M har väldigt svårt för turtagning. Det brukar låta ungefär så här:
"Vilket-djur-tror-tror-du-var-det-största?Blåvalen-eller-argentinosaurusen-eller-elefanten?Kan-det-ha-varit-elefanten?Nej,det-tror-jag-inte.Det-måste-ha-vart-blåvalen?Eller-tror-du-elefanten?Det-kanske-det-kan-ha-vart?Argentinosaurusen-var-nog-inte-lika-stor.Eller-var-den-det?Vad-tror-du?Vet-du-hur-stor-den-var?Kanske-dubbelt-så-stor-som-blåvalen?....."
Och så håller det på så som en lång monolog, ofta utan egentligt innehåll. Det är svårt att bryta in. Och försöker man, så kan han skrika:
"VA TYST! Ja, ska bara berätta en sak."
Inte så trevligt. Så fortsätter monologen, om man inte vill byta ut den mot en konflikt, skrik och fler svordomar.... Och monologen innehåller ofta osanningar, för att han testar vad man själv ska svara. Antingen om man som vuxen vet det rätta svaret, eller om han själv verkligen fått rätt information av någon annan vuxen. Eller så är det för, som han säger: "Det är jobbigt för munnen att vara tyst." Ni vet, hyperaktiv mun....
Nu tror jag inte att han gör så där i skolan, men det är tillräckligt påfrestande här hemma. Jag satt och överhörde just en sådan monolog. Maken försökte inflika något. Han är inte den som ger sig, utan han pratade på för att styra in M i en normal konversation. Men det gick inte. Makens försök var förgäves. Då tröttnade jag på allt surret från dem båda två, och tog en leksak - den som låg närmast, och gav den till M. När han hade leksaken fick han prata. När maken ville prata sträckte han fram handen och M var tvungen att ge den till honom och vara tyst. Osv.
De höll på så ett tag, och det funkade rätt bra. Samtalet flöt på. Maken höll med om att M måste lära sig detta, och fortsatte tålmodigt. Han drog även ner på samtalstakten. Satt tyst någon sekund innan han svarade. Det var jättebra gjort, för då lugnade M sig lite. De pratade faktiskt en lång stund om olika relevanta saker i en helt korrekt konversation, tills M tröttnade och sprang iväg. Och maken fastnade i någon detalj om dinosaurier som han ville kolla upp med mobilen. Lillasyster fick snilleblixten att sno leksaken i förvirringen och springa iväg med den, för att få tyst på dem båda två. "Mammi säg till dem att de inte fåj pata." :D
På Talkability-kursen som jag går, har vi pratat om just detta med att sänka tempot. Ofta blir man själv stressad av barnets tempo, och försöker hålla samma takt. Men om man lugnar ner sig lite, och samtidigt gör eller pratar om något som fångar barnets intresse, kan man få bättre kontakt.
Tipset om leksaken att skicka runt, fick jag också på kursen. Det är annars en klassiker i stökiga skolklasser. Och som vi diskuterat i ett tidigare blogginlägg, så kan man även använda sig av en timstock, eller ett timglas. Men jag tycker att det funkade tillräckligt bra med bara en leksak. Det blev mer naturligt så, för ibland svarade bara maken med ett enstaka ord, och då fick M tillbaka leksaken och ordet direkt.
Det må låta hemskt men när min yngsta avbryter för mycket så får hon räcka upp handen. Sen avslutar jag min mening och hon får säga sitt. Om hon säger att hon måste säga NU NU NU annars glömmer hon så får hon anteckna det hon vill säga. Sen säger jag ganska ofta att hon måste dra ner på hastigheten, för jag får uttryckligen yrsel av tempot på hennes prat. Det går bra ett tag sen får man påminna igen.
SvaraRaderaJag känner igen det där. Jag har sagt till M att han får räcka upp handen när vi vuxna inte släpper in honom i våra konversationer, så blir vi påminda om att han måste få prata han med. Men det kan ju vara en hjälp i ditt fall också. Jag dömer dig absolut inte, för jag vet hur det är här..... Ibland pratar han så mycket, att jag inte kan tänka klart eller ens höra mina egna tankar.
Radera:) Toppen med leksaken, det blev ju tydligt och klart. Och jag måste ju säga att lillasyster var ju driftig som tog bilen....hi hi.
SvaraRaderaHaha, så där låter min äldsta son ibland när han pratar också. Turtagningsboll har vi inte provat när vi pratat med bara honom, men vid matbordet där syskonen blir ledsna över att inte kunna prata eftersom storebror gör det konstant, men tyvärr fungerar det inte så bra, då vår lillebror blir både arg och förtvivlad för att han glömmer bort det han tänkt säga. Och inte kan han skriva än så han kan inte skriva ner. Pust och stön! /Malin
SvaraRaderaDet kan absolut vara värt ett försök. Eller att ha timstock. Eller kanske t o m låta honom gå från matbordet en liten stund och lugna ner sig. Så gör vi när någon skriker. Då får man gå undan och lugna ner sig. Det är ju synd om de andra som sitter duktigt vid matbordet. Men hyperaktiv mun är förstås lite annat. Det kan nog vara svårt för dem att styra över det och vara tyst.
Radera