Translate

fredag 16 maj 2014

Jag bor med tigrar!

Jag lyssnar just nu på föreläsningar om sköldkörteln. Mycket intressant!
http://thethyroidsessions.com/encore/

Jag köpte hela paketet ovan och lyssnar just nu på Dr Ritamarie:
http://www.drritamarie.com/

Hon förklarar bland annat vad stress gör med blodsockret och hur det påverkar oss. Och varför vi blir utbrända av för mycket stress. Kroppen reagerar på stress för att vi ska kunna springa iväg från t ex tigrar. Cortisolet gör att vi bränner proteiner till socker så vi snabbt får energi. (Okej, detta har man ju hört tidigare, men hon förklarar lite mer ingående vad som händer i kroppen, för den som är mer intresserad.)

Okej, vi har inte tigrar här i vårt land och frågan är om det egentligen går att springa ifrån en tiger. Vi människor borde vara rätt chanslösa mot dem. Men andra djur har vi lyckats springa ifrån genom tiderna. Det är i och för sig en bra liknelse med tigrar, så jag behåller dem som exempel.

När man blir stressad så tror kroppen att det är tigrar i närheten. Dvs när barnen skriker, så reagerar min kropp som att jag eller mitt barn var i fara.

Verkligheten: Lillasyster och lillebror slåss till och från hela dagarna. Ofta med tillhyggen, sparkar eller så river de varandra i ansiktet eller bits.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg håller på att ta dem!

Verkligheten: Lillasyster skriker: "Mamma, mamma, MAMMMA, MAAAAMMMMA!"
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg är på väg att ta lillasyster!

Verkligheten: Lillebror gallskriker för att något går emot honom.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg är på väg att ta lillebror!

Verkligheten: M ylar för att han inte får som han vill.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg har skadat M och nu är vi andra i fara!

Nu är detta ingen exakt vetenskap. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar egentligen. Förmodligen mycket mildare än om det verkligen skulle vara en tiger eller varg här inne. Men det är ett nyttigt tankeexperiment.

Om jag nu bor med tigrar, så är det inte så konstigt att jag inte orkar plocka leksaker, torka kladd, diska, dammsuga hela dagarna. Vissa dagar så utlöser tjat, skrik och bråk vartannat. Det går långa perioder utan en lugn stund. Så jag måste helt enkelt sätta mig ner med jämna mellanrum och skärma av vardagen för att få ner stresshormonerna. Annars kommer jag kollapsa.

När barnen leker tillsammans en stund eller bara springer på var sitt håll, så kan jag skärma av "faran" en liten stund. Jag håller lite koll på vad som händer. Men eftersom tigrarna sprungit iväg till horisonten för en liten stund, så måste jag passa på att hämta andan, så jag reder ut situationen nästa gång de kommer tillbaka.

Det påminner mig om Lotta Abrahamssons gröna tid och varför det är så oerhört viktigt att ta en paus mitt i kaoset. Även om jag aldrig får en grön dag, så behöver jag gröna minutrar och helst någon grön timme om dagen. Det är förmodligen bra att jag sitter här och bloggar, för det är sannerligen grönt tid för mig.

torsdag 15 maj 2014

Tillsammanstid med lillebror: Springa till dagis

I morse vaknade lillasyster med feber. Det blev jag som fick gå iväg med lillebror till dagis. När vi går till dagis brukar jag alltid få vänta in lillasyster. Hon orkar inte springa lika snabbt som lillebror. Han är ju ändå 1,5 år äldre och större och starkare. Det gör henne väldigt irriterad, så jag brukar säga att jag inte heller orkar springa ikapp lillebror, för att dela bördan med henne. Det brukar funka. Och som tur är väntar lillebror numera in oss istället för att springa rakt över trafikerade vägar.

Denna morgon, när lillasyster inte följde med, så tog jag tillfället i akt. Jag viskade till lillebror att vi skulle springa vårt snabbaste hela vägen till dagis tillsammans. Att jag inte alls var så långsam som jag brukade säga. Han blev jätteglad. Vi tog på oss springskorna och sprang upp för backen med jämna steg. Gissa om jag steg i popularitet hos honom!

Väl uppe på backen så fick vi pausa lite. Jag passade på att påpeka för lillebror att han ju har mindre ben, så egentligen är han snabbare än mig ändå. När jag tar ett steg så tar han två. Lillebror som räknar på allt just nu, och gillar att vinna även om han faktiskt klarar att förlora också, log förnöjt.

När vi hade pausat så fortsatte vi att springa. Det var så härligt att se lillebror så glad. Han var i sitt rätta tillstånd - springandes- och jag bara följde efter på hans villkor. Det lilla blonda håret fladdrade i fartvinden och jag passade på att riktigt njuta av stunden. Mindfulness kan man kanske kalla det.

söndag 11 maj 2014

Tema kommunikation: Vid upprörda känslor

Det är ofta rätt högt tempo här hemma. Mycket skrik. Många upprörda känslor. Slagsmål (mellan barnen). Till det en make som inte alltid mår bra, p g a stressen och alla intryck här hemma samt ont i kroppen.

