaren. De bjöd in hela gruppen och de var 5 killar som grillade tillsammans igår.

Jag frågade deras mamma hur det hade gått socialt för M och det hade faktiskt gått bra! Han hade deltagit på ett adekvat sätt. Zoomat ut någon gång men sen samlat sig och varit med gänget igen. Bra att han lärt sig det!

Så fint att han har kompisar han umgås med. Och killarna som bjöd vill göra om detta igen i sommar hemma hos sig. Jag är så lycklig!

Hur gör man när man röjer ett superstökigt kök?

Idag så fokuserade vi på diskningen, dvs jag försökte lära M och lillasyster hur man gör när man måste röja ett superstökigt kök.

M kan diska för hand sen hemkunskapen. Och det är att diska så som man gör ute på landet om man är i en stuga med begränsat med vatten och värme. Man häller upp varmvatten i en ho och kallvatten in den andra eller i en bunke. Så diskar man i den första och sköljer av i den andra. Så är det väl inte många som diskar idag utan de flesta gör nog det under rinnande vatten, åtminstone sköljningen. Men han fick hållas. Jag väljer mina strider.

Det som jag ville lära honom är hur gör man egentligen när det är stökigt i hela köket, dvs blandat med ren och smustig disk överallt? Hur reder man ut en sån röra (som det ofta är i den här familjen 🙈)?

Jag gjorde en lista. Listor är ju bra för honom och det använde min pappa sig mycket av. Ni ser ordningen här:

Man bör alltså inte ställa sig och diska för hand det första man gör. Men man kan välja om man vill göra 1a eller 1b först. Det viktigaste är att man lär sig att ta undan det som är rent först, för annars blir det väldigt jobbigt. Det här måste vi försöka nöta in för han kan ju faktiskt inte flytta hemifrån utan att kunna röja sitt eget kaos. Så att vi diskade tillsammans blev en sak att skriva på "happy list". Och en annan att lillasyster kom igång med måleriet. Så skönt att hon släppte skärmarna och var lite kreativ! Enjoy! 😊

Positiva listan - Happy list

Om jag ska vara ärlig så har det känts rätt segt här hemma senaste veckan med röran i huset. Det känns som att jag städar och städar och det blir aldrig bättre. Jag har försökt röja färdigt vardagsrummet varje dag i en vecka nu, men det står liksom still. Nya saker kommer ut. Och så måste jag ju hela tiden pausa för att laga mat, hålla koll på plutten, hjälpa de andra, tvätta osv.

Okej, misstolka mig inte nu. Det är inte så att maken inte gör något. Han gör också mycket. Men vi har ju 4 barn, och ett hus med en liten trädgård samt 2 bilar att ta hand om. Vi har precis satt in nya takfönster (så vi får in dagsljus i allrummet där uppe) så maken håller på att planera hur han ska göra när han flyttar inneväggarna. Så vi har båda enormt mycket att göra. Och semestern har inte börjat än, men det har sommarlovet för de 3 äldsta.

Lillebror sitter mest och spelar dator. Ibland kommer han ner och är med oss andra eller hoppar studsmatta. Eftersom plutten och maken har varit förkylda denna vecka så har familjen varit i karantän, så M och lillasyster har mest varit hemma och gått och dratt. De tar sig liksom inte för något. Kanske sitter vid en skärm men inte mer än så.

Och det är samma sak när man ber dem städa. De vet liksom inte hur. Jag tänker att det nog kan jämföras med om maken skulle be mig städa garaget. Var skulle jag börja? Var är det han vill ha sorterat? Hur? De behöver båda bra arbetsledning. Man måste ge konkreta uppgifter. Då hjälper de till. Det är samma med matlagning, men där funkar det bra att ge "chefsuppdrag". "Då är du chefen för salladen/dukningen/potatisen!"

Idag så tröttnade jag på att ha "piskan på" både mig själv och barnen och den smått oändliga att-göra-listan. Så jag sa åt dem att vi skulle göra en positiv lista. Lillasyster älskar sånt så hon nappade genast och gjorde listan. Hon fick välja vad den skulle heta och valde "Happy list". Hon har precis börjat läsa engelska i skolan.

Tanken är att vi ska fylla den med bra saker vi lyckas göra under sommarlovet. Det kan vara vad som helst, litet som stort; Städning, någon utflykt, renovering, ny maträtt, annat. Idag klädde vi om två gamla stolar med vaxduk. Det var nog inte det jag ville göra. Jag ville ju städa vardagsrummet. Men ibland är det viktigare att komma igång med något, vad som helst, än vad man gör och i vilken ordning. Därefter lagade vi tacos tillsammans och det gick bra. Då hade vi redan arbetsformen inarbetad.

