Min pappa har Asperger

Vissa i släkten tror kanske att jag överdriver och övertolkar, men faktum är att jag kan mycket om Asperger vid det här laget och jag kan definitivt min pappa efter 35 år! Så jag vågar lägga ihop 1 + 1 utan att vara psykolog, och stå för det! Jag har sedan länge tyckt att pappa har haft många av dragen, men det är dags att inse att han kvalificerar under benämningen aspergare. Här är varför:

1) Social kompetens: Det här med ögonkontakt och turtagning, är annorlunda. Han har ofta förberett vad han vill säga, många roliga historier och anekdoter. När han inte har mer att säga, tystnar han. Och han blir fort trött av att prata, och måste få gå undan en stund och vila.

2) Han har haft väldigt få vänner, förutom sina kollegor och släktingar. Han har en barndomsvän som han säger är hans bäste vän, men de hörs inte särskilt ofta.

3) Han har lätt för matte och logik, vilket är väldigt vanligt bland aspergare. Hela han är driven av logik - inga känsloargument eller känslostormar här inte!

4) Alla hans listor och hans noggranna planering och budgetering. Alla utgifter fick skrivas upp när man var liten. Gud nåde den som slarvade bort ett kvitto! Då kunde han bli tokig för att ha inte fick ihop hushållsbudgeteringen! Å han har listor på allt han ska göra. Listor, listor, listor, så man blir vimmelkantig. Men det är detta som gjort honom stark och extremt högfungerande. Han har varit företagsledare och jag tror det beror på kombinationen av hans höga intellekt och hans förmåga att göra sitt eget schema - listorna! Det är väldigt imponerande hur extremt högfungerande han är tack vare denna egenskap. Men vilka regler och rutiner han byggde upp för sig själv kring detta! Allt skulle göras på söndagen, i en viss ordning. T o m alla papperskorgar skulle han tömma, även om de nästan var helt tomma. (Struktur, regler och rutiner är viktiga för många aspergare.)

5) Ett exempel på rutiner är att han länge hade sin egen nattningsrutin, även som vuxen: Äta två knäckemackor med mycket ost och samtidigt läsa tidningen. Skjortan, byxorna och slipsen inför morgondagen skulle hängas upp på herrbetjänten som han snickrat till sig själv, jobbväskan skulle stå på rätt ställe, blocket på skrivbordet skulle ligga rakt mot underlägget och pennan vara i rak linje bredvid osv. Allt skulle vara i ordning. Och sen var han alltid tvungen att säga till den som var vaken efter honom att släcka lyset. "Släcker du?" Maken är likadan. Han går sin runda på kvällen, och kollar att allt är i ordning.

6) Han fungerar inte när det är oordning, men detta är lite paradoxalt för mig, eftersom M och maken båda har jättesvårt för att städa (men mår bättre när det är städat). Min pappa kan verkligen städa, och jag undrar  hur 17 han lärt sig det (så jag kan lära M på samma sätt), men jag tror inte att hans hjärna funkar bra när det är stökigt. Det blir för mycket för honom, så han är pedant för att det är av nöden tvunget. Detta är inte mitt starkaste argument, men det kan säkert förklaras med att min pappa är extremt högfungerande. Och det är nog därför det tagit mig sån tid att förstå och erkänna detta, eftersom han alltid omgivit sig med total ordning.

7) Han föredrar att allt är och görs på hans eget sätt.

8) Som liten sprang han mest runt för sig själv, var lillgammal och kallades lille professorn - precis som M!

9) Ibland kan han ha svårt att sitta still med händerna - han vill gärna pilla med en penna eller liknande. Det liknar lite Ms tics (dvs handviftande), även om det inte är alls lika starkt. Ibland så sitter han och "stansar" med benet, dvs rör på det upp och ner. Och han har i perioder gillat att tugga på saker; tandpetare och tuggummin.

Alla dessa argument kanske inte känns jättestarka för er som läser, men en dotter vet! Speciellt en som har ett barn med samma diagnos! Jag behövde bara lite tid för att tänka efter, samla fakta och mod för att kunna stå för detta uttalande fullt ut.

Och ni som känner mig, vet även att min pappa är alkoholist. Han är idag djupt deprimerad och jag vågar inte svara på vad som kom först: Depressionen eller alkoholismen. Och jag vet inte om det är det faktum att han har Asperger som gjort honom deprimerad, men statistiskt så finns det en koppling mellan Asperger och depression. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt, om man har svårt med det sociala och människor i allmänhet. Efter ett tag känner man sig kanske väldigt ensam. Speciellt om man, som min pappa, lever utan att veta om varför man är annorlunda. (Men det är min spekulation, inget bevisat faktum vad jag vet.)

Sist vill jag tillägga att jag älskar min pappa väldigt mycket. Ja, jag är pappas lilla flicka fortfarande! Jag har länge tjatat och kämpat för att han ska sluta dricka men inget har hjälpt, eftersom han själv inte velat eller kunnat sluta. Det har inte alltid varit lätt att vara hans dotter p g a missbruket, men han har oerhörda fördelar också: Han har varit mycket snäll och omtänksam mot mig och har stöttat mig otroligt mycket i livet. Jag har aldrig tvivlat på hans kärlek för mig och tycker totalt sett att han varit en bra pappa. Dessutom är han väldigt intelligent. Han har gjort sitt bästa för mig, velat väl, men inte vetat om vem han är.