Egentligen borde jag vara jättestressad mest hela tiden. Visst, det händer att ovanstående kommer åt mig, men jag har lärt mig hur jag ska hålla nere min egen stress, då främst hur jag bemöter familjemedlemmarna. De behöver lite olika saker av mig.

A) Lillebror - han blir lätt mycket upprörd över småsaker som går fel, som han själv inte lyckas fixa. När det låser sig för honom har han lätt till utbrott. Min lösning för hur jag ska deeskalera honom (vilket han inte klarar själv i det läget):

1. Sätta mig ner på huk, ta ett djupt andetag.
2. Fråga med tyst, lugn röst vad det är som är problemet. Skriker han till svar, så säger jag lugnt att jag inte hör vad han säger eftersom han skriker.
3. Jag försöker stryka honom över armarna eller ryggen, för det lugnar honom.
4. När jag hör vad han säger, så säger jag problemet med mina egna ord, så att han ska förstå att jag förstått. Och så lägger jag till något i stil med: "Ja, det är skitstörigt när det händer." Det lugnar honom. Han brukar nicka tyst.
5. Jag drar ner tempot igen om det behövs genom att andas, tala långsamt och säga något i stil med att jag ska hjälpa honom hitta en lösning på problemet. Jag föreslår något och frågar vad han tycker om det. Skriker han till svar, så börjar jag om med att försöka lugna honom igen. Går inte det, så går jag efter en frukt, för då är det risk att problemet egentligen är för lågt blodsocker. (Kort därefter ger jag honom något mer mättande. Frukten är till för att snabbt få upp blodsockret.)
6. Jag kommer med fler alternativ till lösningar. Ibland är lösningen att vi ska be maken fixa problemet, eller skriva upp något på inköpslistan som behövs för att lösa problemet senare. Det brukar han acceptera.

Ja, låg-affektivt bemötande, kort och gott.


B) M - han blir också väldigt lätt upprörd över småsaker. Ungefär samma metod funkar för honom, som för lillebror. M kan ofta behöva bli omhållen och lugnad på det sättet. Ofta så måste jag ge honom ett seriesamtal eller en bild av något slag, så han förstår. Och det går att tramsa och skoja bort hans irritation. Jag kan komma med knasiga lösningar, och fråga vad han tycker om dem. Då skrattar han gott. Ofta så blir M upprörd för att han inte tolkar det som hänt på rätt sätt. T ex så fick han ett sår på ena knäet när han trillade på heltäckningsmattan. Då trodde han att han hade skadat sig in "till fettet" och bara skrek och skrek. Det var verkligen en utmaning. Främst att få honom så pass lugn, att han kunde förklara varför han var så ledsen.


C) Lillasyster. Hon har inte NPF, vad vi vet.... Ibland är hon dock rätt utmanande här hemma. Hon vill vara med mig mest hela tiden och det kan bli lite mycket. Hon vill ibland bestämma allt jag ska göra. Om jag inte dansar efter hennes pipa så gallskriker hon och ger sig inte. Ärligt så har jag lite svårare att hantera detta. Jag är van vid mina logiska killar som går att resonera med. Hennes: "Jag vill i alla fall....." är svårt att resonera med. Att säga till på skarpen funkar inte alls. Då eskalerar situationen. Hon kan inte backa, utan eskalerar snabbt upp den ännu mer med mera skrik och ger sig på mig med knytnävarna eller kastar saker på mig. (Det börjar göra ont nu - hon är snart 5 år.) Maken har hjälpt mig med hur jag ska hantera henne. Antingen så får man killa och tramsa med henne, dvs ge henne uppmärksamhet och styra in situationen på något annat. Att "ladda" henne med uppmärksamhet och kärlek. Om det inte funkar så får jag lugnt säga något som "nej, jag kan inte nu för jag ska laga mat" och därefter ignorera hennes "skrikterror". Det är svårt för mig, för det tar emot att ignorera mitt barn, men det funkar faktiskt. När jag stoppar in hörlurar i öronen och lyssnar på musik eller en föreläsning, så drar hon en suck och går iväg. Inte kul, men ändå bättre än att låta ett litet barn bestämma allt genom att skrika.


Med de här olika sätten att bemöta och kommunicera med barnen, så håller jag nere min egen inre stress. Jag jobbar givetvis mycket med att hålla mig själv lugn, och det brukar smitta av sig så som låg-affektivt bemötande gör. Ju fler gånger jag lyckas, ju tryggare blir jag i att jag kommer reda ut nästa situation, och desto lättare blir det. En god cirkel. Sen får man tillåta sig att ha dåliga dagar och dåligt tålamod.... Be barnen om ursäkt och komma igen och på rätt spår igen.


Om maken blir upprörd? Ja, då brukar jag inte säga så mycket utan försöka få honom att gå undan en stund. Och han gör likadant mot mig. Oftast så är det inget problem som behöver lösas, utan den andre behöver helt enkelt bara en paus.