Det blev en rätt bra dag. Vi har i alla fall haft det väldigt trevligt när vi har umgåtts och gjort saker tillsammans. Det blir fler dagar med bra arbetsledning och positiva projekt i sommar. Det sägs ju att positiv förstärkning funkar 10 gånger bättre än att ge negativ återkoppling.

                                         Till höger; före och till vänster; efter

Glad midsommar!

Det blir ett tredje inlägg idag, nu när jag ändå är igång. 😊

Hoppas att ni alla har haft en okej midsommarafton. Jag skriver okej, för jag vet att det inte alltid är så bra som man ser i flödet på facebook 😏 hos majoriteten, när man har barn med NPF.....Vår dag var väl okej totalt sett. Rätt så kaotisk bitvis.

I år firade vi bara vi i familjen och hemma. Det var så i flera år när vi hamnade utanför kompisgänget av olika anledningar, så vi är rätt vana. Vi lider inte så mycket av coronaisoleringen. Att det blev så var nog en kombination av att vi hade för jobbiga barn (både för en själv och övriga i sällskapet), äter specialkost (svårt att laga för den som bjuder) och att vi var så himla dåliga på att bjuda tillbaka själva. Ni vet när man nätt och jämnt håller ihop hemmet själv är det ganska svårt att ställa till med en trerättersmeny för flera familjer. Knytkalas hade i och för sig nog löst de två sista problemen om man hade tagit upp det för diskussion vid tillfället, men, men.... Jag förstår det. Och ärligt så kan jag tycka att det ändå hade varit svårt att sitta och kallprata för man har så olika liv. De hinner ju renovera på huset och orkar åka på långsemestrar med barnen. Numera så umgås vi i alla fall med en annan familj som nog förstår oss bättre och det funkar jättebra. Nu sen Coronan så har vi inte träffats dock, av försiktighetsskäl. Idag hade det specifikt inte funkat för plutten är snorig och maken har haft ont i halsen i  veckan.

Vårt firande började med att lillasyster och jag fick åka och handla midsommarmaten så fort lunchen var äten, för det hade vi inte kunnat förbereda p g a olika omständigheter. Maken fick ha sönerna, vilket inte alltid är ett bra utgångsläge just eftersom det tröttar ut honom. Han har superhöga krav på sig själv med plutten, dvs plutten får absolut inte slå sig och måste ha kul helst hela tiden, så det blir rätt jobbigt för maken. Men ändå kul för plutten som så klart älskar att få så mycket uppmärksamhet av sin pappa. Jag skulle aldrig orka hålla på så, men då har jag också plutten betydligt mer.

När vi kom hem så tog vi direkt melon, jordgubbar och glass. Det gick bra initialt, men sen gick det snett när lillebror kom ner och bara skulle ha två bitar melon till. Det fanns bara två bitar kvar på fatet och M hade inte fått så mycket. Jag sa åt lillasyster som blivit förbannad, att jag hade en halv vattenmelon kvar, så lillebror kunde ta de två bitarna. Men det gick ändå inte in. Lillasyster har rätt hetsigt temperament och började skrika efter lillebror som då råkade tappa en bit melon i trappan. Som väl var så klarar han ganska bra att vara låg-affektiv i det läget. Han vet att jag är rättvis och ordnar upp det till slut när lillasyster beter sig illa. Så han gick lugnt till sitt rum med den melonbit han hade kvar. (Jag såg så klart till att han fick en bit till senare, när jag hade delat upp den andra halvan.)

Sak nummer två var det här som jag nämnde i förra inlägget. Att maken råkat säga "nu går vi upp" till plutten som då trodde att han skulle få gå upp till ovanvåningen och lillasysters lego. Plutten är alltid superförsiktig med hennes lego och maken och jag visste att plutten inte skulle ge sig förrän han fått komma upp. I hans koordinatsystem så hade han ju blivit lovad det. Så maken tog upp honom en kort runda. Men det klarade inte lillasyster. Hon började skrika och kasta saker. Sparkade på pluttens pool vilket så klart gjorde att hon fick sig en rejäl utskällning av maken. Hon började skrika att hennes liv var förstört osv. En rätt rejäl överreaktion, även om jag fattar att det är jättejobbigt för henne att ha två autistiska brorsor och en lillebror som pillar på hennes saker.....

Direkt efter att plutten och maken gick ur poolen så skulle M och lillebror bada tillsammans. Men det hade slutade med att M gick ur poolen och grät. Lillebror hade verbalt terroriserat honom för att han drack poolvatten och var långsam i vattnet. "Han har antimateria i hjärnan!" var en förolämpning bland flera. M var åtminstone smart nog att gå ur poolen och vänta på att lillebror skulle bada klart så han sen kunde få hoppa i och ha poolen för sig själv. Men han grät. Jag försökte förklara för lillebror att om man har rätt i sak ("drick ej poolvatten!") och vill att folk ska lyssna på en så måste man framföra det på ett trevligt sätt. Tror inte att det gick in.

Och mitt under allt det här kaoset så hade jag insett det underliggande problemet: Tomma magar och lågt blodsocker hos vissa (lillasyster!). Som väl var hade jag förberett potatisen, så det var bara att hälla ut köttbullarna och prinskorven på en ugnsplåt och låta ugnen laga maten.... Sen blev det en enkel buffé med sill och lite grönsaker, som åts i skift allt eftersom folk kom till bordet. Efter det blev stämningen lite bättre.

Kaos, ja ni hör...... Tänk på det när ni ser alla glada och fina bilder i flödet på facebook som folk lägger upp för att skryta om sin midsommar..... 😂

Ni får se en bild av jordgubbarna som numera är i våra magar. Det är nog det jag kan skryta med. 😂 Belgiska jordgubbar för 129 kr/kilot. De svenska jag köpte för samma kilopris som ryggbiff fastnade visst inte på bild. Attans! 😉

Nej tack!, sa plutten

Plutten pratar inte så mycket och vi misstänker att det till stor del beror på att han har vätska bakom trumhinnorna. Alltså han har vätska bakom trumhinnorna, för det är utrett. Audionomen fångade det på testet och öronläkaren såg det när han tittade i öronen. Vi väntar på en tid för insättning av rör. När det blir beror lite på hur pandemin utvecklar sig, dvs om narkosläkarna behöver vara hos -COVID-patienter eller inte.

Lillebror hör tydligen ungefär som man själv hör under vattenytan. Vi jobbar just nu på att prata högt och tydligt till honom för hjälpa honom komma igång med talet så gott det går. Han förstår mycket. Det märkte vi när maken sa: "Nu ska vi gå upp" när de var i poolen och han missuppfattade och trodde att det var upp till ovanvåningen och lillasysters (hans storasysters) lego som maken menade. Han ställde sig vid grinden och skrek.

I alla fall, det ger lite resultat att vi talar högt och tydligt. Igår började han säga "Nej tack!" Det låter ganska näpet när en 2,5-åring säger "Nej tack!" Väluppfostrat. Men ingen skulle väl få för sig att lära en 2,5-åring att det heter "Nej tack!" inte "Nej!"? Vi har absolut inte gjort det. Lillebror säger "Nej tack!" för att vi andra gör det. Han härmar.

Det sägs att vid autism så har man svårt att härma. Det har med spegelneuronerna att göra. De har tyvärr ganska få. De har helt enkelt svårt att härma. Det märkte vi så fort M skulle lära sig någon nytt. Han kunde inte lära sig genom att se någon annan göra något. Man fick bryta ner det i småbitar och guida honom när han gjorde det. Att gunga var ett exempel.

Jag kommer aldrig glömma när lillasysters kompis mor sa att hon var så väluppfostrad. Barnpsykolog är hon också. Jag blev rätt paff, för efter att ha haft barn nr 1 och 2 med autism så är inte aktiv barnuppfostran det man lägger krut på. Alltså att drilla barnen till rätt beteende, för det går liksom inte med barn med autism. Så när lillasyster kom så gjorde vi inte det med henne heller. Men hon härmade oss vuxna antar jag. Gjorde mot andra så som vi gjorde mot henne. Och hon lärde sig givetvis också på förskolan.

Det är ju faktiskt inte konstigt att barn med autism inte blir "väluppfostrade". Hur ska de kunna? Mycket av det bygger på att man kan härma. Sen är det en massa annat som också spelar in som mentalseringssvårigheter, sensoriska svårigheter (som gör en trött och att man har svårt att hänga med i det sociala), men det tänker jag inte gå in på nu.

Fortsättningen på "Gå ut ur mitt rum"

Nästan direkt när jag hade lagt upp förra inlägget kom lillebror ner och skuttade runt i vardagsrummet och berättade glatt för mig att han hade vunnit i Fortnite tillsammans med sin kompis.

Det visar tydligt några saker:

1) Han var inte längre sur på mig för att jag kommit in på hans rum och stört.
2) Det var inte direkt någon stor konflikt vi hade, enligt honom. (Vuxna kan nog få för sig sånt.) Alternativt så är han inte så särskilt långsint.
3) Jag är tillräckligt viktig för honom för att han ska vilja dela sin glädje med mig.
4) Han vet att han är viktig för mig och att jag glädjs med honom.

Vad hade då hänt om jag hade gjort en stor sak av det tidigare? Försökt att uppfostra alltså? Hade han kommit över det så fort? Hade han i sitt hjärta velat dela sin framgång med mig? Hur hade vår relation fortsatt under dagen?

Jag är rätt säker på att det är bättre att bibehålla en bra relation till sitt NPF-barn är att försöka uppfostra om ditten och datten. Har man en nära relation, där barnet litar på en och kommer till en, så löser man det mesta. Kanske inte direkt men till slut.

Jag försökte problemlösa med honom enligt CPS-metoden men det gick inget vidare. Han hade inte så många förslag. Jag förelog att han skulle sätta ut en varningslapp, typ post-it lapp med texten "Onlinespel pågår!" eller "Fortnite", men han var inte så sugen på det. "Då måste jag ju sätta upp lappen varje gång." Så det är kanske bättre att jag utgår ifrån det varje gång jag knackar på.

Knacka måste man förresten, annars blir han vansinnig. En gång när jag stormade in för att jag inte tänkte mig för så blev han ursinnig. Jag bad om ursäkt och bad att få backa bandet och göra om. Jag gick ut igen, ställde mig och knackade på och frågade om jag fick komma in. Det godtog han.

Och naturligtvis sa jag åt honom att han inte kan bete sig illa mot folk som hjälper honom. Även om de är störiga. För då slutar de helt enkelt att hjälpa honom.

F-U mamma! Gå ut ur mitt rum!

Jag var precis inne med frukosthamburgaren i lillebrors rum. Han spelade förmodligen något onlinespel för han tog snabbt emot hamburgaren och satte sig vid datorn igen. Och jag tror att han pratade med sin kompis över nätet för han tecknade åt mig att gå ut. Så jag tecknade tillbaka att jag bara skulle dra ner hans insektsnät till fönstret som han öppnat på vid gavel.

Medan jag drog ner nätet så vände han sig mot mig och pekade finger. Så klart att jag störde hans koncentration. Jag drog snabbt ner nätet och gick mot dörren. Han pekade finger igen och såg sur ut. Betänk då att jag precis gjort honom två tjänster och han gör så där. Så hur ska man som förälder reagera på något sånt?

Well, han är 12 år och har autism (=svårt att först andras position och känslor) och ADHD (=impulsiv) och jag är 45 år och kvalificerar inte för någon diagnos..... Jag är mamman och han mitt barn. Jag vet att han älskar mig och uppskattar att jag ger honom mat och hjälper honom osv. Tänker på allt dumt jag sa till mina föräldrar i den åldern..... Och jag hade faktiskt klampat in på hans revir.

Så jag gjorde en slängkyss och log mot honom samtidigt som jag långsamt stängde dörren. Han pekade finger igen. Jag log större och gjorde en ny slängkyss. Fingret igen. Slängkyss igen. Han log. Kunde inte hålla sig längre. Låg-affektivt bemötande och affektsmitta at it's best! Jag stängde dörren och gick.

Om jag hade försökt att uppfostra i det läget? Satt ner foten för att så får man minsann inte bete sig? Då hade det givet blivit en konflikt. Utgångsläget var att han var superstressad med sitt spel. Och magen var ju rätt tom och blodsockret förmodligen på väg ner (det var ju därför jag gått dit). Det hade inte slutat bra. Dessutom är han starkare än mig nu. Pushar jag på så får jag stryk. Han reagerar som ett jagat djur. Jag vet det för jag pushade lite för mycket en annan dag och fick duschmunstycket över käften. Det är helt enkelt inte värt det. Och han lär sig absolut inget på det. Ändrar inte sitt beteende för att jag försöker uppfostra. Tvärt om blir fokus på att jag beter mig illa (enligt honom). Så det ger motsatt effekt här!

Autism och ADHD ger andra förutsättningar när det gäller barnuppfostran. (Jag har ju faktiskt ett barn utan autism och ADHD att jämföra med - lillasyster och har diskuterat detta med ett stort antal andra NPF-föräldrar under de 10 år mina haft diagnoser, så jag känner mig rätt säker på min sak här. 😏)

Om han inte hade lett tillbaka då? Ja, då hade jag bara gått. Undvikit konflikten. Han lugnar ner sig så småningom. Och han vill ju fokusera på spelet, inte på mig.

Det jag däremot kommer göra sen, när han inte spelar och är i balans är att prata med honom om hur det känns att få ett finger när man precis hjälpt någon. Inte för att jag själv bryr mig. Nej, jag är rätt hårdhudad och vet ju att han älskar mig. Men han kan inte göra så mot andra. Det kommer ge honom problem i livet. Men han är liten än. Det kommer förmodligen ta tid för honom att utveckla förmågan att hålla tillbaka impulsen att bete sig illa i det läget, men det kommer. Och det bästa är att ge honom kunskapen om varför han inte ska göra så. Folk kommer sluta hjälpa honom och ta avstånd från honom.

(Ok, lillasysters skylt men den får duga som bild.)

Lillebrors nya kläder

I veckan så kom lillebrors nya kläder. De ser ut så här:

  Och från andra sidan:

Om någon undrar vad det är ni ser så är det 6 stycken likadana 2-pack med pyjamasar i storlek 170, alltså totalt 12 pyjamasar i två olika utseenden - en med ränder och en med stjärnor. Han har haft samma tidigare i storleken mindre som nu börjar falla sönder och nu hittade jag dessa på rea. Lika bra att slå till!

Det är ju så för många med autism att man har sensorisk överkänslighet i huden vilket gör att man störs extra mycket av stela och obekväma kläder. M a o så mår man bäst i de mjukaste kläderna som finns. Pyjamas.

Pyjamasen är alltid på hemma. Lillebror har annars på sig mjukisbyxor när han är i skolan, och en av dessa pyjamaströjor. Det syns ju inte att det är pyjamaströjor så jag låter honom hållas. Tröjan måste förstås dras ut i halsen lite grann när den är nytvättad. Annars är den för "strypig". Maken var visst likadan när han var liten. Och jag kan villigt erkänna att jag själv också hatar när tröjor sitter åt i halsen. Vem gillar strypiga tröjor egentligen? Så lillebror får gärna dra lite i sin tröja. Det är bra att han löser det problemet själv och att tröjorna håller för det. Någon tröja har han dock dragit sönder i frustration, men det är smällar man får ta och inte göra en konflikt av.

Ovan ser ni en bild av lillebror när han gick till sin skolavslutning. Han fick välja om han skulle ha sina vanliga kläder eller finkläder. Som ni ser blev det de vanliga kläderna. Pyjamaströja och svarta mjukisbyxor.

När maken såg kortet så sa han spontant: "Han måste lära sig att gå i vanliga kläder." Javisst. Det är bra att kunna om man blir bjuden till ett bröllop eller liknande. Samtidigt tror jag att folk då är mer upptagna av att titta på brudparet och att man som 12-åring kan komma undan med att komma i svarta mjukisbyxor och en vit (ostrypig) tröja. Eller så syr man något liknande fast finare av ett mjuka tyg. Det går att lösa.

Till vardags så tänker jag att det är så bekväma kläder som möjligt som gäller. En sak mindre som stjäl energi från honom och därmed kan leda till att han tappar kontrollen över sig själv och börjar bete sig illa. Om han har bekväma kläder i skolan är det lättare att lyssna på lärarna och att fokusera på uppgifterna. Och dessutom ska han börja på en resursskola efter hösten, så vem bryr sig?! 😕

I början när sönerna fick sina diagnoser och man insåg alla svårigheter som följer med dessa så tänkte jag att en massa saker behövde tränas. Som att lära sig packa sin gympapåse. Men jag insåg snabbt att det var fel strategi för oss. Människor som kämpar extra mycket i vardagen och som behöver mer återhämtning än andra mår inte bra av att behöva öva på en massa saker efter en lång skoldag. Eller innan den heller för den delen. Det gäller att hushålla med energin. Så jag packar faktiskt gympapåsarna än och lägger fram kläder om killarna inte tar dem själva. Och jag tvingar dem inte att gå i obekväma kläder för att öva på det. (Går det ens?!) Jag tänker att de kommer kunna det mesta så småningom, om vi bara väntar in lite mognad först. Ja, M kan redan packa gympapåsen. Han packar sin väska själv när vi åker på semester. (Och det spelar ingen roll att det tar honom 2-3 dagar att skriva packlistan.😂) Och gissa vad han går i till skolan? Jo, chinos, tröja och en stickad kofta. Utan att jag har tränat honom eller tvingat. Det funkar bara allt är blått. 😂 Så jag nojjar inte så mycket över att lillebror bara går i mjukiskläder. Han är bra 12 år. Och om någon stör sig på lillebrors kläder så kanske den personen får jobba lite med sig själv istället för att min son ska behöva ha det obekvämt....

Och varför jag köpte så många som 12 par? Lillebror byter kläder väldigt ofta. När han kommer hem från skolan. När han ska lägga sig. När han åkt bil (för lukten sätter sig i kläderna säger han). Om han kladdat mat på dem. Blir han stressad så kan han göra det efter toabesök. Och det är för att hålla hygienen och det är ju i grunden en bra sak. Om han har nojjat för mycket och tagit av en ren pyjamas smyger jag den tillbaka in i garderoben igen när han inte ser, för att slippa tvätta så mycket.

Med 12 par så finns det alltid en ren pyjamas i hans garderob och det underlättar enormt. Mindre letande. Färre konflikter. Mindre stress för alla inblandade.  Se, jag hushåller med min egen energi också! Det är bäst när man är NPF-förälder. Och med tanke på hur mycket pyjamasarna används så kommer nog alla vara utslitna innan det är dags för nästa storlek. Vuxenstorlek....

Gymnasieval och öronproppsproblematik

Det får bli ett kort inlägg idag för klockan är redan två. Jag fick reda ut lite jobbproblem via mejl. Irriterande att man inte bara kan vabba för att folk behöver svar direkt. Men, men nu är det gjort. Eller åtminstone i knäet på andra.... 😏

Idag så tror jag i alla fall att det löste sig med problematiken för M och gymnasievalet. Det är egentligen ett lyxproblem. Två olika gymnasieskolor välkomnar honom och söker tilläggsbelopp för honom så att han får resurs. Han ska läsa naturvetenskaplig linje. Det landade i att det hänger på vad han vill. Han får välja skola och sen samarbetar rektorerna så resursen hamnar på rätt skola. Snyggt! Jag är så imponerad. Ingen prestige här inte, utan alla har Ms bästa för ögonen. Jag skriver mer om det sen.

Och det är bättre med lillebrors öra. Det verkar läka fint. Tyvärr vill han fortfarande sova med öronpropp på ena örat (det utan sår nu), även om det är tyst i huset. I förebyggande syfte ifall lillebror eller någon annan börja låta mitt i natten. Han har inte förstått hur djupt han sover emellanåt. Så han var nere och skrek om öronproppar vid midnatt när det annars var helt tyst i huset..... 😫 Och han skrek för att han inte fick de för "känsliga öron" som man sätter mest på utsidan att funka. De som han propsade på att köpa fastän jag avrådde. Två paket t o m var han tvungen att köpa (för mina pengar). Kan inte säga att mitt tålamod var det bästa. Tyvärr.

Han kan liksom inte lösa sina problem på något logiskt sätt. Han bara skriker och tror att himlens portar ska öppna sig med en lösning (="mamma eller pappa fixar"). Så jobbigt att ha en 12-åring som beter sig som ett litet barn här..... Jag stolpade upp möjliga lösningar:

1) Sov utan öronpropp
2) Sov med en stor gul öronpropp
3) Sov med en liten brun öronpropp
4) Sov med öronproppen för känsliga öron (i formbar silikon)
5) Sov med hörselkåpor (ja han gör faktiskt det ibland!)

Ja sa åt honom att sätta poäng på dessa alternativ och välja det bästa. Sen fick jag gå ut ur hans rum för jag kände att jag började bete mig illa. Ibland är det en enorm tur att man är två föräldrar.....

Vilken dag!

Vilket dag jag hade idag alltså! Den började med att lillebror kom ner till mig precis när jag vaknat och bad om en pincett eftersom han sa sig ha en öronpropp som hade fastnat långt in i hörselgången. Yrvaken som jag var så började jag leta efter en pincett, men stoppade mig och bad att få titta på örat. Och där var blod. Ganska mycket blod också. Jag lyste in med en ficklampa i hörselgången och såg ingen öronpropp. Han visste själv inte vad som hade hänt, men vi kom fram till att han måste petat sig med tången på sin multi-tool i sömnen. För det var blod på den.

Naturligvis började han skrika i panik om att åka till en doktor eftersom han inte hörde på örat. Ni kan ju gissa om jag hade panik inombords. Min unge hade blodigt öra efter att ha kört in en tång i det. 😱 Jag hoppades ju att det var blodet som gjort en propp och om trumhinnan skadas gör det rejält ont och det verkade han inte ha fått i sömnen, men jag kunde ju inte veta. Så jag ringde vårdcentralen. Plats nr 17 p g a sjukdom hos personalen. Jag visste att det skulle ta hela dagen att bli uppringd, så jag ringde vidare till Öron-näsa-halsklinkens akutmottagning. "Det är många som ringer. Var god ring senare." Vad gör då en god förälder? Jo, man ringer igen och igen. Och på typ 10e gången hamnade jag i telefonkön. Med nummer 5. Hanterbart tänkte jag.

Jag visste att jag skulle bli den som skulle åka med lillebror eftersom maken och plutten var förkylda och därmed inte välkomna på sjukhusområdet. Vi hade alla haft en jobbig natt eftersom plutten har vätska bakom trumhinnorna och väntar på operation (så fort narkosläkarna är tillbaka på sina vanliga jobb istället för att försöka rädda livet på stackars COVID-19-patienter) och alltid får ont i öronen när han ligger ner och är förkyld. Nässpray och Ipren brukar behövas. Så det var mitt utgångsläge om ni undrar över det med pincetten....

Samtidigt så skulle också M till tandhygienisten för det behövdes innan sommaren. Han har tagit över tandborstningen själv (var dags när han blev längre än mig tyckte jag 😊) men resultatet har inte blivit lika bra som det borde. Han behövde göra rent munnen för att undvika hål i tänderna. Och tandhygienisten ville att vi skulle komma trots förkylda familjemedlemmar. (Varken M, lillebror eller jag är sjuka.)

Jag kom i alla fall fram på telefon till ÖNH-kliniken precis innan jag skulle köra M till tandhygienisten och fick en tid till lillebror precis efter lunch. Så fram och tillbaka. Tur att vi bor nära allt. M var duktig hos tandhygienisten - han klarade det själv och lillebror var exemplariskt duktig hos läkaren. Som tur var så var det bara blod och vax blandat i hörselgången. Efter att läkaren hade sugit rent där så hörde han 90% igen, sa han. Vi fick hämta ut salva på apoteket för att förhindra infektion och kunde sen åka hem.

Väl hemma så ser jag att jag fått ett SMS från den gymnasieskola som sa att M INTE skulle få en plats hos dem. Tydligen så kom han in som reserv ändå och nu undrade rektorn om de skulle ansöka om tilläggsbelopp, om det ens skulle hinnas med innan deras semester. Och anställningsprocessen skulle nog inte hinnas med heller. Vi som har påbörjat processen med den andra skolan som var bra och var Ms andrahandsalternativ. Men det kommer reda upp sig imorgon tror jag. Båda skolorna vill ha fler elever, även elever med autism, så vi kan nog välja. Men innan jag fick rätt på det genom att prata med båda rektorerna så var det hög stress. M måste ju få en plats där det finns resurs från start och tackar man nej till skolan man kommit in på i första hand (här den som inte hade sökt pengar för resurs) så kan man bli utan plats i normala fall.

Och därtill en massa saker som jag behövde fixa på jobbet. Timmen är sen. Jag fick offra nattsömn idag för det var viktiga mejl om kundordrar som vi inte kan missa. Godnatt! Zzzzzz.

Födelsedag

Så sitter jag här och skriver igen. Det känns nästan som att detta blivit en rutin igen, redan! 😊

Idag är det min födelsedag. Jag kan inte säga att jag är så "stor" på firande utan jag trivs bäst när jag får ta det lite lugnt med de närmaste. Okej, en familj som vår så är det ju inte säkert att det blir så och så blev det inte heller (syskonbråk mitt i tårtan, ja ni vet hur det är - lillebror har dåligt bordsskick och lillasyster smäller av för att hon tror att han gör det bara för att reta henne). 😂 Men rätt okej har det ändå varit.

När båda vuxna är väldigt nära den där berömda väggen så är det inte läge att planera in så mycket. Det har varit en jobbig termin och vi har båda fortfarande mycket på jobbet. Firandet är som det är i den här utmattade familjen, men det är andra sidan inte viktigt. Maken sa att han skulle ut och köpa något till mig men jag tittade på honom och bad honom med eftertryck att han inte skulle göra det. Jag vet att jag ibland måste vara lite extra tydlig och att jag är svår att tolka för honom. Jag ville verkligen inte att han skulle ge sig ut i sommarhettan, i rusningstrafiken för att leta upp något till mig som jag inte direkt behöver. Hans sällskap var en betydligt bättre present. 😊 Och att han gjorde i ordning den lilla poolen som vi har i uterummet och hade plutten en lång stund så jag fick städa köket och laga mat i lugn och ro. Sånt betyder mer. Sen somnade maken tidigt utmattad i sängen, så han har gett allt han har idag. För mycket tänker jag....🙈

Vi har också fått fint väder och tårta. Vad mer kan man begära när man är mitt i livet och redan har allt man behöver? Eller som barnen uttryckte det. "Nu är du närmare 90 än 0." 😂

Rutiner!

Åh vad trevligt att några är här och läser. 😊 Jag blir genast inspirerad att skriva mer. Fantastiskt att man kan hjälpa någon där man sitter och reflekterar framför en skärm! Härligt och tack för att ni berättar det i kommentarer!

Tricket att "överleva" sommaren med förståndet i behåll tänker jag är rutiner. När alltid flyter och det känns som att man har ett oändligt hav av tid är det lätt att gå vilse. Man drar igång något stort projekt utan att ha en plan för när lunchen ska lagas, vilket leder till blodsockerfall hos flera familjemedlemmar (=kaos). Eller så påbörjas något för sent på kvällen och hela familjen kommer i säng för sent. Maken vill gå och träna men svävar i ovisshet om när det kan tänkas passa att han smiter iväg. Ja, ni känner kanske igen det?

Så jag tänker att innan man börjar slappna av är det dags att styra upp tillvaron så man inte tappar kontrollen. Vissa saker måste bara vara på ett visst sätt. Köket måste prioriteras, för ni vet ingen annan tar disken medan man struntar i den och läser en bok istället.... Det blir bara kaos nästa gång man ska laga mat. Och man hamnar efter och skjuter allt jobb framför sig, där man står och lagar mat över gammal disk. Så köket tänker jag hålla på fr o m nu. Jag har städat det till en nivå när bänkarna känns ganska tomma och man klarar att laga mat utan att behöva ta till mindfullness, långsam andning och tacksamhetstankar för andra saker i livet.... Skönt!

Något annat som måste hållas är läggtider, tiden då vi vaknar och mattiderna. Vid vissa tider måste jag börja laga mat - lätt att glömma. Det är kanske lite fyrkantigt, men på så vis skapar man sig slottar när alla mår bra och man faktiskt kan få gjort något här hemma. Eller klarar att åka på utflykt utan att det dränerar familjen. Tidpunkten mellan när lunchen är äten och innan middagen ska lagas. De tre äldsta är så stora nu att de klarar sig utan mellanmål och behöver de något så tar de något själva. Är man på utflykt så räcker det att ha med något litet. Skönt!

Jag har också tänkt att jag verkligen ska begränsa mitt slösurfande i sommar. Det är en klassiker för mig. Sover jag dåligt så går dopaminet ner och jag måste kicka igång mig själv genom att kolla facebook med jämna mellanrum. Eller mejlen. Eller tradera. Eller Sellpy. Sen nyheterna. Å så facebook igen.... Tänk så mycket tid det går bara för att man är trött! Nej, nu ska jag planera in en skön stund på kvällen istället, cirka en halvtimme då jag får sitta ner och helst ska blogga framför att vara på social media. Det ger mig helt enkelt mer att reflektera lite över dagen och livet på kvällen än att se vad folk ätit till middag eller var de badat. För det är mest sådana inlägg nu. Inte för att jag missunnar någon nåt, jag kan bara inte prioritera det just nu i mitt liv. Jag måste hitta en balans där jag mår bra och då ingår det att ta tag i sitt eget liv (=röran i huset) och att planera in det som jag faktiskt vill göra framför datorn. Låter det logiskt?

Sommarlovet - perfekt för att öva in nya bra vanor?

Jag skriver direkt ett inlägg till medan jag har det i huvudet.

Mina tankar just ikväll: Det sägs att det tar 6 veckor att få in en ny vana.

Det som vi haft jättekämpigt med och som sabbat rätt mycket för hela familjen är Ms och framför allt lillebrors förmåga att maska på kvällen och aldrig komma i säng (trots melatonin). Det har lett till att jag och maken känt oss stressade, arga, besvikna och misslyckade sent in på natten och haft svårt att varva ner. Så vi har också somnat för sent. Och varken fått egentid eller tillsammanstid efter att barnen somnat. Även lillasyster har varit inne i en period då hon har haft svårt att somna. Och pluttens sömn, är som jag skrev i förra inlägget, lite upp och ner nu. Ibland somnar han väldigt sent och ibland är han vaken mitt i natten. Middagsvilan behöver tas bort. Jag fattar inte hur barnen orkat.

Det som normalt sett händer i familjen på sommarlovet är att vi släpper lite på läggtiden för att vi haft det jobbigt under terminen med detta och helt enkelt bara inte orkar med konflikterna. Plus att det är ljust så länge. Men alltså barn som är uppe till midnatt varje kväll är inget kul. Dessutom ska både jag och maken jobba 2 veckor till. Han på jobbet och jag hemifrån. Så vi kommer inte orka detta initialt.

Så nu tänker jag att vi istället för att som vanligt släppa på detta, så ska vi prioritera det. Vi har ju några veckor på oss. Ni vet man orkar ju inte jobba med en massa saker på en gång. Om vi väljer några få saker i sommar så får det här vara en. Prio 1. Att jobba in bra sovrutiner för hela familjen. Men nu är det sent. 😏 Jag får skriva mer om det sen. 😊

Sommarlov!

Nu äntligen har sommarlovet börjat, tycker barnen. Det är inte utan att jag också tycker att det är skönt, för mycket tid och fokus har gått åt till att hålla rätt på läxor, gympakläder, utflykter, ipads osv. Jag har nog sovit 4-5 timmar/natt i veckodagarna nu längre än jag vill erkänna för mig själv. Det beror naturligtvis inte enbart på skolan, utan också på att pluttens sömn är lite upp och ner nu. Vi behöver ta bort middagsvilan i sommar.

Förhoppningsvis kommer jag hinna och f a orka skriva lite här. Har en hel del som jag känner att jag behöver få ut. Är det ens någon som läser här längre? Jag ska också försöka att svara på de frågor jag fått bland kommentarerna.

Det som är nytt är att M slutade grundskolan i fredags. Jag är så stolt. Han kom hem med fina betyg - godkänt i allt och lite till och utan något hemmasittande dvs frånvaro. Så har han också haft det jättebra i liten grupp i 4 år. Till hösten väntar gymnasiet i vanlig/stor klass, men mer om det sen.

Lillebror är lättad över att det är sommarlov. Han har haft ett kämpigt år och efter sommaren börjar han på en resursskola i mindre klass. Det känns helt rätt för att inte säga nödvändigt.

Det som jag ska försöka skriva om framöver är Ms gymnasieval och lite om hur lillebror haft det på senare tid. Jag tror att lillebror varit på väg in i väggen dvs att bli hemmasittare men att det nu bryts eftersom han fått en plats på en skola som vi tror är mycket bra.

Hoppas att ni vill läsa. Skriv gärna en kort kommentar så jag vet att det finns någon här. :)